December 2017 - January 2018
  • Day33

    Devonport och hemresan

    January 27, 2018 in New Zealand ⋅ ⛅ 27 °C

    Sista morgonen vi vaknar med AC inställd på 21 grader blåsandes för fullt. Sedvanligt kaffe och lite FaceTime-samtal hem började morgonen bra. Inga spikade planer för denna sista dagen i Auckland och på vår femveckors resa. Men vi hade fått många tips om vad vi kunde hitta på från Louises gamla studiekamrat från Belfast, Aiden. Beslutet föll på att vandra längs Queens street och kolla i butiker samt uppleva storstads viben för att sedan ta färjan till Devonport, ett mycket mer avslappnat ställe bara 15 minuters båtresa från centrum. Det blev faktiskt jag som shoppade mest till bådas stora förvåning, ett par solbrillor och en piké. Kändes ganska fel att köpa ett par solglasögon sista dagen på resan men jag har konsumerat, eller rättare sagt förbrukat två par solglasögon redan på resan. De ligger på botten av två olika sjöar i Australien. Som tur är så är det inga dyrbara brillor utan "swag" från jobbet. Därav investerade jag i ett par nya som jag hoppas kan vara till nästa solresa med jobbet till våren. Dessutom är det kul med saker från komplett andra sidan jordklotet från Sverige. Efter shoppinggatan begav vi oss till Devonport som var en av Aidens rekommendationer. Smidigt med bara en kvarts båtresa var vi framme och redo för mat. Louise drog med mig till ett högrankat ställe med mycket vegetarisk mat. En mycket god bananmilkshake blir mitt starkaste minne från restaurangen. Eller ja, just det managern av stället hette Ufuk (You fuck) vilket vi tyckte var lite kul. Vi strosade rundor på de lugna gatorna i lugnan ro och badade fötterna längs strandkanten innan vi tyckte det blev dags att bege oss tillbaka till staden och den högre pulsen.

    Väl tillbaka hade vi ett par timmar innan taxin som vi bokat skulle avgå till flygplatsen. Louise spenderade en lång stund i en tebutik, vi pratar lätt 30 minuter innan jag får ut henne och hon snubblar på en skylt som säger "Cat café". Ingen högoddsare att hon ville in där vilket jag definitivt unnade henne. Jag tog en slushie och njöt av värmen tills hon var klar med kelandet av katterna på kattkaféet.

    Resan till flygplatsen och de långa flygen vidare hemåt gick bra. Av erfarenhet har vi båda svårt att sova på flygen och bävade för kommande jetlag så vi har investerat i receptfria no-jet-lag tabletter från ett apotek. Tveksamt om det gör någon skillnad men om så även bara lite placebo så är det totalt värt det. Nu sitter vi på sista sträckan mot Kastrup och skriver detta sista inlägg för denna resebloggen.

    Ska försöka göra en kort sammanfattning av de två länderna vi besökt utan världens längsta utläggning. Det är till att börja med två ganska olika länder och resmål. Vilket har passat oss perfekt då det känns som två helt olika typer av resor i ett. Australien upplevde vi var det solsäkra landet med fantastiska stränder och extraordinärt trevlig och social befolkning. Klockren solsemester med bästa tänkbara klimatet kombinerat med äventyr och upplevelser. Helt klart ett land vi båda kände ett sug att komma tillbaka till. Fast då möjligen som arbetande istället för turister då det negativa med Australien var att det upplevs som enormt dyrt att leva där. Dock är det ju i relativitet med deras inkomst som är betydligt högre än i Sverige.

    Nya Zeeland var helt klart det visuellt vackraste landet som vi någonsin besökt under våra rundresor. Det är en överdos av mäktiga vyer över hela sydön var man än befinner sig. Mer regn och något svalare väder än i Australien. Man acklimatiserar ju sig snabbt och tycker att 25 grader är svalt. Så vädret påminner helt klart om en Svensk sommar. Skulle man rekommendera någon att välja mellan Australien eller Nya Zeeland att åka till så beror det helt vad man är ute efter för semester. Vill man se unika saker och uppleva äventyr i dess rätta bemärkelse, så är det extremsporternas hemland Nya Zeeland jag skulle rekommendera. Personerna som vi stött på under rundresan i Nya Zeeland har helt klart varit mycket trevliga men lite mer Skandinaviska i den bemärkelsen att de är mer reserverade och tilltalar dig först om du initierar ett samtal till skillnad från Australien där alla frågar hur din dag varit även om du bara träffar dem för 5 minuter i kassan på IGA (Australiens ICA).

    Så sammanfattat blir Australien landet vi kan tänka oss all leva och bo i och Nya Zeeland det rekommenderade resmålet som bör besökas men en gång känns just nu som lagom just nu. Det man ska ha i åtanke är ju att vi bara har sett små, små delar av dessa två länder under våra 5 veckor på rundresa. G'day from Uffe och Lojsa! <3
    Read more

  • Explore, what other travelers do in:
  • Day32

    Hobbiton & minnestatuering -Delat inlägg

    January 26, 2018 in New Zealand ⋅ ⛅ 22 °C

    Uffe:
    Louise som satt klockan tidigt för att hinna med bussen till Matamata och Hobbition. Hon kommer berätta om sin upplevelse av dagen längre ner. Min dag började med skön sovmorgon innan jag skulle bege mig med stora delar av vår packning från en lyxig lägenhet till en annan. Semestern skulle avslutas på topp då vi sparat en gratisnatt från Hotels.com så vi kunde ta en tvårums deluxlägenhet i centrala Auckland på Barcley Suites.

    Traditionsenliga, permanenta minnet från vår rundresa i Australien och Nya Zeeland blev även denna gång en liten gaddning. Jag hade bokat tid 2pm på Otautahi Tattoo.

    Tillsammans med koordinaterna för mitt fallskärmshopp i NZ blev det ett citat från romanen Voss av Patrick White från 1960 om utforskaren som vill bli först med att korsa Australiens oändlighet kust till kust. På frågan om han studerat kartan i förväg svarar han: "The map? I will first make it."

    För mig har citatet multipla budskap:
    1. Att livet bör utforskas på egen hand utan fördomar. Man vet inte sin sanning förens men ser det med egna ögon. Finns inget facit eller karta att följa, utan bör skapas av ens egna upplevelser. Kort och gott: Learn by living.
    2. Symbolik för passionen att resa, se och uppleva andra kulturer och platser på egen hand. Man bildar sin egen uppfattning om världen istället för hörsägen.
    3. Att romanen handlar om utforskandet av Australien skrivet av Australiensisk nobelprisvinnare som minne från vår grymma resa Down under.

    Eftermiddagen spenderades med ett sex-pack i Silo Park i hamnen med strålande solsken. Det sjukaste var på vägen hem för att möta Louise så hoppar en filur fram som gubben i lådan och säger "tjena". Det var Macke Dehn som satt just i hamnen på en bänk precis där jag gick förbi. Vad är sannolikheten. Han hade anlänt till Auckland bara några timmar innan. Glad och chockad fick jag nu sällskap till lägenheten i väntan på Louises hemkomst från Matamata.

