"One way trip to Belize"

Vår nyårsafton blev en ganska lugn tillställning, vilket var ganska tur med tanke på vår tidiga flight på nyårsdagen.

Vi var uppe och redo redan kl 05.30 för att åka till Roátan Airport. När vi kom fram var det tydligt att det var tidigt dagen efter stora festligheter. Den lilla personal som var på plats såg ganska utmattad ut och många kontrollstationer var inte ens bemannade när vi kom. Men vi checkade in vårt bagage och gick vidare till gaten på denna minimala flygplats. Jag var ganska exalterad över flygresan eftersom det var ett propellerplan vi skulle flyga med från ön till Belizes fastland. Inte så ofta men åker med ett sådant, nu var det i och för sig inte så länge sedan eftersom vi flög med ett propellerplan när jag friade till Louise i september. Men som sagt det var lite extra spännande och förenades med en positiva och bra minnen tyckte både jag och Louise som tänkte tillbaka till den underbara dagen 20 september.

Det var totalt 12 platser i flygplanet men denna dag var vi bara halv besättning, alltså 6 personer. Längst fram satt de två piloterna som skulle flyga maskinen utan någon som helst avdelning till oss andra. Så klart satte vi oss längst fram precis bakom piloterna där vi kunde övervaka alla hundratals knappar och spakar. Flygresan gick smidigt och tog endast 45 minuter, Louise klamrade sig fast i sätet med båda händerna en gång under resan när vi flög igenom ett regnmoln och det blev aningens turbulens.

Nu var vi framme i ytterligare ett nytt land, Belize. Vi får hoppas för allt i världen att vår trip till Belize inte slutar som för Mike Ehrmantraut i TV-serien Breaking Bad. För er som inte är inbitna Breaking Bad-fans så kan jag förklara att de använder "En resa till Belize" eufemistiskt som ett sätt att säga att en person skulle "göras av med"/mördas. Vet egentligen inte anledningen till deras sägen men efter att avsnittet sänts blev Belize vida känt över hela världen, om än i ett relativt negativt ljus...

Framme vid Belize International Airport fick vi vänta i vad kändes som evigheter för att komma in i landet. De fick tydligen inte rätt på sina system efter årskiftet. En amerikansk kvinna som bott på Roátan i 35år och brukade pendla sträckan sa att hon aldrig varit med om att flygplatsen var så öde som den var idag. Inte ens bagagebanden snurrade med vår väskor utan vi fick hämta dem från en hög. När vi till slut kom igenom tullen och fick vår stämpel i passet så hoppade vi in i en taxi för att ta oss till vårt hotell i Belize City. Det var en exklusiv Town Car som vi åkte så utrymme var det ingen brist på.

Vi kom fram till vårt hotell Bakadeer Inn tidigt på morgonen. Vi hade valt ett lite billigare hotell nu i två nätter eftersom vi bott lite lyxigare tidigare och även ska göra det i Mexico. Så ett 2-stjärnigt hotell fick duga som kostade oss 600kr för 2 nätter. Men de hade åtminstone air-condition vilket är det ända måstet i denna värmen.

Eftersom vi var tidiga kunde vi inte checka-in och få tillgång till vårt rum direkt så vi gav oss ut i staden på jakt efter mat.

Vilken spökstad vi kommit till! Allt var igen bommat, jag menar verkligen allt. Fick känslan av att någon naturkatastrof dragit förbi som en tornado eller något eftersom det var inte en käft ute.
Eller så hade de fått hör att vi skulle komma, vet inte vilket?! ;-)

Det visade ju sig vara att det var nyårsdagen som gjorde att alla höll sig inne och allt var stängt.
Vi lyckades tillslut få tag på lite bananer och några Snickers som fick bli vår frukost. Vårt första intryck av Belize City kan man ju inte säga var någon höjdare direkt, nergångna byggnader och stendött. Vi insåg att vi var tvungna att hitta på något under morgondagen för att inte börja klättra på väggarna. Vi surfade ut på det välkända internet och hittade två saker som vi verkligen ville se och upptäcka medan vi var i Belize. Det var så kallad Cave Tubing när man åker med en badring på flodströmmar genom grottor djupt inne i djungeln. Det andra var Belize Zoo som ansågs vara ett av världens bästa zoo som bara har inhemska djurarter som lever i området som tagits omhand av en eller annan anledning på grund av skador eller liknande. De får bo i sin naturliga miljö samtidigt som besökare kan få möta dem på nära håll.

Jag började mejla till diverse turguider i hopp om en utflykt med kort varsel. När det närmade sig för mat igen så insåg vi att vi var tvungna att kolla upp vad som var öppet innan vi gav oss ut. Tacka gud för att kineserna har ett annat nyår än oss, så alla kinakrogar var öppna. Vi gick till en i närheten och åt lunch. Louise som var extra exalterad över att hon skulle kunna beställa vegetarisk tofu som det annars är brist på här i Centralamerika. Hennes hopp förvandlades snabbt till förtvivlan efter att ha stoppat den första tofubiten i munnen. Den smakade tydligen bara stekolja som det var indränkt i. Missnöjd Lojsan, men jag var nöjd med min heta kyckling med cashew-rätt.

Fortfarande hade vi inte lyckats få tag på något företag som kunde ta oss på utflykten dagen efter och kvällen närmade sig. Vi började tappa hoppet medan vi låg på vårt hotellrum och kollade på Million Dollar Listing: New York. Vi började bli hungriga igen och Louise var supersugen på indiskt. Så hon ringde till en indisk resturang i närheten och frågade om de kunde köra ut maten till vårt hotell, vilket gick bra. Främsta anledningen var att vi blivit rekommenderade att inte gå ute på gatorna när det är mörkt. Efter en stund kom de med maten och vi kunde äta oss mätta och belåtna, mycket smidigt.

När kvällen blev framåt 22 tiden fick jag ett mejl om att de kunde ordna en tur för oss till morgondagen. Det var ganska dyrt för att göra den kombon vi ville, USD $100/person ca 750kr för oss var. Efter att funderat ett tag och kommit fram till att vi verkligen ville göra det och tror det var värt det så mejlade vi tillbaka vid midnatt i hopp om att det inte var för sent att bestämma sig. Utan att vet hur morgondagen skulle utspela sig gick vi till sömns.Read more