12 fördömda turister och 5 återvände

Onsdag 25/10 forts.

Bussen tog oss till nationalparken med de märkliga monoliterna. Dessa monoliter är sandstensformationer som av ngn anledning finns kvar sedan berget runt om dem eroderat. De sitter alltså fast i berggrunden. Vårt första stopp var monoliten Kata Tjuta för en vandring där.

Nu gällde maxade skyddsåtgärder: solhatt, solkräm, stadiga skor samt att dricka var 5’e minut. Vi löd utan protest.

Vi gick 2.5 km in mellan två av monolitdelarna i stekande sol. Temperaturen var 37 grader men med reflektionen från den varma klippan var temperaturen över 50 grader. Det var verkligen VARMT!

Det var lätt kuperat, ojämnt underlag och, som sagt, varmt. Vår lokale guide (som hade en charmig men svårförståeligt brytning på franska) stannade allt som oftast för att berätta om någon liten växt, när vi helst hade fortsatt gå.

Vi gick och gick och gick och var till slut framme vid vändpunkten. Innan dess hade flera brutit och vänt tillbaka så vi var totalt 5 av 12 som fullföljde vandringen. Det kändes fortfarande helt ok, varmt men ok.

Från att ha varit i täten på vägen dit halkade jag sakta men säkert till att hålla kö-positionen. Henrik höll ögonen på mig så att jag inte hamnade alltför mycket på efterkälken men när vi närmade oss bussarna kände jag mig inte alltför pigg. Man kan jämföra med den maratonlöpare som vid ett OS vacklade i mål utan styrsel på vare sig knopp eller kropp. Riktigt så illa var det inte men det var en pärs.

Efter vila och vätskeersättning återvände jag till de piggas grupp och kunde senare även delta i kvällens gemensamma middag.

Innan vi var klara med kvällens utflykt såg vi Uluri i solnedgången. På parkeringsplatsen var det fler bussar än vid Kiviks marknad och det fanns ett bord uppdukat för oss med drycker och snacks. Tala om ’geschäft’! Men monoliten är ju verklig och historisk och turismen ger många arbetstillfällen i staden.Leer más