Australia & New Zealand 2018

December 2017 - January 2018
A 33-day adventure by Servin
  • 33footprints
  • 3countries
  • 33days
  • 191photos
  • 4videos
  • 13.1kkilometers
  • 10.2kkilometers
  • Day 11

    Ridin´ them waves

    January 5, 2018 in Australia ⋅ ☁️ 25 °C

    Nu kom dagen vi med spänning sett fram emot, kommer vi eller kommer vi inte lyckas surfa på vågorna. Vi vaknade upp ca 20 minuters promenadväg från Byron Bays livliga gator. Vi hade bokat in eftermiddagslektionen (klockan 13.30) och hade god tid på oss att ta det lugnt på området där vi bodde. Stranden vi skulle surfa på heter Clarke´s beach och det skulle ta ca en timme att promenera dit. Vi siktade in oss på bussen till centrum som gick varje timme förbi vårt boende. För att ha mycket ork i benen satsade vi på en ordentlig frukost på det trendiga haket the General Store. Den lilla restaurangen var fullsatt av människor som liksom vi ville ha en nyttig och näringsrik frukost. Jag beställde en proteinrik bowl med bland annat bananer, jordnötssmör och chiafrön. Uffe slog till på en ordentlig korv. Under tiden vi väntade på maten tittade vi på folk och två hundar som slagit sig ner för att äta i hängmattor och på pallar.

    Mätta och redo för lite äventyr tog vi bussen in. Vi började promenera mot stranden och insåg att det skulle ta längre tid att gå än vad vi beräknat. Med lunchsolen i nacken promenerade vi så snabbt min astma tillät. När vi väl kom till parkeringen vi skulle mötas upp på var vi tio minuter sena och ordentligt svettiga. Samtidigt som vi flåsande började titta runt efter surfgruppen kom instruktören körandes med ca tio surfbrädor på släpet. Puh vi hann. Vi träffade den lilla trevliga gruppen och de två instruktörerna som vi skulle surfa med. Ett glatt och förväntansfullt gäng hjälptes åt att bära ner surfbrädorna till stranden.

    Lektionen började på land och vi fick lära oss grunderna. Vi hoppade upp på surfbrädorna från magläge och fick lära oss hur vi skulle stå för att balanserat åka på vågorna. Efter lite introduktion om strömmar och hur vågorna rörde sig blev det dags att bära ut surfbrädorna i vattnet. Vi la oss på mage och paddlade med hjälp av armarna den sista biten. Just idag var havet rätt lugnt och det dröjde några minuter mellan varje "perfekt" våg. En och en fick en knuff att instruktören när vågen kom och sen var det dags att ställa sig upp och surfa. Både Uffe och jag ställde oss upp på första försöket. Vi lyckades surfa rätt bra för att vara första gången. Det som var lite tråkigt var att det blev rätt mycket väntan då vi i turordning fick surfa på de få bra vågorna. Efter tre timmar i plurret var vi ganska trötta och kände att vi inte utvecklades mer. Lektionen var nu slut och vi simmade in med våra brädor till stranden där gruppfoto skulle tas.

    Vi var rätt nära fyrhuset på ön som enligt källor var värt ett besök. Fyrhuset låg på ett berg i Australiens östligaste ände. Vi fick lift upp med en av instruktörerna. Vi började besöket med en tvåkulors glasstrut. Så svalkande och välbehövligt i värmen. När glassen var uppäten och kalkonen (stor fågel som gick runt på området) fått smaka på struten gick vi upp till fyrhuset. Uffe gjorde burpees i värmen två omgångar då jag misslyckades med att filma första gången ;). Vi gick sedan stigen nedåt som var en känd vandringsled. Vackert var det allt med utsikt över stränder och skogsdungar. Dagen till ära flög militärplan över stigen och visade upp våghalsiga manövrar.

    Vi kom ner till en strand och såg vid första anblicken inte en fortsättning på stigen. Stranden gick runt ett krön och vi bestämde oss för att promenera längs stranden tillbaka. Det var lättare sagt än gjort. Stora stenbumlingar bildade labyrinter ju längre vi gick. Vi zickzackade oss runt de vassa stenarna och kom till ett passage som det inte gick att komma runt om man inte ville ge sig ut bland vågorna. Klättra var ett alternativ men stenarna såg både vassa och hala ut. Jag fick uppgiften att bestämma hur vi skulle göra härnäst. Antingen gå tillbaka eller försöka ta oss runt/över stenarna. Klättra med flip-flops uteslöt jag och när Uffe såg en stor stingrocka i vattnet bestämde jag att vi skulle vända tillbaka. Trötta i benen efter en ansträngande dag bestämde vi oss för att beställa en Uber när vi kom tillbaka till stigen. Anledningen till att vi inte gjorde det från början var att Uber/taxi är dyrt i Australien och speciellt när det var kväll. Vi fick wifilösenordet av en snäll receptionist på ett hotell i närheten och beställde lift tillbaka.

    Vår chaufför Adam var en trevlig man som glatt berättade om sina dagar som surfinstruktör. Enligt honom hade vi haft de bästa förutsättningarna för en bra första lektion. Vädret var varmt, ca 32 grader i skuggan och havet var lugnt. Väl hemma och några hundralappar fattigare tog vi en svalkande dusch för gjorde vid oss för en kväll/natt på stan. Jag hade tittat ut en vegansk restaurang som jag gärna ville testa. Uffe tyckte det lät som ett bra förslag och vi började vår promenad in mot staden.

