November 2019
  • Day34

    Besök hos en 200kilos diva

    December 15, 2019 in South Africa ⋅ ☀️ 26 °C

    Schwoss sa det och ytterligare tre händelserika dagar hade passerat och det var dags att flytta till sista boendet för denna resan. Efter mycket letande efter skyddsförpackningen till barnsängen hittade Uffe den på det "smarta" stället han lagt den på - nu kunde vi åka vidare. Vi hade en del tid att döda innan incheckning och då passade vi på att bocka av den unika frukostrestaurangen Pyjamas and Jam. Bredvid en metallskrot på en gata med flera bilverkstäder låg restaurangen lite undangömd. Inredningen var industriell med antika och unika föremål som prydde tak, bord som golv. De var upphittade på skroten bredvid och blev man förtjust i föremålen var de till salu för en ansenlig peng. Uffe beställde in en söt croissant med banan och bacon ackompanjerat med ett glas juice. Jag valde en svart kopp kaffe, en smoothiebowl och en croissant som allt smakade förträffligt gott.

    Vädret utanför var allt annat än likt Sveriges vinterblåst. Det var riktigt hett och som de svenskar vi är började vi klaga på den höga temperaturen och medförande ryggsvett. Fortfarande några timmar kvar till incheckning började vi fundera på var det skulle vara skönast att vara. Hade det bara varit Uffe och jag hade vi åkt till stranden och svalkat oss i det kyliga vattnet. Strandhäng med en liten bebis är inte supersmidigt och vi valde bort det alternativet. Vi kom fram till att ett shoppingcenter borde vara ett bra alternativ så länge det var ström och ACn fungerade. Det visade sig dessvärre att ACn var antingen sönder eller avstängd för fungera gjorde den inte. Lilla Junie somnade gott i värmen på mitt bröst när vi planlöst gick ut och in i butiker. Klockan närmade sig incheckning och jag köpte mig mig en vegansk sallad. Uffe var fortfarande mätt i magen efter frukosten och valde att vänta.

    Vårt boende skulle visa sig vara ett litet rum med två ont-i ryggen-sängar hos en hundälskande äldre dam (vi räknade till minst sex). Som förklaring till varför vi valt att bo hemma hos någon i ett jättelitet rum är att vi förväxlat datumen för flygresorna. Vi var fast övertygade om att vi skulle flyga till Kapstaden den 15/11 och hem den 12/12. Detta misstaget upptäckte vi tursamt nog några veckor innan avresa. Vi förlängde boendet i Rondenbosch och totalsumman ökade. För att minska utgifterna valde vi därför ett enkelt och billigt boende (160kr/natt) de tre sista nätterna - hur dåligt kunde det vara? Rummet var minimalt och endast utrustat med en liten fläkt som gjorde föga inverkan på värmen (nu kom svensken fram igen). Vi hade ett eget badrum vilket var positivt. Den äldre damen var riktigt trevlig och ju mer vi pratade med henne förstod vi hennes situation. Anledningen till varför hon hyr ut ett av sina två sovrum i det lilla huset till främmande människor är sorglig men fin. Hennes man har alzheimers och för att ha råd med det bästa boendet för honom delar hon tak med nya bekantskaper. Vilken modig och hjärtlig kvinna. Hon var glad att ha en bebis hos sig i juletider och vi förstod att hon syftade på Jesusbarnet när vi hittade den lilla tidskiften "Faith for everyday living" på toaletten.

    Natten var lång med lite sömn för min del. Det var inte Junie som höll mig vaken utan fjädrarna i sängen som kändes hur jag än låg samt den tryckande värmen. Som mamma har jag blivit van vid lite sömn (3-4h sömn/natt de första tre månaderna) och vet att räddaren i nöden heter kaffe. Så efter den nödvändiga morgonkoppen var jag lika pigg som resten av familjen. Idag skulle vi träffa en riktig kändis, en konstnär vars verk hänger på gallerier runt om i världen och som har ett samarbete med klockföretaget Swatch. Vem kan han/hon vara tänker ni säkert. Hon är rosa i hyn, väger 200 kg och är en mästare på modern konst - låt mig presentera Pigcasso! Som liten kulting räddades hon från ett kort instängt liv i väntan på slakt av djurrättsorganisationen SPCA. Året var 2016 och Farm Sanctuary hade just öppnat. De tog över vårdnaden och gav den lilla grisen möjlighet till ett långt liv utan mänskligt utnyttjande. För att underhålla Pigcasso och hennes väninna gav ägarinnan för djurfristaden dem pinnar att leka med. Pigcasso var väldigt förtjust och lekte glatt. En dag provade ägarinnan att byta ut pinnen mot en målarpensel, satte fram målarburkar och en duk - Pigcasso gjorde sitt första verk och resten är historia. Med målningar som säljs för över 200 000 kr har hon både gjort fristaden berömd och hjälpt många djur från ägg-kött-och mjölkindustrin. På sociala medier har jag sett klipp om Pigcasso men visste inte att hon bodde i Sydafrika. En rekommendation i en tidning fick oss att planera in ett besök. Djur betyder mycket för mig och jag vill lära min dotter omtanke och vänskap.

    Vi kom till djurfristaden och träffade både anställda och djuren. Det var en riktigt kul eftermiddag och Junie fick träffa kor, höns, grisar, åsnor och getter. Nästa stopp för dagen i Franshoek var en bärodling med tillhörande café. Lunchen intogs och till efterrätt njöt vi av caféets hemmagjorda vaniljglass och nyplockade bär. Detta var vår sista heldag på resan och vi ville maxa dagen. Vi körde till Strand och promenerade längs strandpromenaden och pratade om vilken fantastisk resa vi varit med om och julen som väntar när vi kommer hem.

    Jag vaknade upp med lite mindre ryggont då Uffe som tyckte att jag varit gnällig hade bytt säng med mig. "Okej, du hade rätt, denna sängen var värst". Nu var det Uffes tur att ta sig för ryggen. Hyffsat tidigt på förmiddagen gick vi till hantverksmarknaden som hölls på andra sidan stan. Vi stannade till hos tatueraren och Uffe fick hjälp med att sätta fast skyddsplatsen som ramlat av. Vi hade hoppats att hitta lite presenter till nära och kära men marknaden visade sig vara en stor besvikelse. Plötsligt inser vi hur illa vi ligger till tidsmässigt. Klockan 13.00 skulle babysakerna vi hyrt vara tillbakalämnade och sedan skulle hyrbilen också återlämnas. Hade detta varit i Somerset West där vi bor hade vi inte haft någon brådska. Uffe skulle dock behöva köra till Kapstaden vilket var en resa på minst 40 minuter utan trafik. Vi hade knappt ätit frukost och klockan närmade sig lunch. Vi skyndade oss genom staden och stannade vid en pizzeria för att köpa med oss något att äta. Halvspringandes hem konstaterade jag att vi redan var uppe i 10 000 steg. Uffe kastade sig in i bilen och körde iväg mot Kapstaden. Jag och Junie satte oss ner för att prata lite med damen och sen tog vi en mysig sovstund tillsammans.

    Som tur var gick återlämningen av UV-tält, bilbarnstol, resesäng och bil bra. Som vi tidigare skrivit om blev hyrbilen påkörd på en parkering och vi hade varit oroliga att vi skulle behöva betala för skadorna trots kontaktuppgifterna till den dåliga bilföraren. Uffe fick veta att ärendet ligger hos bilföretagets försäkringsbolag. Än är det oklart om vi kommer få betala men han slapp åtminstone betala något på plats.Vi packade och letade igenom det lilla rummet. Intressant hur många små vrår som saker letar sig in till. Vi drog ut allt möjligt från under sängen och bakom gardinerna. Junie hade vuxit ur en del kläder på resan och vi ville ge dem till bättre behövande. Jag hade kontaktat ett härbärge i närheten och de tog gärna emot kläderna. Vi fyllde några påsar och tryckte in dem under vagnen. Vi kom att prata lite med damen och det visade sig att hon var engagerad i två organisationer som hjälper föräldralösa barn och barn som blivit sexuellt utnyttjande. Sorgligt nog är det många barn som överges, både som nyfödda och när de blivit lite äldre. Hon berättade om lådan mitt emot KFC som man kunde lämna oönskade bebisar i. Bättre att de lämnades där istället för på soptippar och andra ställen. Hon visade oss nallarna och kläderna hon sytt till barnen. De skulle bli fina och betydelsefulla julklappar till de som inget har, inte ens en mamma eller pappa. Vi bestämde oss för att kläderna skulle hamna där istället för på härbärget. Damen lovade att ta med sig påsarna nästa gång hon åkte dit.

