Ban Khon-Nua

Efter ett par veckor i de svala norra delarna av Laos tog vi oss med tåg ner till huvudstaden Vientiane. Det var en upplevelse i sig. Först och främst ligger tågstationen en mil utanför Luang Prabang, så för att komma dit fick vi ta en relativt dyr tuktuk. Väl där så var biljettkontoret stängt för lunch i 1.5 timmar. Sen upptäckte vi att det fanns en till avgång tidigare på dagen vi hade kunnat tagit, om biljettkontoret nere på stan (som varken tog cash eller kort) hade informerat oss om den.
Efter att ha suttit och väntat i en timme så började två köer typ formas. Vi, tillsammans med andra turister, försökte ta reda på vilken kö vi skulle stå i, vilket inte var så lätt. Lokalbefolkningen visste inte, eller gav oss olika svar, och det fanns ingen personal att fråga. Lång historia kort hamnade vi tillslut i rätt kö, och fick två av de 16 sista biljetterna söderut, hurra!
Tågresan var bekväm och alldeles för snabb, bara dryga 1.5 timmar. Att kliva ut i Vientiane blev en värmechock, vi hade glömt hur tryckande fuktig värme kändes efter 4 veckor i svala berg!

Vi spenderade två nätter i Vientiane och gjorde inte jättemycket mer än att vandra runt i staden, titta på tempel och äta god mat. Joel åt de godaste grillspetten han ätit hitintills. Därefter tog vi en nattbuss från Vientiane till Paksé söderut. I Paksé var planen att åka på en tvådagarstur runt Bolaven Plateau, och eftersom bussen skulle komma fram 7 på morgonen tänkte vi att det blir perfekt. Dessvärre tog den 11 timmar långa resan 15 timmar istället, så att vi var framme vid 11. Dessutom var bussen inte direkt bekväm, små sovhytter som man delade på två, alldeles för smala för att ligga två bredvid varandra, så vi sov skavfötters. Tack och lov var vi ju i alla fall ett par, svenska Liisa, pensionär, reste ensam och fick dela hytt med en 21-årig ganska stor och bred kille från Tyskland.

Trots den sena starten hade vi en mysig första dag runt Bolaven, som är en upphöjd platå som sträcker sig in i flera laoitiska regioner. Namnet kommer från den befolkningsgrupp, laverna (fritt översatt från det engelska namnet "Laven ethnic group"), som historiskt har dominerat regionen. På platån är det något svalare, temperaturerna kan droppa rejält, och ösregn är inte ovanligt, men tack och lov slapp vi båda.
Höjdpunkten första dagen var när vi besökte Mr Viengs familjekaffeplantage, där hans familj odlat kaffe i 42 år. Han var en otroligt driftig person, och det var väldigt kul att få en rundvisning på plantagen, vi lärde oss massor! Vi fick med oss en massa kaffebönor och tebönor hem som han ville att vi skulle försöka plantera (vi berättade om vårt kaffeträdet hemma som han identifierade var en arabica-planta). Vi åt en god och enkel lunch, och drack flera koppar var av hans supergoda kaffe.
Kvällen spenderade vi på ett lustigt ställe ägt av en fransman, Fandee, en enkel miljövänlig resort som låg som ute på en liten ö i en liten damm typ. Bungalowsen var väldigt enkla, med bara en madrass med lakan, men med lampa i taket och fläkt, så det var bekvämt. Där åt Jojo en av de godaste hamburgarna hon ätit på resan, och vi fick helt magiska baguetter till frukost, mums!!

Nästa dag besökte vi flera vattenfall och åt lunch på en lustig gård som hette Shared Happy Farm, också familjeägt. Där odlade de allt möjligt, både för att äta själva, laga mat till gäster, och så odlade de och sålde små avocado-, chili- och paprikaplantor. De hade också tre pluttsmå kattungar i ledsamt skick. Jag tror inte de var mer sjuka än några andra katter vi sett, men de var så små att de såg så ynkliga ut. Även mamman var liten så det var väl en liten familj. Joel körde fasta, så vi beställde bara mat till en person, och kaffe utan mjölk och socker. Det gick sådär. Kaffet hade socker i sig och Jojo fick så mycket lunch att hon aldrig hade kunnat äta upp allt. Miljötänks-Joel ville inte slösa mat, så det blev lunch även för honom. På eftermiddagen hann vi även med ytterligare ett besök på en väldigt vacker kaffeplantage, större denna gång, och mycket gott kaffe i deras lilla café.
På kvällen lämnade vi tillbaka moppen och checkade in på det hotell vi skulle spendera natten på innan vi skulle åka till Laos södraste spets, Si Phan Don, eller de 4000 öarna.
Vi vill också nämna att på kvällen åt vi väldigt gott på en italiensk restaurang, ägt av en Italienare. Framför allt Jojos mat var magisk (pasta med tomat, mozzarella, parmesan osv, sjukt gott!) och vi drack rödvin för tredje gången på resan, ett jättegott och billigt rödvin på box, bara 75kr för en halvliter, billigt för att vara i Sydostasien!

