Servin

Schwoss sa det och ytterligare tre händelserika dagar hade passerat och det var dags att flytta till sista boendet för denna resan. Efter mycket letande efter skyddsförpackningen till barnsängen hittade Uffe den på det "smarta" stället han lagt den på - nu kunde vi åka vidare. Vi hade en del tid att döda innan incheckning och då passade vi på att bocka av den unika frukostrestaurangen Pyjamas and Jam. Bredvid en metallskrot på en gata med flera bilverkstäder låg restaurangen lite undangömd. Inredningen var industriell med antika och unika föremål som prydde tak, bord som golv. De var upphittade på skroten bredvid och blev man förtjust i föremålen var de till salu för en ansenlig peng. Uffe beställde in en söt croissant med banan och bacon ackompanjerat med ett glas juice. Jag valde en svart kopp kaffe, en smoothiebowl och en croissant som allt smakade förträffligt gott.

Vädret utanför var allt annat än likt Sveriges vinterblåst. Det var riktigt hett och som de svenskar vi är började vi klaga på den höga temperaturen och medförande ryggsvett. Fortfarande några timmar kvar till incheckning började vi fundera på var det skulle vara skönast att vara. Hade det bara varit Uffe och jag hade vi åkt till stranden och svalkat oss i det kyliga vattnet. Strandhäng med en liten bebis är inte supersmidigt och vi valde bort det alternativet. Vi kom fram till att ett shoppingcenter borde vara ett bra alternativ så länge det var ström och ACn fungerade. Det visade sig dessvärre att ACn var antingen sönder eller avstängd för fungera gjorde den inte. Lilla Junie somnade gott i värmen på mitt bröst när vi planlöst gick ut och in i butiker. Klockan närmade sig incheckning och jag köpte mig mig en vegansk sallad. Uffe var fortfarande mätt i magen efter frukosten och valde att vänta.

Vårt boende skulle visa sig vara ett litet rum med två ont-i ryggen-sängar hos en hundälskande äldre dam (vi räknade till minst sex). Som förklaring till varför vi valt att bo hemma hos någon i ett jättelitet rum är att vi förväxlat datumen för flygresorna. Vi var fast övertygade om att vi skulle flyga till Kapstaden den 15/11 och hem den 12/12. Detta misstaget upptäckte vi tursamt nog några veckor innan avresa. Vi förlängde boendet i Rondenbosch och totalsumman ökade. För att minska utgifterna valde vi därför ett enkelt och billigt boende (160kr/natt) de tre sista nätterna - hur dåligt kunde det vara? Rummet var minimalt och endast utrustat med en liten fläkt som gjorde föga inverkan på värmen (nu kom svensken fram igen). Vi hade ett eget badrum vilket var positivt. Den äldre damen var riktigt trevlig och ju mer vi pratade med henne förstod vi hennes situation. Anledningen till varför hon hyr ut ett av sina två sovrum i det lilla huset till främmande människor är sorglig men fin. Hennes man har alzheimers och för att ha råd med det bästa boendet för honom delar hon tak med nya bekantskaper. Vilken modig och hjärtlig kvinna. Hon var glad att ha en bebis hos sig i juletider och vi förstod att hon syftade på Jesusbarnet när vi hittade den lilla tidskiften "Faith for everyday living" på toaletten.

Natten var lång med lite sömn för min del. Det var inte Junie som höll mig vaken utan fjädrarna i sängen som kändes hur jag än låg samt den tryckande värmen. Som mamma har jag blivit van vid lite sömn (3-4h sömn/natt de första tre månaderna) och vet att räddaren i nöden heter kaffe. Så efter den nödvändiga morgonkoppen var jag lika pigg som resten av familjen. Idag skulle vi träffa en riktig kändis, en konstnär vars verk hänger på gallerier runt om i världen och som har ett samarbete med klockföretaget Swatch. Vem kan han/hon vara tänker ni säkert. Hon är rosa i hyn, väger 200 kg och är en mästare på modern konst - låt mig presentera Pigcasso! Som liten kulting räddades hon från ett kort instängt liv i väntan på slakt av djurrättsorganisationen SPCA. Året var 2016 och Farm Sanctuary hade just öppnat. De tog över vårdnaden och gav den lilla grisen möjlighet till ett långt liv utan mänskligt utnyttjande. För att underhålla Pigcasso och hennes väninna gav ägarinnan för djurfristaden dem pinnar att leka med. Pigcasso var väldigt förtjust och lekte glatt. En dag provade ägarinnan att byta ut pinnen mot en målarpensel, satte fram målarburkar och en duk - Pigcasso gjorde sitt första verk och resten är historia. Med målningar som säljs för över 200 000 kr har hon både gjort fristaden berömd och hjälpt många djur från ägg-kött-och mjölkindustrin. På sociala medier har jag sett klipp om Pigcasso men visste inte att hon bodde i Sydafrika. En rekommendation i en tidning fick oss att planera in ett besök. Djur betyder mycket för mig och jag vill lära min dotter omtanke och vänskap.