    Det blev en tur till mataffären Checkers där vi köpte mat för resterande kontanter. Tiden gick snabbt och det blev dags för oss att gå ut till chauffören som skulle köra oss till flygplatsen och flyget hem. Junie skötte sig exemplariskt på den långa flygresan och blev endast ledsen när jag väckte henne för att sätta på säkerhetsbältet. Vi kom fram till Wien och där skulle vi ta nästa plan till Kastrup. Tiden var knapp och vi sprang genom flygplatsen och trängde oss före i säkerhetskontrollen. Vi var helt säkra på att planet skulle vänta på oss eftersom vi hade en liten bebis med oss. Med andan i halsen sprang vi fram till gaten och damen bakom disken berättade för oss att dörren stängdes för tre minuter sedan och att det inte fanns något att göra. Vi blev upprörda då vi gjort allt vi kunnat för att hinna dit. Nästa flyg skulle gå fyra timmar senare och det fanns inget annat alternativ än att vänta. Just då kändes det väldigt jobbigt för vi ville bara hem men nu när jag skriver detta har det tråkiga minnet redan börjat kännas avlägset. Fasen vilken underbar resa vi haft tillsammans. En ovärderlig tid med minnen som vi för alltid kommer bära med oss. Nu står julen runt hörnet och vem vet vad nästa år har att erbjuda.

    "Fill your life with adventures, not things. Have stores to tell, not stuff to show"

    God jul och gott nytt år <3
    Read more

    Borka Milutinovic

    😍😍😍😍👌

    12/18/19Reply
    Borka Milutinovic

    😍😍😍😍👌

    12/18/19Reply
     
  • Day30

    Totalt mörker och valskådning

    December 11, 2019 in South Africa ⋅ ☀️ 28 °C

    Då var det dagen för att bege oss ut från Kapstadens mest centrala puls vid Sea Point mot de sydöstra delarna i Kapprovinsen, Somerset West. För er som känner till Kapstaden men inte hört om Somerset West så ligger orten mellan det berömda vindistriktet Stellenbosch och badparadiset Strand. Här i denna förort cirka 45 minuter med bil utanför Kapstaden ska vi spendera den sista veckan på vår resa.

    Det blir inte som våra tidigare långresor med backpacking från ställe till ställe, men tillräckligt med rundresa för vår nyblivna tremanna trupp. Det är med mixade känslor när man ska packa ihop alla tillhörighet som vi lyckats sprida i lägenheten på ett maximerat sätt. Ena halvan säger kul med nytt boende. Blir som en "ny" semester och vistelsen upplevs som längre när det blir miljöombyte. Andra hjärnhalvan, den logiska ser de fysiska och logistiska utmaningen det innebär. Att pussla in alla våra ägodelar och oss själva i vår Nissa Micra. Som omnämnts tidigare så är mängden tillhörigheter inte proportionerlig mot att vara endast en liten bebis till. Tvärt om, Junie är den som titulerar sig ägare till störst och flest skrymmande ting.

    Men med gott teamwork så gick även denna utmaning smidigt nog. Louise underhöll Junie och jag svor åt fysikens lagar blöt av svett i sommarvärmen. Eftersom det vanligtvis är några timmar dötid mellan utcheckningen och incheckning så beslutade vi oss för att slå ihjäl dessa på köpcentret Cavandish Square. När vi gått runt ett kort tag så släcks hela köpcentrat ner. Allt blir becksvart och alla rulltrappor stannar omgående. Några sekunder går förbi och sedan tänds generatorbelysning upp på utvalda lampor för att det ska gå att se något alls. De flesta butiker börjar rutinartat blocka ihop och stänga sina butiker då alla kassamaskiner osv. är helt utan ström. Vi har nämnt dessa planerade elavbrott i tidigare inlägg men jag känner att vi måste ägna lite tid åt att beskriva den absurditet det innebär att elbolaget gör såhär.

    Det är alltså denna debatt som går varm på de lokala radio och TV stationerna. Det som kallas för load shedding eller rolling blackout. Översatt är det lastutjämning av elnätet då de inte har tillräckligt för att försörja hela landet. Det galna är hur det görs och hur människor och affärsverksamheter blir så hårt drabbade. Det rör sig totalt om 6h om dagen som de har dessa planerade strömavbrott, 3 x 2h. Vi som turister begrep ju ingenting fösta gången vi upplevde det. För oss blev det ett sporadiskt strömavbrott och alla trafikljus bara slocknade vilket innebar ett mindre kaos i trafiken. Andra effekter som gör oss helt handikappade är Wi-fi som dör, AC, TV, vattenkokare, spis som lägger av, ja ni ni förstår grejen. Men man reflekterar inte riktigt hur mycket det påverkar en förens man sitter där utan internet i en kokhet lägenhet utan luftkonditionering och inte kan värma ersättning till en hungrig bebis.

    Det vi förstått nu ju längre vi varit här och ju fler strömavbrott vi upplevt är att de är planerade 2h fönster som publiceras på en hemsida när de ska inträffa för de olika regionerna. Tänk er bara hur det påverkar alla småföretagare här i Sydafrika. Majoriteten av alla verksamheter kräver ju stabil elektricitet och kan ju inte bedrivas annars. Kylar som slutar och matvaror som blir förstörda för multumbelopp är bara ett exempel. Tydligen går det inte lita på de annonserade tiderna för load sheddingen. Ibland skjuter de på schemat vilket gör att det inte går att planera sin verksamhet kring problemet heller.

    Rösterna vi hör från de vi prata med är att de är förtvivlade och känner sig maktlösa i att de inte kan påverka. De menar på att elbolaget som bedriver dessa black-outs har monopol och sitter i sitsen pga. Kortsiktighet i att inte planerat för framtiden utan pengarna gott åt mutor och direktörslöner. En sidonotis är att vi löper risk att hamna i liknande situation i Sverige om kärnkraften stängs ner enligt rådande regerings planer. Då 40% av Sveriges elkonsumtion fortfarande kommer från kärnkraften och tillräckligt med stabila ersättare inte finns uppstår risken till behov av lastutjämning även i Sverige enligt somliga experter. Vi får väl se hur det blir men det känns ju definitivt som ett steg bakåt i utvecklingen speciellt nu när man upplevt det i första hand.

    Tillbaka till köpcentret Cavandish Square så går vi nu runt i mörker och försöker fördriva tiden och hitta de få öppna butikerna som kör kassa noteringar med papper och penna. Vi kommer till food courten där ägaren till glasståndet fått fnatt. Han klingar i en ringklocka och skriker "Ice cream, ice cream" konstant. Han går en Louise med lågt blodsocker ordentligt på nerverna. Så pass att vi blir tvingade att lämna området.


    Framme vid vårt Guesthouse De Moelen i Somerset West glider vi in på rummet med vårt bagage för att sedan snabbt glida vidare till den tropiska poolen på anläggningen. Här kunde vi njuta omlott i den uppbyggda oasen med exotiska växter. En som busade med Junie i skuggan och den andra plaskade i vattnet. Detta fortlöpte till sen eftermiddag då jag bokat en konsultationstid med tatueraren David. Efter ett lyckat möte bad vi om rekommendation för kvällen middag. Det blev Bossa, ett trevligt hak med god mat för både familj och ölförtjusta kompigäng.

    Tisdagen till ära beslöt vi oss för ytterligare en roadtrip. Denna gången till Hermanus för att hoppfullt få möjligheten att skåda valar. Dagen bestod av mycket skojiga varianter om vart vi skulle. Härm anus. Where are we going? Her (m) anus. Denna trip på en och en halv timme enkel resa var väl värd den otroligt vackra klippkusten vi fick åtnjuta. Några valar fick vi inte syn på från vår landspaning. Dessa brukar annars gå att beskåda även från land under sommarmånaderna oktober- december då de uppskattar att "nuppa" i Hermanus bukten. Helt utan vattendjursbeskådan blev vi inte. Vi såg flertalet sälar hoppa och leka i vågorna vilket var en fröjd att få se och uppleva på nära håll.

    Sista dag att omnämna i detta inlägg är förevigande Junie´s hand och fotavtryck på mitt bröst. En plan jag haft sedan länge och planering påbörjades dagen då hon föddes. Efter två konsultationer med tatueraren David och diverse utkast och förändringar via WhatsApp under veckorna vi varit här hade vi nu en färdig design som skulle tatueras in på mitt vänstra bröst, närmast hjärtat.

    Det blev en komplett heldag på studion. Var på plats klockan 10 och lämnade inte förens kl 18. Började med lite justeringar för att få med alla små detaljer och få till rätt storlek. Men totalt blev det åtminstone 6h under nålen. De sista två genomfördes under strömavbrott i mörker. David hade som tur var förberett med batteripack och batteridriven tandläkarbelysning för att kunna slutföra gaddningen. Han berättade om hur en av hans maskiner gått sönder av strömspik när elen slagits på efter ett avbrott. Han uttryckte tydligt sin besvikelse över dessa "fu#%!ng load sheddings".

    Öm och nöjd med kärleksförklaringen till min dotter på bröstet avslutades kvällen på bästa sätt Louise och Junie som haft en skön dag vid poolen med Uber Eats leverans när hungern kröp på.
    Read more

  • Day24

    Spontansafari vid sydligaste udden

    December 5, 2019 in South Africa ⋅ ☀️ 22 °C

    Vissa dagar är mer speciella än andra - idag skulle visa sig vara just en sådan dag. När klockan närmade sig 14.00 hade vi redan hunnit med en löprunda, ett gympass, poolhäng, mys med Junie och lunch i vår lilla lägenhet. Nöjda över hur dagen hade börjat hoppade vi in i bilen och körde i närmare två timmar söderut, till Cape of Good Hope - på svenska Godahoppsudden. Tycker det låter festligare med Grodahoppsudden dock som jag trodde var dess riktiga namn fram tills idag. Udden är känd för sin vackra natur med stränder, klippor och slätter - hem för både rik fauna och flora. Lite chockade över inträdesavgiften på 320 rand/person passerade vi bommarna. Vanligtvis ligger inträdet till en nationalpark på ca 70 rand/person för internationella besökare. Spända av förväntan körde vi mot Cape Point som är felaktigt känd för att vara den sydligaste punkten i Afrika (den sydligaste spetsen ligger några mil iväg).

