GuatemalaDepartamento de GuatemalaLas Victorias14°38’38” N 90°29’37” W
December 23, 2014 in Guatemala ⋅ ⛅ 22 °C
Tidigt i morse packade vi ihop våra saker, åt frukost, checkade ut och blev upphämtade av vår guide Weston. Efter endast några minuter i bilen noterade vi att Western var en mycket trevlig och duktig guide som glatt berättade om Guatemalas historia samtidigt som vi susade fram i morgontrafiken. Han berättade om Mayafolket och deras traditioner. Även om kalendern som slutade den 21e december 2012 och hur rykten gick om världens undergång trots att slutet rättare sagt symboliserade en ny tidsepok. Mayafolkets böcker blev förstörda under 1500- och 1600-talet av europeiska präster och munkar. Djupt inne i Guatemalas regnskog finns dock bevarade hieroglyfer nertecknade på en husvägg. Weston fortsatte att berätta och bilfärden till vulkanen blev mycket informativ och spännande.
500 meter över havet stannade vi för att börja färden uppåt till fots. Små barn erbjöd oss hästar och vandringskäppar som skulle underlätta vår klättring uppför vulkanen. Med en käpp i ena handen och en vattenflaska i den andra började vi gå. Ännu en guide anslöt sig och han berättade glatt om vulkanen, omgivningen och växterna vi passerade. Vulkanen Pacaya hade sitt senaste utbrott i maj i år men som tur var skadades inga människor.
Vi andades in den tunna luften och blev snabbt andfådda, det märktes tydligt att vi var högt upp. När vi kom upp till målet, 2500 meter över havet möttes vi av ett moln av rök som steg upp från vulkanens hjärta. Det var förbjudet att gå nära kratern så vi höll oss på säkert avstånd. En liten butik mitt på bädden av stelnad lava sålde vackert handgjorda silversmycken. I varje smycke var stelnad lava fint inarbetad. Jag kunde inte motstå och köpte ett halsband.
Efter besöket i butiken gick vi längre ut på bädden av lava. Trots att det var flera månader sedan utbrottet så var lavan fortfarande varm. Guiderna hade med sig marshmallows som de glatt grillade åt oss. Vilken fantastisk trevlig utflykt!
Ner för vulkanen gick det snabbt och i den lilla byn fick vi 10 minuter paus innan det var dags att hoppa in i bilen och åka till hotellet. Det gjorde ont i våra hjärtan att se alla hundar som endast var skinn och ben. Vi gav all mat vi hade kvar och tröstande klappar. Människorna i byn hade det också tufft och hade inte råd att ge hundarna någon mat. De var beroende av mat de kunde hitta i naturen och turisterna. Varje år besöker 80 000 personer den aktiva vulkanen.
Vi checkade in på ett nytt hotell med pool och fint hotellrum. Dock så går det inte att jämföra med föregående hotell där vi fick master sviten. Imorgon hoppas vi på att få lite färg vid poolen och njuta av en julafton i spännande Guatemala.Read more
GuatemalaDepartamento de GuatemalaLas Victorias14°38’38” N 90°29’37” W
December 24, 2014 in Guatemala ⋅ ☁️ 24 °C
Vaknade imorse lagom till Kalle anka och hans vänner, eftersom vi är 7 timmar efter er där hemma i Sverige. Känns lite märkligt när man tänker på det. När vi går för att äta frukost så är det dags för er där hemma att snart öppna julklappar!
Vi startade vår dag med att gå till en inhemsk restaurang i närheten av vårt hotell och åt frukost. Vi har fortfarande inte bestämt var vi ska spendera julaftonskvällen. Vi är väldigt nyfikna på att fira jul som de gör här i Guatemala med deras seder och julmat. Därav att vi gav oss ut på en liten "casting".
Både jag och Louise hade bestämt oss för att vi skulle ge oss själva en julklapp och gå på massage. Vi tackar ödmjukast för sajter som TripAdvisor och liknande för alla råd och tips man får där, kanske kan passa på att tacka tomten en dag som denna? Vi hittar i alla fall ett ställe i Guatemala City som heter Nefertiti SPA som fått 5.0 av 5.0 i betyg. Grymt sa vi och begav oss dit med en karta från Facebook. Efter promenerat ett tag så undrar Louise hur långt det är kvar, jag kollar på Google maps och inser att det stället låg 2.3km från där vi startade. Men nu var vi redan halvvägs så ingen idé att återvända nu. Framme var det lite klurigt att hitta rätt men efter att Louise fått damma av sina spanskkunskaper och fråga efter vägen så lyckades vi komma rätt.
Ohboy, Om det var värt det! 1 timmes helkroppsmassage för 150 Quetzal. (Om vi inte har nämnt det tidigare så är det väldigt smidigt för oss svenskar att räkna Guatemalas valuta Quetzal eftersom 1SEK = 0.98Q). Med andra ord kostade massagen ca 150kr. Så jäkla underbart och avslappnande det var. Verkligen extra välbehövligt efter vår klättring upp på vulkanen Pacaya igår. Vi kan inte ge något annat är 5 av 5 i betyg, muey bien!
Mycket nöjda med vår start på julafton gick vi till Oakland Mall för att bestämma vilken bio vi skulle se. Vi fick nämligen 2st biobiljetter av hotellet när vi checkade in så vi tyckte det vore dumt att inte utnyttja det. Framme så bestämde vi oss för att vi ville se senaste delen av Hunger Games imorgon, på juldagen. Tydligen så är det helt stängt då och det går inga biofilmer. Så vi valde att se filmen idag istället. Varför inte bio på julafton tänkte vi glada.