    The Beet var en mysig och trendig restaurang med en spännande meny. Vi beställde in två rätter som innehöll bland annat seitan och vegansk ost. Både Uffe och tyckte maten var smaskens. Vi gick vidare hand i hand längs centrumgatorna och tittade in i kvällsöppna butiker. Kvällen avslutades på två olika hippa barer. Vi hade en trevlig kväll med mycket kärlek och trevliga samtal. En riktigt lyckad dag i Byron bay.
    Read more

  • Day 12

    Surfers Paradise

    January 6, 2018 in Australia ⋅ ☀️ 28 °C

    Efter en händelserik gårdag kände vi oss nöjda med Byron Bay och redo att fortsätta norrut till Surfers Paradise. Vi checkade ut från the Health Lodge klockan 10 och spenderade ca en timmes tid på boendets innergård i väntan på att tiden skulle gå. Jag hann med en manikyr där på bänken och Uffe utforskade boendets olika anläggningar, bland annat en yogasal. Det var längesedan vi tränade och tänkte utnyttja tillfället och promenera med varsina två ryggsäckar (en där bak på ryggen och en framtill på bröstet) in till centrum. Lunchsolen gassade när vi promenerade gatan fram. Varma kom vi fram till den lilla busstationen och satte oss ner för att dricka det medhavda vattnet och få lite ny energi från en chipspåse. Vi turades om att titta i affärer i väntan på bussen. Bussen som kom var fräschare och hade skönare säten än de vi tidigare åkt med. Resan upp till Guldkustens flygplats skulle ta en timme. När en timme hade gått var vi inte i närheten av en stad. Det visade sig att vi hade passerat en tidzon och var nu 11 timmar före i tiden jämfört med Sverige. Istället för en timmes bussfärd blev det två.

    Vi kom fram till flygplatsen där vi skulle hämta ut vår hyrbil. Vi hade tidigare skickat in en förfrågan om en uppgradering till en fyrhjulsdriven bil eftersom vi skulle åka till Fraser Island nästkommande dag. Ön är världens största sandö och det är nästintill omöjligt att köra på ön med en tvåhjulsdriven bil. Dessvärre hade de inga fyrhjulsdrivna bilar tillgängliga så vi fick nöja oss med vår lilla bil. I vanlig ordning tog Uffe på sig rollen som chaufför och jag som kartläsare. Körningen till Surfers Paradise gick snabbt och enkelt. Vi checkade in på fyrstjärnigt trendigt hotell någon minuts promenad från stranden. Vi fick rummet på 22e våningen och utsikten var fantastiskt. Vi skuttade omkring på rummet och kände oss glada över lite lyx på resan.

    Uffes kalsongutbud hade blivit knapert och det var dags att tvätta kläder efter ca 1.5 veckor på resande fot. Vi fnös åt hotellets tvättpriser och sökte upp en tvättomat i närheten. Den låg inte långt ifrån en helvegansk restaurang som serverade en all you can eat buffé till ett bra pris. Vi styrde stegen mot restaurangen med hungriga magar. Två fulla tallrikar var mumsade vi i oss och kände oss mätta och belåtna när vi kom fram till tvättomaten. Medan våra kläder snurrade runt i tvättmaskinen gick vi ner till stranden. Wow så vacker strandlinjen var med höga byggnader och pudervit sandstrand - påminde lite om Cancún i Mexiko. Vi njöt av vågorna som slog mot våra ben och kände oss lyckliga att vara på plats i omtalade Surfers Paradise. Vi gick tillbaka för att slänga in tvätten i torktumlaren. Medan tvätten torkade tog vi det lugnt på bänken tillsammans.

    Med ljuvligt doftande tvätt i våra tygpåsar besökte vi några butiker som sålde bikinis. Jag hittade många fina med var inte villig att betala 700 kronor för en ny. Vi gick tillbaka till hotellet och sökte efter den bästa bilvägen till Fraser Island. Planen fastställdes och imorgon skulle vi åka över till ön via Rainbow beach. Det skulle ta ca 5.5 timmar att komma till boendet på ön och för att inte komma dit alltför sent bestämde vi att köra klockan 10.30 morgonen därpå. När resplanen var fastställd bytte vi om till badkläder för att ta hissen ner till utomhuspoolen och ta oss ett dopp. Resten av kvällen mös vi framför TVn och fick reda på att det är värsta värmeböljan i Sydney, med temperaturer högre än på 80 år. Känns som att vi lämnade storstaden just i rättan tid. Här är det runt 32 grader, en härlig och uthärdlig värme.
    Read more

  • Day 13

    Resan till Fraser - Hur svårt kan de va?

    January 7, 2018 in Australia ⋅ ☀️ 29 °C

    Denna morgon vaknade vi utvilade i vår king-size säng på 22:a våningen på det lyxigaste hotellet än så länge på vår resa. Placerat längs strandpromenaden i Surfers Paradise. Idag hade vi en spännande dag framför oss med lång körning hela vägen till Fraser Island i vår hyrbil.

    Vi spenderade ju gårdagskvällen till att söka upp bästa rutten för att ta oss till Fraser Island, också känt som Great Sandy Island som är världens största sand ö!

    Vi kom fram till att bästa sättet att ta oss till vårt förbokade boende på Eco Beachcamp på denna gigantiska sand ö var att ta färjan från södra spetsen av ön från Rainbow Beach. Det skulle totalt ta 5:30h att köra från Surfers Paradise till vårt boende för 2 nätter, som vi fick boka för ett halvår sedan för att få plats.

    Vi gottade oss ordentligt vid hotellpoolen fram tills 11 och det var dags för avfärd. Var inte fel att variera allt strandhäng med lite poolhäng. Vi hoppade in i vår Kia Rio på det bästa tänkbara humöret, nu var det dags för roadtrip med egen hyrbil igen som är vårt absoluta favoritfärdmedel när vi är ute och reser. Vi skruvade upp radion och sjöng med till alla top100 sommarhits genom tiderna som rullade på radion, det är ju trots allt deras sommar här nu. Vi stannade till för en kort lunch längs vägen för att sedan cirka 4 timmar senare rulla in i Rainbow beach.

    Vi bävade lite för hur överfarten skulle gå till då vi läst på online om att det krävs 4wd för att ta sig runt på ön samt ett permit för att få köra på ön, varav vi hade ingetdera. Vi hade ställt förfrågan till Enterprise, hyrbilsföretaget i förväg om att vi ville uppgradera till en 4-Wheel drive men när vi hämtade ut bilen vid Gold coast så förklarade de att de var helt slutsålda att de till och med hade överbokat alla 4wd:s. Men vår plan nu var att ta oss till ön och vårt resort med vår 2wd för att sedan hyra en sandtålig SUV 4x4 på plats för att utforska ön. Vi kollade ju i förväg på färjeföretagets hemsida där biljettpriserna var specificerade $120AUD t/r för Car/4wd. Då måste det ju betyda att man kan åka över antingen med vanlig bil ELLER 4wd eftersom det var ett slash emellan.