    "Aha så det är här alla turister hänger" tänkte vi när vi såg alla människor som samlats vid den lilla hissen. The Flying Dutchman heter den hiss som går längs bergskullen upp till den gamla fyren som står på den "sydligaste punkten". Hade det inte varit för att jag läst om den otroliga utsikt som bergskullen skulle erbjuda hade jag aldrig ställt mig i kön. Turistfälla var ordet som malde i huvudet när vi betalade för biljetter. I det lilla trånga och varma utrymmet fångade Junie några spanska damers uppmärksamhet. Som de pratade och gullade med henne. Personligen kan jag inte riktigt förstå denna kärlek till främmande barn. Cape Point erbjöd verkligen en vacker utsikt över stränder, berg och kristallblått hav så långt ögat kunde nå. Dock hade platsen varit mer bedårande om man inte trängts med alla dessa människor. Efter lite amning på en bänk i skuggan tog vi hissen ner igen.

    Den gamla fyren blev under 1900-talets början utbytt efter orsakat ett flertal olyckor. Placeringen och höjden fick fyrens skarpa ljus att omslutas av dimridåer och därav titt som tätt orsaka förvirring hos dåtidens sjömän. Ett flertal skeppsvrak går att skåda runt udden och det var just till ett sådant vi begav oss mot. Under vår resa har vi sett ett flertal skyltar som varnar för babianer men trots mycket skådande har vi aldrig sett några. Längs vägen till Olifantsbos strand fick vi syn på en hel familj som gick längs vägkanten. Vi var snabbt uppe med kameran och tog glatt ett flertal bilder på våra släktingar. Vi svängde av på en mindre väg och vipps var alla turistbilar borta. Vår lycka slutade inte med babianerna utan vi fick syn på strutsar, zebror och antiloper - vi var på safari! Det är något speciellt med att se dessa vackra djur i sina naturliga miljöer. Jag önskar att alla djur får känna solen på ryggen, de svala vindspustarna och gräset under fötterna.

    För att inte missa deadline för utpassering och spendera natten i nationalparken gick vi fortast möjligt med sand i skorna över sanddynerna. Solen stekte och vinden var varm denna härliga dag. Vraket var inte superspännande att titta på då endast några stora metalldelar fanns kvar. Med gott mått passerade vi bommarna och körde hemåt med en trött Junie sussandes sött.

    Kommande dag blev lugnare i tempot och förmiddagen spenderades i och vid poolen. Vi besökte den långa gatan Long street på eftermiddagen och roades oss med att titta i butiker och strosa runt i lugnt tempo. Vid tog en juice och en kaffe med uppsikt över marknaden och servitrisen visade sig vara mycket barnkär. Hon pratade med Junie och tog sedan hennes färgsprakande leksak för att leka med henne. Dock så var leken mer retsam och passade nog ett större barn bättre. Hon höll fram leksaken och när Junie sträckte armarna mot den drog hon bort den. Uffe och jag tittade på varandra, hur gör man i en sådan situation? När hon inte slutade markerade Uffe genom att ge Junie en ny leksak. Hon fattade vinken. Som nyblivna föräldrar ställs man inför flera kluriga situationer, vad tycker vi är okej och inte okej. Vi bestämde oss innan resan att ingen annan får hålla henne på grund av smittorisken (hon har inte hunnit få alla vaccinationer än). Vi har varit fasta på den punkten trots att många sträckt fram sina armar och frågat om de får hålla henne.

    Klockan närmade sig middag och vi blev veliga, skulle vi åka hem eller skulle vi hitta en restaurang. Vi bestämde oss för det sista alternativet. Restaurangerna var nedsläckta på grund av ett planerat strömavbrott. Endast vissa serverade mat vilket gjorde vårt val lite enklare. Nu var det bara att få Junie att somna så vi kunde njuta av maten på den populära italienska restaurangen vi valt. Vagnen rullade fram och tillbaka, fram och tillbaka i något som kändes som en oändlig tid. För att inte missa det enda lediga bordet beställde vi på stående fot och Uffe tog plats vid bordet. Jag kämpade på med amning och vagnkörning utanför restaurangen. Junie var ledsen och hungrig då hon saknade ersättningen hon brukade få på kvällen. Vi hade inte planerat att stanna så länge som vi gjort och hade därför ingen ersättning med oss. Vi bytte plats vid bordet och det blev Uffes tur. Maten kom in och Uffe syntes inte till. Jag åt upp snabbt, lite orolig vart de tagit vägen. Efter en lång stund rullade Uffe och en nöjd Junie in. Uffe hade räddat situationen genom att köpa en klämmis till henne. Dagens läxa - åk inte iväg utan ersättning.

    Så bra som jag sovit under resan har jag inte sovit på sex månader. Innan vi reste vaknade Junie tre gånger per natt och uppvaken kunde vara upp till 1.5h. Nu vaknar hon oftast bara en gång och Uffe sköter matningen. Denna natten var precis lika bra som föregående och vi vaknade alla tre utvilade kl 07. Idag skulle vi åka tillbaka till Old Biscuit Mill och lördagens matmarknad. Området var fullproppat med besökare och försäljare som sålde allt från grönsaker till träskulpturer. Jag hittade en present till julklappsspelet och ett halsband. Uffe stackaren såg mest förvirrad ut och visste inte var han skulle börja. Stämningen var på topp med liveband och glada människor. Det var inte lätt att bestämma sig vilken maträtt vi skulle välja av all världens mat som erbjöds. Det blev quesadillas och vatten att dricka. Uffe tittade längtansfullt mot ölstånden medan han drack sitt vatten. Vi körde vidare och hamnade på V&A Waterfront. Vi spenderade några timmar i och runt köpcentrat innan vi åkte hem. Kvällen avslutades med ett bad i badkaret vilket uppskattades mycket av en plaskade liten dam.
    Read more

  • Day22

    Sex månader senare

    December 3, 2019 in South Africa ⋅ ☀️ 17 °C

    Ömma i kropparna efter gårdagens bravader upp och ner för Signal Hill. 11.3 km vandring över 629 höjdmeter under 2h 27min lutade det åt en följande dag på lågvarv. När en lugn morgon var avklarad och rastlösheten började smyga sig på tyckte jag det var läge att satsa på lite Uffe - Junie tid. Slungade upp henne i bärselen och sen var vi på färd. Först en sväng inom mataffären för att fylla på det sinande vattenförådet följt av nästa vätskekontroll på närliggande "bottle shop". 6-pack Castle lager i ena näven, en femlitersdunk vatten i andra och en sprallig dotter på bröstet så gick vi båda nöjda tillbaka till vårt poolområde. Mamma Lojsan passade på att ta en förmiddagslur medan Junie och jag chillade på gräsmattan vid poolen med en öl och bus.

    Då dagen bjöd på förhållandevis mulet väder kändes det helt okej att spendera denna återhämtningsdag på vårt lägenhetskomplex. När eftermiddagen dykt upp som en förvåning inser vi att vi är långt ifrån våra tiotusen steg för dagen. Vi ger oss därför iväg på en promenad längs det kilometerlånga strandstråket till Sea Point Outdoor gym. Vi svingar oss på utegymmet i tjugo minuter för att sedan nöjda, eller åtminstone uttömda på fantasi för övningar vända hemåt. Med våra kurrande magar lockas vi till Mojo Market, den super hippa och trevliga saluhallen vi besökt härom dagen. Trots det närmade sig Junies sovtid så låg hon så go och glad i vagnen så vi beslöt oss för att vår middag på plats. Noteringen blir åter igen att det finns en anledning till att vi inte haft så sena kvällar med uteliv. I den redan bullriga och levande miljön börjar ett liveband spela. Då vänder en glad och trött Junie över till att bli våldsamt ledsen. Även denna situation löser vi genom att skyndsamt äta upp vår mat för att ge oss ut ur sorlet. Junie somnar snabbt i vagnen längs den vaggande strandpromenaden där vi avslutar kvällen med att dela en glass på en bänk i solnedgången.

    Tänk att sex månader kan gå så snabbt. Denna dag är det redan sex månader sedan vår lilla Junie kom till världen. Vi börjar dagen med att diskutera hur vi symboliskt kunde fira henne lite extra nu när det var den 3:e december. Vi tyckte båda det var passande med en tur till Kapstadens välkända akvarium, Two Oceans som vi fått rekommendation att besöka redan hemifrån. Vi tänkte att det nog kunde vara lite spännande att uppleva alla dessa fiskar för vår lilla krabat.

