Omständig resa blev hemskare

Idag hade vi ställt klockan ytterligare lite tidigare så vi skulle hinna med ett morgondopp i havet innan bussen till båten skulle gå. Kvällen innan fick vi meddelat att bussen som skulle hämta upp oss mot Soanierana där båten till Sainte Marie skulle gå skulle komma kl 8.30. Klockan sju hade vi tagit vårt morgondopp och var precis i fart med att skölja av all sand i duschen när Besson kommer på hälsandes i vår bungalow. "I'm so sorry, I'm so sorry" säger han på sitt karakteristiska sätt och förklarar att båten behöver gå tidigare pågrund av tidvattnet och bussen går om en halvtimme. Så istället för att hinna äta frukost i lugn och ro så fick vi göra oss i ordning och packa våra ägodelar och ge oss av till platsen där vi skulle bli upplockade.

Hungriga efter att ha missat frukost och det ända Louise fick att äta till middag kvällen innan var en skål currypotatis ...de är inte så vana vid vegetarianer här på Madagaskar kan vi lugnt konstatera. Louise blir oftast erbjuden maträtter där de bara plockar bort köttet utan någon ersättning. Lite skillnad emot hemma om man säger så.

Vi fick informationen att vi nu skulle åka buss i två timmar till en hamn för att sedan åka en timme båt över till ön Sainte Marie. Detta var betydligt mer omständigt än vår ursprungliga plan som innebar att vi skulle ta en ordentlig färja från hotellet där vid bodde för natten. Eftersom den enligt utsago var i sönder fick vi ju snällt göra det bästa av situationen.

Det var minst sagt en kontrast från vår privata bil när vi hoppade in i den fullproppade bussen som stank av svett och var inte från varken detta eller förra decenniet. Louise drog ändå nitlotten av oss båda som hamnade bredvid en inhemsk man som skulle frakta en fönsterruta till ön och hade denna mellan bena och satt så bredbent han bara kunde för att skydda denna Louise mindre nöjd som fick sitta inklämd på den redan trånga bussen försökte med både det ena och andra för att få honom att maka på sig. Det blev dessvärre ingen större framgång för. Louise så hon fick nöja sig med att svära åt honom på svenska.

Efter två timmar med ett mindre stopp där vi hann med att äta två små yoghurts var vi framme vid en hamn. För er som har varit i Afrika eller sett filmer som utspelar sig där kan kanske föreställa er den annars för oss västerlänningar oförståeliga kaosen som konstant består. Så fort vi hoppade ur bussen blev vi omringade av mörkhyade män som på franska ville hjälpa till att bära vårt bagage. Starka som vi är behövde vi inte hjälp med detta men hur skulle vi hitta till vår båt, rätt båt? En av killarna som vi avfärdat tidigare som inte ville ge sig övergick nu från franska till mycket dålig engelska och sa, "You have to go to police with passport". Okej, tänkte vi och hakade på honom som visade oss till en stuga där uniformerade män och kvinnor höll till. Vi räckte över våra pass och de öppnar en bok och tar fram en penna och börjar manuellt skriva av informationen från våra pass. Vi står och funderar på om detta verkligen är rätt, det kändes ju seriöst eftersom de stod med pistoler och uniform men hur skulle vi hittat dit om vi inte råkat hänga med killen, och hur kan det vara så primitivt att de skriver allt för hand. När och i vilket syfte skulle de ha nytta av denna informationen? När de skrivit av allt de hittat i passet bad de oss komplettera med vår adress och våra föräldrars namn.

Klara på denna station fortsatte killen som ledde oss vidare till ytterligare en hydda som han pekade in oss i. Här satt en ensam polisinspektör med en annan bok och bad oss om våra pass. Vid det här laget kände vi oss vana och räckte över våra pass medan han skrev för fullt i sin bok.
Nu var han klar och vi kunde backa ur den lilla hyddan som var så liten att vi inte kunde vända oss i den med ryggsäckarna på ryggen.