Efter att jag shoppat ett par nya skor så hoppade vi in i en taxi hem till hotellet. Våra magar hade börjat kurra så vi ringde Room service för att beställa lite lunch. Eller rättare sagt Pool service blev det eftersom vi beställde maten upp till poolen istället där vi gottade oss. Fulla i magen och nydoppade tog vi hissen till vårt hotellrum för att göra oss i ordning för kvällen.
Klara tog vi taxi tillbaka till Oakland Mall för att kolla på bio, mycket smidigt och kostar bara 40kr.
Vi köpte en meny med popcorn, nachos och dricka. Riktigt mysigt var det att kolla på bio tillsammans. Var bara vi och 4 andra personer i salongen som var för flera hundra, så nästan en privatvisning. Filmen i sig var också bra men vi orkade inte äta upp allt snacks, fick slänga de flest nacho chipsen.
Nu var det dags att bestämma oss var vi skulle äta vår julaftonsmiddag. Slutligen bestämde vi oss för att satsa på en buffé så vi kunde äta precis vad vi ville. Vi hittade en massiv julaftons buffé på ett 5-stjärnigt hotell i närheten, Barcelo som vi slog till på. Till maten delade vi en flaska Shiraz från Chile.
Nu är vi här på vårt hotellrum otroligt mätta, belåtna med vår julafton och lite smått luriga. Utanför skjuter de fyrverkerier över hela staden. Bland annat så de firar julafton här i Guatemala.
På återseende - Nos veremos de nuevo.Read more
GuatemalaDepartamento de GuatemalaLas Victorias14°38’38” N 90°29’37” W
December 25, 2014 in Guatemala ⋅ ⛅ 19 °C
Klockan 07.00 var starten för vår utflykt till Chichicastenango och Lake Atitlan. Vilken ovanlig juldag det skulle bli!
Vi blev upphämtade och åkte tillsammans med åtta andra till marknaden i
Chichicastenango, en resa som skulle ta tre timmar. Guatemala kallas ibland för den eviga vårens land på grund av det milda och behagliga klimatet som varierar mellan 14-23 grader. Vi åkte iväg i shorts och linne optimister och vikningar som vi är. Alla andra i bussen hade långbyxor, tjock tröja och jacka. Frusna kom vi fram till raststället, en restaurang som ägdes av en tysk man med öga för gott kaffe. Vi köpte en varsin kopp och förväntade oss kaffe ut över det vanliga (vår guide berättade stolt att Guatemala producerar världens godaste kaffe och att restaurangen serverade detta). VI blev tyvärr lite besvikna över smaken men uppskattade hur kaffet värmde upp våra kalla fingrar.
Vi njöt av att se Guatemalas vackra landsbygd susa förbi våra fönster. Gröna berg och dalar så långt ögat nådde och vägen som kantades av promenerande barn och vuxna klädda i färgglada kläder, fantastiskt. Marknaden i Chichicastenango som anordnas av mayafolket är öppen torsdagar och söndagar. Juldagen anses som en dag då man ska vara med familjen och ta det lugnt, det var därför mindre folk än vanligt på marknaden. Trots detta blev vi omringade av försäljare som ville sälja handgjorda tyger, flöjter och andra hantverk. Vi lyckades säga nej till de påstridiga försäljarna eftersom vi vet att vi inte kommer använda varorna hemma. Trots att solen började titta igenom molnen letade vi efter en varsin värmande tröja. Jag hittade en rosa poncho och Uffe tittade en tjock tröja samt en T-shirt.
Guiden visade oss byns kyrka som var både stor och vacker. Mayainvånarna använde kyrkan både för att be till den kristna guden men även till sina andra gudar. Mitt i kyrkan låg det stenblock som användes som altare och längst fram var det en Jesusfigur. Vi fick även på håll se kyrkogården och gravstenarna som enligt oss såg ut som utedass i olika färger.
När alla var klara med sina inköp åkte vi vidare till Lake Atitlan som av många poeter och författare anses vara världens vackraste sjö. Det kan mycket väl vara så att det stämmer. Vyerna ut över sjön när vår buss slingrade sig ner från krokiga bergsvägar, solen speglades på vattenytan omgiven av höga vulkaner var en mycket vacker syn. Det blev dags för lunch och vi valde en populär restaurang med specialiteter från Guatemala och Mayafolket som även hade fin utsikt. Tyvärr var maten inte jättewow men gick ner då vi var hungriga. Vi samtalade med ett trevligt amerikanskt par som också rest mycket. Efter lunchen tog vi en liten promenad längs sjön och sen blev det dags att hoppa in i bussen för att påbörja den 3 timmar långa resan hem till Guatemala City.
Resan gick bra och smidigt. Hemma på hotellet igen var vi mycket nöjda över vår utflykt och heldag men aningen trötta.
När det blev dags för att gå ut och äta kvällsmat upptäckte vi att nästan inga restauranger var öppna. Så jag gick till slut med på att äta på donken till Uffes stora glädje. Tjing tjing sa Uffe glatt :)Read more
HondurasDepartamento de CopánBuena VistaQuebrada Seca14°51’7” N 89°8’31” W
December 26, 2014 in Honduras ⋅ ☀️ 24 °C
Även denna morgon började inte helt ovanligt ganska tidigt. Vi hade en buss att passa till Copán Ruinas i Honduras. Kl 08.00 skulle bussen gå så vi hade så klart kollat kvällen innan varifrån bussen skulle gå. Enligt Google maps så skulle det endast vara 4min promenad från vårt hotell. Det verkade inte som den hittade det exakta husnumret men vi tänkte hur långt kan det vara.