    Louise:
    Soon to come!
    Read more

  • Day31

    Forsränning och kärt återseende

    January 25, 2018 in New Zealand ⋅ ⛅ 22 °C

    I färskt minne hade vi den våldsamma floden som vi föregående dag hade beskådat och som vi idag skulle färdas på. Kaituna flodens dånande hördes tydligt inne i husbilen när vi åt frukost och bytte om till badkläder. Endast fem minuter med bil skulle det ta att köra till Kaituna Cascades Rafting Company denna morgon. Iver och oro turades om att gästa min mage - så spännande men ändå läskigt att ge sig hän åt flodens krafter och sittandes i en gummibåt åka utför ett sju meter högt vattenfall. Forsränningen vi bokat klassades som nivå fem, vilket är den högsta svårighetsgraden i Nya Zeeland. Ska man testa rafting ska man göra det ordentligt tänkte jag när jag bokade turen.

    På plats blev vi tilldelade flytväst, hjälm, skor och varm tröja. Utrustade till tänderna tipsade ena guiden oss om att sätta oss längst fram i en av gummibåtarna. Han tillade med ett finurligt leende att där blir vi blötast... Uffe sken upp och satte sig snabbt som tusan längst fram. Jag var inte fullt lika snabb att sätta mig tillrätta. Vi fick sällskap av ett medelålders par från Spanien/Schweiz och en kille från USA. Vår guide visade oss hur vi skulle paddla och hur vi skulle ta skydd i gummibåten innan vi tippade över stupet på vattenfallen. Han klargjorde att båten sannolikt skulle hamna upp och ner och instruerade oss hur vi skulle göra för att inte fastna i den starka strömmen när vi väl hamnade i vattnet. Åh jag som inte gillar att vara under vattnet. Den unga adrenalinsökande guiden fortsatte att höja våra pulsar med diverse historier. Det blev dags att hoppa ur gummibåten och slänga upp den på ett släp tillsammans med fyra andra båtar. Vi åkte några minuter med en buss vars säten var täckta av tjock plast för att tåla blöta turister.

    Framme bar vi ner båten till floden och satte oss tillrätta på våra platser. Vi testade att paddla framåt, bakåt, höger och vänster. Det var Uffe och jag som satte takten i fören. Vi susade neråt mot det första vattenfallet. Guiden gav oss en snabb repetition om hur vi skulle glida ner från kanten på båten och hålla i snörena så hårt vi kunde. Vi fick kommandot att paddla snabbt och starkt framåt. Vattenfallet närmade sig och det var omöjligt att se över kanten och beräkna hur högt det var. Down skrek guiden några sekunder från stupet. Vi satte oss snabbt tillrätta och kände hur vi dök neråt och några sekunder senare kände vi vattnet som välde över våra huvuden. Wow, vi hade klarat första vattenfallet utan att hamna upp och ner. Skrattandes höjde vi fåra paddlar till en segergest. En del av nervositetskänslan i magen släppte - detta var ju riktigt kul. Vi paddlade vidare och tog oss ann ett par mindre vattenfall. Det sju meter höga vattenfallet närmade sig. Vi såg hur de andra båtarna försvann ner i vattenmassorna. Skulle vi klara oss helskinnade genom ett av Nya Zeelands högsta vattenfall (som går att forsränna på)? Pulsen steg när vi närmade oss kanten och ännu mer när vi intog positionen. Jag blundade och kände ett sug i magen när vi föll ner. Gummibåten reste sig från vattenmassorna med alla sex passagerarna välbehållna dock blöta in på skinnet. Vilken känsla! Resten av turen fortsatte i samma glada och förväntansfulla anda.

    Blöta och med ett gäng nya vänner bar vi tillsammans upp båten och lastade den åter igen på släpet. Vi satte oss tillrätta på de plastklädda stolarna i bussen och körde tillbaka till uppsamlingsplatsen. Effektivt lämnade vi åter all utrustning, bytte kontaktuppgifter med våra nya bekantskaper och sa tack till guiden. I husbilen var vi snabba med att torka oss och sätta på oss kläder. Vi hade en tid att passa i Auckland, nämligen tiden för återlämnandet av husbilen. Lunch skulle vi äta när vi kom fram till Matamata, likaså skulle toalett och dusch/diskvatten tömmas. Efter ca en kvarts körning hörde vi skrammel bak i husbilen. Något föremål var löst och flyg fram och tillbaka i kurvorna. Jag knäppte loss bältet och gick bakåt. Det var en Pringelsförpackning som rullade fram och tillbaka längs golvet.Jag tog upp den och skulle precis lägga in den i ett skåp när Uffe svänger. Förvånad över att ha tappat balansen flyger jag rätt in i toalettdörren som gav vika. Där låg jag inne i den lilla toaletten med chips i håret och undrade vad jag ställt till med. Jag försökte tafatt sätta dörren tillbaka på sin plats men lyckades inte. Uffe undrade vad det var för hög smäll och jag förklarade situationen. Han stannade på en rastplats och gick bak till mig. Uffe gjorde sitt bästa att sätta tillbaka dörren men det gick inte. Med en stressad blick frågade han mig om det fanns en toalett på rastplatsen. Jag kikade ut och konstaterade att det inte fanns någon. Jag måste på toa nu utbrast han. Jag tog skydd framme i passagerarsätet när han satte sig tillrätta på toaletten med den söndriga dörren i handen i ett försök att få lite egentid. Hela situationen var komisk och jag konstaterade glatt att jag än en gång skulle slippa tömma ;).

    På något mirakulöst sätt lyckades Uffe (med lite våld) få dörren på plats och vi kunde åka vidare. Framme i Matamata åt vi en god lunch gjort på den sista maten vi hade kvar. Medan Uffe skötte tömning diskade jag och städade av husbilen. Tanken var att om det fanns lediga turer till Hobbiton med avgång från Matamata I-site skulle jag ta en sådan och sedan ta bussen till Auckland. Jag gick in i det lilla huset som var byggt som ett hobbithus och frågade. Det fanns en tur men de kunde inte garantera att jag skulle hinna tillbaka till bussen som skulle avgå 16.50. Eftersom vi bokat in en träff med min gamla studiekompis från Belfast den kvällen i Auckland bestämde jag mig för att åka tillbaka till Matamata dagen efter. Jag ville gärna träffa honom och det var inte värt att chansa med tiden. Vi. Körde vidare med vår husbil och pratade om planerna vi skulle ta tag i när vi kom tillbaka till Sverige. Husbygget är prio ett att ta tag i. Vi hade redan bokat in ett möte med ytterligare en husleverantör kommande fredag. Vi ska träffa Reformhus med fäste i Hässleholm som bygger passivhus - väldigt spännande.