    När vi gled genom byn försökte vi se om vi kunde se några skyltar med mer information angående överfarten till ön. Först när vi kommer ner mot stranden där skyltarna med bild på färja pekat kommer det en skylt som säger "No 2wd beyond this point". Nu kom första knytningen i magen, kommer vi inte ens komma över med vår bil? Vi tänkte att de kanske överdriver då grusvägen som gick förbi skylten såg hur packad och bra ut som helst. När vi kör några hundra meter längs vägen och möts av monster truck efter monster truck med 4x4 på sidan på samtliga bilar börjar vi bli tveksamma. Nu tog den packade grusvägen slut och övergick till lös sandstrand. Bara de meterna jag var ute i sanden när jag skulle vända kände jag att bilen började sladda även om vi inte fastnade och att det fanns en väldigt god anledning till att 2wd inte var tillåtna. Skit också. Vad gör vi nu?

    Vi ställde bilen där vi stod för att se om vi kunde gå ut sista biten till färjan och se om vi kunde komma på en lösning. Det var lättare sagt än gjort att tänka i den 40gradiga värmen och solen gassade på max så trots att vi gick utan någon packning höll vi på att smälta bort totalt. Ända lösningen vi kom att tänka på var att ringa resortet och fråga om de kunde hämta oss vid färjan om vi åkte över utan bil. Men inget svar, direkt till telefonsvarare. Tydligen kass teckning på ön.

    Vad är plan B då? Vi kan ju inte åka över utan någon plan på hur vi tar oss 1h med bil, utan bil, till vårt boende. Vi åkte tillbaka till parkeringen där skylten var som sista anhalt för 2wd. Klockan var nu 15:30 och sista färjan gick 17:00. Jag började ringa runt till alla 4wd uthyrningsfirmorna i hela Rainbow beach. Ingen av dem hade bil att hyra ut till oss omgående. De flesta hade 7 dagars väntetid och en firma kanske kunde fixa en till morgondagen. Dubbel skit! Vi hade ju redan bokat och betalt boende men hade ingen möjlighet att ta oss över till ön. Louise ställde sig längs vägkanten och ut med tummen i hopp om att vi skulle kunna lifta över till ön. Tyvärr ingen lycka med liftandet heller, ingen som ville stanna och plocka upp oss och tiden började också rinna ut.

    Vi kollade upp om det fanns andra överfarter där man kunde komma över med vanlig bil. River Head låg 2h iväg med bil och en färja som gick om 2:45h alltså borde vi ha 45min tillgodo även om det var en dryg resa. Frågan var ju bara hur vi skulle ta oss från Kingfisher Bay där färjan anländer till Eurong som ligger på andra kusten. Vi hade hittat en taxi service, tydligen den ända på ön med endast 1 taxibil som vi ringde för fullt för att fråga om de kunde hämta oss. Dock samma sak där, inget svar utan direkt till telefonsvarare. Plan C var nu att se om vi kunde hyra en 4wd vid River Head som vi sedan kör över till ön med färjan 18:45. Vi fick snabbt svar att det inte fanns någon chans då alla bilar var uthyrda och även om någon hade bilar inne så var det en säkerhetsgenomgång på ca 1h på hur man kör på ön för att hämta ut bilen, vilket innebar att vi aldrig skulle hinna både köra dit och hämta ut bil.

    Vi fick nu förlika oss med att vår första natt på ön var vaskad. Trippel bajs. Men vi hade fortfarande ingen plan på hur vi skulle ta oss till ön ens dagen efter. Vi ringde tillbaka till firman som sa att de kanske kunde ordna en 4wd till dagen efter för att se om vi kunde hyra den 2dagar med en övernattning på ön som vi hade kvar. Efter många om och men med samtal fram och tillbaka så erbjöd de att vi kunde hyra ägarens pickup med 4x4 med manuell växellåda. Det var ju snällt av dem att försöka hjälpa oss nu var det bara priset och betalningen kvar, vi hade ju inte frågat tidigare i all hets. $620AUD skulle de ha för två dagar med färjeöverfart och permit, mer än 4000kr. Jesus Kristus tänkte vi, är det värt det för 1 dag på ön? Tidvattnet skulle komma 10 på förmiddagen på tisdag vilket gjorde att det bara blir en hel dag på ön med bilen. Nej, det var det faktiskt inte värt.

    Vad är vi inne på nu? Plan D, E? Vi satte oss och åt middag på en indisk restaurang och försökte komma på en lösning på vårt missöde. Vi resonerade att det var ockerpris då det borde vara mycket billigare att hyra en 4wd på en vanlig hyrfirma och sen köra över. Närmsta flygplats var i Hervey Bay där de stor firmorna hade närmaste kontor. Eftersom vi inte hade något boende för natten och klockan var nu närmare 20 bestämde vi oss för att boka ett billigt boende för natten i Hervey Bay med planen att hämta ut en bil där tidigt imorgon.

    Vi hoppade in i bilen igen med något sämre humör eftersom vi förlorat första natten på Fraser Island men ändå glada att vi hade varandra. 2 timmar med snabb men varsam körning i nattsvart mörker med varning för vilda kängurus längs hela vägen. Framme i Hervey Bay checkade vi in på vandrarhemmet och började direkt söka efter bil för morgondagen. Inga 4wd alls fanns tillgängliga. Det de hade var Mitshubishi Outlander AWD (= All wheel drive). Hmm...skulle vi chansa och beställa en sådan för att köra över till ön? Vad har vi för alternativ?

    Vi bokade då det inte kändes som vi hade så mycket annat val. Efter utökad efterforskning på nätet där 98% avrådde från att köra över på ön med AWD speciellt genom ön som vi skulle, det hade kunnat gå bra att köra på stränderna men var väldigt tydligt avrådande av att köra till Eurong med en AWD då risken att fastna var överhängande. Vi läste också på villkoren för hyrbilen vi precis bokat "all offroad driving is prohibited". Quadruppel skit också. Vi kunde dock avboka hyrbilen utan kostnad.