Vi gick till 2 Avenida (Avenyn) där bussbolaget Hedman Alas skulle ligga. Efter att tittat runt lite utan att hitta så frågade vi på en restaurang och de pekade oss nedåt på gatan. Vi fortsatte och promenera med våra backpacks på ryggen och klockan blev kvart i åtta. Vi gick in på en galleria för att fråga om vägen ytterligare en gång så vi var på rätt väg. De pekade oss fortsatt vidare längs gatan men Louise tyckte att det såg ut som de hade väldigt goda bagels där så hon beställde frukost medan klockan tickade. Jag visslade till mig en taxi och visade adressen dit vi skulle. Louise kommer joggandes med mat och väska i högsta hugg och klockan är inte mer än 5 minuter innan bussen ska avgå.
Efter att har kört på ett par avsides väger pga. enkelriktning så kör taxin upp på uppfarten till Hedman Alas, då har klocka precis slagit 08.00. Med hjärtat i halsgropen springer vi in med vår packning och lyckas till slut hämta ut våra biljetter och komma med bussen till Copán Ruinas.
Vi hade köpt Executive säten på bussen vilket var skönt eftersom det var en 6 timmars bussresa vi begav oss på. Det var stora fällbara liggfåtöljer och de serverade lite dricka och snacks.
Vi kom så småningom till gränspassagen mellan Guatemala och Honduras. När vi gick av bussen får att får utfärdstämpel från Guatemala och ingångsstämpel till Honduras så stod massvis med folk med stora sedelbuntar och erbjöd växla pengar. Vi misstänkte att de ville tjäna sig en hacka på dumma turister så vi valde att inte växla in våra Quetzal till Lempira här. Det fick vi snabbt ångra när vi skulle genom tullen var vi tvungna att betala en avgift med Honduras Lempira. Så snabbt ut och växla och få en stämpel i passet.
Men det gick ändå smidigt över gränsen. Sen var det bara en kort stund kvar tills vi var framme vid Copán Ruinas. Förväntansfulla och lite smått oroliga klev vi av på Honduransk mark för första gången. Det kom snabbt fram personer som frågades om vi ville ha mopedtaxi och det var väl lika bra tänkte vi. Vi visste ju inte vägen till vårt hotell. Vi frågade vad det skulle kosta och fick som svar 20 Lempira per person. Lite osäkra om vad det skulle bli i vår nya valuta hoppade vi in där bak i taxin. Vi räknade ganska snart ut att vi skulle få betala 40 Lempira för färden som motsvarar 10 svenska kronor. Inte hela världen för att slippa bära våra tunga väskor ett par kilometer till hotellet.
Framme vid vårt hotell La Escalinata möttes vi av den trevliga kvinnan som ägde stället. Mycket charmigt hotell i ytterkanten av den mycket lilla byn som vi nu ska spendera två nätter i. Eftersom vi åkte tidigt på morgonen från Guatemala City var vi framme redan vid 14 tiden och hade mycket tid fram till kvällen. Vi gav oss ner till centrum av byn Copán Ruinas för att äta lunch. Det låter kanske som en bra bit men man går från ena sidan till den andra på 15 minuter och byn är byggd kvadratiskt vilket gör det väldigt enkelt att hitta längs de olika gatorna.
När vi ätit färdigt på Viá Viá så kom ägaren fram till Louise medan jag gick på toaletten och berättade att det inte var några som helst problem att gå i byn på natten, att det var hur säkert som helst. Det var väldigt skönt att få bekräftat och vi måste säga att det var absolut den känslan vi fått undertiden vi varit här också.
Det är en väldigt pittoresk och charmig liten by mitt ute i Honduras djungel. Mycket backar upp och ner med kullersten, lite som vi föreställt oss Centralamerika när vi suttit hemma i Sverige och fantiserat. Alla är väldigt vänliga och positivt inställda till oss turister. Det är vår uppfattning av både Guatemala och än så länge av Honduras. Alla dessa varningar från utrikesdepatrtemntet som vi läste där hemma är helt uppblåsta ur proportion tycker vi. Det skulle ju vara livsfarligt att gå ute på kvällarna med både rån, kidnappningar och mord. Visst vi är inte hemma än, men det är inte alls det intrycket vi har fått från Centralamerika!
Eftersom klockan än inte var så mycket så bestämde vi oss för att besöka ruinerna, det som orten är så otroligt känd för. Mayafolket hade en av sina främsta städer just i Copán av hela Latinamerika. Vi hade hört mycket om dessa arkeologiska fynd som vi gärna ville bevittna. Det skulle endast vara 1km från byn så vi började vandra. Vi frågade ett par gånger på vägen och alla pekade oss åt samma håll. Vi såg en skyllt mot ett museum men tänkte att det inte var något som intresserade oss och ville gå till parken med de kända ruinerna. När vi gått ytterligare en kilometer börjar vi ana att vi är på fel stig. Vi frågar en trevlig tjej om vägen och hon bekräftar att vi har gått alldeles för långt. Det var tydligen in där skylten visade som vi hade gått förbi. Det var bara att vända tillbaka. När vi kom tillbaka till den arkeologiska parken så var det endast en halvtimme tills de stängde så vi beslutade oss för att gå hem och ta det imorgon istället.