    Framme i Auckland lämnade vi tillbaka husbilen hos Britz. Det gick bra förutom väntan på transfer. De erbjuder gratis transfer till flygplatsen där vi beställt en taxi från. Dock var chauffören mysigt borta. Efter att ha väntat en timme bokade vi om taxin och åkte in till stan och den fina lägenheten vi bokat med 25 % rabatt. Vi blev uppgraderade och fick en suite högst upp på 22e våningen. Wow så fint. Vi hade dock inte mycket tid att njuta av lägenheten eftersom Aidan snart skulle hämta oss. Det var otroligt kul att träffa den glada irländaren igen som nu bor i Auckland och jobbar som läkare på medicinavdelningen på det lokala sjukhuset. Han körde oss till foten av Mount Eden där vi åt middag på en liten mysig restaurang. Vi hade mycket att prata om och uppdaterade varandra vad som hade hänt sedan sist vi sågs för fem år sedan. När maten var uppäten promenerade vi upp på Mount Eden som gav en fantastiskt panoramautsikt över staden som visade sig vara större än vi trott. Aidan pekade ut de olika statsdelarna och berättade om den negativa sidan av Auckland, nämligen fattigdomen i utkanten av staden.

    Aidan ville gärna visa oss mer av staden och tog oss på en tur i hans bil. Det hade blivit mörkt och när vi körde över den högt belägna bron såg vi stan upplyst i natten. Vi åkte förbi olika stadsområden och Aidan berättade glatt om dem. Det blev dags att säga hejdå utanför vårt lägenhetshotell. Förhoppningsvis ses vi snart igen, kanske nästa gång en vacker sommardag i Sverige. Uffe och jag tog en kopp te i lägenheten innan det blev dags att säga godnatt. Imorgon har jag en spännande dag framför mig i Matamata/Hobbiton. Vi får se vad Uffe hittar på under tiden jag är borta, kanske en ny tatuering?
    Read more

  • Day30

    Chill dag i Rotorua

    January 24, 2018 in New Zealand ⋅ ☀️ 27 °C

    En dag helt utan planer. Känns lite konstigt för att vara ärlig. Vi är vana att ha någon fast punkt under dagen som vi behöver förhålla oss till men inte idag. Efter en chill morgon i husbilen bestämde vi oss för att bege oss för att tvätta lite kläder, alltid skönt att ha nytvättat till man kommer hem så man slipper tänka på det. Under tiden vi väntade på att tvätten skulle bli klar körde vi husbilen till en dump station i närheten för att tömma smutsvatten och toalett. Vi hade ett avtal om att den som använde toaletten i husbilen flest gånger var den som skulle bli tvungen att tömma den. Eftersom jag var den som körde och bestämde när vi stannade blev Louise den som fick kasa runt på det lilla dasset när nöden slog på i färden. Trots Louise hade flest besök blev det jag som fick tömma. Som tur gick det utan missöden enligt instruktionsvideon för "toilett use" som Louise studerat noggrant. Vi återkom till vår laundrymat precis i lagom tid till att tvätten var klar. Efter att tvätten var ren och torkad satte vi oss och diskuterade vad vi skulle göra med resten av dagen. Eftersom det var 30 grader och strålande solsken vilket vi knappt sett sedan vi lämnade Australien så ville vi svalka oss i någon sjö i närheten. Vi tyckte att Stand-up boards som vi testade i Coffs Harbour var en riktig hitt och försökte se om vi kunde hyra i närheten av Rotorua. Det enda som fanns var halvdagsturer på stand-up boards vilket vi inte var så sugna på. Vi ville ju glida runt efter egen önskan och inte åka efter någon guide tillsammans med andra turister. Vi tackade nej till turen och bestämde oss för att ta oss till en sjö och svalka oss och ta det lugnt istället. Problemet var bara att bestämma vilken då det finns 16 sjöar i Rotoruras närområde.

    Eftersom vi har bokat in whitewater rafting på Kaituna floden imorgon så bestämde vi att vi tar husbilen till en freedom campingplats i närheten av floden och tar dagen som den kommer. Väl framme parkerade vi husbilen och lagade lunch innan vi inspekterade Kaituna floden och det 7 meter höga vattenfallet vi ska paddla ner för imorgon. Vi insåg snabbt bara av att kolla på det vildt forsande vattnet tillsammans med varningsskyltarna att det inte var ett ställe att bada på. Vi tog oss istället till närmsta sjö där vi såg folk bada och bredde ut våra handdukar på en brygga i den gassande solen. Idag kändes det som man var tillbaka i Australien där värmen var så konstant att man ville doppa sig var 10:e minut. Det var väldigt strömt även här då vattnet ledde ut i floden som vi ska paddla igenom imorgon. Louise påpekade hur synd det var om ankorna som paddlade för fullt med sina fötter utan att komma en centimeter framåt. Det samma gällde dock oss också när vi badade. Man fick hoppa i en bit upp på bryggan sedan snällt glida med till slutet och klättra upp igen. Det var som sagt inte bara vi vid den här badplatsen utan en stor Maui familj på ett tiotal personer som glatt gjorde bomben om och om igen för att se vem som kunde göra störst splash. För er som varit på Nya Zeeland vet att det är enkelt att urskilja ursprungsbefolkningen, Maui-folket på grund av deras hudfärg och kroppshydda. Majoriteten av urinvånarna är kolossalt stora på alla håll. Vilket som ni kan tänka utgjorde en del ordentliga splash i vattnet. Just Rotorua är en signifikativ plats för deras tro och det har vi märkt under våra två dagar i staden då vi stött på betydligt fler än tidigare på vår rundresa.

    Efter några timmar i solen och rödaktig ton i huden gick vi till husbilen och tog siesta. När jag vaknade upp rastlös började jag smida planer på hur jag skulle få upp Louise. Jag gjorde en snabb sökning på Google maps och hittade en helekologiskt butik 3 minuter iväg och droppade förslaget att vi skulle gå dit. Hon nappade direkt och att de hade en "Beer garden" behövde jag ju inte nämna. Louise vandrade runt i butiken en lång stund och beundrade alla miljövänliga alternativ följt av två pints i ölträdgården. Win win. När vi gick tillbaka till husbilen och solen var påväg att gå ner så ser vi samma familj fortfarande vara kvar på bryggan och hoppa och leka i vattnet. Det var 6 timmar efter vi kom dit och de redan var där. Snacka om heldag!