    Jag snörade på mig joggingskorna för att ta mig till hyrbilskontoret 5km från lägenheten. Förena lite nytta med en joggingtur. Andra hyrbilen för vår vistelse som vi ska ha tills vi flyger hem. Hämtade upp brudarna i vår nya Nissan Micra som ändå kändes som en uppgradering mot tidigare Suzuki Celerio.

    Vi fick rätt, Junie tyckte det stora akvariet var så spännande med alla dess fina färger och vattendjur som svävade i de enorm tankarna. Hon blev så exalterad att hon glömde av att sova. Hon gjorde sömntecken redan när vi kom dit men all spänning gjorde att hon fick uppleva allt från nemo fiskarna till pingviner och hajar. Lagom till de största rovfiskarna i slutet slocknade hon utmattad i vagnen. Nöjda föräldrar vandrade vi vidare till crafts market intill stolta över vår sexmånaders solstråle sussandes i vagnen.

    Efter en stunds sökande efter presenter till stundande julklappslekar hemma i Sverige och en mysig middag på saluhallen vid V&A Waterfront begav vi oss till parkeringsgaraget. Det första jag ser är att vår röda metallic hyrbil är helt vitrispad längs hela sidan. Första tankarna som flyger genom huvudet är, "hur fan har detta kunnat hända". Vi spekulerar om vi varit emot något utan och märka det vilket vi snabbt konstaterar att så inte fallet kan vara. Vidare påminns man om den extra försäkringen man alltid får tjata sig fri ifrån, "standard only, no extra insurance please!". Kunde detta vara första gången vi ångrar att vi inte tagit den extra försäkringen på närmare tretiotalet bilhyror i samtliga världsdelar?
    Då skulle det vara på grund av att någon jävel kört på vår parkerade bil i en väl tilltagen parkeringsruta, där vi inte har något som helst med olyckan att göra. I frustrationen hittar Louise en lapp på framrutan. "Sorry for swiping your car." Tillsammans med mailadress och telefonnummer. Förutsatt att det var korrekta uppgifter var det ju schysst att de lämnat lapp.

    Vi fick under kvällen snabbt kontakt med Perry och hans livspartner Gideon (som också var svensk) som bad så hemskt mycket om ursäkt för incidenten i parkeringsgaraget. Nu håller vi tummarna att det det löser sig på ett smidigt och ekonomiskt sätt för oss.

    Följande dag började med lite morgonshopping. Normalt sätt omnämns inte dessa vardagsbestyr som matvaruhandling om inte något kul inträffat. Som vi nämnt tidigare är Kapstaden fyllt av så kallade "enkla jobb" så som samla in kundvagnar och följa med och packa in varorna i bilen. Inne i butiken vid grönsaksavdelningen finns också män som hjälper att hålla upp påsar för att kunderna enkelt ska kunna lägga ner sin färska frukt och grönt.

    När Louise står och plockar mellan de finaste paprikorna dyker en man upp med en påse bredvid henne. Smått förvånad börjar hon lägga ner paprikorna och mannen räcker fram påsen. Problemet nu är att Louise förstår inte att han räcker fram påsen för att han vill att hon ska ta den. Utan hon blir osäker och börjar fylla på med fler saker han har löst liggande i kundvagnen. Kiwi, potatis, ja allt ska ner i samma påse tänker hon. Mannen börjar se förvirrad ut men låter henne lasta på. Till slut inser hon sitt misstag och tar emot påsen lite generad och vi handlar vidare.

    Vi är vanligtvis inte super fanatiska kring museum, samtidigt som vissa kan vara riktigt intressanta och givande. Vi hade Apartheid museet i Johannesburg och the Met i New York på näthinnorna när vi valde att göra ett besök till District 6 museet. Detta var till minnet av de 60.000 familjer som blev tvångsförflyttade från sina bostäder i sjätte distriktet i Kapstaden under Apartheid regimen på 1970-talet. Tyvärr tillhörde detta besöket inte till de där mer minnesvärda besöken som sticker ut i mängden. Utan mer ett sövande besök där det är svårt att ta in all information som är dokumenterad i meterlånga texter längs väggarna. Jag förstår Junie som däckade så fort vi kom in och hängde helt lealös i bärselen.

    Efter förmiddagsutflykten stod det aktivitet mer i Lojsans smak på schemat. Träningspass på gymmet och poolhäng. Detta njöt vi av ända fram till sen eftermiddag då vi dagen i ära bokat en visit till The Roundhouse. En smakfull rekommendation vi fick av Lars när vi efterfrågade tips på aktiviteter här i Kapstaden i ett av våra tidigare inlägg. Vid deras gräsmatta i etage kunde vi njut av en picknickkorg fylld med delikatesser till solens sorti i väster. En helt underbar kväll som började i gassande hetta och tre timmar senare endast lystes upp av den dekorativa belysningen i träden. Allt där emellan var ren njutning.
    Read more

  • Day20

    Signal Hill är minsann ingen kulle

    December 1, 2019 in South Africa ⋅ ☀️ 20 °C

    Packning 10 minuter innan byte av boende är ett minne blott med bebis. Klockan 08.00 började vi packa för att hinna bli klara till bilåterlämning och check out fyra timmar senare. Visst hade vi hunnit bli klara snabbare men lika bra att packa och fixa i lugn och ro för Junies skull. När bilen var återlämnad sa vi hejdå till boendet som vi spenderat 16 nätter på och tog en Uber till Sea Point. Nu skulle vi bo mer centralt, ett stenkast från havets brus och restauranger. Efter burit upp väskor, vagn, bilbarnstol och en liten bebis till andra våningen gjorde vi oss hemmastadda i lägenheten som skulle komma kallas hem i 10 nätter. Anläggningen hade en pool, ett litet gym och grillmöjligheter som kompenserade upp för den till ytan lilla lägenheten.

    Genom att byta boende får vi se staden från ett annat perspektiv. Den sömniga och trygga förorten Rondenbosch förmedlade en känsla av lugnt familjeliv med trevliga parker och ett smalt utbud av restauranger. Sea Point å andra sidan är hippt, ungt och modernt med kilometerlång strandpromenad och intressanta barer och restauranger. Lunchen intogs i en saluhall inte långt från vårt boende - Mojo Market. Där fanns mat från världens alla hörn och ett stort vegetarisk/vegansk utbud. Efter en stunds funderande bestämde jag mig för en proteinrik linssoppa och Uffe sig för en halloumirulle (saknar han möjligtvis pizzeriorna i Höör?). Med fulla magar och en glad Junie promenerade vi längs strandpromenaden och tittade på hur vågorna slog mot klipporna i vattnet. Så avkopplande!

    Det har endast gått en dag och lägenheten ser ut som kaos med halvuppackade väskor, kläder, leksaker och skafferivaror vi inte hittat plats till än. Vi konstaterade ännu en gång att vi är experter på stöka till det och att skapa ordning och reda står på dagens schema efter poolhänget. Iklädd sin nya UV-dräkt plaskade Junie glatt i vattnet sittandes på första trappsteget i poolen. Vi tog med henne ut i vattnet och praktiserade de grepp vi lärt oss på babysimmet. Junie, ska vi dyka? Hon mötte Uffes blick med ett leende - tecknet som hon lärt sig göra när hon vill dyka. Efter en stund i vattnet tog vi upp henne och klädde på henne torra kläder. Klockan passerade 12.00 och hon började gnugga sig i ögonen. Mätt i magen somnade hon lugnt i vagnen. Uffe och jag fick hela två timmar för oss själva. Vi badade och solade - fasen så bra vi har det. Det var extra tillfredsställande att vi tränat på förmiddagen.

    Kommande dag bjöd på strålande solsken och hög temperatur - kanske inte idealiskt väder för en vandring i brant lutning. En timme innan solen stod som högst gick vi ut och beskådade dagens mål - Signal Hill. Ni som varit i Kapstaden vet att Table Mountain och tillhörande Lions Head och Signal Hill ramar in staden. Under vår smekmånad tre år tidigare gick vi upp för Lions Head och fick skåda staden ovanifrån. Den vyn är något alldeles extra och tåls upplevas igen. Vi började gå med Junie tryggt vilande på pappas bröst i bärselen. Redan innan vi nått vandringsleden var vi svettiga efter en vandring uppför de brant lutande bostadskvarteren. Vi nådde den inofficiella slingan och Uffe fick meddelande från tatueraren David. Han hade gjort små justeringar på designen och undrade vad vi tyckte. Efter lite funderande gav Uffe honom tummen upp. När den korta pausen var slut gick vi vidare längs den lilla stigen som bestod av grus och uppstickande små stenar. Jag tyckte att vegetationen såg ut att passa långa slingrande djur och höll en vaksam blick på var vi satte fötterna och buskarna runt stigen. Det var längre och brantare än vad vi fick intrycket av nere vid bergets kant. Det var ingen liten hill att gå upp för.

