Calangute

Idag stod en dagsutflykt till en ny strand på schemat, en som låg ungefär 20 minuter bort från vår "hemmastrand". Destinationen var Calangute, som vi snabbt började skämta om – vi föreställde oss att namnet måste vara en mix av Calcutta och David Guetta. Linnea blev dock kvar i villan eftersom hon behövde arbeta med sitt skolarbete, och Emmie valde en lugn dag vid poolerna på vårt område.

I bilen på vägen dit dundrade vi Dr. Bombay på hög volym, så högt att högtalarna skorrade. Diskussionen gick varm: är det här trendigt i deras kultur, eller ett oavsiktligt kulturellt övertramp? Oavsett vilket hade vi kul och njöt av 90-talsklassiker som Taxi Driver, Gurli Gurli och A Tiger Took My Family, som fyllde oss med barndomsminnen.

Under gårdagens besök på en kryddodling hade jag gjort ett löfte till Junie. Där hade vi sett mängder av kokosnötter, och hon hade börjat samla på allt hon kunde hitta, med målet att ta med det hem till förskolan i Höör för att visa upp. För att slippa hela kokosnötter lovade jag henne att köpa en så fort vi såg ett kokosstånd, så hon kunde smaka kokosvatten. När jag försökte påminna henne om att hon redan druckit det i Filippinerna som treåring och inte gillat det, kontrade hon med sitt favorituttryck: "Minns jag inte det, har det inte hänt." Touché, Junie.

Så fort vi parkerade bilen såg hon ett kokosstånd. Nötterna kostade 50 rupee (cirka 7 kronor styck), och jag höll mitt löfte. Junie blev överlycklig och sken upp som en sol.

Vi vandrade ner mot stranden i den tryckande 33-gradiga hettan. På vägen stannade farfar Per till med lysande ögon när han upptäckte ett stånd som sålde I <3 Goa-T-shirts för samma pris som kokosnötterna, 50 rupee. Han deklarerade snabbt att han kunde köpa tio stycken för den julklappslek vi planerat till julafton, där alla ska köpa ett paket för 500 rupee. Vi log åt tanken på hur det kanske slutar med att någon får släpa hem en hel garderob full med I <3 Goa-T-shirts efter julfirandet.

Väl nere på stranden blev det tydligt varför Calangute kallas vibrant and lively. Stranden var bokstavligen fullproppad med människor, ett myller av inhemska turister. Vi klagade inte – vi är ju medvetna om att vi är i Indien – men det var en stor kontrast mot vad vi är vana vid. Eftersom få av dem badade höll sig nästan alla på stranden, och till skillnad från västerländska turister låg de sällan ner utan rörde sig ständigt. Det dröjde inte länge innan de första kom fram och ville ta bilder och selfies med oss.

Det var tydligt att vi, som ljushyade västerlänningar, var en exotisk syn för de inhemska turisterna. Kvinnorna i vårt sällskap tröttnade snabbt när flera personer ogenerat började ta bilder utan att fråga. Jag och pappa försökte hålla humöret uppe och skämtade om att vi för en kort stund fick känna oss som David Beckham. Samtidigt kunde vi inte låta bli att konstatera hur tufft det måste vara för kändisar idag, när varenda person har en mobilkamera redo i fickan.

Vi kunde ändå inte låta bli att sakna vår närmaste strand, Sinquerim Beach, precis nedanför vårt hotell. Den föredrar vi alla dagar i veckan. Trots det var vi glada att ha utforskat Calangute och fått uppleva skillnaderna.
Efter att ha slagit läger och njutit av sol och bad, tillsammans med färsk mango och ananas, kände vi oss nöjda.

Tjejerna hade tagit väl hand om villan medan vi var borta och haft en bra dag. Under eftermiddagen planerade vi, de tre barnen, en överraskningsdag för våra födelsedagsfirare – våra föräldrar Lena och Per, som båda snart fyller 60. Det blev en del tissel och tassel vid en av poolerna för att hålla planerna hemliga, och till slut var vi riktigt nöjda med våra idéer.

Vi hoppar fram till nästa dag, den 18 december, och överraskningsdagen. Våra föräldrar hade ingen aning om vad som väntade. Mamma visste bara, innan hon gick och lade sig, att hon skulle vara färdig och redo att åka klockan 08:00 på morgonen. Alla tjejer var redo och hoppade in i bilen, medan jag agerade chaufför och körde dem ner till Candolim Beach för en morgonyoga hos Lotus Yoga.

Efter att ha lämnat av dem åkte jag tillbaka till villan där pappa Per och barnen väntade. Vi hade planerat en heldag tillsammans med barnen, och den började perfekt med poolhäng. Junie fick upp självförtroendet att simma själv med sina armkuddar, och vi lekte och busade i vattnet. För oss vuxna blev det också en och annan svalkande Kingfisher-öl, i eller vid poolkanten.

