Servin

Verkligen ett lågtryck som dragit in över ön för att stanna. Varit regn i ett par dagar nu från och till. Under natten var det ett sådant ösregn konstant att det inte går att beskriva. Liknelse för att måla upp hur himmeln öppnar sig är att likställas med att öppna badrumskranen på max. När det står som spön i backen och man inte tror det kan eskalera så dubblastrycket från himmelen likt en brandslang. Så höll det på hela natten. Trots vi bodde i två "villas" med ordentligt tak lät det som man var ute och campade med husvagn.

Vi har ställt frågan om det är vanligt med den här typen av väder för säsongen men har möts varje gånga att det är extremt ovanligt. De säger att de är vanligt för regnperioden juli till oktober men senast under april månad säger de att det var 2007. Haha, verkligen typiskt att pricka in detta oväder. Samtidigt som eviga optimister vi är så ser vi det som positivt att vädret inte är för varmt då några i resesällskapet fortfarande är sjuka. Samtidigt som vi gör det bästa av situationen.

Eftersom Louise och Junies energinivå var att orka vara vid poolen idag så blev tjejerna kvar på hotellet. Jag och pappa per valde att tidigt på morgonen försöka bege oss mot Oslob för att göra ett försök att få chans att simma med valhajar. Världens största fisk. (valar är ju däggdjur)
Mycket osäkert om vi skulle lyckas ta oss dit på grund av det kraftiga regnvädret som varit under natten samtidigt som vi inte visste hur dagens väder skulle vara om det ens erbjöds någon möjlighet när vi väl kom till Oslob resonerade vi att vi lika gärna kunde försöka då det var lika bra att sitta i bilen en dag när det regnade. Vid 6 på morgonen ställde vi in Google maps att köra från Moalboal till Oslob via kusten samtidigt som det fortfarande regnar. Rutten beräknades ta 2,30h. Efter en dryg timme blir det uppehåll och vägarna ser torra ut, vi börjar bli optimistiska att det kanske t.o.m. är sol på andra sidan ön. En sak som är fascinerande är hur snabbt naturen klarar av att ta hand om de extrema vattenmängderna. Vegetationen har anpassat sig att absorbera allt vatten vilket gör att det ganska snabbt återgår till normaltillstånd vilket det inte hade gjort hemma efter ett sådan skyfall om det skulle inträffa, vilket som tur inte gör på våra breddgrader långt från ekvatorn.

Nu rullar vi upp bakom en lastbil med varningsblinkers på. Vi stannar men ser inte förbi och runt hörnan varför han står stilla och blockerar hela vägen. Vi står en stund och möts av ett antal mopeder men inga bilar. En av mopederna stannar vi vår bilruta och vi vevar ner för att prata. Han berättar att bron rasat under nattens oväder. Oh, fuck, tänkte vi båda. Bara tvåhjuliga fordon kunde ta sig förbi. Rutten för att ta sig till Oslob någon annan väg var 2h tillbaka för att sedan ha 3h till destinationen. Killen som pratade med oss stannade en bit bort och väntade på oss medans vi vände bilen och pekade upp i skogen på en brant betongväg och sa att den vägen leder runt bron. Ännu ett bevis hur extremt vänliga människorna är att han stannar och väntar på oss för att hjälpa.

Vi kör sakta upp lite fundersamma om denna vägen verkligen leder runt eller om vi är på väg mot en smal återvändsgata. Men vägen var av fin betong om än smal, så vi kör vidare. När vi får möte av en bil blir det lite svettigt när vi båda maximerar utanför vägen så lyckas han komma förbi med 5cm mellan bilarna. Med hjärtat i halsgroparna ber vi till högra makter att inte få fler möten innan vi kommer till en större väg. Nu tar betongvägen slut och övergår till en grusväg med blandade lerpölar. Vi tar sats över de mindre lerpölarna tills vi kommer till en äng. Dubbel-fuck, igen…ängen är i stort sätt en lervälling som vår 2hjulsdrivna Toyota Innova utan däckmönster inte har en chans att komma över. Det är ett tiotal pojkar i 10års åldern som leker i gyttjan som pekar hur vi kan köra på gräset där det är fast mark. Jag och pappa tittar på varandra och funderar. Pappa går ur bilen för att undersöka om det finns någon del som är bättre att köra på. Samtidigt som pojkarna manar på att det går bra. Efter kort övervägande börjar jag rulla framåt och bara några meter in börjar bakhjulen spinna. Pappa springer fram och säger till mig att lägga i backen för att gunga fram och tillbaka för att få fäste. Jag, måttligt road lämnar över ratten och ber honom prova. Han försöker få grepp på bakdäcken men så fort han gasar glider hela bilen ut till mitten av lerpölen. Trippel-fuck. Nu börjar pulsen stiga och munnen blir torr av stressen då man börjar fundera på vilka lösningar som finns på situationen. Att ringa Hertz, biluthyrningsfirman hade hjälpt föga där vi befann oss på ön. Pojkarna som försökte hjälpa oss börjar samla småstenar och lägger under backdäcken. Alla springer fram och tillbaka i skytteltrafik samtidigt som vi i brist på andra alternativ börjar göra samma. Efter några minuter med packande av småstenar i leran bakom de båda backdäcken signalerar killarna att vi ska sätta oss i bilen. Pappa Per sätter sig och börjar backa samtidigt som jag och alla småkillar puttar samtidigt. Bilen slirar men tillräckligt för att komma upp på fast mark. Puh, men fortfarande är vi på fel sida ängen. Pojkarna pekar vidare på rutten de menar är tillräckligt torr för att köra på. Vi gör ett nytt försök och sladdar runt på gräset men med tillräcklig momentum för att ta oss över till andra sidan. Vi blir överlyckliga att vi bara kommit loss och dricksar killarna väl. I kommande uppförsbacke där de lerfyllda däcken sladdar kommer de alla springandes och hjälper bilen upp igen. Häpnade över hur lite knuff kan göra så stor skillnad. Nu hoppades vi att fler missöden inte väntade runt hörnet innan vi var ute på huvudvägen igen. Samtidigt som vi kände oss trygga att Filippinska folket är så otroligt hjälpsamma att oavsett vilken situation vi hamnar i så kommer de till undsättning utan att blinka.

