Ökna

Temp, väder o klädsel:
- Dag: -7 (toppen) -> +15 o sol
Vid nedfärd: vandrarkängor + dubbla strumpor + vandrarbyxor + t-shirt + pannband + solhatt
- Kväll: (Mweka) +7 o regn.
Träningsoverall + fleecetröja + fritidsskor
- Natt: (Mweka) +1 o stjärnklart, månljus.
Tjockare strumpor, varmt underställ, fleeceväst, vindbyxor

Toppförsök: Baslägret (4700 m) – Uhuru Peak (5895 m) t.o.r

På med alla kläder och utrustning. Jag är inte längre nervös som tidigare utan bara förväntansfull och koncentrerad. Det är -1°, vindstilla, stjärnklart och månljus. En perfekt natt.
Vi har nu en assisterande guide med oss. Han heter Tetera och kommer att gå sist i gruppen. Richard tar täten före pappa och sen jag. Anledningen till den extra guiden är att om pappa och jag behöver skiljas åt mot toppen skall ingen av oss behöva gå utan guide.
Vi går i mörker med månen som enda ledljus. Tack vare detta så behöver vi inte använd våra pannlampor mer än i undantagsfall. När man vill vara säker på var foten skall sättas.

Stigningen är kraftig uppåt och terrängen är fylld av stenblock och klippavsatser. Ingen slät grusad stig här inte. Ibland blir vi passerade av andra grupper och ibland passerar vi. Det märks att andningen blir lite tyngre allt eftersom vi vandrar uppåt.
Tiden går långsamt när vi i mycket långsam takt tar ett steg i taget. Ibland stannar vi och njuter av utsikten. Stjärnorna, månen och utsikten över en stad i ljus långt där nere på stäppen. Inte ett moln så långt ögat kan nå, vare sig under eller över oss. Fantasiskt!
Efter 3,5 tim och ett antal korta pauser säger pappa att hans ben inte orkar längre. Anledningen är muskelansträngningen i uppförslutet. Andningen är ansträngd med under kontroll och han har varken huvudvärk eller yrsel. Det är benmusklerna som inte orkar längre. Han bestämmer sig för att vända tillbaka på 5300 meters höjd. Imponerade av en 74-åring att ta sig så här långt. Tetera följer honom åter mot baslägret efter lite ompackning av våra ryggsäckar.

Än så länge har jag inte känt av några problem. Temperaturen är nu -4°, vindstilla och månljus.
Bara en kort stund senare kommer den kyliga vinden. Jag försöker dricka men vattnet i slangen från min vätskepåse har frusit. Andningen är tyngre och i benen känns mjölksyran. Huvudet känns dock helt OK. Det börjar bli jobbigt nu, och långtråkigt. Vi tar ett steg i taget under mycket långsam takt.
Vi pratar inte mycket. Ibland frågar Richard om vi skall ta en paus men jag säger bara fortsätt gå, så vi kommer fram någon gång. Även om jag är trött och skulle behöva en paus. Jag är rädd att om vi stannar så kommer jag inte i gång igen.
Jag ser en sorts åstopp ovanför och siktar in mig på att komma dit, men hela tiden kommer det nya toppar. Det verkar aldrig ta slut. Det känns som vi gått i en evighet och enformigheten är påtaglig. Plötsligt säger Richard att nu blir det brantare men sen tar det slut. Jag tittar upp, och nog är det brant alltid men jag ser inget slut. Vad menar han? Snart slut, har man gått i 5 timmar kan det innebära om 10 min eller om en timma. Jag orkar inte fråga utan satsar min krafter på att gå vidare. Mjölksyran i benen är otrolig. Det är bara att börja ”pressa smärta”. (No brain, no pain. Om man kopplar bort hjärnan känner man inte smärtan.)

Plötsligt ser jag en kant, med en massa fötter på, strax ovanför mig. Vi är framme vid Stella Point (kraterkanten), 5750m.ö.h. och klockan är 05.30. Jag lägger mig ner på marken i någon minut. Fötterna tillhör en grupp schweizare som just själva kommit hit och som nu gratulerar mig till att ha kommit hit. När jag vänder mig om och tittar upp ser jag att solen är på väg upp över horisonten.

Jag är överlycklig. Utsikten är fantastisk. Snart går vi vidare mot högsta punkten. Det tar ca ½-timme. Jag nästan skuttar fram trots att det fortfarande bär uppåt. Det känns som att inget kan stoppa mig nu från att nå toppen. På vägen dit stoppas jag av ett par som, är på väg tillbaka från toppen och, börjar tilltala mig på svenska. Dom heter Erik och Alexandra och är från Stockholm. Dom har följt våra spår i loggböckerna och gratulerar nu till bedriften.
Väl framme vid ”Uhuru Peak” (5895 m) översköljs jag av känslor. Richard får en bamsekram. Jag får tårar i ögonen och gråt i halsen. Jag ringer hem och väcker Pia (klockan är 4 hemma), jag försöker ringa pappa för att höra hur det gått för honom. Jag vill dela denna upplevelse med Pia, honom och alla nära och kära därhemma. Känslan att ha nått målet är överväldigande samtidigt som naturupplevelsen och soluppgången är otrolig.
Temperaturen på toppen är -7° med en kylande vind. Kallt, men inget jämfört med de berättelser som vi hört om hur det kan vara. Och heller inget för någon som upplevt en svensk vinter.

Filmsekvenser tas och fotobilder lika så innan återfärden börjar vid 06.30. Nu känner jag att min kropp är helt tömd på energi, jag behöver äta och dricka. Vi tar oss tillbaka till ”Stella Point” och under vägen möter vi hela tiden personer som är på väg uppåt. Hasande, stapplande. Själv småhoppar jag både av glädje och av att det går så mycket lättare nedför. En ofattbar skillnad mot uppfärden.
Solen värmer skönt så en bit ner från kraterkanten sätter vi oss ned för en paus. Jag får dryck, choklad och kex av Richard. Mitt vatten är fortfarande fruset. Vi fortsätter neråt men eftersom solens strålar värmer gott, måste vi strax stanna igen så att jag kan ta av mig kläder. Jag passar på att ta mer kort och filmsekvenser. Min kropp är fortfarande tömd på energi så jag har svårt att följa Richard i hans takt nedför.

Vid 9-tiden, efter ca 2,5 tim, kommer vi fram till baslägret. Jag är utpumpad men får en pratstund med pappa innan jag stupar i säng. Kan dock inte somna. Jag har stark huvudvärk och ont i kroppen.Read more