Hemma i byn och trötta i bena så planerade vi att leta upp en bankomat så vi kunde ta ut lite pengar och sedan köpa lite vatten innan vi gav oss hem till hotellet. Det visade sig vara lättare sagt än gjort. Tydligen fanns det 3 stycken bankomater i byn men den första vi hittade tog endast VISA, och vi hade Mastercard. Suck. Men skam den som ger sig, på andra försöket kunde vi ta ut våra Lempira och sparade hela 35kr. Under tiden på vår jakt så stötte vi på en lite udda kanadensare på centrumtorget han kom fram till oss och började krama oss från tomma intet. Han gav oss en hel bunt med "Free hugs" kuponger som han skrivit ut själv. Haha, ett riktigt original med andra ord. Han berättade att han bott här i 7 månader nu och att han spelat in ett par musikvideos som fanns på Youtube med poesi som han skrivit hemma i Kanada. Han berättade mer än gärna om orten och vad som fanns att göra här. När vi lyckats komma vidare och fått tag på vatten och snacks gick vi helt slutkörda hem till hotellet.
Vi slocknade i sängen så fort vi kom innanför dörren...och vaknade upp 2 timmar senare. Hungriga i magen gick vi ut på jakt efter mat vid 21-tiden. Vi hittade ett ställe där vi åt mat och drack bananmilkshakes. Detta var en lång och händelserik dag som vi kommer minnas med ett leende på läpparna. Många kramar till er där hemma!Read more
HondurasDepartamento de CopánBuena VistaQuebrada Seca14°51’7” N 89°8’31” W
December 27, 2014 in Honduras ⋅ ⛅ 25 °C
Fy vad skönt att få sova ut och vakna av sig själv. Eller ja, vakna av tuppen som gol utanför fönstret. Men ändå ingen klocka som är inställd för att man ska passa någon tid. Vi gick upp ur sängarna vid 8 och gjorde oss i ordning i vår egen takt.
När vi kom ner för trappan möttes vi av frågan "Do you want some coffé?". "Yes, please!" var svaret såklart. Ägarinnan visade oss ut på balkongen där solen sken och vi satte oss ner och fick en kopp kaffe och en te serverad. Sen ställde hon sig i köket och började laga frukost till oss. Kändes nästan som om man vore hemma hos svärmor Gullvor! :)
Vi fick omelett med rostatbröd och stekta grönsaker. Mycket trevligt och nu var vi "fit for fight" för att ta oss an Mayafolkets ruiner som vi missade igår.
Vi gick ut glada och nöjda med livet till den arkeologiska parken 1km från byn. Vi tänkte väl oss att vi skulle ta en kort promenad i parken och tittat på de gamla templen som var från innan kristus utan några större förväntningar. När vi står och kollar på priserna för inträdet så kommer en guide fram till oss och förklarar att han har en grupp med amerikaner som ska gå nu och undrar om vi vill följa med för $5 var. Vi slog till och det är något vi inte ångrar för en millisekund!
Vilken tur vi gick med Juan Carlos. Vi gick med 5 andra amerikaner som så vanligtvis var mycket framåt och trevliga som vi fått erfara tidigare på resan de flesta amerikaner är. Inte den blyga typen direkt och inte svåra att föra diskussioner med heller.
Säger bara "WOW" om vilket fenomenalt utvecklat folk Maya var. Kan som ni förstår inte gå in på alla detaljer som vi fick lära oss men ett axplock ska ni i alla fall få. Till er som gillar avocado som kommer från Avocato trädet som på Maya-språket betyder testikelträd...japp ni läste rätt.
Avocado = testiklar ;-)
Nu till den lite mer seriösa historien. Vi fick vandra mellan dessa olika Mayatemplen som de byggt ett för varje väderstreck och lika mycket under jord som man inte kunde se uppe vid ytan även om det var häpnadsväckande nog. Tydligen så var där totalt 16 stycken kungar som hade härskat i staden Copán över de 400år som Mayafolket levde där ostört. Juan Carlos, vår guide gick lite närmare in på ett par av dem. Den 16:e och den sista var Rising Sun som hade låtits bygga mycket av de kolossala byggnadsverk som vi klättrade på och bevittnade. Mayafolket var ju otroligt begåvade och hade full koll på astrologin och räknade månader och dagar som vi gör idag bara att deras år bestod av 18 månader med 20 dagar i varje. Ett bevis av deras smarthet var att nedaför en hög pyramid har de byggt en kvadratisk pol där regnvattnet samlades och bildade en gigantisk spegelreflektion av himlavalvet. Så de lärda Maya-personerna kunde stå högt upp på pyramiden, titta ner och se himlavalvet med alla dess stjärnor utan någon ansträngning och riskera att få ont i nacken av att kolla upp i skyn.
Det var väldigt tydligt hur Mayafolket gjorde skillnad på rika och fattiga. Föddes du fattig var du det livet ut. Som dock inte varade så länge utan i snitt 35år. Däremot föddes du som rik så hade du tillgång till helt andra heliga platser och en helt annan kunskap. De lyckades behålla det på detta viset genom ett helt gäng olika åtgärder. De rika talade till exempel två olika språk, ett med de fattiga och ett annat sinsemellan. Eftersom de rika kunde så mycket om astrologi så utnyttjade de det genom att kungen talade till folket och sa att gudarna begärt fler offer och mer skatter till de rika och om inte det efterlevdes så skulle solen släckas. 3 dagar senare blev det solförmörkelse som de lärda hade räknat ut. Därav såg de fattiga de rika som en koppling till gudarna och betalade vad de begärde.
Rising Sun hade precis som alla kungar 18 fruar, en för varje månad. Men de hade alltid en primär och en sekundär fru. Den primära frun var den som hade mest pengar. Den sekundära frun var den som han älskade mest. Alltså som de uttryckte det "one for money, one for love". De andra 16 var mer för underhållning, de hade ju ingen television på den tiden. Men att vara den primära frun hade sina fördelar men inte utan att ha en stor nackdel. När kungen dog så offrades alltid hans primära fru och hans betjänter med honom för att han skulle ha med dem till himmelriket.