    Nu hade solen gått ner och vi parkerade tillbaka vår husbil på den avsedda parkeringsplatsen en bra bit in i regnskogen. Nu var det istället för två andra campare över tiotalet husbilar och campervans, men det var en stor yta så det kändes inte alls trångt. Gratis är ju trevligt som sagt som en omväxling. Vi lagade vår middag och drack ett av våra rieslingviner från vingårdarna i Marlborough. Hade det mycket mysigt och bra en av de sista kvällarna på resan. Efter middagen tog vi en promenad längs en av vandringslederna i anslutning till parkeringen. Vi hade läst kommentarer på Camper Mate att det kryllade av lysmaskar längs promenaden. Helt ensamma vandrade vi ut i det bläcksvarta mörkret med endast våra telefoner att lysa upp spåret där vi vandrade. Först beundrade vi den starkt lysande stjärnklara himlen innan vi kom djupare in i skogen och träden täckte våra huvuden. Shit vilken häftig syn vi möttes av när lysmaskarna lyste upp hela valvet där vi vandrade, som små blå lysande dioder som pulsade runtom oss tillsammans med total tystnad. Precis som i Hokitika där vi gick in i en utmärkt led för turister specifikt för att se Glow worms, skillnaden här var att vi var helt ensamma i skogen vilket förgyllde upplevelsen. På vägen tillbaka fick djurälskaren Louise en extra guldkant på dagen när hon fick syn på en liten söt luden pungråtta vandrandes på stigen framför oss. "Åh en possom!" viskar hon glatt och lyser försiktigt med mobilen på den lilla krabaten som klättrade upp i ett träd och kollade förvånat på oss och undrade nog vad vi var för filurer som vandrade i mörkret. Resterande bit tillbaka till campet var Louise som en hackig skiva, "åh så söt den var!" om och om. Imorgon blir det rafting...om alla vågar.
    Read more

  • Day29

    Späckhuggare och varma källor

    January 23, 2018 in New Zealand ⋅ ☀️ 26 °C

    När väckarklockan ringde kändes det som vi precis lagt huvudet på kudden. Vi hade efter den sena färjan inte kommit på plats på campingplatsen förrän klockan 02.00 - sen läggdags för att vara oss. Frukosten dukades fram på det lilla utfällbara bordet som ingick i campingutrustningen. Uffe placerade bordet och stolarna på en solig plats med vy över havet. Tidigare denna morgon, på vägen tillbaka från toaletten mötte jag en exalterad man som berättade att han sett två stora fiskar ute till havs. Jag gissade att det var valar han hade sett men var inte säker. När jag gick ut med två skålar med yoghurt och färsk frukt till Uffe fick jag syn på de magnifika varelserna mannen pratat om. Två svartvita skönheter bröt vattenytan och simmade för ett kort ögonblick över vattnet. Uffe, ropade jag och pekade mot späckhuggarna. Wow, vilket magiskt ögonblick att se dessa vackra djur fridfullt simmande i sin rätta omgivning. Vi stod mållösa och tittade på dem när de ytterligare några gånger gled på ytan. Visst visste vi att det fanns valar och delfiner i vattnet runt Nya Zeelands kust men vi hade aldrig trott att få uppleva dem på en campingplats utan båt och guide. Vilken fantastisk morgon!

    Så fort frukosten var uppäten packade vi in oss i bilen för att köra till Rotorua. En betydelsefull stad för Maorifolket, känd för sina varma källor och vulkanisk aktivitet. Det skulle bli en lång bilfärd men det kändes inte så betungande eftersom det var spännande att se omgivningarna på norra ön utanför fönstret. Det är heller aldrig fel att få spendera mycket tid med sin bästa vän och kärlek. Vid lunchtid stannade vi på en parkeringsplats längs vägen för att värma soppa och steka halloumi. Mums, energi behövs alltid inför långa vägar. När vi efter många timmars körning närmade oss Rotorua kom en säregen lukt. Först började vi skämta om att någon av oss var rejält dålig i kistan men insåg rätt snabbt att lukten kom utifrån. De varma källorna avgav en illaluktande gas som blev allt starkare ju närmare vi kom staden. Vi hade GPSen inställd på en varm källa jag läst om på nätet. De flesta andra källor får man betala för att besöka. Vi passerade först en stor anläggning där man kunde bada i varma källor och få spabehandling. Vi parkerade husbilen och bytte om till badkläder, fast beslutna att hitta den varma källan forumen beskrev. Efter en liten promenad kom vi fram till en ångande bäck/flod där kallt vatten mötte varmt. Tre personer låg redan i och plaskade men varsin ölburk i handen. Vi kände med foten i vattnet och det var riktigt hett, tevarmt som jag beskrev det (när teet börjar bli drickbart). Vi fick tips av de berusade personerna att gå i lite till vänster, där var temperaturen mer behaglig. Innan vi gick i uppmärksammade vi en skylt som varnade för bakterier i vattnet och att man absolut inte skulle doppa huvudet. Vi gick i det grumliga vattnet och hittade platser där temperaturen var just lagom. En av kvinnorna började prata med oss och berättade att hon kom hit ofta och fullkomligt älskade stället. Det var rätt tydligt att hon inte endast var berusad utan även hög som ett höghus. Hon var under vattnet flera gånger och skrattade åt att vatten kommit in i hennes öl. Jag påtalade varningen som stod men hon tyckte mest att det var nonsens. Hon och vännerna gick tillsist och vi fick källan för oss själva en stund innan en stor familj hittade dit.

    Upplevelsen av den varma källan var väl sådär då den skarpa fislukten stack i näsan. Plus var det en varm, solig dag så det var nästan jobbigt att vara i det varma vattnet. Vi bestämde oss för att gå upp och utforska lerpoolerna som den ena skylten uppe vid parkeringen pekat mot. Vi hade innan besöket till staden hört om leran som skulle vara bra för hyn. Vi såg fram emot en lerinpackning när vi körde husbilen mot poolerna. Synen var inte direkt som vi väntat oss. Ett staket var placerat med säkert avstånd till poolerna där leran kokade och flög åt alla håll. Vi kände oss lite dumma där vi stod i badkläder bredvid fotograferande turister. Lerinpackningen kunde vi glömma om vi inte ville få huden avbränd. Även det stället avgav en skarp fislukt. Vi bestämde oss för att köra till campingplatsen för natten. Till en billig peng hade vi hittat en familj som lånade ut sin uppfart som campingplats. Dricksvatten,el och wi-fi ingick. Inte lika trevligt som att ha havsutsikt eller nyfikna får utanför fönstret men det fick duga. Uffe tog en promenad och jag passade på att ta det lugnt i husbilen och producerade ett nytt blogginlägg. Vad morgondagen skulle erbjuda hade vi ingen aning om. Det var en dag som vi lämnat oplanerad för ovanlighetens skull.
    Read more

  • Day28

    Vingårds-hopping på tandem

    January 22, 2018 in New Zealand ⋅ ☀️ 22 °C

    Vi vaknade upp efter första natten som husbilscampare på fårfarmen i Kaikoura. Vädret var ganska disigt men utsikten över havet var ändå tillfredställande till vår morgonmat. Vi var båda nöjda över att slippa packa ihop röran vi ställt till med, det är ju vårt hus på hjul i 5 dagar. Vi får bara leva med röran helt enkelt. Som tur är har vi en väl tilltagen 6-bäddars husbil så vi kan använda ena delen som klädhög utan problem. Louise utbrast flera gånger när vi väl säkrat upp alla lösa föremål och var på vägen igen hur befriande det var att bara gå direkt från sängen och vara på resande fot i pyjamasen.