    Nu gör vi ett sista försök annars får vi bli utan Fraser Island helt och hållet på vår resa, vilket vore otroligt synd. Vi skickade ett meddelande till taxibolaget på ön och bad om att få åka från Kingfisher Bay till Eurong imorgon om vi tar 9am färjan över utan bil.

    Nu var klockan midnatt och vi gick till sömns helt ovetande om hur morgondagen skulle utspela sig. Fortsättning följer...
    Read more

  • Day 14

    En liten bit av paradiset

    January 8, 2018 in Australia ⋅ ☀️ 30 °C

    Ni vet känslan de första sekunderna när man vaknar och inte vet exakt var man är, var man befinner sig eller vilken veckodag det är. Så var känslan när jag vaknade denna dag vilket var en ganska skön känsla som snabbt förvandlades till obehag och en klump i magen när jag insåg att vi var i Hervey Bay utan någon plan att ta oss till Fraser Island. Vårt öde från gårdagen var alltså ingen dröm.

    Bland de första sakerna jag gjorde efter uppvaknandet var att kolla på telefonen om taxiföretaget på ön återkopplat om de kunde köra oss till vårt Beachcamp retreat. Yes, de hade bekräftat att de kunde hämta oss en timme efter färjan anlände till Kingfisher Bay då de hade en annan körning på ön just då men för vår del kändes det ändå bra med en plan och vi kunde ju bara ta en kaffe under tiden vi väntade.

    Färjan skulle ju avgå kl 9 från River Heads ca 25minuter bilfärd från vårt boende så vi hoppade in i bilen och begav oss till Woolwoths för att inhandla alla förnödenheter för vår övistelse eftersom det är svårt att få tag på mat och annat på ön som är så pass isolerad. Vi var klara med vårt handlande tjugo i nio med 16 minuter kvar att köra till färjan. Shit, kommer vi hinna?! Foten på gasen och iväg mot färjan och vi lyckades komma på plats och köpa biljett med den lilla marginalen vi hade. Vi hade också packat om så att vi bara hade vår små ryggsäckar med kläder och annat så vi kunde lämna de stora i vår hyrbil.

    45 minuter senare efter färjeöverfarten var vi äntligen i land på denna jättelika sandö. Vi spenderade vår väntan på Lisa med taxin på Kingfisher Bay resortet och tittade på allt folk där. Vi insåg snabbt att de flesta inte hade mycket aning om vad ön hade att bjuda på utanför resortets väggar även om det var en stor anläggning. Vi var i alla fall väldigt nöjda med beslutet att ta oss till andra sidan ön till ett mindre eco beachcamp med glamping tält och strandhyddor där allt drivs enbart av solenergin. När Lisa väl kom och plockade upp oss med all våran mat så fick vi återigen bekräftat att det förmodligen inte hade varit så smart att åka över i en AWD (mindre SUV). Då det inte regnat på någon vecka var det extra lätt att fastna på de enkelfilga och trånga sandspåren som korsade ön. Det var ju minst sagt en skumpig resa som var i paritet med vår resa på Madagaskar där det var mer hålor än väg på en del sträckor. Här var skillnaden dock att bilen var gjord för att köra i dessa förhållanden. Det var en trevlig färd på drygt en timme med vår chaufför Lisa som berättade om många nyttiga tips för vår vistelse, de vilda Dingosarna, vilka sjöar som var bäst att besöka, om Aboriginska urbefolkningen på ön och annat intressant.

    Vi lyckades förlänga vår vistelse på boendet med en natt så att det blev två nätter som det ursprungligen var tänkt. Skillnaden nu var bara att vi betalade för 3 nätter istället. Efter att gjort oss hemmastadda i vårt glamping tält traskade vi ner de 10tal meterna ner till havet för ett dopp i oceanen. Det var underbart svalkande i den gassande värmen. Vi njöt i fulla drag över att vi till slut lyckats ta oss dit och hur fantastiskt avkopplande det var att ligga själva på stranden till vågornas kluckande ljud med en och annan 4wd som körde förbi med jämna mellanrum. När vi var nöjda och en halv flaska solskyddsfaktor 50+ konsumerats gick vi upp och duschade och planerade för morgondagen. En morgonpromenad innan solen steker för mycket på drygt 8km till Lake Wabby fylld med doktors fiskar (ni vet sånna som äter på ens fötter i Thailand). Det blev planen.

    Till kvällen så låg vi i hängmattorna och skrev på resebloggen för att när solen gått ner starta en "bonfire". Här grillade vi våran mat för oss själva och tittade på den totalt stjärnklara himmeln och förundrades övar att vi aldrig får det så stjärnklart och starkt lysande stjärnor hemma i Svearike.

    Vi får se vad morgondagen har att bjuda på, än så länge levererar Fraser island bra!
    Read more

  • Day 15

    Räddningsaktionen på stranden

    January 9, 2018 in Australia ⋅ ⛅ 29 °C

    För ett litet ögonblick ångrade vi beslutet att gå till Lake Wabbi när vi väcktes av den välbekanta väckningssignalen på mobilen. Klockan var inte mer än 06.00 och det fanns ingen tid att snooza om vi inte ville gå hela vägen i stekhet sol. Vi tog oss upp ur sängen och vaknade till liv smuttandes på varsin kopp kaffe. Med lite mat i magen var vi nu redo för vandringen till en av öns många sötvattensjöar. Lake Wabbi låg närmast tillhands, åtta kilometer till fots varav fem längs den pudervita sandstranden.

    Temperaturen denna morgon var redan uppe i 27 grader när vi påbörjade vår vandring. Rätt snabbt insåg vi att vi inte var ensamma där på stranden. Stora surrande getingar flög runt oss och försökte lifta på våra kläder. Ni som känner mig vet hur rädd jag är för getingar och ni kan säkert föreställa er hur jag skuttade fram på stranden flaxandes med armarna. Uffe var nöjd så länge jag fortsatte framåt och inte sprang bakåt. Efter att ha tagit en närmare titt på våra fans konstaterade Uffe att de inte var getingar utan stora flugor. Jag var fortfarande misstänksam mot de surrande varelserna och fortsatte med piruetter och skutt, dock inte lika skräckslagen som tidigare.

