Kontrasternas stad

Detta inlägg kommer handla om Kapstaden, den staden som vi turister ser och upplever, men också staden från en annan synvinkel.

Solen sken när vi vaknade upp på tisdagsmorgonen, hyfsat utvilade efter en natt med några uppvak (kommer vi någonsin få sova hela nätter igen?). Som vi nämnt tidigare saknar vårt boende en pool och därför bestämde vi oss denna morgon för att hitta en i närheten. Endast 200 meter från vårt boende skulle det finnas en restaurang med just en pool (enligt bilderna vi hittat). Vi bytte om till badkläder med förhoppning om att få ta oss ett dopp. Restaurangen visade sig ligga i ett så kallat gated community. För att komma in på området var man tvungen att bli godkänd av säkerhetsvakterna. De visade oss till restaurangen och där var den, poolen! Vi beställde frukost (smoothie bowl och croissanter).
Från vår plats vid restaurangbordet kunde vi skåda en tennisplan, en gigantisk fotbollsplan, ett fullutrustat gym, blomstrande trädgårdar och vackra hus. Ett säkert område för boende med alla faciliteter man kunde önska sig. Här inne ser man inte de fattiga som ber om pengar till mat och boende (i vissa all indirekt också till alkohol och droger). Vi njöt av frukosten och fick veta att gymmet och poolen endast var till för klubbmedlemmar- attans! Dock om vi pratade med chefen för klubben skulle vi säkert få använda oss av gymmet.

Efter en utsökt frukost körde vi till West Somerset. Där skulle Uffe träffa tatueraren som skulle föreviga Junies hand-och fotavtryck på Uffes bröst, över hjärtat. Det visade sig vara en mycket trevlig kille som med stor passion tog sig an uppdraget. Några dagar innan hemfärden bokades sessionen in. Junie som vaknat upp efter sin tupplur började bli hungrig. Vi letade upp ett litet café, beställde en kaffe och ammade i skuggan. Junie var som vanligt glad och nyfiken på allt och alla. Som ni säkert förstått är hon enkel att resa med :).

När lillan fått ny blöja och var mätt ställde vi in GPSen på en adress som skulle ha ett utegym. När vi kört i 15 minuter kom vi till Kapstadens slum. Kilometer efter kilometer kantades vägen av bostäder gjorda av gamla plåttak och annat material man kreativt förvandlat till små hus. Så långt våra ögon nådde såg vi människor i olika åldrar som hängde tvätt, spelade fotboll, tvättade bilar och andra vardagliga sysslor. Skillnaden var att dessa människor inte hade råd att gå på vinprovningar, äta på någon av stadens fina restauranger eller åka på safari. De hade inget överskott av pengar utan det de tjänade på att arbeta som exempelvis städare och vägarbetare inne i stan räckte för att täcka basbehoven. Vissa hade inga fasta jobb utan livnärde sig på att tigga vid vägkorsningar där vita körde på väg till och från jobb och aktiviteter. Skillnaden från morgonens besök på restaurangen i det säkra området och eftermiddagens vy från bilfönstret var påtaglig.

Under mitt första besök i Uganda 2008 fick jag se en slum från insidan. Se hur det såg ut i de små skjulen, träffa människorna som bodde där och uppleva problematiken. Från utsidan ser allt ut som kaos - hur är det ens möjligt att hitta bland stigarna mellan husen. Det jag fick erfara var att varje liten stig hade ett namn och i slummen fanns restauranger, hårfrisör, skolor och fotbollslag. I Kapstaden bor en tredjedel av alla invånare i slummen, troligtvis är andelen ännu högre då slummen växer för varje dag. Trots att det gått över 20 år sedan Apartheid avskaffades är skillnaden mellan vita och svarta fortfarande signifikant.

Tillbaka till bilturen och sökandet efter utegymmet ledde GPSen oss in till ett litet bostadsområde inte långt från plåtskjulen. Vägen ledde oss in bland fallfärdiga hus och längs gatorna gick människor med söndriga skor. Detta var inget område som vi ville träna i, desto mindre ta ut Junie i. Hjärtat börjad klappa när vi körde in på återvändsgator i sökandet efter vägen tillbaka. Vår bil fick uppmärksamhet och folk ropade efter oss. Vi kom ut på stora vägen igen och bestämde oss för att titta lite noggrannare på kartan innan vi ger oss ut nästa gång i sökandet efter gym. Hur sorgligt är det inte att områden som detta finns och bara någon mil iväg finns designhus och överflöd. Att åtminstone ha tillgång till toaletter är inte självklart i slumområden. De temporära som finns är inte säkra för kvinnor och barn att använda på kvällstid. Våldtäkter till och från toaletterna är skrämmande nog inte ovanliga.

För att få en paus från alla intryck och tankar som dagen rört upp åkte vi till en park i Rondebosch för att träna. Det blev 20 minuters Amrap (as many reps as possible) av knäböj, situps och armhävningar i gräset. Nästa gång ska vi försöka planera in träningspassen under Junies tupplurer. Det blir inte så effektivt med en uttråkad bebis :).

Ännu en dag i kontrasternas stad led mot sitt slut.Read more