    Dagens plan var att utforska Nya Zeelands bästa vindistrikt i Marlborough på cykel. Vi kom fram strax innan lunch och hyrde direkt en tandemcykel. Uthyraren var väldigt skeptisk. "Har ni verkligen cyklat tandem förut? 9 av 10 kommer tillbaka och säger att det inte var som de tänkt". Jag hoppade upp där fram på cykeln och cyklade ensam en sväng för att visa att det kommer gå bra. Han instämde i att det inte skulle bli några problem för oss att cykla tandem. Vi har ju dessutom tränat på Ven härom året. Vi fick en karta och en omfattande genomgång om de 20+ olika vingårdarna som fanns i distriktet. Vi hoppade upp och började cykla och kommer på ganska snabbt att man ska cykla på vänster sida, precis som man kör bil. Man är så van att cykla på höger hemifrån. Vi trampade runt mellan vingårdarna och provade deras utbud. Redan efter ett par besök började man känna sig lite smårund om fötterna och vi började planera för mat. Vi gled vidare på vår hoj på bästa tänkbara humör och åkte inom ett par gårdar till innan lunch. Varav en hade en fotoutställning i källaren som blivit väldigt omdiskuterad. En av fotografierna visade en anti-Trump propaganda som tydligen en Amerikansk turist tidigare i veckan ogillat och tagit ner och slagit sönder. Vilka knäppgökar det finns.

    Bästa besöket så långt var Bladen, vingården som hade världens roligaste provsmakningsguide, han hade en anekdot om varje land i världen verkade det som. Det kvittade om besökarna var finnar, irländare eller svenskar som oss så hade han en historia eller ett skämt att dra. Han pratade en hel del om Stig Larsson romanerna och berättade att han haft en besökare från Malmö som jobbade för regeringen med att övervaka undervattensaktivitet i Öresund (som skydd mot Ryssarna). Så han hade full koll på var vi kom från. Taktiken att vara trevlig och skämtsam hjälpte också, klart vi investerade i en flaska Savoungion Blanc. Vi paddlade vidare och Louise testade cykla fram kortvarigt och undrade varför det inte vinglade när jag satt fram... måste varit något konstigt med cykeln just då. ;-) Efter en trevlig välbehövlig lunch kämpade vi vidare och Louise hade ögonen inställda på de ekologiska vingårdarna i distriktet. Huia var ett riktigt trevligt mindre familjedrivet ställe med frigående höns och engagerad personal. De brann verkligen för att allt skulle vara organiskt och naturligt, inte bara för själva stämpelns skull. Detta blev avslutningen på vår cykeltur och vi hann bocka av 7 olika vingårdar.

    Vi tog en tupplur i husbilen för att sova ruset av oss innan vi begav oss till Picton och färjan över till Wellington på nordön. Vi blev tvugna att ta 22:00 färjan då det var fullbokat på övriga avgångar. Men det var ganska skönt med en lugnare färja med mindre folk och bilar. 4h senare var vi framme i huvudstaden, Wellington. Eftersom klockan nu var mitt på natten så körde vi direkt till en freedome campingplats vid havet och kröp till kojs.
    Read more

  • Day27

    Campinglivet kan börja

    January 21, 2018 in New Zealand ⋅ ⛅ 21 °C

    Även denna förmiddag skulle spenderas på de Nya Zeeländska vägarna. Planen för dagen var att åka från Hokitika och vidare till Christchurch för att byta ut vår SUV till en husbil. Förhoppningsvis skulle allt gå enligt planerna denna gången. Pratandes om den trevliga gårdagen påbörjade vi körningen och hade siktet inställt på att hitta en trevlig restaurang längs vägen för att äta frukost. Det visade sig vara lättare sagt än gjort då alla restauranger vi passerat haft söndagsstängt. Vi höll tummarna att något snart skulle dyka upp så vi kunde få vårt morgonkaffe. En stor skulptur av Gollum på ett hustak påkallade vår uppmärksamhet. Vi stannade till och upptäckte till vår stora glädje att vi kommit till en öppen restaurang. Gården runt huset var belamrat med skulpturer, unika prylar och djur. Vi hade kommit till ett riktigt unikt ställe. Min första reaktion var att hela gården och även huset var fullt med skräp. Men när vi tittade närmare på alla prylarna var de samlarobjekt och noga utvalda. Vi upptäckte förutom Gollum även en Gandlaf i fullhöjd. Vi hittade ett ledigt bord och beställde kaffe, scones och äggröra. Solen sken och vi kunde inte ha det bättre. Vi orkade inte äta upp allt bröd så vi gick ner till djurhagarna för att se om någon krabat kunde vara sugen.

    I ena inhägnaden låg ett flertal små griskultingar och sov. Så fort vi sträckte fram brödbitarna vaknade de och nöffade glatt. Uffe var noga med att alla skulle få en varsin bit. En trevlig upplevelse som satte guldkant på frukosten. Resten av bilfärden till Christchurch fortsatte utan fler stopp. Vi lämnade smidigt in vår hyrbil på flygplatsen och promenerade 500 meter till företaget Britz. Det var lång kö för att hämta ut husbilen. Helt okej för oss då de hade öppet wi-fi. Vi kollade upp rutten för eftermiddagen. Ytterligare några timmar skulle vi spendera på vägen som löpte norrut till Kaikoura som skulle bli vårt boende för natten. Spännande att bo i husbil de kommande fem dagarna.

    Äntligen blev det vår tur att hämta ut husbilen som visade sig vara både stor och fin. Det skulle inte gå någon nöd på oss med en fullutrustad sexbäddars husbil med allt en riktig inbiten campare hade kunnat önska. Vi fick en genomgång av alla funktioner men det jag var mest intresserad av var hur man skulle tömma toaletten. Uffe som skulle köra bjässen frånsade sig uppgiften att även ta hand om den biten. Jag kände att jag borde bidra med något, dock är jag extremt äckelmagad. Efter lite diskussion kom vi fram till att den som använde toaletten flest gånger skulle tömma. Nu gällde det att knipa ;).

    Uffe hoppade in i förarsätet och rullade ut från parkeringsplatsen. Det var inga problem för honom att manövrera den lilla lastbilen och vi rullade säkert norrut. Vid en större by utanför Christchurch stannade vi för att äta lunch och handla på oss förnödenheter. Ska vi campa ska vi göra det ordentligt och laga all mat själva. Vi kom ut från affären med välfyllda matpåsar och packade in allt i vårt nya kök. När allt var ordentligt inlagt fortsatte vi färden mot en fårfarm i Kaikoura där vi skulle campa med husbilen för natten. Vår strategi var att stå på billiga/gratis campingplatser varannan dag då vi inte behövde varken ladda 12-volts batteriet eller fylla på färskvatten. De andra dagarna skulle vi välja campingplatser med fler facliteter.