Nu har jag nog babblat på alldeles för mycket om Mayafolket än vad någon där hemma orkar läsa. Nu kan man tro att vårt äventyr för dagen var slut och vi skulle ta det lugnt resten av dagen. Men icke sa nicke. Nu var det dags för att göra oss i ordning för "Horseback riding - Western style" eller häst ridning som ni säger där hemma. Inte lika fränt?
Vi blev hämtade vid hotellet och upptäckte ganska snart att de vi skulle rida med inte kunde ett ord engelska. Kändes som en flashback från Rumänien där vi råkade ut för samma sak. Vi tänkte oss att vi skulle rida en tur i skogen men de släppte in oss på två hästar i en paddock. Kommunicera med dem kunde vi ju inte heller. De pratade endast Rumänska.
Men som tur var så blev det inte så den här gången. Vi hoppade upp på två hästar som var väldigt lättstyrda och tog oss upp i bergen där Mayafolket lever idag. Vi stannade först till vid ett så kallat Maya-sjukhus, som i själva verket var en samling stenbumlingar där de karvat ut grodor i stenarna. Tydligen så ansågs grodor/paddor vara fertilitetsförbättrande varav anledningen till detta. Var massvis med födslar som gjorts på den platsen genom tiderna. Vidare tog vi oss genom djungeln till en avlägsen by där de levde mycket spartanskt. Vi blev visade till en systuga där de tillverkade egna tyger osv. jag passade på att köpa en halsduk för att sponsra det arbetet de lägger ner. Blir ett bra minne också.
Innan vi begav oss hemåt på hästryggarna tog vi en lemonad och en öl på Casa Grande högt upp på bergväggen. Nöjda red vi hem till Copán Ruinas efter ett par timmar på stigarna upp och ner för berget.
Jag hade fått lite smått mersmak efter ölen som jag drack på Casa Grande så vi stannade till vid Tony´s bar med ovanvåning där jag och Louise satte oss på balkongen och avnjöt vars en Cerveza i solnedgången. Den inhemska ölen här i Honduras heter Salva Vida, rekommenderas. 5 av 5 Uffar får den!
Vi hade hört om en tysk öleria/restaurang i närheten av vårt hotell som vi bestämde oss för att prova. Där blev det två "Christmas beer" som var deras specialare för dagen och vi åt lite tysk mat. Där kom kvickt en kanadensare som slog sig ner vid oss som likt de amerikaner vi träffat var väldigt pratglad, men absolut trevlig. Han berättade om Roátan Island där han ägde ett boende där han spenderade 3 månader om året. Så vi fick många nyttiga tips inför vår resa dit som bär av imorgon.
Tack och hej, leverpastej!Read more
HondurasDepartamento de CopánBuena VistaQuebrada Seca14°51’7” N 89°8’31” W
December 28, 2014 in Honduras ⋅ ⛅ 27 °C
Idag skulle bli en tuff dag i resans tecken. Klockan 05.30 ringde klockan och vi kom efter några snoozningar på fötter för att packa ihop det sista och äta frukost. Eller rättare sagt för mig att äta frukost, min kära Uffe tenderar att raffsa ut allt i väskan när vi kommer till ett nytt hotell och får lägga en kvart extra på att packa ihop. Nåväl, vi traskade tids nog iväg till bussen som skulle ta oss från Copan Ruinas till San Pedro Sula. Bussplatsen som ni kan se på bilden är inte mycket för världen likaså bussen som hade ett och annat hål i golvet.
Bussfärden skulle ta ca sex timmar och de första flöt på rätt bra. Efter fyra timmar börjar en tjej framför mig dra i min väska som låg vid mina fötter. Lite förvånad drar jag tillbaka den och tittar lite surt på henne. Hon pratade snabbt på spanska och jag förstod inte ett ord. Hon började dra i den igen och hennes reskompis säger på knackig engelska, "she is trowing up give me you bag". Jag tittar storögt på Uffe och säger "hon vill spy i min väska, igen ska spy i min väska inte". Jag glor surt tillbaka och räcker henne mitt vatten, "yes of course you can take my water". Efter ett tag förstod jag vad hon menade. Personen bakom oss hade spytt och det rann längs golvet, örk örk. Uffe och jag fick både spya på våra väskor, inte så jättefräscht.
Klockan ett kom vi fram till huvudstaden och vi blev tvungna att gå in på stationen för att få vår biljett till nästa buss. När vi la av våra väskor noterade jag ett paket med lufthål och ett större håll upptill. En höna stack förvånat upp sitt huvud för att spana in var hon hade hamnat. Jag noterade ännu en höna i paketet. Tyvärr såg det ut som att de skulle få åka i bagageutrymmet i den varma bussen. Stackars små fina hönor, tänkte på dem hela resan.
Uffe hade köpt med sig två pizzabitar och två varma mackor. Inte jättegott med det gick ner. Jag hade inte vågat dricka något under första delen av resan på grund av att det kanske inte skulle stanna för toalettpaus, det gjorde de inte heller. Eftersom denna etappen endast skulle ta två timmar tog jag några klunkar av det varma vattnet. Klockan tre kom vi fram till La Ceiba och hoppade in i en väntande taxi. Taxichauffören var så tjock att han knappt kom in i bilen och när han väl gjorde det körde han och smsade hela vägen, ingen smart kille direkt.
