US East Coast&Central America

Idag skedde en av de värsta sakerna som man kan tänka sig. Tanken var att vår resa till Centralamerika skulle påbörjas idag. Vi skulle flyga från Fort Lauderdale till El Salvador som vi bokat redan i början av april i år. Vi har även bokat boende och en äventyrsutflykt med klättring på vulkankrater med mera.

När vi vaknar upp lördagen den 20:e har vi ett mejl från Spirit Airlines om incheckning online vilket inte är något konstigt alls. Jag öppnar länken på min iPhone och försöker checka in oss genom alla dessa ofantligt många steg. Tilläggas kan att Spirit är USAs motsvarighet till Ryan Air hemma i Europa, med andra ord budget! Jag trycker naturligtvis accept på alla frågor som dyker upp på skärmen om att välja sittplats, inget extra osv.

Något diffust meddelande kommer slutligen med att vi förmodligen är incheckade. Vi tänker inte så mycket mer på det då det är mer än 24h tills vår flight ska avgå enligt de biljetterna som vi köpt.

Efter att ha firat pappas & mammas 50års dagar på restaurang så går vi in igen för att dubbelkolla så att allt är klart för morgondagens avresa . Till vår förskräckelse ser vi att de har ställt in vårt plan och ändrat avresan från 21 dec till 20 dec. Vi ska alltså flyga samtidigt som vi sitter på vårt hotellrum! Den hemska känslan i magen är svår att beskriva. Vad fan gör vi nu?!

Tydligen har jag via mejlet som kom kl 8am på morgonen accepterat förändringen utav datumen utan att reflektera något som helst utöver det. Vi ringer till Spirit Airlines och de säger bara att vi är "No Show" på vår flight och att de inte kan göra något åt det eftersom vi accepterat ändringen online. Det går inte heller något plan till El Salvador den 21 dec.

Vi försöker köpa nya flygbiljetter med ett annat flygbolag till El Salvador och går sedan och lägger oss vid 2am på morgonen galet oroliga över hur vår resa ska fortskrida. Den har ju inte ens hunnit börja!

Vi vaknar upp vid 8am och möts av ytterligare ett dåligt besked, biljetterna vi försökte köpa natten innan kunde inte bekräftas då de inte existerade längre... det finns alltså inga direktflyg alls till El Salvador.

Vi blir tvugna att vigda vår sökning för att lösa detta kaos som uppstått. Vi väljer att köpa flygbiljetter direkt till Guatemala City istället som skulle vara vårt nästa stopp på vår rundresa i Centralamerika efter 2 dagar i El Salvador. Biljetterna var naturligtvis svindyra, 9000SEK för mig och Louise. Men vad har vi för val?! Vi vill ju inte missa hela vår planerade resa.

Vi får stressa som in i bomben för att ringa runt till diverse instanser för att få rätt på allt. Vårt plan går nämligen kl 1pm från Miami International Airport. Inte där vi skulle lämna vår hyrbil. Ringer till DOLLAR Rent A Car och ändrar återlämningsflygplats vilket som tur var gick bra.

Sen var det bara att packa väskorna, checka ut och hoppa in i bilen och köra mot Miami.

Nu sitter vi på flygplanet till Guatemala City med 98% spansktalande passagerare. De övriga 2% är jag och Louise.Read more

Denna historien börjar ju som en fortsättning på gårdagen. Eftersom om vi nu skulle få åka på vår utflykt som vi ville, vilket vi inte visste än så skulle vi bli upphämtade kl 8. Så vi ställde klockan redan på 6 för att se om vi fått bekräftelse på vårt mejl från natten innan.
Visst hade vi det, kl 05:07 hade jag ett mejl där det stod att om naturreservatet där vi skulle åka Cave Tubing var öppet så skulle vi bli upphämtade kl 9 vid vårt hotell. Men det var som sagt fortfarande inte säkert eftersom det hade regnat kolossalt mycket under natten och om vattennivån var för hög i floden så öppnade de inte parken.

Kl 8 fick vi nästa meddelande om att allt var grönt! Yes :-)
Glada av att vi lyckats få bekräftat utflykten så gick vi och åt frukost på en närliggande restaurang. Tjugo i 9 kommer en man in på restaurangen och presenterar sig som David från Cave Tubing R Us och ska hämta oss för vår dagstrip. Alltså lite tidiga men det gjorde inget då han körde oss till hotellet där vi kunde göra oss i ordning det sista med myggspray osv.

I bilen möttes vi av två extra turguider, Davids döttrar. Två otroligt söta små tjejer Zoe och Heidi.
Det visade sig att David som hämtat oss var ägare till Tour-företaget och hade 10 anställda men alla hade ledigt eftersom det var julledighet även i Belize och det var inga kryssningsfartyg som skulle komma in idag. Därför tog han oss själv i sin privata 8 cylindriga Jeep tillsammans med hans döttrar trots att detta skulle varit hans ända lediga dag i jul. Kändes redan här att detta skulle bli en toppendag!