Som tur var glider vi ut på huvudvägen efter den kollapsade bron och kan köra vidare mot Oslob och målet för dagen. Väl framme hjälper flera killar oss att parkera vinkandes med händerna åt alla håll och sedan slussar oss ner mot stranden där valhajskådningen äger rum. Lite skeptiska och förvånade att alla mänskor som springer omkring oss och följer oss hela vägen bara verkar göra det av vänlighet eller att det är deras jobb. Igen som väntar kvar med handen i väntan på dricks som är det man är van vid. Utan bara pekar, "gå dit" sen piper de iväg.

Vi får en kort säkerhetsgenomgång för tryggheten för oss och hajarna för att sedan bli uppdelade i båtar för att åka en kort bit ut i havet. Även här märkte man att det är konsekvenser av pandemin då det inte var speciellt många turister alls, säkerligen i kombination med det regnoväder som varit natten innan. Men just nu var det uppehåll och varmt. Vi väljer att köpa till en GoPro för att ta bilder under vattnet vilket gör att jag och farsan får en helt privat egen båt. Kändes lite lyxigt och blev en fenomenal upplevelse. De gigantiska och majestätiska varelserna gled runt precis under oss och vi spanade med våra cyklop för att på kameramannens signaler dyka ner och posera intill dem. Helt harmlösa men mäktiga kreatur. Vid ett tillfälle simmar jag mot båten och känner armen stöta i något som samtidigt suger, tänker att det är en annan båt jag kommit nära och stött i, tittar mig över axeln och upptäcker att jag har simmat in med armen i gapet på en valhaj. Lite småstressade simtag efter det.

Efter en adrenalinpumpande upplevelse klättrade vi upp i båten utmattade efter alla fridyk. Vår båt kapten frågar vad vi ska göra efter, inga planer svarar vi, varpå han föreslår åka motorcykel till ett vattenfall i närheten. Vi nappar enkelt och befinner oss några minuter senare på passagerarsätet på varsin motorcykel mot ett vattenfall. Ännu mer adrenalin för dagen. Även här, tur i oturen att turisterna inte kryllade och vi fick näst intill en privat upplevelse när vi badade vid vattenfallet.

På vägen hemåt mot Moalboal kan ni säkert tänka er att vi var överens om att vi inte skulle ta samma väg som på vägen dit även om det var längre. Vi hittade två alternativa vägar, en som var betydligt kortare men flippade automatiskt över till moped som färdmedel på Google maps. Vi blev aningen skeptiska att köra över berget med osäkerheten på vägskicket men tänkte att det värsta som kan hända är att vi får vända. Vi kör 1,5 timme upp över berget och kör bland molnen där vi är eniga att det var ett bra beslut att ta denna genvägen för att få uppleva dessa vyerna. Samtidigt som vi inte tror att kvinnorna hade uppskattat dessa branta, slingriga vägar längs berget. När det är några kilometer kvar till huvudleden för att komma ut på öns västkust och köra sista biten till Moalboal möts vi åter igen av en vägspärr. "No road ahead, sir" fick vi som svar. Nu var vi ganska enliga att det inte var rätt genväg att ta då vi fick vända hela vägen ner igen för att ta den längre rutten hem. 4timmar senare var vi hemma välbehållna och ändå glada att vi tog det säkra före det osäkra.

Väl hemma mådde Louise något bättre och var fri från febern. Det behövde vi fira och "cashade in" en barnpassning till så att vi kunde gå ner på byn för att äta middag tillsammans. Vi hittade en trevlig terrass med utsikt över det mörka havet där vi satte oss och njöt av varandras sällskap. Tog inte lång tid innan Louise tittar upp och vässar öronen. En katt som jamade. Det fick såklart Louise på ännu bättre humör. När hon frågor restaurangpersonalen om hon kan få köpa lite fisk och mata utanför slås vi ännu en gång på filippinarnas genuina snällhet mot både människor och djur. De svarar att vi inte behöver köpa något utan kommer ut med lite kycklingrester från köket som vi får mata med. Kvällen avslutas med lite drinkar på Chilli bar som man kan se har varit ett hippt ställe under "prime time" med alla internationella flaggor och bilder som beklär baren. Här diggar vi till klassiska nattklubbshits från tiden vi var ute i svängen för sådär 10år sedan. Ett underbart slut på en great dag med bästa sällskapet!Read more