Vi väntade i en och en halv timme innan det blev dags för att gå ombord på båten som skulle ta oss till paradiset Roatán. Vi köpte ytterligare två varma mackor och lite chips. Båtfärden skulle bli minst sagt skumpig. I början log och skrattade passagerarna när båten reste-och sjönk sig i takt med vågorna. Kändes precis som när jag vågade mig upp i en liten bergochdalbana med familjen Pettersson för några år sedan.Lyckan var kortvarig då fler och fler kräktes i de små plastpåsarna som besättningen glatt delade ut. Fick en känsla av att de slagit vad om hur många som skulle spy just den här resan. Jag noterade hur Uffes vackra ansikte började vitna, han började också må illa av allt skumpande. Han bestämde sig för att inte spy och blev tvungen att svälja ner några gånger. Även jag började må dåligt. Först kände jag hur jag blev förkyld men sen också illamående. Vi fick berättat för oss att färjan brukar i folkmun kallas för "The Vomit Comet". haha inte svårt att förstå varför.
Vi var alla glada när båten äntligen kom fram och vi kunde gå av. Vi hämtade bagaget och blev upphämtade av en man som skulle köra oss till vårt nya boende Villagio Verde. Två glada Holländare hälsade oss välkomna till eras paradis. Även i mörkret såg det vackert ut, både Bungalown och omgivningen. Vi blev bjudna på dricka och fick information om boendet och om ön i sig. Jag kände mig sämre och sämre. När vi fick tillgång till vårt krypin kräktes jag några gånger och fick upp det lilla jag ätit. Förkyld och ont i magen tog vi en taxi till West End där alla restauranger fanns. Vi tog take away eftersom jag mådde som jag gjorde. Väl hemma började jag frossa och fick besöka toaletten ett antal gånger. Fina Uffe tog väl omhand om mig. Han gav mig medicin och väckte mig lite då och då för att ge mig små mänger ris och kyckling.Vilken fantastisk kille jag har!
Hoppas ni där hemma mår bra <3Read more
HondurasBay IslandsSix HutsIsla de Roatán16°22’53” N 86°25’31” W
December 29, 2014 in Honduras ⋅ ⛅ 26 °C
Idag har vi haft en väldigt lugn dag utan några större event. Framförallt för att Louise fortfarande är lite smått krasslig sen gårdagen. Men likväl har det varit en skön och avkopplande dag.
När vi vaknade vid halv 9 började Louise med att känna efter hur hon mådde. Efter en kortare analys var det bättre än kvällen innan. Vi gick ut på vår veranda till bungalowen som vi bor i och möts av en kopp kaffe och en kopp te. Till det fick vi vars en skål med färska frukter och nypressad apelsinjuce. En kort stund senare kom Toni, ägaren upp med två tallrikar med omelett, bacon, korv och rostat bröd på. Lyxigt och i lugn och ro avnjöt vi frukosten innan vi gjorde oss redo för swimmingpoolen.
Vi har en privat pool precis bakom vår bungalow som vi har tillgång till 24h om dygnet. Nu var det dags för premiärdoppet. Underbart var det att ligga och steka i den skållheta solen och med jämna mellanrum ta ett svalkande dopp. Eftersom solen var så intensiv var det inte ofta mer än 10min mellan doppen.
Ytterligare en fördel med Villago Verde som vårt boende heter är att de har ett kylskåp fullproppat med olika sorter av lokala ölsorter som det bara är att plocka fritt ifrån. Får såklart betala när vi reser här ifrån, får se vad notan slutar på ;-) $2 per bira är ändå helt okej.
När klockan närmade sig 14 bestämde vi oss för att bege oss ner mot West End, närmsta orten med restauranger och barer här på ön. Vi promenerade längs strandpromenaden och köpte ett nässpray på ett apotek, galet dyrt 65kr. Blir väl så när allt måste importeras till ön och de har en form av oligopol, tillgång efterfrågan. Strax efter satte vi oss vid ett lunchhak och åt.
Louise verkar få behålla även denna måltiden i magen. Vilket är ett steg framåt.
Tanken var att vi skulle ut och snorkla i havet men Louise var lite trött och ville gärna hem.
Vi gick inom en närköps butik och köpt lite mat för att kunna äta kvällsmat där "hemma".
Imorgon planerar vi att ta vattentaxi till West Bay som ska ha Karibiens bästa strand! Det om Louise progres fortsätter och hon känner sig frisk nog. Vi ser iallafall mycket fram emot att snorklar vid den stranden där de säger att reven inte är alls långt ut med åtskilliga olika fiskarter och gigantiska havssköldpaddor.
En tanke sänds till alla anhöriga till passagerarna på Air Asia flygplanet som är försvunnet i Sydostasien.
Hoppas ni har det bra där hemma och stressar ordentligt inför nyår...haha!Read more
HondurasBay IslandsSix HutsIsla de Roatán16°22’53” N 86°25’31” W
December 30, 2014 in Honduras ⋅ ⛅ 27 °C
Hejsan hoppsan från vår Bungalow!
Vår dag började redan klockan sex i morse då klockan ringde. Vi hade blivit informerade om att vi måste ha vår AC avstängd mellan klockan sex och åtta på morgonen på grund av ett inplanerat strömavbrott. Detta för att diselaggregatet som ska strömförsörja anläggningen blir överbelastat om air-condition är igång. Vi somnade gott om och vaknade tre timmar senare. Idag bjöds det på pannkakor och frukt, mums! Inte helt fel att få frukosten serverad på vår terass.
