Räddningsaktionen på stranden

För ett litet ögonblick ångrade vi beslutet att gå till Lake Wabbi när vi väcktes av den välbekanta väckningssignalen på mobilen. Klockan var inte mer än 06.00 och det fanns ingen tid att snooza om vi inte ville gå hela vägen i stekhet sol. Vi tog oss upp ur sängen och vaknade till liv smuttandes på varsin kopp kaffe. Med lite mat i magen var vi nu redo för vandringen till en av öns många sötvattensjöar. Lake Wabbi låg närmast tillhands, åtta kilometer till fots varav fem längs den pudervita sandstranden.

Temperaturen denna morgon var redan uppe i 27 grader när vi påbörjade vår vandring. Rätt snabbt insåg vi att vi inte var ensamma där på stranden. Stora surrande getingar flög runt oss och försökte lifta på våra kläder. Ni som känner mig vet hur rädd jag är för getingar och ni kan säkert föreställa er hur jag skuttade fram på stranden flaxandes med armarna. Uffe var nöjd så länge jag fortsatte framåt och inte sprang bakåt. Efter att ha tagit en närmare titt på våra fans konstaterade Uffe att de inte var getingar utan stora flugor. Jag var fortfarande misstänksam mot de surrande varelserna och fortsatte med piruetter och skutt, dock inte lika skräckslagen som tidigare.

Stranden på östra sidan av ön är milslång och då och då kunde man se bilar torna upp sig i horisonten. Det charmiga med Fraser Island är att man kan köra på stranden, förutsatt att man har en fyrhjulsdriven bil. Har man tur kan man få syn på dingos (vildhundar) som strövar fritt på ön. Det är viktigt för alla djurvänner att inte socialisera sig med dem utan låta dem leva i det vilda. Dingos som blir kontaktsökande mot människor skjuts av viltvårdarna. Vi hade dessvärre inte turen på vår sida och såg aldrig de ljusbruna vildhundarna.

Vi nådde skogsbrynet och stigen som ledde in mot sjön. Nästkommande tre kilometrarna gick vi på en smal stig med vegetationen nära inpå. Då och då prasslade det till i gräset bredvid våra fötter och ut ringlade ormar och sprang ödlor. Det var både spännande och lite läskigt att gå där på stigen. På flyget till Sydney såg vi en dokumentär om Australiens farligaste djur varav ormarna hamnade högt upp på listan. Svettiga kom vi ut från skogen och såg sanddyner torna upp sig. Vi följde skyltarna och såg en grönskimrande sjö nedanför en hög sandkulle. Wow, ingen människa i sikte, vi hade sjön helt för oss själva. Vi drog av oss våra t-shirts och shorts och sprang med ivriga steg mot sjön och kastade oss i vattnet. Hundratals små fiskar simmade runt oss och så fort vi stod stilla började nafsa på oss. Fiskarna i Lake Wabby är så kallade pedikyrfiskar och äter döda hudceller. Kanske har ni varit på ett fiskspa i Thailand? Där är det vanligt att med hjälp av fiskar få bort döda hudceller. Det kittlas ordentligt när de nafsar under fötterna.

Den privata känslan varade i ca 40 minuter innan sjökanten invaderades av turister. Fiskarna fick istället för två rätter välja på ett helt buffébord. Vi var inte lika poppis längre. Timmarna gick där vi låg i vattnet och gottade oss. Vårt boende som tipsat oss om sjön hade erbjudit sig att komma och hämta oss på parkeringsplatsen klockan 11.00. Det fanns två parkeringsplatser i närheten av sjön. Dels den vi kom ifrån som låg tre kilometer iväg på stranden och dels en som låg ca en kilometer längre in i skogen. Vi var övertygade om att det var den närmsta parkeringsplatsen de skulle hämta upp oss vid. En halvtimme till godo innan upphämtningen packade vi ihop våra saker och gick upp för den branta sanddynan och in i skogen. Terrängen gick mestadels uppåt och vi var rejält trötta när vi kom fram till parkeringen. Vår skjuts var inte där och då gick det upp för oss att de kanske menat parkeringsplatsen på stranden. Uffe ringde upp boendet och dessvärre var det som vi misstänkte, de väntade på oss på andra parkeringsplatsen. De hade inte tid att vänta på oss och trodde att vi skulle kunna hitta lift på stranden.

Vattnet var slut och likaså maten. Torra i munnen hade vi inget val att gå tillbaka till stranden som låg fyra kilometer iväg. Tuffast var det när vi kom fram till stranddynorna som absorberade solstrålarna och gjorde det nästan outhärdligt att gå med flip-flops på sanden. Vi hann ifatt ett stort gäng som liksom vi var på väg till stranden. Vi höll oss i närheten och hoppades kunna få lift när vi kom fram. Efter många tuffa partier var vi framme på stranden. Vi började fråga runt efter lift tillbaka till Eurong. Oturligt nog var antingen alla säten upptaga eller skulle de åt andra hållet. Vi fick börja promenera längs havet. Jag kände mig svimmfärdig av uttorkning och den skarpa solen. Uffe tog upp telefonen som endast hade två procent batteri kvar och ringde boendet. Direkt till röstbrevlådan. Han testade några gånger till och hörde en vänlig röst i andra änden. Receptionisten förklarade att hon inte hade någon bil tillgänglig för tillfället och lovade ringa upp om hon hittade någon. Efter några minuter ringde hon tillbaka och sa att hon var på väg. Yes vi skulle bli räddade!

Vi blev upphämtade av receptionisten och en man som bodde på boendet. Vi var otroligt tacksamma över vänligheten och glada över att återvända till till vårt lyxiga tält. Vatten har nog aldrig smakat så gott som de första klunkarna efter vårt lilla missöde. Uffe och jag tog en kylande dusch och kände hur vi återvände till verkligheten. Kvällen var betydligt lugnare och vi kände oss nöjda över dagen trots det som inträffade. Lite äventyr och svårigheter gör resan/dagarna mer minnesvärda.Read more