    Vi fick känslan av att vara ensamma på berget - förnuftigare vandrare valde nog en bättre, svalare tid på dagen. Vi stannade för att äta den medhavda lunchen och Junie fick en paus från pappas varma (och svettiga) bröst. Som en kärleksförklaring lyfte Uffe upp Junie i luften och började på en svajig och gäll stämma sjunga "I will always love youuu". Roat tittade jag på dem och upptäckte att vi inte var ensamma. En medelålders man närmade sig och tittade nyfiket på solot. Jag tog tid på mig att upplysa Uffe om att vi inte var ensamma. Mannen fick höra refrängen mer än en gång innan Uffe lite genant tystnade och hälsade. Med ny energi fortsatte vi framåt och en timme senare var vi uppe på toppen tillsammans med ett gäng skärmflygare. Efter en glass i solen valde vi en annan väg tillbaka som inte var lika brant men desto längre. 1.3 mil och 18500 steg senare var vi hemma igen. Ett svalkande och avkopplande dopp i poolen avslutade vandringen och dagen på bästa sätt.
    Read more

  • Day16

    Miss blue eyes

    November 27, 2019 in South Africa ⋅ ☀️ 22 °C

    Nu två veckor in på vår resa börjar det bli mer och mer knepigt att hitta på utflykter och aktiviteter som inte redan är avbockade och uppfyller kravet på bebisvänlighet. Kvällarna brukar gå åt att kika igenom våra anteckningar där vi klottrat ner saker vi vill se och uppleva under tiden vi är här. Samt försöker vi utöka listan genom att söka runt på webben för att hitta saker att göra som kanske inte ingår i första lagret av turistattraktioner, utan det som dyker upp innanför skalet.

    Kvällensbeslut för morgondagen blev ett besök till området Woodstock och en föridentifierad lunchrestaurang vid namn The Kind Kitchen. Ni som läser detta blir förmodligen föga överraskade att det var en vegansk restaurang som Lojsan så spänt ville testa. Woodstock i sig är känt för att vara ett hippt kvarter med framförallt mängder av vacker gatukonst.

    Lunchen var till stor belåtenhet, får erkänna att burgaren badass beyond meat var den bästa vegetariska ersättaren jag testat på vårar resor. Slog även Impossible burger i New York. Här lärde vi också känna ett trevligt kitesurfarpar från Göteborg som också var i Kapstaden på gemensam föräldraledighet. Verkligen intressant att höra andras upplevelser och erfarenheter. Inte minst få en inblick i hur Junie kommer vilja spatsera rundor konstant om några månader.

    Vidare vandrade vi gatorna upp och ner och beundrade dessa magnifika målningar på byggnaderna. Det som ska nämnas är att detta var den överlägset hetaste dagen såhär långt på vår vistelse. Helt stilla luft i 29-gradig värme i skuggan gjorde att vi alla tre blev blöta av svett. Lite avis på Junie som fick glida runt i vagnen iklädd enbart blöja. Louise menade på att det inte passade att jag spatserade i mina underkläder.
    Efter en relativt kort promenad kände vi att ju längre från huvudgatan vi kom ju fattigare blev det med barn som kom fram och tiggde pengar. Vi nöjde oss efter ytterligare en lyckad dag och vände på vår barnvagn hemåt.

    Med den otroligt heta dagen i minne planerade vi för onsdagens kommande utflykt. Vi måste svalka oss på något sätt var vi överens om. Vi sökte fram en vattenpark med 26min körning från oss i närheten av Bloubergstrand. Det skulle bli en lugn och härlig utflykt där Junie kunde få testa på swimmingpool för första gången på resan.

    Framme vid Milnerton Waterpark säger mannen i kassn, "A school class is here today, is that okay for you?".
    Inga problem alls för oss, plus vi hade ju kört i nästan 30min för att komma till vattenparken.
    Recensionerna på Google stämde ganska väl. Hade 3.5-stjärnor och många kommentarer om att det kunde fräschas upp men att barnen hade lika kul för det.

    Inne i parken började vi reka de olika poolerna och upptäckte att skolklassen han pratade om var säkert 50 personer. De två vuxenbassängerna var helt ockuperade, vilket egentligen inte var ett problem för oss det heller. Vårt ändamål för dagen var att låte Junie plaska lite i en barnpool då det var några veckor sedan hon hade baby sim i Höör senast. Det som hon gillar så mycket.

    Vi började med vår vetenskapliga analys hur vi skulle bära oss åt för att Junie skulle kunna bada på bästa sätt utan att riskera bränna sig i solen. Vi körde inom en baby affär på vägen för att köpa en heltäckande UV dräkt till henne. Men det hade de tyvärr inget utav det i sortimentet. Resultatet blev badblöja med en body utanpå och solhatt med komplement av solfaktor 50 för barn på de utstickande kroppsdelarna. Pappa håller nu Junie stolt i famnen och hon tjuter förväntansfullt under tiden vi smörjer henne. Efter några sekunder börja en varm känsla ringla ner längs magen. Jahopp, så lång tid tog det innan det skulle kissas på pappa. Lite ovan och osäker tänkte jag att bästa strategin var att ta henne snabbt till poolen så det inte började bildas en pöl runt mina fötter. Det nöjet ville jag inte ge de andra besökarna.

    Om det inte framgått än så var vi de enda vita i vattenparken och en klar minoritet av de hundratalet besökarna. Vilken succé vår dotter lyckades göra med föga ansträngning. Så fort vi satt oss i barnpoolen och börjat plaska kommer 20-talet förskolebarn och omringar hela poolkanten. De pekar och fnissar åt oss. Både jag och Junie trivdes i centrum och lekte vidare. Annat var det för mamma Louise som också vill komma ner i poolen men inte kunde komma fram genom klungan som bildats runt oss. "Excuse me, excuse me" upprepade hon förnämnt bakom barnen. Till slut fick poolvakten stänka vatten på dem för att de skulle skingra sig så Louise kunde ansluta till oss i bassängen. Lite komiskt. Vi gissar att de aldrig sett en blåögd bebis tidigare då de stod och upprepade "hey blue eyes" när de vill påkalla vår uppmärksamhet. Men det var bara vänliga och trevliga tillrop från alla barnen som var nyfikna på oss som enda blekfisfamiljen i vattenlandet.

    Lite kul att kunna vistas i en mer omväxlande miljö för att få bredare perspektiv på vad Kapstaden har att erbjuda utanför de områdena med majoritetsbefolkning av europé-ursprung.

    Vi har ju lovat att väva in lite intryck kring bemötandet från lokalbefolkningen här i våra inlägg. Det finns så otroligt mycket att säga och olika situationer man skulle kunna rabbla upp men för en personlig upplevelse så säger jag följande. Överlag så blir vi väldigt väl bemötta av alla människor vi kommer i kontakt med här. Det man ska veta och ha stor respekt för är den otroliga segregation som existerar här mellan vita och svarta än idag. Det är ju galet i sig att Apartheid lagarna avskaffades så sent som 1994. Eftersom det inte finns något socialt skyddsnät eller regering som fördelat om rikedomar mellan vita och svarta sedan dess är kontrasten enorm jämfört med hemifrån. Det är som flera helt (svarta, färgade och vita) olika folkslag fortfarande som delar samma stad. De svarta har sina områden, jobb, butiker, evenemang osv. Och vice versa för de vita.

    Alla serviceyrken som städning av vägar och servering på restauranger innehas till största majoritet endast svarta. Det vill säga dem som har en inkomst och fast bostad. Resultatet av den stora mängden människor är otroligt mycket tiggeri och hemlöshet. Det är enbart svarta man ser som står i gatukorsningarna och tigger mynt. Samma gäller när du ska parkera bilen, oavsett var det om det är längs en gata eller vid en butik sitter eller står där alltid personer som pekar in till parkeringen och vill ha en slant för de t.ex vaktar bilen och hjälper till när du ska backa ut. Trots detta faktum så är bemötandet som sagt alltid eller som oftast väldigt vänligt. Möjligtvis att restaurangpersonal kan agera besviket om de får mindre än 10% dricks. Ännu en sak som vi upplever förändrats. Mer Amerikanskt än tidigare där 10-15% dricks förväntas på alla restauranger där man serveras. Det är bara att anpassa sig efter seden och räkna in det som en del av de löpande kostnaderna.

    Nu hoppar vi vidare till torsdagens bravader. Som ni märker brukar det bli bundlingar av ungefär tre dagar i varje inlägg. Som vi hoppas är en lagom lektyr för de intresserade, samt att vi kommer kunna återuppleva samtliga dagar på vår rundresa längre fram när vårat minne sviker oss.

    Eftersom även denna dag peakade på 31 celsius så var det svalkning som låg på schemat. Muizenberg, en ort som för många är ett måste vid en vistelse kring Kapstaden. Det är ett mecka för surfare då vågorna håller hög kaliber och vattnet i bukten är förvånansvärt behagligt för att vara här i Sydafrika. Den fläktande vinden som naturligt uppskattas av vågberoende surfarna var denna dag också uppskattad av oss. Värmen blev inte alls så tryckande som när vi befann oss i kitteln Woodstock tidigare i veckan. Vi placerade Junie strategiskt i skuggande och vi turades om att bada och leka i vågorna.

