Rondebosch

Går tiden inte lite snabbare i Sydafrika? Den frågan har dykt upp vid ett flertal tillfällen sedan vi landade i detta spännande land. Nu har tre dagar gått sedan besöket i Bo Kaap och vi har utforskat mer vad staden och dess omgivningar har att erbjuda. När jag tänker efter är det inte bara dagarna i Kapstaden som går fort, utan snarare har hela föräldraledigheten gått som tåget. Det känns som igår den där varma dagen i juni då vår flicka kom till världen. Snart har hon varit hos oss i sex månader och lyckligare kan vi inte vara. Det är fantastiskt att se henne bli lite starkare/pratigare/busigare för varje dag som går. Det är ett privilegie att få spendera fem veckor tillsammans alla tre - utan måsten och vardagliga bekymmer. Vi är här och nu. Tiden går fort när man har roligt och lever i nuet, kanske går tiden lite snabbare i Sydafrika trots allt.

Lördagen bjöd på molnigt väder med en temperatur på 19 C i skuggan. Vi hade tidigare under veckan sett gatupratare som aviserat om en keramikmarknad i en av Rondenbosch parker den lördagen. Perfekt, enkel lördagsaktivitet som kunde kombineras av ett träningspass i parken. När vi närmade oss så insåg vi att det var ett typiskt "vitt" arrangemang. Inte en mörkhyad syntes till bland raderna av stånd. Vi gick runt bland borden där lokala keramiker ställde ut sina alster till en ansenlig peng. Vi tröttnade ganska snabbt och hittade en parkbänk i stål som skulle agera träningsredskap. Vi turades om att utföra övningar som dips, box jump, utfall och plankan medan Junie låg i vagnen. Hon var på gott humör och var nöjd med att titta på våra övningar. När vi var klara åt vi den inköpta enkla lunchen som bestod av drickyoghurt och en varsin macka. Vi hade båda sett framför oss hur vi åtminstone några gånger i veckan tränade tillsammans. Det har visat sig svårt att hinna med eftersom vi varje dag åker på utflykt och anpassar oss efter Junies behov. Våra 10 000 steg har vi nästan alltid nått upp till. Dagen fortsatte med en välbehövlig massage för min del. Amning och icke ergonomiska lyft sliter på ryggen och det var riktigt skönt att bli knådad. Som jag började inlägget med är det fantastiskt kul att följa Junies utveckling. Denna kväll precis innan hon somnade hittade hon orden "gaga" och dada". Hon har för övrigt blivit riktigt stark i benen och har börjat förflytta sig lite på mage med hjälp av benspark och rullningar.

När Junie väl lärt sig orden går de på repeat vilket vi upptäckte på söndagen i bilen på väg till ett animal sancturay. World och Birds Wildlife Sanctuary hette stället vi besökte. Rätt snabbt insåg vi att det inte endast var ett sanctuary utan också en djurpark. Skillnaden är att ett sanctuary tar hand om de djur som inte kan leva i det fria av olika anledningar så som skador och tidigare hem i fångenskap. En djurpark köper, säljer och föder upp djur i fångenskap. Det var extra sorgligt att se lemurerna som satt i sina burar (dock stora) när vi sett dem vilda, skuttandes mellan träden i deras naturliga miljö långt in i Madagaskars regnskogar. Besöket blev kort men Junie hann träffa sina långväga släktingar som nyfiket satte sig bredvid henne.

När vi ändå var på roadtrip ville vi fortsätta och se vad omgivningen mer hade att bjuda på. Vi hade blivit tipsade om Chapmans Peak Drive av Lars Malmqvist och efter 20 minuters körning var vi framme vid grindarna. En liten vägtull betalades och vi fortsatte uppåt på den slingrande vägen. Utsikten påminde oss om Nya Zeelands fantastiska landskap. Det var verkligen en mäktig utsikt, och en körning som vi tipsar vidare om. Vi fortsatte och kom till samhället Nordhoeek som låg vackert vid en lång och bred sandstrand. Vi stannade till på the Farm Village som erbjöd små intressanta butiker och restauranger. Vi delade på en glass i solen och sedan fick Uffe sug efter en öl. Det uppskattades av Junie som började bli hungrig och vi tog plats vid ett bord i den ena restaurangen. Stegräknaren på telefonen visade endast 4000 steg. Med solen i ryggen gick vi mot stranden för att klara dagens mål. Den visade sig ligga mycket längre iväg än vi trott. Vid 7000 steg valde vi att vända tillbaka. När vi kom till allmänningen fick några tavlor målade av en man i gräset oss att stanna till. Så vackert landskapet runt Nordhoeek var fångat i tavlorna som stod lutande mot närliggande träd var. Konstnären pillade med penslarna och tittade på tavlan som stod på staffliet. Jag noterade att den såg färdigmålad ut men tänkte att han nog arbetade med små detaljer. Vi slog oss ner snett bakom konstnären för att äta vår medhavda lunch. Vi noterade båda att så fort vi gått förbi la han ner penseln och tog upp sin telefon. För varje förbipasserande återupprepades scenariot. Han tog upp penseln, pillade lite bland sina färgburkar för att sedan lägga ner penseln och ta upp sin telefon. Vi fick båda känslan av att han inte alls var den konstnär han utgav sig för att vara. Snarare kanske det var så att han köpt tavlorna och genom att agera konstnär skulle han kunna sälja dem vidare till en dyrare peng. Han gav oss åtminstone en lunchunderhållning som hette duga.

Veckan efter började precis lika bra som den förra slutade. Dagen visade sig bli riktigt varm och längtan efter att bada fick oss att söka efter ett alternativ till det kalla havet. Uffe, som är den som planerar det mesta av våra utflykter hittade en sjö i en nationalpark 30 minuter iväg med vår silverfärgade budgetbil. På vägen stannade vi till vid den helvegetariska indiska restaurangen och köpte med oss två wraps. Framme i vackra Silvermine nationalpark lyfte vi ut den sovande Junie i bilbarnstolen och satte oss i skuggan. Vi åt och tittade på kartan som visade att vi inte var många 100 meter från sjön. Junie vaknade och vi hämtade vagnen för att gå runt sjön. Några familjer med hundar satt utplacerade på olika ställen runt sjön. Efter lite amning hittade vi en plats vid sjökanten. Vattnet var mörkt och bara några meter ut i vattnet försvann sikten. Det var stenigt och vid första svalkningen gick vi inte så långt ut. Två vackra vita hundar kom följt av sig ägare. De gick ner och ställde sig i vattnet för att kyla ner sig. En gick fram till mig och nosade nyfiket.

Medan Junie sov gott i vagnen solade vi och efter att tagit modet till oss gick vi längre ut i vattnet och badade. Uffe korsade sjön och jag höll mig i närheten av lillan. Vårt vatten började ta slut och vi bestämde oss efter en stunds tvekan att gå tillbaka till bilen. Det fanns vandringsleder i nationalparken och den kortaste skulle ta 1.5 h att gå runt. Lite väl långt i gassande sol utan vatten och något att mumsa på. På tillbaka vägen stannade vi till vid en mataffär som Uffe tittat ut. Food Lovers Market hette affären som hade ett stort utbud av färsk frukt och grönsaker. Med framsätet fyllt av färgglada läckerheter körde vi hemåt. Det var inte bara tomaterna och paprikan som var röda, vi kände hur våra axlar också började anta samma färg. Imorgon får det bli en utflykt med lite mindre sol.

Hejdå och gaga från oss <3Read more