    Molnen hopade sig och det började så småningom regna när vi körde längs havet. Det tog sin lilla tid att komma fram till farmen eftersom det var vägarbeten längs den lilla kustvägen. Vi roade oss med att glatt vinka till alla vägarbetare vi såg. De vinkade glatt tillbaka och verkade inte nämnvärt påverkade av regnet som öste ner. Vi rullade in på fårfarmen och stannade till på en gräsplätt osäkra på var de ville att vi skulle stå. Vi möttes av en kvinna som gav oss tummen upp och även två nyvärpta ägg till frukost dagen efter. Precis utanför vårt fönster gick får och mumsade på det gröna gräset. En rogivande syn som inte var helt fel att laga mat till. Vi hade en riktigt mysig kväll och kände oss redan som rutinerade campare.
    Read more

  • Day26

    50 sekunder fritt fall

    January 20, 2018 in New Zealand ⋅ ⛅ 22 °C

    Idag var Dagen med stort D. Dagen då jag skulle hoppa fallskärm för första gången i mitt liv. Både jag och Louise gillar att uppleva nya saker när vi är ute och reser och är det något Nya Zeeland är känt för så är det just som extremsporternas mecka. Så ska man hoppa fallskärm, bungy jump eller liknande så är det här man ska göra det. Jag kollade ut var jag ville hoppa redan hemma i Sverige, Fox Glacier skulle vara det absolut vackraste utsikten från ovan med mixen av glaciär, regnskog, berg och hav. Allt i ett! Här blev det alltså att jag bokade ett tandem hopp för idag den 20 januari 2018.

    Fox Glacier är verkligen en liten ort och flygfältet låg bara 3 minuter från vandrarhemmet vi bodde på för natten. Vi åt vår gröt och drack vårt kaffe så vi var där i tid till klockan 9. Jag vägdes in och signerade bort mitt liv. Vet inte hur många sådana där blanketter med friskrivningsklausuler att de inte är ansvariga vid ens död jag signerat under våra 4 veckor på rundresa. Men det är mer än en handfull iallafall. Det känns dock lite mer verkligt när man skriver på ett papper att de inte ansvarar för ens olycka eller död om något oförutsett händer när man hoppar ut från ett flygplan i 200km/h med en adrenalin-junkie på ryggen med endast ett nylonstycke som livlina. Det är ett extra hett ämne här i NZ efter att en Amerikasnsk turist försvunnit vid ett tandemhopp dagen innan vi anlände till NZ när de av misstag landade i en sjö. Instruktören kunde de rädda men de har fortfarande inte återfunnit turistens kropp. Från 27år utan olyckor har NZone i Queenstown nu mindre än 2 veckor utan olycka. Dystert så klart men jag kan inte säga att jag tvekade för en sekund. Detta ska upplevas!

    Louise ville också hoppa fallskärm men var osäker på om det kan vara skadligt för hennes rygg eftersom hon är stelopererad och man ska hålla en "banan"-form vid fritt fall. Det var helt enkelt inte värt att riskera något så hon följde med mig som moraliskt stöd och fan club till mig.

    När jag fått på mig min lila och svarta jumpsuit så var det dags att vänta på min tur. De parade ihop oss som skulle hoppa 3 och 3 baserat på vikt. Tydligen hade det varit för molnigt igår eftermiddag vilket gjorde att gruppen som väntade på att få hoppa var ganska stor. Med alla exalterade personer som skulle hoppa fallskärm för första gången och alla instruktörer höga på adrenalin så var stämningen på topp och taggningen bara ökade och ökade. Den roligaste karaktären på plats var Jo-jo en tjej från Shanghai som inte kunde vara varken tyst eller stilla en sekund i väntan på sin tur. Jag pratade med henne en lång stund och fick många spontana applåder och high-fives av denne nätta asiat. Ett riktig energiknippe var hon.

    Efter 3 omgångar med flyg till 13000ft (3250m om jag inte räknar fel) med 9 personer droppade i skyn så skulle det bli min tur! Propellerplanet landar och tankas när jag sedan får se en kille som gör "döds"-tecknet genom att dra handen över halsen. Molnen hade tydligen blivit för tjocka vid dropplatsen och av säkerhetsskäl stoppade de flygningarna. VAFAN! Jag blev helt kallsvettig och kände en otäck känsla komma att med min tur de senaste dagarna så blir det inga fler hopp idag. Vi som bara är i Fox Glacier idag! Rob som var min instruktör som jag skulle hoppa med försökte muntra upp mig med sin optimism vilket hjälpte föga när man såg de gråa molnen på himlen.

    Efter 20 minuter av väntan och många historier och utsagor om hur beroendeframkallande och ekonomiskt förgörande fallskärmshoppning är så hade äntligen molnen tunnats ut. Vi fick äntligen skutta in i planet, jag in sist eftersom jag skulle hoppa först. Vi seglade upp i skyn och utsikten från fönstret var verkligen vad alla reklamslogans utlovade. En mäktig mix av berg, sjöar, skog, hav och inte minst Fox glaciären från bästa utsiktsplats. När vi nådde 12.000ft var vi i höjd med Mount Cook och NZ högsta punkt. Vi fortsatte ytterligare 1000fot innan den gröna lampan började lysa och Rob öppnade flygplansdörren och jag kastade ut båda bena utanför planet för att några få sekunder senare falla handlöst fritt fall mot vårt jordklot. De 50 sekunderna med fritt fall var lätt häftigast, jag hann både flaxa och göra boxningsslag i luften och svälja lite moln när vi störtade rakt igenom ett tjockt montäcke. Efter Rob utlöste skärmen gav han mig de gula banden som man styrde fallskärmen med och frågade om jag gillade karuseller. "Of course" blev svaret och jag fick göra ett antal 360 loopar, bland annat genom molntussar som vi slet i stycken! Detta i kombination med en magisk vy som vi fick avnjuta när vi seglade ner mot marken för en mjuk landning. Vi åkte sedan med buss tillbaka 7km till flygfältet där Louise väntade glatt med kameran i högsta hugg när jag återkom.

    Vi åt vår lunch i Fox Glacier innan vi kände oss nöjda och begav oss mot nästa anhalt, Hokitika. Färden längs västkusten är något alldeles extra. Speciellt när det är vackert väder vilket vi har haft turen att få våra dagar körandes längs kustremsan. Strax utanför Hokitika stannade vi till vid Lake Ruatapu som är känd för sitt förvånansvärt varma vatten tack vare av sitt grunda djup. Här blev det en hel del härlig simning mellan bojarna i sjön för min del. Blev ett antal hundra meter vilket var ett härligt motionspass. Louise höll sig relativt nära bryggan och busade med en hund som älskade att bada. När ägarna försökte gå upp mot bilen smet hunden tillbaka ner i plurret gång på gång. Efter det härliga eftermiddagsbadet checkade in på Birdsong hotel som blev vårt boende för natten som låg väl placerat 2 minuter promenad från stranden och 10 minuter från Glow worms' dell.