    Stranden på östra sidan av ön är milslång och då och då kunde man se bilar torna upp sig i horisonten. Det charmiga med Fraser Island är att man kan köra på stranden, förutsatt att man har en fyrhjulsdriven bil. Har man tur kan man få syn på dingos (vildhundar) som strövar fritt på ön. Det är viktigt för alla djurvänner att inte socialisera sig med dem utan låta dem leva i det vilda. Dingos som blir kontaktsökande mot människor skjuts av viltvårdarna. Vi hade dessvärre inte turen på vår sida och såg aldrig de ljusbruna vildhundarna.

    Vi nådde skogsbrynet och stigen som ledde in mot sjön. Nästkommande tre kilometrarna gick vi på en smal stig med vegetationen nära inpå. Då och då prasslade det till i gräset bredvid våra fötter och ut ringlade ormar och sprang ödlor. Det var både spännande och lite läskigt att gå där på stigen. På flyget till Sydney såg vi en dokumentär om Australiens farligaste djur varav ormarna hamnade högt upp på listan. Svettiga kom vi ut från skogen och såg sanddyner torna upp sig. Vi följde skyltarna och såg en grönskimrande sjö nedanför en hög sandkulle. Wow, ingen människa i sikte, vi hade sjön helt för oss själva. Vi drog av oss våra t-shirts och shorts och sprang med ivriga steg mot sjön och kastade oss i vattnet. Hundratals små fiskar simmade runt oss och så fort vi stod stilla började nafsa på oss. Fiskarna i Lake Wabby är så kallade pedikyrfiskar och äter döda hudceller. Kanske har ni varit på ett fiskspa i Thailand? Där är det vanligt att med hjälp av fiskar få bort döda hudceller. Det kittlas ordentligt när de nafsar under fötterna.

    Den privata känslan varade i ca 40 minuter innan sjökanten invaderades av turister. Fiskarna fick istället för två rätter välja på ett helt buffébord. Vi var inte lika poppis längre. Timmarna gick där vi låg i vattnet och gottade oss. Vårt boende som tipsat oss om sjön hade erbjudit sig att komma och hämta oss på parkeringsplatsen klockan 11.00. Det fanns två parkeringsplatser i närheten av sjön. Dels den vi kom ifrån som låg tre kilometer iväg på stranden och dels en som låg ca en kilometer längre in i skogen. Vi var övertygade om att det var den närmsta parkeringsplatsen de skulle hämta upp oss vid. En halvtimme till godo innan upphämtningen packade vi ihop våra saker och gick upp för den branta sanddynan och in i skogen. Terrängen gick mestadels uppåt och vi var rejält trötta när vi kom fram till parkeringen. Vår skjuts var inte där och då gick det upp för oss att de kanske menat parkeringsplatsen på stranden. Uffe ringde upp boendet och dessvärre var det som vi misstänkte, de väntade på oss på andra parkeringsplatsen. De hade inte tid att vänta på oss och trodde att vi skulle kunna hitta lift på stranden.

    Vattnet var slut och likaså maten. Torra i munnen hade vi inget val att gå tillbaka till stranden som låg fyra kilometer iväg. Tuffast var det när vi kom fram till stranddynorna som absorberade solstrålarna och gjorde det nästan outhärdligt att gå med flip-flops på sanden. Vi hann ifatt ett stort gäng som liksom vi var på väg till stranden. Vi höll oss i närheten och hoppades kunna få lift när vi kom fram. Efter många tuffa partier var vi framme på stranden. Vi började fråga runt efter lift tillbaka till Eurong. Oturligt nog var antingen alla säten upptaga eller skulle de åt andra hållet. Vi fick börja promenera längs havet. Jag kände mig svimmfärdig av uttorkning och den skarpa solen. Uffe tog upp telefonen som endast hade två procent batteri kvar och ringde boendet. Direkt till röstbrevlådan. Han testade några gånger till och hörde en vänlig röst i andra änden. Receptionisten förklarade att hon inte hade någon bil tillgänglig för tillfället och lovade ringa upp om hon hittade någon. Efter några minuter ringde hon tillbaka och sa att hon var på väg. Yes vi skulle bli räddade!

    Vi blev upphämtade av receptionisten och en man som bodde på boendet. Vi var otroligt tacksamma över vänligheten och glada över att återvända till till vårt lyxiga tält. Vatten har nog aldrig smakat så gott som de första klunkarna efter vårt lilla missöde. Uffe och jag tog en kylande dusch och kände hur vi återvände till verkligheten. Kvällen var betydligt lugnare och vi kände oss nöjda över dagen trots det som inträffade. Lite äventyr och svårigheter gör resan/dagarna mer minnesvärda.
    Read more

  • Day 16

    Sista dagen på Fraser Island

    January 10, 2018 in Australia ⋅ ⛅ 29 °C

    Åter igen en underbar morgon med uppvaknande till vågornas kluckande mot stranden på vårt beachcamp. Dock inte lika tidigt som föregående dag då vi vill hinna ut innan solen rest sig helt. Idag var planen att klämma ut det sista bästa ur Fraser island innan vi beger oss tillbaka till fastlandet och vidare mot Brisbane.

    Vi planerade länge under gårdagskvällen vad vi ville göra sista dagen på ön. Vi diskuterade om vi skulle åka taxi den lång sträckan till Eli's creek och snorkla vid fartygsvraket Maheno, eller om vi skulle spendera dagen vid Fraser Islands mest kända färskvattensjö Lake McKenzie. Efter att läst lite recensioner och rekommendationer från vårt boende så bestämde vi oss istället för Lake Birrabeen som är lite mer undangömd men minst lika vacker som McKenzie. Vår 4x4 taxi hämtade oss lite i 9 för avfärd till sjön. Vår chaufför Lisa bekräftade att vi hade fått trängas med tusentals andra vid Lake McKenzie en het och solig dag som denna under högsäsongen och tyckte att vårt beslut att spendera dagen vid Birrabeen var bättre. Hit tog hon också alla sina familjemedlemmar och vänner när de kom på besök till ön eftersom det var mycket mer privat och avslappnat.