Efter en hemlagad lunch gav vi oss ut på en "gelato-jakt". Hemma har vi tvingats börja använda andra språk än engelska för att hålla vissa diskussioner hemliga – redan vid 3,5 års ålder lärde sig Junie vad ice cream betyder, och det går inte längre att säga utan att hon reagerar. Vi hittade en lyxig glassbar i närheten av vårt resort, där alla gick loss. Junie valde en kula med sockervaddssmak och en kula mintchoklad, toppad med rosablått strössel. Pappa, som är chokladoman, tog två kulor Mississippi Mud i en chokladdoppad våffla och var nöjd som få. Ian, däremot, var tydlig med sin beställning: "Isglass, bara isglass!" Så jag gick till kiosken bredvid och köpte en för 10 rupee – 1,30 SEK! Otroligt billigt, och alla var nöjda.

Med glassen i händerna promenerade vi vidare till ett strandhak där vi slog oss ner. Barnen lekte i sanden medan jag beställde en spritzerliknande drink som visade sig vara spetsad med både vitt vin och vodka. En lite oväntad kombination, men det funkade! Stämningen var på topp.

Damerna kom tillbaka från sin dag och berättade med entusiasm om allt de upplevt, från morgonyogan med en 78-årig instruktör till helkroppsmassagen på deras spa. De strålade av energi och verkade mer än nöjda.

På kvällen var det dags för nästa överraskning. Jag meddelade pappa att han skulle vara redo för avfärd klockan 18:30. Med damerna hemma för att ta hand om barnen åkte vi iväg på vårt eget äventyr. Jag prutade till oss en taxi för 100 kronor för att ta oss till Panaji, Goas egna "Magaluf". Där hade jag bokat en pub crawl.

Vi mötte vår guide Jaq vid Joseph’s Bar, och kvällen började med att vi serverades vår första Feni – Goas lokalproducerade sprit, oftast gjord på cashew eller kokosnöt. Med 32 % alkohol gjorde den oss snabbt varma innanför västen. Under kvällen fick vi lära oss mer om Feni och Goas dryckeskultur. Vi upptäckte till exempel att "masala", som vi fått överallt, inte är en specifik smak utan betyder "blandning".

Vi krålade vidare till nästa stopp, där vi fick prova kokosfeni, en mer exklusiv variant som vanligtvis serveras vid bröllop och andra finare tillställningar. Vid tredje och sista stoppet träffade vi ett par indiska killar från Storbritannien som flyttat till Goa under pandemin och nu jobbade med fastighetsutveckling. Här blev vi serverade en blommig fenidrink som varken jag eller pappa uppskattade särskilt mycket. Vi bytte istället till Woodburns, en lokal whiskey som rekommenderades varmt av våra nya bekanta – och den var riktigt god!

Kvällen avslutades med mat och underhållning på en karaoke bar innan vi tog samma taxichaufför tillbaka till hotellet, fyra timmar efter att vi åkt. Både jag och pappa var överens om att det var en lyckad kväll.

Dagen efter var det dags för en större förändring – vi skulle lämna Candolim och den norra delen av Goa för att åka till Colva, i södra delen av regionen. Vi hade planerat resan så för att få uppleva båda delarna av Goa, som sägs ha olika charm. Södra Goa skulle vara lugnare och mer familjevänligt, enligt vad vi läst innan resan.
Med våra två fullproppade Suzuki Swift gav vi oss iväg. Vi var lite oroliga för om allt och alla skulle få plats utan att behöva spänna fast något eller någon på taket, men det löste sig! Efter drygt en timmes körning anlände vi till Colva Beach Pearl, en villa som vi bokat hemifrån.
Första intrycket? "Ja, det är i alla fall bättre än vår första lägenhet i Candolim." Trots att vi försökte hålla förväntningarna låga var ingen i sällskapet särskilt imponerad. Huset hade säkert varit fint en gång i tiden, men vi märkte snabbt att det inte levde upp till våra standarder för renlighet. Det fanns myror och kackerlackor i huset, glasskärvor på balkongen, rostiga bestick och inget internet. Droppen som fick bägaren att rinna över var att poolen på området var "underhållsstängd".

Dagen och kvällen gick åt till diskussioner om vad vi skulle göra. Jag och Louise tog bilen och besökte några andra hotell i närheten för att undersöka alternativen, men nivån på standard var genomgående låg. Vad som dög för oss när vi backpackade för elva år sedan känns inte längre optimalt med två små barn. Vi gick till sängs på de hårda britsarna som kallades sängar och scrollade genom alternativen på våra mobiler via min 4G-hotspot, medan vi drömde om ett mer bekvämt boende… fortsättning följer.Read more