Satellite
Show on map
  • Day31

    Forsränning och kärt återseende

    January 25, 2018 in New Zealand ⋅ ⛅ 22 °C

    I färskt minne hade vi den våldsamma floden som vi föregående dag hade beskådat och som vi idag skulle färdas på. Kaituna flodens dånande hördes tydligt inne i husbilen när vi åt frukost och bytte om till badkläder. Endast fem minuter med bil skulle det ta att köra till Kaituna Cascades Rafting Company denna morgon. Iver och oro turades om att gästa min mage - så spännande men ändå läskigt att ge sig hän åt flodens krafter och sittandes i en gummibåt åka utför ett sju meter högt vattenfall. Forsränningen vi bokat klassades som nivå fem, vilket är den högsta svårighetsgraden i Nya Zeeland. Ska man testa rafting ska man göra det ordentligt tänkte jag när jag bokade turen.

    På plats blev vi tilldelade flytväst, hjälm, skor och varm tröja. Utrustade till tänderna tipsade ena guiden oss om att sätta oss längst fram i en av gummibåtarna. Han tillade med ett finurligt leende att där blir vi blötast... Uffe sken upp och satte sig snabbt som tusan längst fram. Jag var inte fullt lika snabb att sätta mig tillrätta. Vi fick sällskap av ett medelålders par från Spanien/Schweiz och en kille från USA. Vår guide visade oss hur vi skulle paddla och hur vi skulle ta skydd i gummibåten innan vi tippade över stupet på vattenfallen. Han klargjorde att båten sannolikt skulle hamna upp och ner och instruerade oss hur vi skulle göra för att inte fastna i den starka strömmen när vi väl hamnade i vattnet. Åh jag som inte gillar att vara under vattnet. Den unga adrenalinsökande guiden fortsatte att höja våra pulsar med diverse historier. Det blev dags att hoppa ur gummibåten och slänga upp den på ett släp tillsammans med fyra andra båtar. Vi åkte några minuter med en buss vars säten var täckta av tjock plast för att tåla blöta turister.

    Framme bar vi ner båten till floden och satte oss tillrätta på våra platser. Vi testade att paddla framåt, bakåt, höger och vänster. Det var Uffe och jag som satte takten i fören. Vi susade neråt mot det första vattenfallet. Guiden gav oss en snabb repetition om hur vi skulle glida ner från kanten på båten och hålla i snörena så hårt vi kunde. Vi fick kommandot att paddla snabbt och starkt framåt. Vattenfallet närmade sig och det var omöjligt att se över kanten och beräkna hur högt det var. Down skrek guiden några sekunder från stupet. Vi satte oss snabbt tillrätta och kände hur vi dök neråt och några sekunder senare kände vi vattnet som välde över våra huvuden. Wow, vi hade klarat första vattenfallet utan att hamna upp och ner. Skrattandes höjde vi fåra paddlar till en segergest. En del av nervositetskänslan i magen släppte - detta var ju riktigt kul. Vi paddlade vidare och tog oss ann ett par mindre vattenfall. Det sju meter höga vattenfallet närmade sig. Vi såg hur de andra båtarna försvann ner i vattenmassorna. Skulle vi klara oss helskinnade genom ett av Nya Zeelands högsta vattenfall (som går att forsränna på)? Pulsen steg när vi närmade oss kanten och ännu mer när vi intog positionen. Jag blundade och kände ett sug i magen när vi föll ner. Gummibåten reste sig från vattenmassorna med alla sex passagerarna välbehållna dock blöta in på skinnet. Vilken känsla! Resten av turen fortsatte i samma glada och förväntansfulla anda.