Några timmar senare tog vi taxi till West End för att besöka apoteket och sedan ta en vattentaxi till West Bay. Vi åkte båt på det kristallklara vattnet och kände vinden blåsa svalkande. Här på Roatán är det 32 grader, betydligt varmare än i Guatemala. Framme i West Bay var det liv och rörelse på stranden. Varje dag stannar stora lyxkryssare till och just idag var det amerikanare och italienare som besökte stranden. Det finns många olika typer av vattensporter och andra akriviteter att prova på. Eftersom jag fortfarande var ordentligt förkyld valde vi istället att bada och snorkla. Bara några meter ut kunde vi skåda korallrev och färgglada fiskar. Eftersom vi lämnat vår tillhörigheter på stranden var vi bara ute en kort stund.
Vi gjorde upp en plan för att kunna bada och snorkla i lugn och ro. Vi åt på en liten restaurang längs stranden, burgare och kyckling blev det. Tråkigt nog var där dålig service, dyr och inte så värst god mat. Efter lunchen lämnade vi våra saker till barpersonalen så vi kunde ge oss ut i vattnet igen. Denna gången blev det en längre snorkeltur. Mysigt att simma hand i hand och titta på vackra fiskar. Vi hade läst att det skulle finnas stora havssköldpaddor i havet kring Roatán men vi såg inga tyvärr.
Klockan 17.00 tog vi vattentaxin tillbaka till West End för att dricka lite öl och äta mat. Jag hittade en liten pratglad katt som jag matade (brukar alltid ha lite kattmat i väskan om jag skulle råka träffa på hungrig misse). Vi drack en varsin öl och tittade på solnedgången. Tyvärr så hade vi inte tillräckligt med pengar med oss för att äta på restaurang. Vi köpte lite kött, bönor, ägg, mjölk och pasta med oss hem. Måltiden blev väl inte jättegod men ack så billig.
Imorgon hoppas jag på att må toppen!
Adios amigos :)Read more
HondurasBay IslandsSix HutsIsla de Roatán16°22’53” N 86°25’31” W
December 31, 2014 in Honduras ⋅ ☁️ 25 °C
Som rubriken säger, gott nytt år från oss <3
Vi hade planerat att njuta av ännu en dag på stranden men vaknade av att regnet smattrade på taket. Regnet höll i sig mer eller minde hela eftermiddagen. Runt lunchtid blev det dock ett uppehåll och solen tittade försiktigt fram. Vi passade då på att bada i poolen och sola. När vi hade blivit torra promenerade vi 10 minuter till en mack för att inhandla en lättare lunch.
Vi hade blivit inbjudna till det holländska paret som ägde Vilargio Verde för en skål på tolvslaget svensk tid. Vi klädde upp oss och tog med bubbel som vi köpt på macken. Vi kände oss direkt lite felplacerade där eftersom deras vänner endast bestod av äldre par. Vi fick smaka på en Holländsk nyårsspecialitet tillsammans med gott i glasen. Denna specialité påminde mycket om wienerbröd men var flottigare och inte alls lika söt. Fler av deras vänner kom, bland annat en kvinna som såg ut att vara hämtad från Hollywoodfruarna med sina höga klackar och opererade ansikte. Hon hade med sig en liten söt hund och visade stolt upp hundens skinande tandrad - "lilla Izzty tycker om att ha nyborstade tänder".
Efter det svenska tolvslaget tog vi taxin till West End för att hitta någonstans att äta. Klockan var bara 17.30 lokal tid och det var fortfarande lite folk på gatorna. Vi hoppade högt då smällare avfyrades precis bakom oss. En man med en hund i koppel gick och slängde smällare bakom folk för att se deras reaktioner. En äldre man framför oss skällde ut honom efter noter och ifrågasatte hans intelligens som smällde smällare precis bredvid sin hund. You go old man!
Efter att ha promenerat en stund hittade vi en restaurang som föll oss i smaken. Den var placerad på ett trädäck med utsikt över havet. De erbjöd tyvärr ingen speciell nyårsmeny så vi valde nachos till förrätt och till huvudrätt valde jag fisk och Uffe Fajitas. Vi njöt av att se solnedgången och pratade om 2014 - vårt år. Vi pratade bland annat om den oförglömliga förlovningen och lägenheten som vi köpt. Så lyckliga vi är med våra liv tillsammans och vilken tur att vi har en sådan fantastisk familj och underbara vänner som alltid ställer upp.
Vi valde att åka hem efter middagen eftersom det fortfarande var flera timmar tills tolvslaget. Vi packade klart för att sedan koka te som vi drack på terassen. När klockan närmade sig 24.00 klädde vi om till badkläder. Vi hoppade ner i poolen, kysstes och lyssnade på fyrverkeriernas dån ovanför våra huvuden.Read more
BelizeBelize DistrictBelize CityMoho Cay17°31’49” N 88°11’46” W
January 1, 2015 in Belize ⋅ ⛅ 29 °C
Vår nyårsafton blev en ganska lugn tillställning, vilket var ganska tur med tanke på vår tidiga flight på nyårsdagen.
Vi var uppe och redo redan kl 05.30 för att åka till Roátan Airport. När vi kom fram var det tydligt att det var tidigt dagen efter stora festligheter. Den lilla personal som var på plats såg ganska utmattad ut och många kontrollstationer var inte ens bemannade när vi kom. Men vi checkade in vårt bagage och gick vidare till gaten på denna minimala flygplats. Jag var ganska exalterad över flygresan eftersom det var ett propellerplan vi skulle flyga med från ön till Belizes fastland. Inte så ofta men åker med ett sådant, nu var det i och för sig inte så länge sedan eftersom vi flög med ett propellerplan när jag friade till Louise i september. Men som sagt det var lite extra spännande och förenades med en positiva och bra minnen tyckte både jag och Louise som tänkte tillbaka till den underbara dagen 20 september.