    När vi är ute och reser så smälter veckodagarna samman och man har ingen aning vilken veckodag det är, man är glad om man vet skillnaden på morgon och kväll. Men eftersom det var värsta partyt på vandrarhemmet med tillhörande bar i Fox Glacier där vi bodde igår antog vi att det var fredag då de hade ölkannor för 8 dollar hela fredagskvällen. Därmed lördag idag och vi tänkte fira det med middag nere vid stranden i solnedgången. Vi har fått höra mycket gott om Fat Pipi Pizzas som vi gärna ville testa. Vi gick in där vid 20-tiden när vi redan var mycket hungriga och möttes av en servitris som förklarade att det var 1h väntan på maten. Vi tittade på varandra och nickade instämmande om att vi går och letar upp något annat ställe där vi kunde få maten snabbare. Vi prioriterade bort strandpromenaden och gick till en trevlig pub istället. Inspirerad från gårdagen beställde jag en kanna öl så jag inte skulle riskera torka ut under kvällen. Efter maten satte vi oss i sofforna, drack öl, kollade på cricket och förundrades över vilken märklig sport det är. Mest märkligt var det för Louise som trodde att det var krocket de spelade mycket i de Brittiska kolonierna. Ni vet träklubbor, träbollar och metallbågar. Inte riktigt så man spelar cricket...

    Vi bestämde oss för att vandra via Glow Worms' Dell på vägen till vårt boende nu när solen gått ner och det var mörkt och bäst förutsättningar att uppleva dem. Tror att det svenska ordet för Dell är Däld. Förstår ungefär lika mycket av vad det betyder? Men jag har lärt mig ett nytt ord åtminstone. Men man kan säga att det är som en tunnel/grotta formad av träd och buskar. Det var en fräck syn att se alla dessa lysmaskar lysa upp valvet som en gigantisk stjärnhimmel på nära håll. Rekommenderar helt klart ett besök om ni får chansen att besöka något liknande kvällstid. Det som förstörde den mysiga stämningen något var alla asiatiska turister som inte följde några av reglerna på skylten utanför. "Tystnad, gå till vänster och lys inte med mobiltelefoner på lysmaskarna". De gjorde alla fel. Louise var den som blev mest irriterad på deras högljudda beteende och väste elaka kommentarer på svenska som en äkta svenne ska. Vi fick några minuter ensamma i tunneln vilka var de mysigaste.

    En fantastisk lördag jag förmodligen kommer minnas resten av mitt liv.
    Read more

  • Day25

    Mount ... och färden till Fox Glacier

    January 19, 2018 in New Zealand ⋅ ☁️ 10 °C

    Det var nästan en befriande känsla när väckarklockan ringde klockan 05.30 denna morgon. Det hade inte blivit mycket sömn i den lilla trånga husvagnen. Dels på grund av att vi legat och lyssnat efter ljud utanför husvagnen (kanske skulle det mystiska djuret komma tillbaka) och dels för att det var väldigt obekvämt att ligga på den tunna madrassen. En halvtimme efter klockan väckt oss var vi tvungna att köra för att hinna till vandringsleden vid Mount Cook och sedan vidare tillbaka till Queenstown för att lämna bilen i tid. Det blev en väldigt effektiv halvtimme då vi tryckte ner våra pinaler tillbaka i väskorna, kokade och drack det uppiggande kaffet och återställde röran vi alltid lyckas åstadkomma.. Det charmiga med att vara på resande fot är att man kan vara ofixad och naturlig. Man tar en snabbtvätt i vasken, sätter upp håret i en knut på huvudet och drar på sig kläderna man haft föregående dag för att spara tid.

    Den drygt två timmar långa bilresan gick snabbt, konstigt nog har vi alltid mycket att prata om med tanke på hur mycket vi umgås. Det såg ut att bli en vacker dag till skillnad mot den blöta gårdagen. När vi kom fram till Hooker Valley såg vi människor som sömnigt rörde sig runt sina parkerade husbilar. Fördelen med att starta dagen tidigt är att man slipper trängas med andra turister. Vi började gå längs den trevliga vandringsleden som löpte runt stora stenar och över brusande forsar. Vi var nästan ensamma där på leden vilket var härligt. Uffe och jag var båda på riktigt gott humör och passade på att imitera Gollum/Smeagol när de andra vandrarna var utom synhåll. Vi poserade för kameran på utvalda platser längs leden med vigselringen i högsta hugg och väste my precious... Hysteriskt kul!

    Totalt passerade vi tre långa hängbroar som gungade under våra fötter, högt över strömmarna nedanför. Undrar varför det gungade så mycket när Uffe gick på bron, förmodligen för att han tycker om att retas med mig som är höjdrädd. I ca en timme inklusive fotosessionen traskade vi fram i skugga. I samma stund som vi nådde fram till vårt mål, en gråglittrande sjö, tittade solen fram bakom berget. Ett magiskt ögonblick när solen kastade sitt ljus över sjön och isklipporna som glidit ner från berget. Vi stannade en halvtimme på denna fascinerande plats och njöt av allt vackert runtomkring oss. Lätt värt flera timmars körning för att komma hit. På tillbakavägen hade vi solen som sällskap samt en stadig ström av turister som gick mot sjön.

    Då var vi på plats i bilen igen för en lång körning tillbaka till Queenstown. Vi stannade lagom till träsmaken i rumpan började infinna sig och köpte lunch i en liten by. Då kom samtalet som vi väntat på från Imoova. Killen i luren berättade glatt att han hittat en husbil som behövde transporteras från Queenstown till Christchurch... den 22/1. Det var inte aktuellt för oss med tanke på vår tighta tidsplan. Den goda nyheten var att de hade en SUV som vi kunde hämta idag och köra till Christchurch. Vi tackade ja till erbjudandet och bestämde att vi skulle leta boende så fort vi lämnat in hyrbilen. Uffe hade redan hemma i Sverige bokat in fallskärmshoppning i Fox Glacier den 20/1 och vi skulle behöva hitta boende i närheten.

    Efter många timmars körning kom vi fram till Queenstown och lämnade in hyrbilen utan några problem. Vi bokade två sängar i en sovsal på ett populärt vandrarhem i Fox Glacier. Nöjda över det billiga boendet hämtade vi upp bilen som vi skulle förflytta. Endast 162 kronor betalde vi för tre dagars bilhyra/förflyttning - en riktigt bra deal. Ytterligare fyra timmar spenderade vi i bilen längs slingriga bergsvägar innan vi kom fram till Fox Glacier. Trötta efter en lång dag och ca nio timmar i bil checkade vi in på vandrarhemmet. Vi delade rum med två medelålders män från Schweiz som spenderade kvällen med att titta på tecknade serier på sina telefoner och skratta högt med jämna mellanrum. Vi blev påminda om varför vi inte brukar välja vandrarhem, dels på grund av att man delar sovrum med okända människor samt att det nästan alltid är undermåligt städat. Hur som så lyckades vi glida in i drömmarnas rike och sov gott hela natten igenom.
    Read more

  • Day24

    Kraftigt bakslag i rundresan

    January 18, 2018 in New Zealand ⋅ ⛅ 26 °C

    Planen för dagen var att hämta vår husbil i Queenstown och bege oss norrut mot Mount Cook för att utforska kända vandringsleder och besöka Lake Tekapo och Lake Pukaki som är heta tips från tidigare besökare av NZ hemifrån (Gör gärna en Googling så förstår du varför). Efter vår trevliga frukost med nykokt kaffe och färska bakelser vid Mrs. Woolly's campground begav vi oss för att lämna vår nuvarande hyrbil i Queenstown.