    Blöta och med ett gäng nya vänner bar vi tillsammans upp båten och lastade den åter igen på släpet. Vi satte oss tillrätta på de plastklädda stolarna i bussen och körde tillbaka till uppsamlingsplatsen. Effektivt lämnade vi åter all utrustning, bytte kontaktuppgifter med våra nya bekantskaper och sa tack till guiden. I husbilen var vi snabba med att torka oss och sätta på oss kläder. Vi hade en tid att passa i Auckland, nämligen tiden för återlämnandet av husbilen. Lunch skulle vi äta när vi kom fram till Matamata, likaså skulle toalett och dusch/diskvatten tömmas. Efter ca en kvarts körning hörde vi skrammel bak i husbilen. Något föremål var löst och flyg fram och tillbaka i kurvorna. Jag knäppte loss bältet och gick bakåt. Det var en Pringelsförpackning som rullade fram och tillbaka längs golvet.Jag tog upp den och skulle precis lägga in den i ett skåp när Uffe svänger. Förvånad över att ha tappat balansen flyger jag rätt in i toalettdörren som gav vika. Där låg jag inne i den lilla toaletten med chips i håret och undrade vad jag ställt till med. Jag försökte tafatt sätta dörren tillbaka på sin plats men lyckades inte. Uffe undrade vad det var för hög smäll och jag förklarade situationen. Han stannade på en rastplats och gick bak till mig. Uffe gjorde sitt bästa att sätta tillbaka dörren men det gick inte. Med en stressad blick frågade han mig om det fanns en toalett på rastplatsen. Jag kikade ut och konstaterade att det inte fanns någon. Jag måste på toa nu utbrast han. Jag tog skydd framme i passagerarsätet när han satte sig tillrätta på toaletten med den söndriga dörren i handen i ett försök att få lite egentid. Hela situationen var komisk och jag konstaterade glatt att jag än en gång skulle slippa tömma ;).

    På något mirakulöst sätt lyckades Uffe (med lite våld) få dörren på plats och vi kunde åka vidare. Framme i Matamata åt vi en god lunch gjort på den sista maten vi hade kvar. Medan Uffe skötte tömning diskade jag och städade av husbilen. Tanken var att om det fanns lediga turer till Hobbiton med avgång från Matamata I-site skulle jag ta en sådan och sedan ta bussen till Auckland. Jag gick in i det lilla huset som var byggt som ett hobbithus och frågade. Det fanns en tur men de kunde inte garantera att jag skulle hinna tillbaka till bussen som skulle avgå 16.50. Eftersom vi bokat in en träff med min gamla studiekompis från Belfast den kvällen i Auckland bestämde jag mig för att åka tillbaka till Matamata dagen efter. Jag ville gärna träffa honom och det var inte värt att chansa med tiden. Vi. Körde vidare med vår husbil och pratade om planerna vi skulle ta tag i när vi kom tillbaka till Sverige. Husbygget är prio ett att ta tag i. Vi hade redan bokat in ett möte med ytterligare en husleverantör kommande fredag. Vi ska träffa Reformhus med fäste i Hässleholm som bygger passivhus - väldigt spännande.

    Framme i Auckland lämnade vi tillbaka husbilen hos Britz. Det gick bra förutom väntan på transfer. De erbjuder gratis transfer till flygplatsen där vi beställt en taxi från. Dock var chauffören mysigt borta. Efter att ha väntat en timme bokade vi om taxin och åkte in till stan och den fina lägenheten vi bokat med 25 % rabatt. Vi blev uppgraderade och fick en suite högst upp på 22e våningen. Wow så fint. Vi hade dock inte mycket tid att njuta av lägenheten eftersom Aidan snart skulle hämta oss. Det var otroligt kul att träffa den glada irländaren igen som nu bor i Auckland och jobbar som läkare på medicinavdelningen på det lokala sjukhuset. Han körde oss till foten av Mount Eden där vi åt middag på en liten mysig restaurang. Vi hade mycket att prata om och uppdaterade varandra vad som hade hänt sedan sist vi sågs för fem år sedan. När maten var uppäten promenerade vi upp på Mount Eden som gav en fantastiskt panoramautsikt över staden som visade sig vara större än vi trott. Aidan pekade ut de olika statsdelarna och berättade om den negativa sidan av Auckland, nämligen fattigdomen i utkanten av staden.

    Aidan ville gärna visa oss mer av staden och tog oss på en tur i hans bil. Det hade blivit mörkt och när vi körde över den högt belägna bron såg vi stan upplyst i natten. Vi åkte förbi olika stadsområden och Aidan berättade glatt om dem. Det blev dags att säga hejdå utanför vårt lägenhetshotell. Förhoppningsvis ses vi snart igen, kanske nästa gång en vacker sommardag i Sverige. Uffe och jag tog en kopp te i lägenheten innan det blev dags att säga godnatt. Imorgon har jag en spännande dag framför mig i Matamata/Hobbiton. Vi får se vad Uffe hittar på under tiden jag är borta, kanske en ny tatuering?
    Read more