Spontansafari vid sydligaste udden

Vissa dagar är mer speciella än andra - idag skulle visa sig vara just en sådan dag. När klockan närmade sig 14.00 hade vi redan hunnit med en löprunda, ett gympass, poolhäng, mys med Junie och lunch i vår lilla lägenhet. Nöjda över hur dagen hade börjat hoppade vi in i bilen och körde i närmare två timmar söderut, till Cape of Good Hope - på svenska Godahoppsudden. Tycker det låter festligare med Grodahoppsudden dock som jag trodde var dess riktiga namn fram tills idag. Udden är känd för sin vackra natur med stränder, klippor och slätter - hem för både rik fauna och flora. Lite chockade över inträdesavgiften på 320 rand/person passerade vi bommarna. Vanligtvis ligger inträdet till en nationalpark på ca 70 rand/person för internationella besökare. Spända av förväntan körde vi mot Cape Point som är felaktigt känd för att vara den sydligaste punkten i Afrika (den sydligaste spetsen ligger några mil iväg).

"Aha så det är här alla turister hänger" tänkte vi när vi såg alla människor som samlats vid den lilla hissen. The Flying Dutchman heter den hiss som går längs bergskullen upp till den gamla fyren som står på den "sydligaste punkten". Hade det inte varit för att jag läst om den otroliga utsikt som bergskullen skulle erbjuda hade jag aldrig ställt mig i kön. Turistfälla var ordet som malde i huvudet när vi betalade för biljetter. I det lilla trånga och varma utrymmet fångade Junie några spanska damers uppmärksamhet. Som de pratade och gullade med henne. Personligen kan jag inte riktigt förstå denna kärlek till främmande barn. Cape Point erbjöd verkligen en vacker utsikt över stränder, berg och kristallblått hav så långt ögat kunde nå. Dock hade platsen varit mer bedårande om man inte trängts med alla dessa människor. Efter lite amning på en bänk i skuggan tog vi hissen ner igen.

Den gamla fyren blev under 1900-talets början utbytt efter orsakat ett flertal olyckor. Placeringen och höjden fick fyrens skarpa ljus att omslutas av dimridåer och därav titt som tätt orsaka förvirring hos dåtidens sjömän. Ett flertal skeppsvrak går att skåda runt udden och det var just till ett sådant vi begav oss mot. Under vår resa har vi sett ett flertal skyltar som varnar för babianer men trots mycket skådande har vi aldrig sett några. Längs vägen till Olifantsbos strand fick vi syn på en hel familj som gick längs vägkanten. Vi var snabbt uppe med kameran och tog glatt ett flertal bilder på våra släktingar. Vi svängde av på en mindre väg och vipps var alla turistbilar borta. Vår lycka slutade inte med babianerna utan vi fick syn på strutsar, zebror och antiloper - vi var på safari! Det är något speciellt med att se dessa vackra djur i sina naturliga miljöer. Jag önskar att alla djur får känna solen på ryggen, de svala vindspustarna och gräset under fötterna.

För att inte missa deadline för utpassering och spendera natten i nationalparken gick vi fortast möjligt med sand i skorna över sanddynerna. Solen stekte och vinden var varm denna härliga dag. Vraket var inte superspännande att titta på då endast några stora metalldelar fanns kvar. Med gott mått passerade vi bommarna och körde hemåt med en trött Junie sussandes sött.

Kommande dag blev lugnare i tempot och förmiddagen spenderades i och vid poolen. Vi besökte den långa gatan Long street på eftermiddagen och roades oss med att titta i butiker och strosa runt i lugnt tempo. Vid tog en juice och en kaffe med uppsikt över marknaden och servitrisen visade sig vara mycket barnkär. Hon pratade med Junie och tog sedan hennes färgsprakande leksak för att leka med henne. Dock så var leken mer retsam och passade nog ett större barn bättre. Hon höll fram leksaken och när Junie sträckte armarna mot den drog hon bort den. Uffe och jag tittade på varandra, hur gör man i en sådan situation? När hon inte slutade markerade Uffe genom att ge Junie en ny leksak. Hon fattade vinken. Som nyblivna föräldrar ställs man inför flera kluriga situationer, vad tycker vi är okej och inte okej. Vi bestämde oss innan resan att ingen annan får hålla henne på grund av smittorisken (hon har inte hunnit få alla vaccinationer än). Vi har varit fasta på den punkten trots att många sträckt fram sina armar och frågat om de får hålla henne.

Klockan närmade sig middag och vi blev veliga, skulle vi åka hem eller skulle vi hitta en restaurang. Vi bestämde oss för det sista alternativet. Restaurangerna var nedsläckta på grund av ett planerat strömavbrott. Endast vissa serverade mat vilket gjorde vårt val lite enklare. Nu var det bara att få Junie att somna så vi kunde njuta av maten på den populära italienska restaurangen vi valt. Vagnen rullade fram och tillbaka, fram och tillbaka i något som kändes som en oändlig tid. För att inte missa det enda lediga bordet beställde vi på stående fot och Uffe tog plats vid bordet. Jag kämpade på med amning och vagnkörning utanför restaurangen. Junie var ledsen och hungrig då hon saknade ersättningen hon brukade få på kvällen. Vi hade inte planerat att stanna så länge som vi gjort och hade därför ingen ersättning med oss. Vi bytte plats vid bordet och det blev Uffes tur. Maten kom in och Uffe syntes inte till. Jag åt upp snabbt, lite orolig vart de tagit vägen. Efter en lång stund rullade Uffe och en nöjd Junie in. Uffe hade räddat situationen genom att köpa en klämmis till henne. Dagens läxa - åk inte iväg utan ersättning.

Så bra som jag sovit under resan har jag inte sovit på sex månader. Innan vi reste vaknade Junie tre gånger per natt och uppvaken kunde vara upp till 1.5h. Nu vaknar hon oftast bara en gång och Uffe sköter matningen. Denna natten var precis lika bra som föregående och vi vaknade alla tre utvilade kl 07. Idag skulle vi åka tillbaka till Old Biscuit Mill och lördagens matmarknad. Området var fullproppat med besökare och försäljare som sålde allt från grönsaker till träskulpturer. Jag hittade en present till julklappsspelet och ett halsband. Uffe stackaren såg mest förvirrad ut och visste inte var han skulle börja. Stämningen var på topp med liveband och glada människor. Det var inte lätt att bestämma sig vilken maträtt vi skulle välja av all världens mat som erbjöds. Det blev quesadillas och vatten att dricka. Uffe tittade längtansfullt mot ölstånden medan han drack sitt vatten. Vi körde vidare och hamnade på V&A Waterfront. Vi spenderade några timmar i och runt köpcentrat innan vi åkte hem. Kvällen avslutades med ett bad i badkaret vilket uppskattades mycket av en plaskade liten dam.Read more