    Tidvatten hör man ju om ofta men jag tycker det är sällan man skådar det i realtid. Ligger snällt och solar, sluter ögonen och plötsligt får jag ett iskallt uppvaknande av att vattnet letat sig 20 meter upp på den tidigare breda stranden och sköljde över mig och alla våra ägodelar. Inte nog med det, jag sätter mig upp och kvider att något biter mig. Jag ser ett stort gäng slämmiga blåa ting ligga på min mage och mina ben. Jag skuttar upp och skakar av dem. Vad fan var det? Blue bubble jellyfish aka brännmaneter. Det var inte super behagligt för er som inte testat. Louise hjälpte såklart till att tycka synd om mig men skrämde mer upp mig med att vissa maneter kan vara livsfarliga. Jag svarade att allt jag visste var att man rekommenderas urinera på kroppsdelen som blivit bränd. Men färskt minne av Junies prestation igår, så övervägde jag väcka henne för att döva smärtan över hela min kropp. Så blev inte utfallet. Men jag överlevde ändå som ni märker då jag lyckats skriva detta inlägg. Hoppas ni har det (nästan) lika great där hemma!
    Read more

    Borka Milutinovic

    ❤️❤️❤️❤️

    11/28/19Reply
    Borka Milutinovic

    😮😍😍😍😍

    11/28/19Reply
    Borka Milutinovic

    ❤️❤️❤️❤️❤️

    11/28/19Reply
    2 more comments
     
  • Day13

    Roadtrip med Lady "Gaga"

    November 24, 2019 in South Africa ⋅ ☀️ 21 °C

    Går tiden inte lite snabbare i Sydafrika? Den frågan har dykt upp vid ett flertal tillfällen sedan vi landade i detta spännande land. Nu har tre dagar gått sedan besöket i Bo Kaap och vi har utforskat mer vad staden och dess omgivningar har att erbjuda. När jag tänker efter är det inte bara dagarna i Kapstaden som går fort, utan snarare har hela föräldraledigheten gått som tåget. Det känns som igår den där varma dagen i juni då vår flicka kom till världen. Snart har hon varit hos oss i sex månader och lyckligare kan vi inte vara. Det är fantastiskt att se henne bli lite starkare/pratigare/busigare för varje dag som går. Det är ett privilegie att få spendera fem veckor tillsammans alla tre - utan måsten och vardagliga bekymmer. Vi är här och nu. Tiden går fort när man har roligt och lever i nuet, kanske går tiden lite snabbare i Sydafrika trots allt.

    Lördagen bjöd på molnigt väder med en temperatur på 19 C i skuggan. Vi hade tidigare under veckan sett gatupratare som aviserat om en keramikmarknad i en av Rondenbosch parker den lördagen. Perfekt, enkel lördagsaktivitet som kunde kombineras av ett träningspass i parken. När vi närmade oss så insåg vi att det var ett typiskt "vitt" arrangemang. Inte en mörkhyad syntes till bland raderna av stånd. Vi gick runt bland borden där lokala keramiker ställde ut sina alster till en ansenlig peng. Vi tröttnade ganska snabbt och hittade en parkbänk i stål som skulle agera träningsredskap. Vi turades om att utföra övningar som dips, box jump, utfall och plankan medan Junie låg i vagnen. Hon var på gott humör och var nöjd med att titta på våra övningar. När vi var klara åt vi den inköpta enkla lunchen som bestod av drickyoghurt och en varsin macka. Vi hade båda sett framför oss hur vi åtminstone några gånger i veckan tränade tillsammans. Det har visat sig svårt att hinna med eftersom vi varje dag åker på utflykt och anpassar oss efter Junies behov. Våra 10 000 steg har vi nästan alltid nått upp till. Dagen fortsatte med en välbehövlig massage för min del. Amning och icke ergonomiska lyft sliter på ryggen och det var riktigt skönt att bli knådad. Som jag började inlägget med är det fantastiskt kul att följa Junies utveckling. Denna kväll precis innan hon somnade hittade hon orden "gaga" och dada". Hon har för övrigt blivit riktigt stark i benen och har börjat förflytta sig lite på mage med hjälp av benspark och rullningar.

    När Junie väl lärt sig orden går de på repeat vilket vi upptäckte på söndagen i bilen på väg till ett animal sancturay. World och Birds Wildlife Sanctuary hette stället vi besökte. Rätt snabbt insåg vi att det inte endast var ett sanctuary utan också en djurpark. Skillnaden är att ett sanctuary tar hand om de djur som inte kan leva i det fria av olika anledningar så som skador och tidigare hem i fångenskap. En djurpark köper, säljer och föder upp djur i fångenskap. Det var extra sorgligt att se lemurerna som satt i sina burar (dock stora) när vi sett dem vilda, skuttandes mellan träden i deras naturliga miljö långt in i Madagaskars regnskogar. Besöket blev kort men Junie hann träffa sina långväga släktingar som nyfiket satte sig bredvid henne.

    När vi ändå var på roadtrip ville vi fortsätta och se vad omgivningen mer hade att bjuda på. Vi hade blivit tipsade om Chapmans Peak Drive av Lars Malmqvist och efter 20 minuters körning var vi framme vid grindarna. En liten vägtull betalades och vi fortsatte uppåt på den slingrande vägen. Utsikten påminde oss om Nya Zeelands fantastiska landskap. Det var verkligen en mäktig utsikt, och en körning som vi tipsar vidare om. Vi fortsatte och kom till samhället Nordhoeek som låg vackert vid en lång och bred sandstrand. Vi stannade till på the Farm Village som erbjöd små intressanta butiker och restauranger. Vi delade på en glass i solen och sedan fick Uffe sug efter en öl. Det uppskattades av Junie som började bli hungrig och vi tog plats vid ett bord i den ena restaurangen. Stegräknaren på telefonen visade endast 4000 steg. Med solen i ryggen gick vi mot stranden för att klara dagens mål. Den visade sig ligga mycket längre iväg än vi trott. Vid 7000 steg valde vi att vända tillbaka. När vi kom till allmänningen fick några tavlor målade av en man i gräset oss att stanna till. Så vackert landskapet runt Nordhoeek var fångat i tavlorna som stod lutande mot närliggande träd var. Konstnären pillade med penslarna och tittade på tavlan som stod på staffliet. Jag noterade att den såg färdigmålad ut men tänkte att han nog arbetade med små detaljer. Vi slog oss ner snett bakom konstnären för att äta vår medhavda lunch. Vi noterade båda att så fort vi gått förbi la han ner penseln och tog upp sin telefon. För varje förbipasserande återupprepades scenariot. Han tog upp penseln, pillade lite bland sina färgburkar för att sedan lägga ner penseln och ta upp sin telefon. Vi fick båda känslan av att han inte alls var den konstnär han utgav sig för att vara. Snarare kanske det var så att han köpt tavlorna och genom att agera konstnär skulle han kunna sälja dem vidare till en dyrare peng. Han gav oss åtminstone en lunchunderhållning som hette duga.

    Veckan efter började precis lika bra som den förra slutade. Dagen visade sig bli riktigt varm och längtan efter att bada fick oss att söka efter ett alternativ till det kalla havet. Uffe, som är den som planerar det mesta av våra utflykter hittade en sjö i en nationalpark 30 minuter iväg med vår silverfärgade budgetbil. På vägen stannade vi till vid den helvegetariska indiska restaurangen och köpte med oss två wraps. Framme i vackra Silvermine nationalpark lyfte vi ut den sovande Junie i bilbarnstolen och satte oss i skuggan. Vi åt och tittade på kartan som visade att vi inte var många 100 meter från sjön. Junie vaknade och vi hämtade vagnen för att gå runt sjön. Några familjer med hundar satt utplacerade på olika ställen runt sjön. Efter lite amning hittade vi en plats vid sjökanten. Vattnet var mörkt och bara några meter ut i vattnet försvann sikten. Det var stenigt och vid första svalkningen gick vi inte så långt ut. Två vackra vita hundar kom följt av sig ägare. De gick ner och ställde sig i vattnet för att kyla ner sig. En gick fram till mig och nosade nyfiket.

    Medan Junie sov gott i vagnen solade vi och efter att tagit modet till oss gick vi längre ut i vattnet och badade. Uffe korsade sjön och jag höll mig i närheten av lillan. Vårt vatten började ta slut och vi bestämde oss efter en stunds tvekan att gå tillbaka till bilen. Det fanns vandringsleder i nationalparken och den kortaste skulle ta 1.5 h att gå runt. Lite väl långt i gassande sol utan vatten och något att mumsa på. På tillbaka vägen stannade vi till vid en mataffär som Uffe tittat ut. Food Lovers Market hette affären som hade ett stort utbud av färsk frukt och grönsaker. Med framsätet fyllt av färgglada läckerheter körde vi hemåt. Det var inte bara tomaterna och paprikan som var röda, vi kände hur våra axlar också började anta samma färg. Imorgon får det bli en utflykt med lite mindre sol.

    Hejdå och gaga från oss <3
    Read more

    Sanna Berlin

    Finisar. Ser härligt ut!! Tror det är samojeder.

    11/27/19Reply
     
  • Day10

    Tre dagar andra sidan ekvatorn

    November 21, 2019 in South Africa ⋅ ⛅ 21 °C

    Det är som sagt svårt att sätta ord på exakt vad det var som gjorde att vi hade den där känslan att "hit vill vi tillbaka" efter vårt första besök till Sydafrika 2016. Ni som läser detta som varit här tror jag vet exakt vad vi menar. Det är något speciellt med helheten. Men en sak vi rekommenderat varmt hemma i Sverige när folk frågat efter tips att göra i Kapstaden så har alltid High Tea på Belmond Mount Nelson dykt upp som ett måste på att-göra-listan.

