Jose Marti Riverfront Park

Då var det dags igen. Dags att skriva resedagbok på långresa. Det är alltid lika svårt hur man ska börja. Känns rimligt att börja med ändamål med att skriva dessa böcker som beklär bokhylla på ovanvåningen hemma i Höör. Vi försöker summera våra upplevelser och roliga händelser så att när vi sitter där om 5år eller 25år och läser och tittar i våra böcker får man det där minnet som återkallas som man just varit där. Det är en magisk känsla att återuppleva de där minnena. Man får ändå säga att det är hyfsat välbeprövat då vår första blogg från Sydostasien 2013, i år är tio år gammal men minnen känns som igår med hjälp av våra texter och bilder från resorna.

Resmålet denna gången var inte det lättaste. Brukar vara svårt eftersom det finns så mycket av världen som vi vill se och upplever. Men nästan lite svårare än vanligt. Förutsättningarna är ju numera att för första gången åka på långresa med två barn. Förra gången var det bara Junie och med Ian i magen när vi åkte till Dubai och Filippinerna. Vi var väldigt sugna på Sydamerika men med en sexmånaders bebis var vi ändå tveksamma om vi skulle njuta av en sådan resa där nivån på levnadsstandarden kan variera mycket. Vi började planera för en resa till Karibien och västindiska oceanen istället. En resa till Barbados med kryssning. Den blev dock inställd i samband med att Lufthansa valde att ställa in rutten till Barbados permanent. När vi fick vår resa avbokade kände vi att vi lika gärna kunde fundera en vända till på vad vi ville göra. Roadtrips är bland det bästa vi vet och med kollega som driver vårt Great IT USA bolag i Texas blev det den nya planen. Att köra en road trip längs Gulfkusten från Miami, Florida till Houston, Texas med ett avslut i Karibien med sista veckan på Puerto Rico.

Resan till Miami gick förhållandevis smidigt. Det är alltid en vånda innan en avresa, speciellt med två små barn, dels om man fått med allt och även hur de ska må och vara under resan. Både Junie och Ian var superduktiga och flygvärdinnorna på Finnair var väldigt förtjusta i barn vilket gav dem mycket uppmärksamhet. Väl framme i Miami och flight mode slogs av fick jag ett SMS från vår biluthyrningsfirma som bad oss ringa ett nummer när vi ankom till Rental Car Center efter tullen och hämtat väskorna.
Vi fick gå gräddfilen "som vanligt" då vi hade små barn och slapp de långa köerna till passkontrollen. Vi gled igenom smidigt och fick tag i våra väskor och även våra "odd size" bagage som bestod av vår vagn och ett strandtält som vi fick skicka som bebistillbehör utan extra kostnad. När vi väl fått tag i alla våra ägodelar och tagit tåget inom flygplatsen till Car Rental Center är klockan 22:10 lokal tid (04:10 svensk tid).
Visar sig att de stänger klockan 22.00 och inget svar från dem.

Vi bestämmer oss att ta en Uber från flygplatsen till vårt fösta boende som är precis i anslutning till Miamis flygplats då vi visste att vi skulle anlända sent på kvällen. Med planen att hämta hyrbilen på morgonen dagen efter. Slår in La Quinta Inn som vårt hotell heter i sökrutan och tar det översta alternativet. Efter ett par minuter kommer vår Uber XL med en pratglad amerikan och hämtar upp oss. Inom de 15minuter som det tar att köra oss till vår destination hinner han berätta delar av sitt liv och vad vi absolut inte får missa på vår rundresa. Vi påminns snabbt hur annorlunda personligheterna och det sociala spelet är i USA jämfört i Skandinavien.

Framme med alla väskorna på en bagagevagn går jag in i lobbyn för att checka in. Tjejen bakom disken svarar. "Sorry, you have made a reservation on La Quinta North". Va f*n, vi var på fel hotell, samma kedja men fel ställe med 15min. Det var bara att gå ut och beställa en ny Uber med klockan inställd på klockan 05 i våra kroppar. Denna gång kom vi åtminstone rätt och kom till sängs där tack och lov samtliga kunde somna.

