Payet & Rivière sockerbruk

Spontant svängde vi in där det var skyltat mot ett sockerbruk, nära vaniljodlingen. Egentligen var vi ju fullmatade med info om sockertillverkning sedan gårdagens museibesök, men stannade här ändå. Vilken fullträff!

Här träffade vi en mycket engagerad värd (delägare?). Den guidade turen i grupp (som kostade pengar) var precis över, men han visade glatt runt bara oss båda utan betalning. 😀

Skörden från de egna odlingarna såldes till största delen till ett stort sockerbruk, men en del använde man i den egna småskaliga fabriken. Vi blev till oss när vi fick se den och kände igen processen från museet – exakt som hur den genomfördes i gamla tider (på 1800-talet)!

Man har fem (alltid just fem) kittlar av minskande storlek. Man eldar med bougasse (resterna av de pressade sockerrören) under den minsta kitteln och rökgaserna går under dem alla tills de når skorstenen. Svalast är alltså den största kitteln, kallad Le Grande, där man tillför ny sockerjos. Så öser man josen med enorma slevar från kittel till kittel allteftersom vattnet avdunstar. Orenheter skummas av eller sedimenterar successivt. Dramatiken sker i den sista kitteln, kallad La Batterie, där sockermästaren står och bedömer exakt när processen ska avbrytas innan sirapen karamelliserar men koncentrationen är maximal.

Jag hittade ett referat av en gammal artikel som livfullt beskriver processen: http://tiny.cc/26hv001 Lustigt nog är artikeln från Louisiana, men processen, inklusive de franskklingande namnen på kärlen, är exakt desamma som vi lärde oss på sockermuseet, och som alltså fortfarande används på detta småskaliga sockerbruk. Låt vara att de gamla kopparkärlen numera är utförda i rostfritt stål.

Här destillerar man också sin egen rom, fast från sirap istället för från melass, som annars är fallet. Lite lyxigt, för melass är ju annars en restprodukt.

Minnesvärt! Vi köpte sirap, sockergodis och lite sirapsrom.Meer informatie