    Med det goda minnet av delikatesser i överflöd inramat av en omgivning kantad av otrolig lyx ville vi såklart uppleva detta igen. High Tea är ju ett koncept som britterna tagit till Sydafrika och serveras såklart inte bara på hotell Lord Nelson där vi åtnjöt det senast, utan erbjuds på mängder av lyxhotell, herrgårdar och gods. Vi spanade in insideguide.co.za som har rankningar för det mesta i och kring Kapstaden, top 10 stränder, top 10 pubar osv. Ja ni förstår konceptet..

    Inte helt förvånande var just Hotel Mount Nelson nummer 1 på listan av High Tea. Men eftersom vi testade det senast så beslöt vi oss för att arbeta oss ner genom listan. Vi fastnade för The Cellars-Hohenort som skulle vara ett country-style hotell i Constantia Valley. Även här var man tvungen att boka och förbetalda minst 24h innan vilket vi till slut lyckats göra även om det inte var den enklaste processen. Hemma är vi så vana med digitala betalmedel så som Swish vilket blir helt verkningslöst så fort man åker utanför Sveriges gränser. De efterfrågade banköverföring från Sydafrikansk bank. Visst att vi ska vara här i fem veckor men hade inte planerat öppna upp ett sydafrikanskt bankkonto direkt. De har sina inhemska betallösningar så det är inte det att de saknar digitalisering, faktiskt ganska modernt när det gäller betalning med kreditkort och har sina motsvarigheter till iZettle och Swish osv. Men åter igen inget vi var kopplade till. Det slutade med att jag mejlade över min kreditkortsuppgifter vilket löste situationen och vi hade en bokning för två timmar High Tea på onsdagseftermiddagen.

    Vi hade ju som ni kan förstå ganska höga förväntningar på denna upplevelse med både rådande prisbild och minnena från 2016. Vi konstaterade ganska kvickt att det inte är samma sak att gå på lyxigt High Tea med en 5,5 månaders bebis som tycker om att upptäcka nya saker hela tiden. Vi satte oss ner i solen med ett parasoll över vagnen och godsakerna dukades upp. Det var absolut inget fel på snittarna, ostarna eller sötsakerna men det var ändå snäppet under våran upplevelse från Mount Nelson. Där de kom med en lista på över 40 te sorter som servitörerna passionerat berättade om. Snittarna kom in i omgångar alltid följt av frågan om vi önskade mer av någon variant. Här var det mer mellanmjölk, 3 av 5 så att säga. Det i kombination med en rastlös Junie gjorde att vi efter ungefär en timme med frossande lyfte från stolarna. Det ska tilläggas att trädgården kring Hohenort var något alldeles extra, det var helt klart behållnignen av besöket. En 300 år gammal ek som skuggade promenadslingor fyllda med fantastiska växter och blommor. Vi frågade oss själva om vi uppskattat trädgården på samma sätt om vi inte själva nyligen anlagt vår trädgård. Med nyfunnen vetskap vilket gediget jobb och tid som krävs för att ha det så otroligt välplanerat, uppväxt och vackert.

    Om jag räknar rätt så är vi nu inne på dag tio av vår resa här i Sydafrika och tiden har verkligen flugit förbi, som de så alltid gör. Nu när prognosen visade 24 grader i skuggan och strålande solsken ledde dagsplaneringen till ett besök till stranden. Atlanten har ju verkligen rövkallt vatten, vilket vi vet sedan vi burdök med vithajar 2016 och temperaturen var krig 14 grader och ett måste med våtdräkt. Men man kan ju njuta av lite strandhäng ändå tänkte vi och lite spända på att få använda strandtältet som vi införskaffat till Junie för första gången. Det blev Camps Bay som fick den varmaste rekommendationen för oss som barnfamilj av massörskan som jag besökte härom dagen. Det blev ett par timmar mysigt strandhäng även om det var blåsigt och vi placerade oss i lä bakom en stenbrygga. Vi packade ihop oss i bilen och dricksade killen som "vaktade" bilen som vanligt och planerade morgondagen på vägen hem till Rondenbosch. Louises förslag för fredagen var ett besök i det omtalade och färgsprakande området Bo Kaap. Området är känt för att vara ett av de äldsta i Kapstaden och inte minst de pastellfärgade husen som ger fantastiska möjligheter till riktigt häftiga bilder.

    Sagt och gjort så begav vi oss till Bo Kaap. Första stoppet var för lunch och en etiopisk restaurang vid namn Madam Taitou. Louise hade även tittat ut denna i förväg då hon hade koll på att det etiopiska köket erbjöd bra vegetarisk mat. Jag som inte hade koll på vad jag skulle förvänta mig vandrade in i en djungel av växter och alla dessa Afrikainspirerade prylar. Man slogs direkt av en wow-faktor, det var smakfullt inrätt med unika sittformationer i olika etage och våningar där man kunde klättra upp på hemmagjorda trästegar. Det finns vissa upplevelser som förädlar helheten och detta var verkligen en sådan upplevelse. En upplevelse jag rekommenderar alla som kommer på ett besök. Inte nog med den spännande inramningen utan när vi beställer in sample plate för två personer av den vänliga ägaren kommer det ut en stor färgglad tallrik med massa godsaker som ska inmundigas med bara händerna. Bara det var en ovanlig men rolig upplevelse att skopa upp rörorna med det glutenfria etiopiska degiga brödet.

    Vi har ju lovat att väva in lite kring matupplevelsen i Sydafrika i våra inlägg. Så tänkte att nu kanske är ett hyffsat passande segment. Det finns så otroligt mycket att berätta kring maten här så klart men min summering är att det är väldigt god mat och restaurangutbudet är bra. Det är ju en av anledningarna till att så många turister lockas hit varje år skulle jag säga. Vi märkte kontrasten som tydligast förra gången vi var i Sydafrika. Då hade vi bott två veckor på Madagascar där kosten var otroligt ensidig och väldigt dåliga vegetariska alternativ. När man sedan anlände till Johannesburg fanns helt plötsligt välkända varumärken som KFC, McDonalds och Hooters att tillgå. Så än så länge har vi ätit väldigt god mat och kvalitén håller hög klass på de restauranger vi besökt. Louise som heltidsvegeterian är lika nöjd som mig. Jag flexar med mestadels vegetariskt men blir lite kyckling också ibland. Indiskt och Mexikansk mat ligger varmt om hjärtat och har testat ett flertal här kring Rondebosch där vi bor. En annan fördel med tiden vi lever i att Tripadvisor finns snabbtillgängligt för att sondera ut de absolut bästa matställena i närheten. Säkerheten är ju en annan aspekt att ta hänsyn till efter skymning som vi inte behöver ha i åtanke på samma sätt där hemma. Rekommendationen är att inte vandra efter mörkrets inbrott vilket gör kvällsmåltiderna mer utmanande. Eftersom läget är som det är har de en välutvecklade leveranstjänster så som Uber Eats med flera där de flesta restauranger levererar hem till dörren vilket är super smidigt.

    Då vi bor i en fullutrustad studiolägenhet med kök lagar vi många måltider hemma och erfarenheterna kring matbutikerna är väldigt varierade såhär långt. De tre största kedjorna här är Whoolworth, Checkers och Pick'n Pay. Whoolworth är helt klart den butikskedja som faller oss bäst i smaken. Stort utbud av färska frukter och grönsaker med fokus på ekologiska produkter och trevlig miljö i butikerna. Inte nödvändigtvis billigaste matbutiken med skillnad är det på t.e.x när vi besök Checkers där det luktade fisk i hela butiken och inte en ekologisk produkt i sikte. Pick'n Pay blir mest ratad för att de annonserar mycket för köp 3 betala för 2 för att sedan när man kommer till kassan krävs deras egna bonuskort som en svenne som jag inte har och blir irriterad över att få betala fullpris.


    Tillbaka till vår vistelse i Bo Kaap nu. Belåtna alla tre efter den etiopiska upplevelsen vandrade vi sedan vidare till gatorna med de högkontrastfärgade husen. Här blev det lite fotosession med linslusen Junie i fokus. Området i fråga är från 1760-talet och här bodde de indiska och malayisiska slavarna som importerades till Sydafrika av de holländska bosättarna. Idag är det majoriteten muslimer som bor i området. Att somliga sidor säger att området är farligt att vandra utan guide är med stor sannolikhet myntat av guiderna själva för att sälja fler turer. Vi är glada över att vi tog turen på egen hand och upplevde alla som väldigt vänliga i området. Även om det måste vara fruktansvärt drygt att tusentals turister tar bilder utanför ens ytterdörr dagligen.