Si Phan Don är en flodskärgård med mängder av små och stora öar som är känd för framför allt två saker; 1) resterna efter Laos första järnväg, invigd 1893. Syftet var att kunna transportera båtar över en opasserbar flodsträcka förbi stora vattenfall och 2) sötvattensdelfiner, Irrawaddydelfiner som bara finns där, och i väldigt litet antal.
Vi bodde på en av fyra huvudöar, Don Khone. En relativt stor ö, men som går att cykla runt på en dag utan problem. På Don Khone var det makalöst varmt, och eftersom man inte har möjlighet att bada när man vill (man kan bada i floden på vissa ställen, men inte särskilt nära där vi bodde) så var vi väldigt glada för att vi hade AC på rummet. Vi var generellt extremt nöjda med vårt boende, vi prutade ner det från 75$ till 50$ för tre nätter. En bungalow precis vid floden, så mysigt!
Vi spenderade våra typ tre dagar på ön med att framför allt cykla runt. Första dagen på vår ö Don Khone, och andra dagen på den mindre Don Det, som man nådde med en gammal fransk bro. Såhär i efterhand skulle vi betalat lite mer och hyrt en vespa istället, för det var så makalöst varmt! Värmen var galen. En av dagarna fick Jojo lite värmeslag.
På Don Khone besökte vi bland annat ett område med ett av de jättelika vattenfall som gör det omöjligt att ta sig förbi med båt. Ett av de fräckaste vattenfallen vi sett! Enormt stort, och liksom en massa vattenfall i vattenfallet. Det var inte särskilt högt, men bredden på det gjorde det väldigt mäktigt. Påminde mig om fallet i Ronja Rövardotter, fast större. Man förstår verkligen att dessa fall skär av Mekongfloden.
Fallet var en del av en stor utomhuspark, i brist på bättre ord, och man betalade en liten summa för att ta sig in. Tidigare var det nog en stor attraktion, de hade bland annat zipline, en stor restaurang, ett strandområde och ett så kallat "Tarzanområde" där man kunde svinga sig runt med rep. Nu var dock det mesta förstört eller bara övergivet. I restaurangen fanns inte mycket kvar än en övergiven bardisk, några bord och en stackars katt som såg otroligt läskig ut, och jamade med en mörk och bruten röst. Stackarn :(
Vägarna runt ön var stundtals magiska med risfält (platta dock till skillnad från där vi varit tidigare!) kossor och bufflar överallt och pittoreska byggnader och byar.

Don Det var mycket mindre, och där vi på Don Khone cyklat på en bred betongväg runt typ hela ön, var det här skruttiga grusvägar som gällde. Det var bebyggelse nästan hela vägen runt och husen var för det mesta väldigt söta. Även här var pandemin påtaglig med många nedlagda guesthouses och restauranger. Vi hoppas verkligen för lokalbefolkningens skull att turismen kommer tillbaka igen, då de flesta på öarna lever av den.

Efter att Joel, som vanligt, styrt kosan mot någon obskyr stig så fick Jojo äntligen fota ännu en vacker fjäril i Laos. Vi hittade en öppning nära en av Mekongflodens olika gångar där fjärillarna faktiskt satt still. Så najs!

På kvällarna fick vi återigen uppleva de vackra solnedgångarna vid Mekongfloden med mycket god och billig mat.

Efter några sköna lugna dagar på Don Khone var det så tyvärr dags att lämna Laos. Vi hade initialt tänkt att stanna drygt två veckor, men vi blev helt förälskade i detta fattiga men magiskt vackra lilla land, så det slutade med att vi i princip maxade visumet som var på 30 dagar. Hit kommer vi absolut definitivt åka igen någon gång!Read more