    Vi hade tur även här, Lisa kände till en annan mer okänd parkeringsplats längre in med access till sjön där hon släppte av oss och när vi kom ner till sjön hade vi hela stranden och det kristallklara vattnet för oss själva. Det känns lite extra lyxigt!

    Efter flera timmar med sol och bad i det ljumna vattnet så begav vi oss på en lång och skumpig bilresa genom ön tillbaka till Kingfisher Bay där vi skulle ta båten. Återigen en givande och intressant färd där vi diskuterade allt från Skandinavisk och Australiensisk historia till släktforskning och var man härstammar ifrån.

    En god glass senare vid färjelägret avgick båten mot fastlandet där vår Kia Rio stod och väntade. På vår bilresa söderut mot Brisbane så stannade vi till vid Sunshine Coast för en grymt mysig take-away måltid vid stranden. Framåt kvällen var vi framme i Brisbane och vårt nya AirBnB ovanpå en tangolokal. Ägaren David var en trevlig prick som visade oss runt i boendet även om det inte lämnades mycket åt fantasin om hans partnerpreferenser om man säger så.

    Imorgon har vi bokat en en heldagstur till Moreton Island som är en ö utanför Brisbanes kust. Man kan tro att vi är helt galna i öar med sol, bad och sandstränder vilket är delvis sant men beslutet föll på att vi inte fått använda vår snorklar än så länge på vår rundresa. Runt Moreton finns 15 olika fartygsvrak som bildar ett konstgjort korallrev med mängder av fisk där vi förhoppningsvis ska få användning av dem.

    Det vi kan konstatera efter att ha vistats på världens största sandö är att man får sand överallt, även på ställen man inte visste fanns...
    Read more

  • Day 17

    Bland vrak och sand på Moreton Island

    January 11, 2018 in Australia ⋅ ⛅ 30 °C

    God morgon från Brisbane!

    Som Uffe skrev i förra inlägget hade vi bokat in en heldagstur till Moreton Island dagen till ära. Bussen skulle avgå från Brisbane Transit Center redan klockan 07.00 på morgonen så det blev ingen sovmorgon för oss. Uppe i ottan beställde vi en Uber som skulle ta oss till den första organiserade turistturen på resan. Våra tidigare utflykter hade vi planerat själva och pusslat ihop transfer och aktiviteter. Vi tyckte att det skulle bli rätt skönt att bara "hänga med" för en gångs skull. När vi bokade turen föregående dag sa arrangören att än så länge var vi de enda inbokade. Han måste talat i nattmössan eller så bokade två busslass fulla med andra turister in sig efter oss. Vi var långt ifrån ensamma som skulle åka till Moreton Island och testa på sandboarding, snorkling och genomskinliga kajaker.

    Bussen tog oss till en liten hamn där en båt väntade på oss. Så fort alla bilar rullat på var det vår tur att traska ombord och hitta en sittplats. Båtresan på 1,5 h var rätt händelselös, mest en transportsträcka. Vi pratade med en av guiderna som rekommenderade oss att göra sandboardingen först på grund av tidvattnet som skulle komma in på eftermiddagen. På förmiddagen skulle det vara rätt grunt vatten runt vraken och inte så mycket fiskar. Han ville gärna att asiaterna skulle ta förmiddagsturen eftersom många inte kunde simma särskilt bra. Sandboardning nästa!

    Väl framme hoppade vår grupp in i en rejält sandig buss som skulle ta oss ut i öknen. Mängden sand gav oss en indikation på hur sandiga vi skulle bli under aktiviteten. Den fyrhjulsdrivna bussen skumpade upp och ner längs vägen - likaså passagerarna. Väl framme bland sanddynerna fick vi en varsin träbräda som vi skulle åka på. Guiden pekade på en punkt högt över oss att det var där vi skulle åka ner från. Långsamt gick vi upp i den heta sanden som brände under fötterna. Två steg fram och ett tillbaka i de flytande sandmassorna. När alla var uppe var det fler än jag som skruvade lite oroligt på sig, det var rätt högt upp! Några modiga killar tog täten och la sig på mage, lyfte upp brädan framtill och höll axlarna högt. De gled snabbt ner och sanden yrde. Vissa som åkte lyfte inte upp brädan ordentligt blev därför rejält sandiga. Det blev Uffes tur och han gled orädd ner för backen. Riktigt långt kom han också. När det blev min tur la jag mig ner och gjorde som guiden sa. Snabbt åkte jag ner på stranden och någonstans i mitten av backen slutade jag lyfta upp brädan. Ett ordentligt misstag. Jag åkte snett ner i sanden och som tur var höll jag munnen stängd. Jag hade efter kraschen sand precis överallt. Tydligen var jag den som blev mest sandig i gruppen och den som gjorde värst vurpa. Jag nöjde mig att åka en gång medan Uffe som var duktig på att följa instruktioner åkte tre snygga åk.

    Tillbaka på stranden tog vi ett dopp i det turkosa vattnet och försökte skölja av sanden som letat sig in i bland annat öron och näsa. Det serverades lunch och det var skönt att ta det lite lugnt innan nästa aktivitet som skulle bli kajakpaddling. Guiden vi fick var en ung, flummig kille som hade noll koll på dels var han skulle paddla och dels på historien bakom vraken. Det enda han visste var att det var totalt 15 vrak och att han inte kunde något om båtar. Lite irriterade över att vi inte fick paddla vart vi ville fick vi snällt följa efter honom och resten av gruppen. Vi såg många fiskar genom kajaken - ett riktigt akvarium under ytan. Äntligen blev det dags för snorklingen vi sett fram emot. De var kul att se korallerna som bildats på vraken och alla fiskar som simmade omkring. Vi fick en varsin bit bröd som vi matade fiskarna med. Precis i slutet av snorkelturen ropade guiden för snorklingen att en haj var inne i ett av vraken. Det var en haj (Wobbegong) som höll sig strikt till vegetarisk föda så vi behövde inte vara oroliga. Vi simmade under vattnet och kikade in i en liten lucka. Där var den. Uffe fick en tydlig bild av den men jag såg bara fenan (dålig på att hålla andan). Det var väldigt ovanligt att få syn på haj bland vraken - få förunnat. Efter den sista aktiviteten var det dags att ta båten tillbaka till Brisbane.