Vi kom till djurfristaden och träffade både anställda och djuren. Det var en riktigt kul eftermiddag och Junie fick träffa kor, höns, grisar, åsnor och getter. Nästa stopp för dagen i Franshoek var en bärodling med tillhörande café. Lunchen intogs och till efterrätt njöt vi av caféets hemmagjorda vaniljglass och nyplockade bär. Detta var vår sista heldag på resan och vi ville maxa dagen. Vi körde till Strand och promenerade längs strandpromenaden och pratade om vilken fantastisk resa vi varit med om och julen som väntar när vi kommer hem.

Jag vaknade upp med lite mindre ryggont då Uffe som tyckte att jag varit gnällig hade bytt säng med mig. "Okej, du hade rätt, denna sängen var värst". Nu var det Uffes tur att ta sig för ryggen. Hyffsat tidigt på förmiddagen gick vi till hantverksmarknaden som hölls på andra sidan stan. Vi stannade till hos tatueraren och Uffe fick hjälp med att sätta fast skyddsplatsen som ramlat av. Vi hade hoppats att hitta lite presenter till nära och kära men marknaden visade sig vara en stor besvikelse. Plötsligt inser vi hur illa vi ligger till tidsmässigt. Klockan 13.00 skulle babysakerna vi hyrt vara tillbakalämnade och sedan skulle hyrbilen också återlämnas. Hade detta varit i Somerset West där vi bor hade vi inte haft någon brådska. Uffe skulle dock behöva köra till Kapstaden vilket var en resa på minst 40 minuter utan trafik. Vi hade knappt ätit frukost och klockan närmade sig lunch. Vi skyndade oss genom staden och stannade vid en pizzeria för att köpa med oss något att äta. Halvspringandes hem konstaterade jag att vi redan var uppe i 10 000 steg. Uffe kastade sig in i bilen och körde iväg mot Kapstaden. Jag och Junie satte oss ner för att prata lite med damen och sen tog vi en mysig sovstund tillsammans.

Som tur var gick återlämningen av UV-tält, bilbarnstol, resesäng och bil bra. Som vi tidigare skrivit om blev hyrbilen påkörd på en parkering och vi hade varit oroliga att vi skulle behöva betala för skadorna trots kontaktuppgifterna till den dåliga bilföraren. Uffe fick veta att ärendet ligger hos bilföretagets försäkringsbolag. Än är det oklart om vi kommer få betala men han slapp åtminstone betala något på plats.Vi packade och letade igenom det lilla rummet. Intressant hur många små vrår som saker letar sig in till. Vi drog ut allt möjligt från under sängen och bakom gardinerna. Junie hade vuxit ur en del kläder på resan och vi ville ge dem till bättre behövande. Jag hade kontaktat ett härbärge i närheten och de tog gärna emot kläderna. Vi fyllde några påsar och tryckte in dem under vagnen. Vi kom att prata lite med damen och det visade sig att hon var engagerad i två organisationer som hjälper föräldralösa barn och barn som blivit sexuellt utnyttjande. Sorgligt nog är det många barn som överges, både som nyfödda och när de blivit lite äldre. Hon berättade om lådan mitt emot KFC som man kunde lämna oönskade bebisar i. Bättre att de lämnades där istället för på soptippar och andra ställen. Hon visade oss nallarna och kläderna hon sytt till barnen. De skulle bli fina och betydelsefulla julklappar till de som inget har, inte ens en mamma eller pappa. Vi bestämde oss för att kläderna skulle hamna där istället för på härbärget. Damen lovade att ta med sig påsarna nästa gång hon åkte dit.

Det blev en tur till mataffären Checkers där vi köpte mat för resterande kontanter. Tiden gick snabbt och det blev dags för oss att gå ut till chauffören som skulle köra oss till flygplatsen och flyget hem. Junie skötte sig exemplariskt på den långa flygresan och blev endast ledsen när jag väckte henne för att sätta på säkerhetsbältet. Vi kom fram till Wien och där skulle vi ta nästa plan till Kastrup. Tiden var knapp och vi sprang genom flygplatsen och trängde oss före i säkerhetskontrollen. Vi var helt säkra på att planet skulle vänta på oss eftersom vi hade en liten bebis med oss. Med andan i halsen sprang vi fram till gaten och damen bakom disken berättade för oss att dörren stängdes för tre minuter sedan och att det inte fanns något att göra. Vi blev upprörda då vi gjort allt vi kunnat för att hinna dit. Nästa flyg skulle gå fyra timmar senare och det fanns inget annat alternativ än att vänta. Just då kändes det väldigt jobbigt för vi ville bara hem men nu när jag skriver detta har det tråkiga minnet redan börjat kännas avlägset. Fasen vilken underbar resa vi haft tillsammans. En ovärderlig tid med minnen som vi för alltid kommer bära med oss. Nu står julen runt hörnet och vem vet vad nästa år har att erbjuda.

"Fill your life with adventures, not things. Have stores to tell, not stuff to show"

God jul och gott nytt år <3Read more