Det var totalt 12 platser i flygplanet men denna dag var vi bara halv besättning, alltså 6 personer. Längst fram satt de två piloterna som skulle flyga maskinen utan någon som helst avdelning till oss andra. Så klart satte vi oss längst fram precis bakom piloterna där vi kunde övervaka alla hundratals knappar och spakar. Flygresan gick smidigt och tog endast 45 minuter, Louise klamrade sig fast i sätet med båda händerna en gång under resan när vi flög igenom ett regnmoln och det blev aningens turbulens.
Nu var vi framme i ytterligare ett nytt land, Belize. Vi får hoppas för allt i världen att vår trip till Belize inte slutar som för Mike Ehrmantraut i TV-serien Breaking Bad. För er som inte är inbitna Breaking Bad-fans så kan jag förklara att de använder "En resa till Belize" eufemistiskt som ett sätt att säga att en person skulle "göras av med"/mördas. Vet egentligen inte anledningen till deras sägen men efter att avsnittet sänts blev Belize vida känt över hela världen, om än i ett relativt negativt ljus...
Framme vid Belize International Airport fick vi vänta i vad kändes som evigheter för att komma in i landet. De fick tydligen inte rätt på sina system efter årskiftet. En amerikansk kvinna som bott på Roátan i 35år och brukade pendla sträckan sa att hon aldrig varit med om att flygplatsen var så öde som den var idag. Inte ens bagagebanden snurrade med vår väskor utan vi fick hämta dem från en hög. När vi till slut kom igenom tullen och fick vår stämpel i passet så hoppade vi in i en taxi för att ta oss till vårt hotell i Belize City. Det var en exklusiv Town Car som vi åkte så utrymme var det ingen brist på.
Vi kom fram till vårt hotell Bakadeer Inn tidigt på morgonen. Vi hade valt ett lite billigare hotell nu i två nätter eftersom vi bott lite lyxigare tidigare och även ska göra det i Mexico. Så ett 2-stjärnigt hotell fick duga som kostade oss 600kr för 2 nätter. Men de hade åtminstone air-condition vilket är det ända måstet i denna värmen.
Eftersom vi var tidiga kunde vi inte checka-in och få tillgång till vårt rum direkt så vi gav oss ut i staden på jakt efter mat.
Vilken spökstad vi kommit till! Allt var igen bommat, jag menar verkligen allt. Fick känslan av att någon naturkatastrof dragit förbi som en tornado eller något eftersom det var inte en käft ute.
Eller så hade de fått hör att vi skulle komma, vet inte vilket?! ;-)
Det visade ju sig vara att det var nyårsdagen som gjorde att alla höll sig inne och allt var stängt.
Vi lyckades tillslut få tag på lite bananer och några Snickers som fick bli vår frukost. Vårt första intryck av Belize City kan man ju inte säga var någon höjdare direkt, nergångna byggnader och stendött. Vi insåg att vi var tvungna att hitta på något under morgondagen för att inte börja klättra på väggarna. Vi surfade ut på det välkända internet och hittade två saker som vi verkligen ville se och upptäcka medan vi var i Belize. Det var så kallad Cave Tubing när man åker med en badring på flodströmmar genom grottor djupt inne i djungeln. Det andra var Belize Zoo som ansågs vara ett av världens bästa zoo som bara har inhemska djurarter som lever i området som tagits omhand av en eller annan anledning på grund av skador eller liknande. De får bo i sin naturliga miljö samtidigt som besökare kan få möta dem på nära håll.
Jag började mejla till diverse turguider i hopp om en utflykt med kort varsel. När det närmade sig för mat igen så insåg vi att vi var tvungna att kolla upp vad som var öppet innan vi gav oss ut. Tacka gud för att kineserna har ett annat nyår än oss, så alla kinakrogar var öppna. Vi gick till en i närheten och åt lunch. Louise som var extra exalterad över att hon skulle kunna beställa vegetarisk tofu som det annars är brist på här i Centralamerika. Hennes hopp förvandlades snabbt till förtvivlan efter att ha stoppat den första tofubiten i munnen. Den smakade tydligen bara stekolja som det var indränkt i. Missnöjd Lojsan, men jag var nöjd med min heta kyckling med cashew-rätt.
Fortfarande hade vi inte lyckats få tag på något företag som kunde ta oss på utflykten dagen efter och kvällen närmade sig. Vi började tappa hoppet medan vi låg på vårt hotellrum och kollade på Million Dollar Listing: New York. Vi började bli hungriga igen och Louise var supersugen på indiskt. Så hon ringde till en indisk resturang i närheten och frågade om de kunde köra ut maten till vårt hotell, vilket gick bra. Främsta anledningen var att vi blivit rekommenderade att inte gå ute på gatorna när det är mörkt. Efter en stund kom de med maten och vi kunde äta oss mätta och belåtna, mycket smidigt.
När kvällen blev framåt 22 tiden fick jag ett mejl om att de kunde ordna en tur för oss till morgondagen. Det var ganska dyrt för att göra den kombon vi ville, USD $100/person ca 750kr för oss var. Efter att funderat ett tag och kommit fram till att vi verkligen ville göra det och tror det var värt det så mejlade vi tillbaka vid midnatt i hopp om att det inte var för sent att bestämma sig. Utan att vet hur morgondagen skulle utspela sig gick vi till sömns.Read more