En komisk tillfällighet inträffar oss nu. Vet inte om ni kommer ihåg det tyska paret som vi nämnde snabbt som vi träffade på vårt hotell i huvudstaden Tana andra dagen på Madagaskar. Dessa såg vi på vårt hotell i Andasibe när vi satt och drack kaffe en eftermiddag men kunde inte hälsa då de var påväg åt andra hållet. Nu står de och tjoar och hälsar bredvid oss. Vi har lyckats komma till samma hamn sådär 20 timmars bilfärd från där vi sågs första gången. Vi skrattade båda över slumpen och konstaterade att vi inte skulle åka samma båt till ön och önskade varandra lycka till med den fortsatta resan.

Vi gick nu vidare med killen i fronten och undrade vad nästa station skulle bli. Nu var det äntligen båten. Det vi skulle åka över var en 12 meters båt för 40 personer istället för färjan El Condor som var initiala planen. Men nu var vi i alla framme vid vår båt. Gav killen 4000 Ariary som sen kilade iväg. Vi satte oss på plats och undrade när båten skulle avgå. Louise började skruva på sig och var jätte kissig. Hon frågade mig om jag inte också var kissig varpå jag svarade, - Jo men vill inte missa båten. Efter att tittat oss runt och insett att båten långt ifrån var halvfull så gick jag med på att försöka leta upp en toalett trots att båtresan bara skulle ta en timme. Louise gick och frågade den ena efter den andra som bara pekade henne vidare och varken de eller hon förstod varandra då de pekade in på konstiga ställen som inte alls var toaletter. Jag tog ledning och gick mot en restaurang, eller i alla fall ett ställe där människor satt och åt. Här måste de ju ha en toalett. Servitören jag frågar pekar oss bak ut på gården bakom restaurangen. Vi ser ingen toalett och fortsätter bak där nästa person pekar oss tillbaka till ett litet hörn. Det var alltså deras pissoar mitt ute på gården bakom matstället. Det är så surrealistiskt att det inte riktigt går att förklara men osäker på om det är rätt att kissa på deras stenplattor så ställer jag mig först innan det var Louises tur. Hon tvekade lääänge tills jag sa att det blir förmodligen inte bättre än såhär just nu, "så hur nödig är du?" Då satte även hon sig och kissade medan jag höll utkik. Vilken speciell upplevelse det var. När vi satt oss på båten igen var vi ganska nöjda över att vi fick det uträttat.

Nu åkte vi på båten i vad som kändes som flera evigheter. Det skulle ju ta en timme att åka till ön. Men förmodligen var vädret och vågorna inte till vår favör och vi kom knappt framåt utan guppade mestadels upp och ner. Louise som redan var irriterad sedan medpassageraren på bussen upptäcker nu att hon fått begagnat tuggummi på sin flytväst som nu kletat fast sig ordentligt på hennes väska. Hon var inte jätte road just nu och svor åt alla sorters folk och undrade vad det var för fel på människor som lämnade kvar begagnade tuggummin...med våra gamla flygbiljetter lyckades hon skrapa bort det mesta, men fortfarande bitter över sitt öde denna dag.

3 timmar senare var vi äntligen framme på ön. Här väntade åtminstone fortfarande chauffören som skulle köra oss till vårt hotell La Crique. Vi hoppade in för ytterligare 45min åktur innan vi var framme vid anläggningen. Här möttes vi av den Franska ägaren Sven som visade oss till vår bungalow. Utmatade men glada av att vara framme gick vi direkt till restaurangen för att få något att äta då det var en lång fasta sedan senaste måltiden för oss.

Vi bestämde oss för att ta en lugn eftermiddag på resortet och bara njuta av solen och planera våra kommande dagar på ön. Vid solnedgången vandrade vi upp på en utsiktsplats precis bakom vår bungalow som var helt magnifik. Solen gick dessvärre ner bakom några moln men utsikten var ändå en syn som var en fröjd för ögat.Lue lisää