På morgonen andra dagen var det prio att försöka hämta hyrbilen. När jag ringde dit fick jag inget svar. Så valde att ta en Uber till deras kontor. Väl framme möts jag av ett gäng spansktalande killar. Det visar sig att ingen av personalen på plats pratade engelska. Lite överraskande med tanke på att vi befinner oss i USA. En insikt är att du uppenbarligen klarar dig på endast spanska i Florida. Efter en liten stund kommer det en man fram med Google Translate på sin telefon där det står att de inte räknat med att jag skulle komma idag men att de kan expediera mig om en halvtimme. Jag sätter mig ganska nöjd i solen och väntar. Efter 50 minuter går jag in på kontoret igen och ser att det sitter en kille bakom disken. Smått irriterad över att jag inte blivit hämtad då de visste om att jag väntade försökte jag hämta ut vår hyrbil. Möts frustrerande nog av att eftersom vi var "no show" kvällen innan så hade de inte längre vår bil tillgänglig, men kunde uppgradera oss för 500$ extra. Hell no! Inte intresserad att betala extra för deras scam. Kontaktar Expedia som vi bokat via men utan framgång. De menar att eftersom vi var 2h försenade vid upphämtning behövde de inte hålla vår reservation längre. Så nu var alternativet att gå med på deras utpressningsförsök alternativt vaska den betalda bilhyran. Svårt val med tanken på Louise och barnen som var kvar på hotellet och tiden för utcheckningen närmade sig hastigt. Tog ändå beslutet att vägra sponsra Zezgo, som bilfirman hette och gick över till intilliggande biluthyrningsfirma då hela området kryllade av dessa. Det var "bara" två sällskap före i kön. Ställde mig snällt och väntade med irritation och lite oro i kroppen då jag visste att Louise skulle få packa ihop hela vår packning med båda barnen själv vilket inte var en rolig tanke. Sjävklart så fungerade inte de mexikanska killarnas kreditkort som var längst fram i kön. Efter en halvtimmes ringande löste de det och båda jag och den unga kvinnan före mig i kön var märkbart stressade att bli betjänade. Tjejen får hjälp men möts snart att hon behöver visa sitt försäkringsbevis med sitt namn på. Killen bakom disken erbjuder sig ta mig "snabbt emellan" medan hon letar upp det. Bra för mig men mindre kul för henne såklart. Biluthyraren börjar direkt lägga på massa tvingade avgifter, väldigt lugn och trevlig men det var krävda försäkringar, avgifter för att köra utanför delstaten m.m m.m och eftersom jag var helt utmattad av allt problem bara svarade "Yes, OK" för att få ut en hyrbil inser att notan landar 10x mer än den ursprungliga. Orkar inte tjäbbla med tanka på familjen på hotellet utan försöker betala men möts av "it was declined". Inser att jag drabbats av samma problem som de mexikanska killarna tidigare, att kreditkortsbolaget där hemma sett misstänkt aktivitet och blocket det för köp. Killen fortsatt lugn trots den långa köbildningen erbjuder att jag kan lösa det med mitt kreditkort bolag medans han betjänar tjejen igen. Jag svarar kvickt, "NO!! Try this card instead". Tjejen ler och säger, "That was a smart choise"
Ett av mina andra kort fungerade lyckligtvis på första försöket och jag fick äntligen nycklarna till bilen efter många om och men.

Nu gasade jag kvickt med hjälpa av Google maps som hjälp till hotellet där Louise och ungarna precis checkat ut. Men påminns snabbt ad dessa sexfiliga vägar som man saxar emellan som är ovana för en svensk bilist. Men med erfarenhet från körning på diverse kontinenter med både höger och vänstertrafik med och utan djur på vägarna så är det ändå förhållandevis lugn körstil i USA jämför med exempelvis Filippinerna eller Thailand.

Till lunchen valde vi en mexikans snabbmatskedja vid namn Chipotle som hade bra vegetariska alternativ också. Vi inser snabbt utmaningarna med två barn på resturang vilket inte på något sätt är konstigt, men det innebär taktiskt intervallätande där den ena får underhålla en uttråkade sexmånaders bebis samtidigt som den andra slänger i sig maten och trugar den andra att äta. Men ändå i gott mod att vi äntligen är på väg på våra roadtrip.

Vi valde att ge oss rakt över Florida från östkust till västkusten och Napels. En resa på cirka 2 timmar. Där provade vi på ett lite roligt alternativ via bokningsappen Priceline där man väljer "random hotel with free breakfast and pool" och de slumpar sedan vilket hotell man får till ett rabatterat pris. Vi landar in på Comfort Inn & Suites i Napels och vi känner för första gången på resan en semesterkänsla när vi checkat in. Alla var på gott humör och taggade på att hoppa i poolen. Här njöt vi en lång stund med mycket bus innan vi beställde takeaway och tog förhållandevis tidig kväll med fortsatt lite jetlag i kropparna.Read more