    Att köra till Hitch Car rental för återlämning gick utan svårigheter. De frågade om allt gått bra med bilen och vi svarade att allt varit bra förutom att ena torkarbladet var kasst och alla menyer i bilen var på Japanska, som vi fattade nada av. Biluthyraren bara log och sa att majoriteten av deras bilar var direkt importerade från Japan och de fattade inte heller hur man ställde om språket på dem. Hon själv hade också en Mazda som pratade på japanska med henne. Hyfsat meningslöst.

    Återlämningen gick bra och vi fick skjuts till Maui Motorhome kontoret så vi kunde hämta ut vår husbil. Vi har sedan länge bokat två relocation deals vilket innebär att uthyrningsfirmorna som vill förflytta husbilar mellan städer erbjuder kunder att transportera dem åt dem till förmånligt pris. Vi har bokat en husbil från Queenstown till Christchurch och sedan hämta upp nästa i Christchurch för att lämna i Auckland som vi ska flyga hem ifrån om 10 dagar. När vi kommer fram till disken för att checka ut husbilen säger hon att alla relocation för dagen redan är utlämnande. Jag visar vår bekräftelse och hon meddelar att den har blivit avbokad av dem då de fått en fullt betalande bokning på husbilen. Samt att de ringt och meddelat oss det på vår telefonsvarare. Va fan!? Kan dom gör så? Tydligen en av nackdelarna med relocation att de kan avboka upp till 24h innan.

    När vi landade på NZ i lördags köpte vi ett Vodafone kontantkort laddat med surf och samtal så vi skulle klara oss under vår rundresa. Därmed plockade vi ut mitt SIM-kort och har inte kunnat ta emot samtal sedan dess. Jäkla piss! De meddelar också att de inte har en ända husbil att hyra ut till oss.

    Det förstör ju hela vår plan som vi gjort upp för kommande dagar. Fly förbannade för att de inte skicka ett vanligt hederligt mail och informerat om avbokningen sätter vi oss för att tänka ut en lösning. Vi vill ju inte missa Mount Cook och jag har ju ett inbokat fallskärmshopp i Fox Glacier på lördag. Hur ska vi få ihop detta?

    Louise börjar söka på hyrbilar och boenden och jag börjar ring runt till husbilsfirmor i Queenstown. När Louise söker runt på sin telefon andra sidan av uthyrningkontoret utbrister hon upprepade gånger "Jag har hittat boende nära Mount Cock!", "Jag har hittat vilken vandringsled vi ska gå runt Mount Cock!". Hon bara - Mount Cock, Cock, Cock. Jag känner mig till slut tvungen att tillrättavisa henne genom att väsa "LOUISE det heter Mount COOK!".

    Hon inser sitt misstag och ser nyfikna besökare och personal i hela lokalen som förundrat kollar och förmodligen undrar vilket penis-berg hon talar om. Louise har tydligen problem att särskilja på uttalet av Cook och Cock, dock två ganska särskilda betydelser. I våra fortsatta diskussioner kring planerna för morgondagen sa hon bara "Mount ..." följt av total tystnad i rädsla för att säga fel igen. Nya Zeelands högsta berg är alltså numera känt som kort och gott, Mount.

    Saken blir ju inte heller bättre av att vandringsleden vi ska gå heter Hooker Valley trail. Lika så här har Louise lite utmaning med uttalet. Jag bara väntar på (och ser fram emot) när hon ska gå fram till någon Nya Zeeländare och fråga om vägen till Mount Cock och Hooker Valley. Tror ni förstår vilket nöje jag får vara med om. xD

    Tillbaka till vårt dystra öde och planeringen för vår fortsatta resa på NZ. Efter att ha ringt runt till alla uthyrningsfirmor stationerade i Queenstown och fått beskedet att det var omöjligt att hyra en husbil med så kort varsel nu under högsäsongen. Vi ringde till sist till Imoova som vi bokat vår relocation igenom och frågade om det fanns någon chans att de får in någon relocation från Queenstown till Christchurch för transport imorgon. De svarade att det fanns en liten chans att de fick in något och att vi då låg etta på VIP listan att få den bilen. Vi beslutade att vår plan blir att försöka hitta en hyrbil för 1 dag i Queenstown och köra en 24h trip till Mount Cook och hålla tummarna att vi får tag i en relocation till Christchurch imorgon. Vi letade efter en hyrbil för att hyra direkt och vi hittade en Nissan Tilda hos Ace Car Rentals för 300kr/dygn. Vi slog till på hyrbilen som blir den 3:e för denna resan såhär långt, jag kan det där med att signera hyrbilskontrakt nu. Louise fick uppgiften att hitta ett billigt och bra boende till oss med närhet till Mount ...

    Det blev en husvagn på en lavendelfarm med hästar, kor och får. Inte superoväntat att det blev en djurfarm vi skulle bo på när Louise fick välja AirBnb. På vår roadtrip till vårt boende i Kurow stannade vi till och åt lunch på AJ Hacket Bungy Jump och vittnade våghalsade människor handlöst hoppa ner mot floden. Precis när vi anlänt till vår husvagn för natten 'Bettsy' öppnade sig himlen och en ordentlig regnskur föll över oss. Nu kan man inte ens säga att vi iallafall hade tur med vädret... ;-) Men det var ganska mysigt att sitta i husvagnen medan regnet smattrade på taket. Det ingick alla förnödenheter i anslutning till husvagnen så som gasolvärmd dusch, spolbart utedass och gasspis. När det slutat regna och Louise fått gosa lite med djuren och skuttat rundor på lavendelfarmen (bokstavligen) så lagade vi mat vid vårt camp och drack nya zeeländskt vin i kaffemuggar. Alltså en bra kväll efter förutsättningarna trots dagens missöde.

    Detta inlägga får avslutas lite senare än vanligt för spänningen fortsatte efter vi lagt oss till ro för att sova. En stund efter vi lagt oss hör vi nätta, prasslande steg i gräset följt av skrammel i porslinet som vi ställt utanför husvagnen för att självdiskas i regnet. Louise skickade ut mig med ficklampa för att se vad för varelse som var på besök, men inget syntes till när jag stack ut huvudet. Ena skeden var dock inte kvar i skålen längre utan en bit bort. Vi försökte sova igen och efter en kort stund började det skramla igen. Det svåraste för att sova var att få tyst på Louise som låg och mumlade för sig själv "Undra om det är en liten räv som är där ute". Helt klart charmen med att bo spartanskt ute i vildmarken att vilda djur kommer så tätt inpå även om det fanns mer komfort att önska från britsen vi försökte sova på.
    Read more