    Klockan var efter 19 när vi kom tillbaka till vårt boende hemma hos David. Vi lagade nudlar och halloumi samt diverse rester vi hade kvar i kylskåpet. Vid matbordet reflekterade vi över att vi är glada att vi organiserar många av våra turer själva. Även om det är smidigt att hänga med på en tur som någon annan har planerat blir det mycket väntan och anpassning. Vi har nog blivit lite bortskämda med att kunna åka enligt våra egna preferenser. Vi skänkte även en extra tanke till farmor Ann som fyller år där hemma. Stort grattis från oss :)!
    Read more

  • Day 18

    Kompletteringen för fulländad Aussietrip

    January 12, 2018 in Australia ⋅ ☀️ 31 °C

    Sista dagen i Brisbane och sista fulla dagen i Australien för den här resan. Helt klar mixade känslor, både lite sorgligt att lämna detta fantastiska land men också spännande med att få komma till Nya Zeeland och uppleva det landet.

    Australien förknippas ju ofta med sina för oss ovanliga och exotiska djur. De har många av de dödligaste djuren i världen men också många otroligt gulliga som t.ex. Koalas, wombats, dingos, flygande hundar och inte minst kängurus. Vi var båda överens om att vår Australienresa inte var komplett innan vi fått se dessa skuttande muskulösa varelsers i egen hög person. Vi ställde in GPSen på Lone Pine Koala sancturay som är Australiens äldsta fristad för koalor och numera även andra Australiensiska pälsklädda ambassadörer. Enligt många recensioner på Tripadvisor även Australiens bästa sancturay då kängururna har en stor inhängnad där de får röra sig helt fritt och där man kan gå in och gosa och mata dem.

    Det var också höjdpunkten på vår vistelse när vi fick mata, kela och ta selfies med de häftiga djuren. Ända gången vi blev lite rädda, eller iallafall överraskade var när en stor exalterade hane ställde sig raklång på bakbenen med erigerad "sak" och slog sig på bröstet och rafsade upp och ner på sin djupt hängande pungpåse. Det var en häpnadsväckande syn som gjorde att vi var så till oss att vi tyvärr inte hann få med det på film. En australiensisk kvinna kom fram till oss när vi matade en känguru och sa att hon tyckte vi var så söta där vi satt och matade att hon tog ett par bilder som hon skickade över till oss. Hur gulligt som helst och en indikation hur snälla och sociala Australiensare generellt är.

    Nöjda med vårt kängurubesök hoppade vi in i bilen för att ta oss till något lunchställe i närheten. Det blev en vietnamesisk restaurang i en liten byhåla. När vi satt och väntade på maten så diskuterade vi att vi var väldigt förskonade från fadäser, missförstånd och pinsamheter såhär långt på vår resa. Vi kom fram till att det med stor sannolikhet har att göra med att det inte är någon större kulturkrock från vårt västerländska levande samt att de har Engelska som förstaspråk. Lite skillnad mot när man reser runt i Asien, Afrika eller Centralamerika där toaletter ofta är enkla hål i marken och det är en hel omgång "levande charader" krävs när man försöker göra sig förstådd för någon som endast förstår ett par ord engelska. Det är ju skönt på ett sätt att allt bara funkar.

    Nu fick vi in vår mat, Louise fick en vegetarisk tofu gryta med ris UTAN ris...och jag Beef BBQ sommarrullar med ...räkor. Jag lyckades ganska snabbt få servitrisen att förstå att jag ville ha det jag beställt och fick mina sommarrullar med biff istället för räkor. Louise funderade ett tag på om hon skulle säga till om riset eller bara äta böngroddar till. När servitrisen gick förbi passade hon på att fråga om riset kommer snart. Hon nickade och log och gick in i köket för att komma tillbaka 10 minuter senare med en tom plastlåda för take away. Hmm..osäker hur hon fick "rice please" till "plastic box" men men. Louise gav upp sin jakt på riset och åt upp sin gryta ändå. Vi fick alltså uppleva språkförbistring även på denna resa.

    Vi hade inte gjort så mycket shopping än så länge på vår resa så vi bestämde oss för att sätta kurs mot ett outlet Village utanför Gold Coast. Det var precis som liknande outlets runtom i världen med välkända märkesbutiker i överflöd. På alla populära stränder vi besökt under vår rundresa så bär de flesta yngre tjejer i tidig tjugoårsålder små bikinitrosor som visar större delen av sina stjärtskinkor för perfekt bränna. Louise kände ett kall att försöka vara lika modemedveten och hipp som dessa tjejer och hade siktet inställt på en ny bikini. Efter många butiker hittade hon både en perfekt bikini och en tjusig klänning på köpet. Jag köpte också ett par "thongs" till mig, alltså ett par flipflopp på Ripcurl. Vi avslutade vår mysiga eftermiddag med froyo innan vi körde till vårt Airbnb för natten i Colengatta bara 5 minuter från flygplatsen.

    Branta och slingriga vägar upp så hade Richie en schysst tvåvåningslägenhet med grym utsikt. Det var inte så konstigt att det blev detta boendet när Louise fick välja. Richie hade också en kelen "rescue" katt vid namn Lola. Det var bara att ta mina allergitabletter och se en lycklig tjej busa med kissen. Richie som flyttat från Irland till Australien under förra lågkonjunkturen 2008 och hade inga som helst planer att flytta tillbaka. Han erbjöd sig laga hemmagjord pizza till middag som vi gladeligen tackade ja till. Gott med lite hemlagad mat när man är ute och reser.

