Kryssning Östra Medelhavet

Igår var det dags för äventyr. För första gången har satte jag min fot i Israel. Ett land som jag tack vare medierapportering, skolböcker och diverse mer eller mindre sanna anekdoter från vänner och bekanta upplevt som väldigt mytomspunnet och som det därför har svårt att skapa sig korrekta förväntningar om.

Eftersom vi skall vara här i två dagar, både i Ashdod och Haiffa, så kunde vi kosta på oss att utforska i vår egen takt och på vårt eget sätt. Min mamma har ett talesätt, som jag tycker är ganska klokt, att man inte har sett ett land förrän man åkt deras kollektivtrafik och ätit på en restaurang där de lokala äter.

Sagt och gjort, när vi kom iland ignorerade vi alla utflyktsförsäljare och alla påstridiga taxiförare och styrde istället kosan till busstationen där vi köpte biljetter och hoppade på en buss till Tel Aviv.

Drygt en timme senare blev vi avsläppta på Tel Aviv New Central Busstation. Aldrig hade vi kunnat ana att det skulle bli ett sånt äventyr. Vi blev avsläppta utanför och efter att ha gått igenom säkerhetskontrollen för att komma in i terminalen (man måste scanna sitt bagage och gå igenom larmbågar överallt här i Israel) så stod vi nu där som två vilsna fåglar. På sjunde våningen i en giiiiigantisk bussterminal som visserligen säkert en gång i tiden gjort anspråk på att vara ett arkitektoriskt mästerverk, men som nu ett par decennier senare omedelbart skulle stängas av säkerhetsskäl om den skulle bli utsatt för någonting som ens liknande svensk myndighetsutövning.

Jag tror vi spenderade minst en och en halv timme i den här betonglaburinten och det enda vi egentligen ville göra var att hitta en toalett och därefter en stadsbuss som kunde ta oss till centrum. Det sistnämnda skulle visa sig vara en mycket svår uppgift. Bussarna gick bokstavligt talat från fyra olika våningar och även om det var oerhört välskyltat så visade det sig många gånger att skyltarna inte stämde eller att den vägledande skyltningen plötsligt bara upphörde vid en nödutgång eller mitt i en bazaar. Jag är dock stolt över vårt kämpande. Mamma trampade i nästan i bajs, jag var rädd att en bussramp upp till sjunde våningen skulle falla ner över oss på våningen under, vi blev tutade på när vi av misstag var på väg ner i en dunkel varumottagning och vi har lärt oss att minitaxibussar med siffran fyra på definitivt inte är samma sak som stadsbuss nummer 4.

Till slut, precis när vi var redo att ge upp, hittade vi rätt och fann en hållplats. Efter lite väntan kunde vi äntligen kliva på buss nummer 4 som tog oss ned till havet. Vårt utforskande av Tel Aviv kunde börja på allvar.Baca lagi