    Efter en välbehövd kaffe och amning och en sväng inom den lokala marknaden var det dags att köra hemåt i rusningstrafiken. Tog 3 gånger längre tid på hemvägen med köer än på vägen dit. Nu vet ni allt, eller i alla fall lite vad som har hänt oss de senaste tre dagarna här på föräldraledigheten i Kapstaden andra sidan ekvatorn.
    Read more

    Borka Milutinovic

    😍😍😍❤️❤️❤️

    11/23/19Reply
    Borka Milutinovic

    ❤️❤️❤️😍😍😍

    11/23/19Reply
    Borka Milutinovic

    ❤️❤️❤️😍😍😍

    11/23/19Reply
     
  • Day8

    Kontrasternas stad

    November 19, 2019 in South Africa ⋅ ☀️ 19 °C

    Detta inlägg kommer handla om Kapstaden, den staden som vi turister ser och upplever, men också staden från en annan synvinkel.

    Solen sken när vi vaknade upp på tisdagsmorgonen, hyfsat utvilade efter en natt med några uppvak (kommer vi någonsin få sova hela nätter igen?). Som vi nämnt tidigare saknar vårt boende en pool och därför bestämde vi oss denna morgon för att hitta en i närheten. Endast 200 meter från vårt boende skulle det finnas en restaurang med just en pool (enligt bilderna vi hittat). Vi bytte om till badkläder med förhoppning om att få ta oss ett dopp. Restaurangen visade sig ligga i ett så kallat gated community. För att komma in på området var man tvungen att bli godkänd av säkerhetsvakterna. De visade oss till restaurangen och där var den, poolen! Vi beställde frukost (smoothie bowl och croissanter).
    Från vår plats vid restaurangbordet kunde vi skåda en tennisplan, en gigantisk fotbollsplan, ett fullutrustat gym, blomstrande trädgårdar och vackra hus. Ett säkert område för boende med alla faciliteter man kunde önska sig. Här inne ser man inte de fattiga som ber om pengar till mat och boende (i vissa all indirekt också till alkohol och droger). Vi njöt av frukosten och fick veta att gymmet och poolen endast var till för klubbmedlemmar- attans! Dock om vi pratade med chefen för klubben skulle vi säkert få använda oss av gymmet.

    Efter en utsökt frukost körde vi till West Somerset. Där skulle Uffe träffa tatueraren som skulle föreviga Junies hand-och fotavtryck på Uffes bröst, över hjärtat. Det visade sig vara en mycket trevlig kille som med stor passion tog sig an uppdraget. Några dagar innan hemfärden bokades sessionen in. Junie som vaknat upp efter sin tupplur började bli hungrig. Vi letade upp ett litet café, beställde en kaffe och ammade i skuggan. Junie var som vanligt glad och nyfiken på allt och alla. Som ni säkert förstått är hon enkel att resa med :).

    När lillan fått ny blöja och var mätt ställde vi in GPSen på en adress som skulle ha ett utegym. När vi kört i 15 minuter kom vi till Kapstadens slum. Kilometer efter kilometer kantades vägen av bostäder gjorda av gamla plåttak och annat material man kreativt förvandlat till små hus. Så långt våra ögon nådde såg vi människor i olika åldrar som hängde tvätt, spelade fotboll, tvättade bilar och andra vardagliga sysslor. Skillnaden var att dessa människor inte hade råd att gå på vinprovningar, äta på någon av stadens fina restauranger eller åka på safari. De hade inget överskott av pengar utan det de tjänade på att arbeta som exempelvis städare och vägarbetare inne i stan räckte för att täcka basbehoven. Vissa hade inga fasta jobb utan livnärde sig på att tigga vid vägkorsningar där vita körde på väg till och från jobb och aktiviteter. Skillnaden från morgonens besök på restaurangen i det säkra området och eftermiddagens vy från bilfönstret var påtaglig.

    Under mitt första besök i Uganda 2008 fick jag se en slum från insidan. Se hur det såg ut i de små skjulen, träffa människorna som bodde där och uppleva problematiken. Från utsidan ser allt ut som kaos - hur är det ens möjligt att hitta bland stigarna mellan husen. Det jag fick erfara var att varje liten stig hade ett namn och i slummen fanns restauranger, hårfrisör, skolor och fotbollslag. I Kapstaden bor en tredjedel av alla invånare i slummen, troligtvis är andelen ännu högre då slummen växer för varje dag. Trots att det gått över 20 år sedan Apartheid avskaffades är skillnaden mellan vita och svarta fortfarande signifikant.

    Tillbaka till bilturen och sökandet efter utegymmet ledde GPSen oss in till ett litet bostadsområde inte långt från plåtskjulen. Vägen ledde oss in bland fallfärdiga hus och längs gatorna gick människor med söndriga skor. Detta var inget område som vi ville träna i, desto mindre ta ut Junie i. Hjärtat börjad klappa när vi körde in på återvändsgator i sökandet efter vägen tillbaka. Vår bil fick uppmärksamhet och folk ropade efter oss. Vi kom ut på stora vägen igen och bestämde oss för att titta lite noggrannare på kartan innan vi ger oss ut nästa gång i sökandet efter gym. Hur sorgligt är det inte att områden som detta finns och bara någon mil iväg finns designhus och överflöd. Att åtminstone ha tillgång till toaletter är inte självklart i slumområden. De temporära som finns är inte säkra för kvinnor och barn att använda på kvällstid. Våldtäkter till och från toaletterna är skrämmande nog inte ovanliga.

    För att få en paus från alla intryck och tankar som dagen rört upp åkte vi till en park i Rondebosch för att träna. Det blev 20 minuters Amrap (as many reps as possible) av knäböj, situps och armhävningar i gräset. Nästa gång ska vi försöka planera in träningspassen under Junies tupplurer. Det blir inte så effektivt med en uttråkad bebis :).

    Ännu en dag i kontrasternas stad led mot sitt slut.
    Read more

    Borka Milutinovic

    😮😍😍😍

    11/22/19Reply
    Borka Milutinovic

    😍😍😍😍

    11/22/19Reply
     
  • Day7

    Bland vingårdarna i Constantia

    November 18, 2019 in South Africa ⋅ ☀️ 15 °C

    När man är i Sydafrika (med eller utan bebis) är det ett måste att besöka åtminstone en vingård. Maten, vyerna och såklart den egenproducerade drycken ger näring till själen. Uffe och jag har besökt ett flertal vingårdar på våra resor, senast i Portugal och innan dess i Nya Zeeland. Vi är verkligen inga vinkännare men det är något speciellt med stämningen på de stora anrika godsen. Man får chansen att spela lite världsvan när man smakar av vinet. Först genom att snurra på glaset och ta sig en sniff (se lite eftertänksam och djup ut) och sedan smutta för att hitta smaker som gift sig med druvan. Som ammande skulle detta besöket te sig lite annorlunda, det vill säga mycket mer för Uffe att dricka upp.

    Området vi valt ut för dagens besök heter Constantia. Det är ett av Kapstadens äldsta områden och är känt för sin vackra natur och vingårdar med tillhörande kulinariska restauranger. Första vingården på dagens agenda var Glen. Vi beställde in fyra viner för provsmak tillsammans med oliver, hummus och baguette. Junie somnade nästan på direkten och vi fick mycket tid åt att njuta av både varandra och det som serverades. Själva huset, hjärtat av gården var likt de andra vingårdarna vi tidigaste besökt i Sydafrika under vår smekmånad 2016. Ett stort vitt hus med vackra majestätiska utsmycknder på fasaden, omgiven av en blomstrande trädgård. Vi träffade en mamma med en 14-månaders bebis som kom fram och var nyfiken på Junie. Hon kom ursprungligen från Sydafrika men bodde nu i Förenade Arabemiraten. Där fick man som mamma 45 dagar föräldraledigt och när vi berättade om upplägget i Sverige kunde hon inte tro sina öron.

    Stora moln gled förbi på himmelen och gjorde besöket på vingården lite kyligt (ca 19C i skuggan). Vi började bli redo för lunch och fortsatte till en gård som erbjöd picknick. Dessvärre var man visst tvungen att boka den 24h i förväg. Vi åkte då vidare till en vingård som vår Airbnb-värdinna rekommenderat -Klein. Vi beställde en tvårätters lunch med vin till Uffe och vatten till mig. Maten var verkligen något särskilt med en prislapp som inte skulle skiljt sig så mycket från en i Sverige. Igen påmindes vi om hur prisläget förändrats.

    Kalk Bay - en liten by som vår Airbnb-värdinna också rekommenderat stod näst på tur. Den lilla byn hade byggts upp av rika diamant-och guldhandlare i början av 1800-talet. Det var en semesterort för de välbärgade med restauranger, havspooler för säkra simturer och ett polishus som såg till att säkerheten var hög. Vi såg stoppet som ett perfekt sätt att komma upp i våra 10 000 steg. Promenaden längs havet bjöd på mycket att titta på. Med en varsin Obama i handen (så kallades en americano utan mjölk på caféet) strosade vi runt och pratade om ditt och datt. Ännu en fin dag tillsammans led mot sitt slut och vi begav oss hem <3
    Read more

    Borka Milutinovic

    😍😍😍😍

    11/21/19Reply
    Borka Milutinovic

    😍😍😍😍

    11/21/19Reply
    Borka Milutinovic

    😍😍😍😍

    11/21/19Reply
    Borka Milutinovic

    😍😍😍😍

    11/21/19Reply