    Imorgon bär det tidigt av mot nytt land och nya upptäckter, Nya Zeeland. Vi får som om det är så storslaget vackert som alla där hemma som besökt öarna säger!
    Read more

  • Day 19

    Nya Zeeland - på plats i sagornas land

    January 13, 2018 in New Zealand ⋅ ⛅ 27 °C

    Endast katten var vaken när vi lämnade vårt AirBnb-boende och begav oss mot flygplatsen. Klockan 06.30 skulle vårt flyg avgå till Queenstown Nya Zeeland, vilket var startskottet till kapitel nummer två av vår resa. Så snabbt tiden flyger när man har kul, känns som igår som vi landade i Sydney. Med förväntan och en gnutta sorg gick vi om bord på planet. Vi hade fyra timmar i luften innan vi skulle vara framme i sagornas värld. Jag har rätt höga förväntningar på landskapet efter att ha sett Sagan om ringen filmerna x antal gånger. Jag var i min tonår förälskad i Orlando Blom som spelade Legolas i Sagan om ringen. Nu är jag inte lika förtjust i killar med långt vitt hår och spetsiga öron. Nog om min gamla kärlek/besatthet. Lina och Lennart, vänner från Malmö har för några dagar sedan lämnat NZ efter några veckors semester. Deras bilder och berättelser lovar mycket gott!

    Vår AirBnb-värd Richie i Guldkusten var en social kille och vi pratade sent och länge vid hans köksbord. Det hade inte blivit många timmars sömn under natten så vi lyckades faktiskt sova några timmar på planet. Utvilade och glada meddelade kapten i högtalarna att det var dags för landning och att han skulle ta en annan väg ner än normalt. Det skulle bli vackert utanför våra fönster. Det blev det verkligen när vi flög in bland berg och turkosa sjöar, wow så vackert. När vi gick ut ur planet såg vi att hela staden var omringad av högt tornande berg, vissa med snö på toppen. När vi väl kom igenom tullen (de var väldigt noga vad man hade med sig, ingen mat av något slag samt inga smutsiga vandrigsskor) fick vi en bättre vy över staden. Bilfirman låg några minuter med bil från flygplatsen och vi blev upphämtade av en ung kille som visade sig vara svensk. Han och flickvännen var i landet för att jobba och resa runt några månader. Det tog lång tid att hämta ut bilen eftersom deras internet hade samma hastighet som på 90-talet. Vi var tvungna att maila över kopia på Uffes översatta körkort. När vi tillsist fick vår bil körde vi direkt och åt. Det blev en pizza på en liten trevlig restaurang.

    Vi ställde in Google Maps på Te Anau Downs och vårt boende för de två kommande nätterna, Fiordland national park lodge. Under den två timmars långa bilresan slutade landskapet aldrig att vara vackert. Jag har aldrig sett så klarblåa sjöar och så höga berg. Man kunde nästan se alver, dvärgar och hobbies titta fram bakom träden längs vägen eller springandes på slätterna. Introt till Sagan om ringen gick på repeat i mitt huvud hela vägen.

    Den lilla lodegen låg vackert belägen vid en sjö och ägaren var en glad och skojig prick. Vi fick ett väldigt bra första intryck av stället. Vyn utanför vårt fönster gick inte av för hackor. Resten av dagen spenderade vi på boendet och gjorde upp en plan för de två kommande dagarna. Imorgon skulle vi vandra till Lake Marian och dagen efter skulle det bli en båttur på Milford Sound som är den enda fjorden man kan besöka via landvägen.

    Fortsätt häng med oss på resan där hemma. Jag är säker på att Nya Zeeland kommer vara fantastiskt!
    Read more

  • Day 20

    Utflykten till Lake Marian

    January 14, 2018 in New Zealand ⋅ 🌙 -3 °C

    Vilken obeskrivlig vy man vaknar upp till här i Fiordland utanför Te Anau långt ner på Nya Zeelands sydö känt för sina majestätiska omgivningar. Det är svårt att beskriva omgivningarna här utan som så mycket annat måste de upplevas. Är säker på att alla där hemma som har besökt dessa delar av Nya Zeeland vet precis vad vi menar. En överdos av magnifika vyer där skog, sjöar och berg möts i en magisk kombination. Detta är överallt, inte bara på ett fåtal utsiktsplatser utan längs hela den slingriga vägen från Queenstown mot Millford Sounds. Inte svårt att förstå varför den anses vara en av världens vackraste bilsträckor av Lonley planet.

    Utan någon väckarklocka som ringde fick vi sova ut ordentligt och vaknade av oss själva vid halv tio. Vi var ganska snabbt redo att möta dagen och utforska omgivningen som så många pratat om. Vi hade fått en rekommendation från en kollega där hemma som studerat på Nya Zeeland i 2 år att vi absolut inte fick missa den avlägsna sjön Lake Marian med en vandringsled på 1,5h enkel väg. Innan vi gav oss ut på vår vandring så körde vi inom matbutiken i Te Anau och köpte både mat för vår utflykt och framtida måltider nu när vi är i campinglandet nr.1 där man ska tillaga sin egen mat då det är svårt att hitta restauranger, ibland på många mil.

    Det var verkligen en härlig och utmanande promenad i ganska brant terräng mot sjön. Louise sa första minuten när vi började promenera att det var ganska svalt då solen var i moln och temperaturen strax under 25 grader. 4 minuter senare lät det annorlunda, nu var vi genomsvettiga och fick ta av klädlager tills vi var barbröstade. Väl framme möttes vi av en magisk utsikt, en glaciärsjö med isblått genomskinligt vatten omringat av höga berg med snö på topparna och molntussar som glorior runt bergen. Här njöt vi av vår medhavda lunch på en liten klippa under träden när det kom några droppar duggregn. Efter lunchen var det ju givet ett dopp i denna Lake Marian. Fy fanken vad kallt det var i vattnet, kan inte varit många grader varmare än sjöarna uppe vid Kebnekajse i norra Sverige. Inte så konstigt kanske med tanke att det är iskallt bergsvattnet som fyller sjön. Men ett snabbt dopp blev det iallafall innan vi klädde oss och vandrade tillbaka.

    Eftermiddagen och kvällen spenderades i solen på vårt hotell med planering för kommande dagar och rundresa här på Nya Zeeland. Louise lagade en fenomenalt god pastasallad som fyllde en 30L kastrull. Nu har vi pastasallad att äta ett par dagar framöver iallafall.
    Read more