Vi började med att köra till Belize Zoo som de små tjejerna brukade besöka titt som tätt. De kände till och med ägarna som de firat nyår med bara någon dag tidigare. Tack vare dessa kontakter fick vi hålla och klappa de ogiftiga ormarna i parken som inga andra besökare fick. Vi förstod snabbt varför detta Zoo var så högt rankat på Tripadviser osv. djuren hade det så fantastiskt bra och blev omhändertagna som små barn till ägaren. Alla levde i sin naturliga omgivning inte alls som andra djurparker jag besökt utan här gick vi mer in i djungeln där de bodde än att de var tagna till människan. Djurparken kom till en gång i tiden för att amerikanska BBC filmade en dokumentär om vilda djur i Belize. Men när de inte kunde släppas tillbaka i det vilda av olika anledningar var kvinna som tog hand om dem så förälskad i dem att hon öppnade Belize Zoo ut i djungeln istället.

Vi var också lite busiga och smugglade in lite bananchips vilket egentligen inte var tillåtet men "little cheating" som David uttryckte det var okej för att vi skulle få ännu närmare upplevelse av dessa fantastiska djur. Se bilderna för att få en liten uppfattning av utbudet. När vi var på väg där ifrån så såg vi lite fotografier med Harrison Ford och Dolly Parton som båda besökt Belize Zoo.
Harrison Ford spelade nämligen in filmen The Mosquito Coast från 1986 i just Belize.

När vi satt oss i bilen igen så ringde en av Davids anställda och sa att vi skulle snabba oss till naturreservatet eftersom de var på väg att stänga på grund av grumligt vatten och hög vattennivå efter nattens spöregn. David satte plattan i mattan och Jeepens 8 cylindrar fick jobba.

Det gick som tur var bra och vi han dit innan de hann stänga av parken. Alla bytte om och fick den utrustningen vi behövde för att sen gå djupt in i djungeln. Vi vandrade i 35minuter genom obeskrivlig regnskog, så fantastiskt! På vägen berättade David för oss och sina döttrar om olika träd och växter som fanns i djungeln som Mayafolket använde och som vi faktiskt använder än idag. Vi stannade också till vid ett termitbo för att vi skulle få göra en liten "Fear Factor"-utmaning, äta termiter. Jag ville inte vara mesig och testade såklart, kände mig lite som Mowgli i djungelboken. Louise skyllde på att hon var vegetarian och slapp undan. Var inte så farligt, smakade lite som de tandpetarna med mintsmak som finns på vissa restauranger.

Framme pumpades våra stora badringar upp för att sedan läggas i floden med våra rumpor däri.
Eftersom allt vi hade med oss skulle bli totalt blött kunde vi inte ta med oss kameran och ta några bilder men tro mig när jag säger att om ni får möjligheten att göra det någon gång, GÖR DET! Fantastiskt härlig, spännande och rolig upplevelse. Vi gled genom grottor som var miljontals år gamla med våra pannlampor som ända ljuset. Mayafolket använde dessa grottor som heliga platser där de bad och annat. Allt vatten som kom från "taket" i grottorna ansågs vara heligt vatten, så nu är vi dunderhelgade ;-)

När vi guppat ut från grottorna möts vi av strålande solsken. Så där ligger vi på floden och bara njuter medan strömmen tar oss neråt omgivna av regnskog och djur. Det var "Livet på en pinne" kom vi fram till. Att vi sen ägnade hela kvällen till att ta reda på var ifrån det uttrycket kommer är en helt annan historia...haha!

Nu hade vår upplevelse av Belize förhöjts till helt oanade höjder. Från att ha varit smått negativt inställda hade nu David och hans döttrar totalt vännt på detta. Alla är väldigt glada här i Belize och man möts ofta av stora leenden när man går längs gatan. Många som stannar till och frågar om de kan hjälpa till och visa vägen m.m. de ska tydligen vara 1 av världens 3 lyckligaste folk, invånarna i Belize. När vi frågade David om det var mycket fattigdom i landet så sa han både ja och nej. Han förklarade att han kallar det "The way of life" för många som bor här har inte högre ambitioner än att ha ett hus, ett jobb med fast lön och se barnen gå till skolan utan nöjer sig med det och är lyckliga. Så de har ingen extra lyx med tv-spel och iPads men de är lika lyckliga för det. Vi fick lite mer inblick i hur de föga 320 tusen invånarna i landet tänker.

Efter Cave Tubingen åkte vi till en lunchrestaurng vid namn Cheers och åt god mat. Jag åt Sloppy Joes och Louise vegetariska Quesedillas. Nu var vår äventyrs späckade dag nästan slut.
Vi blev avlämnade vid vårt hotell där vi sov middag och bokade ett nytt hotell i Mexiko i Akumal, havsköldpaddornas näste.

Senare på kvällen gick vi ut till en lite finare restaurang Riverside Tavern som låg bara några hundra meter från hotellet och precis vid flodkanalen som går genom Belize City. Lite yrvaken tänkte jag inte vad jag hade på mig när jag gick ut från hotellet och blev nekad inträde när jag kom med linne och flip-flops...haha. Vilket man kan förstår. Jag lämnade av Louise och fick gå hem och byta om till skjorta och riktiga skor. När jag kom tillbaka en kort stund senare sken dörrvakten upp och sa "That's what I meant!" och jag var mer än välkommen in.
Vi avnjöt vår sista kväll i Belize med god mat och dryck innan vi gick hem och jag föll till sömns av ljudet från TVn och "Big Woman, Big Love" en produktion med tjocka kvinnor som dejtar i USA. Mycket underhållande tyckte Louise.

Imorgon bär det av till tacosen och guacamolens land, Meeehiiicooo!Read more