Smärtfri resa till St. Maurice
25. september 2016, Tyskland ⋅ ☀️ 19 °C
Söndagen den 25 september har inte bjudit på några direkta märkvärdigheter.
Förmiddagen spenderades på hotellet eftersom i Tyskland så är butiker generellt stängda på söndagar till skillnad från ex. Sverige och USA. Anledningen till USA exemplet är för att det befanns sig två äldre amerikanska par i hotellreceptionen och var märkbart bittra över att det var så dött i Frankfurt en söndag. Lite underhållande för oss faktiskt eftersom vi förstod varenda gnälligt ord från dem och vi kunde kommentera det sinsemellan utan att du förstod ett dyft. Dessutom visste vi ju att vi snart befann oss på Mauritius så det gick ingen nöd på oss.
Själva transfern till flygplatsen och incheckningen av bagaget gick mycket smidigt till skillnad från stressen dagen innan
.
Vi flög med flygbolaget Condor till vårt första riktiga mål på vår smekmånad. Första intrycket från Louise var inte direkt supernöjt, de tog 8€ för att få tillgång till hela deras mediaarkiv. Det tyckte Louise bestämt skulle ingå ;-) Som tur var valde medpassageraren snett framför bra naturfilmer med lejonsafari så att Louise kunde luta sig och åka snålsjuts.
Hennes nöjdhet ändrades när vi blev serverade vår första måltid. Vi hade beställt specialmåltid eftersom hon skulle få vegetariskt och blev serverad en måltid märkt "Premium Class" med riktiga silverbestick och enligt utsago god mat.
Själv fick jag nöja mig med folieförpackning och plastbestick.
Den 11,5h långa resan gick smärtfritt tack vare jag laddat iPaden med hela säsong 2 av Narcos. Tack Pablo Escobar.
Blev alltså inte någon sömn för mig men det kanske var lika bra. Vi tog våra första malariatabletter igår och läser man bieffekterna på förteckningen blir man helt mörkrädd, känns som malaria vore en dans på rosor jämfört med vissa av bieffekterna. Däribland psykos och mardrömmar på 1 av 10 patienter. Lite läskigt men det får tiden utvisa om jag är en utav dem.
Louise tog samma malariatabletter när hon var i Tanzania så hon verkar klara det fint :)
Blev ett slaskinlägg utan så mycket händelse idag, förhoppningsvis blir det mer aktivitet framöver.
Vi vill också passa på att tacka de som bidrog till vår flygresa som bröllopsgåva!Les mer
Första dagen på Mauritius
26. september 2016, Mauritius ⋅ ⛅ 22 °C
Vi landade klockan 04.40 lokal tid på Mauritius. På väg ut från flygplatsen möttes vi av en behaglig vindpust. Temperaturen låg redan på 21 C, en lagom temperatur för att förhandla med taxichaufförer. Vi insåg rätt snabbt att 30 Euro som hotellet hade erbjudit oss taxi för var ett bra pris. Vi hade tackat nej eftersom vi var övertygade om att vi skulle kunna få ett betydligt bättre pris själva. Bossen, som ena taxichauffören kallades för sa att taxiresan skulle kosta 56 Euro. Vi vände på klacken när vi hörde priset och började tåga iväg mot ett annat gäng chaufförer. Snabbt som attan blev vi ropade tillbaka. Deras lägsta pris var 35 Euro. Vi sa att vi åker med för 30 Euro och det accepterades.
I taxin mumlade chauffören att det resan kostade 35 Euro eftersom han var tvungen att betala en avgift till flygplatsen
. Vi struntade i honom eftersom vi kommit överens om ett pris. Istället tittade vi på omgivningen som swishade förbi. Genom fönsterrutorna fick vi se både jordbruksmark med bananträd men även nergångna hus och affärslokaler. Vi såg nyfiket fram emot Flic En Flac, ett område känt för sina vackra stränder och som också skulle bli vårt tillhåll de närmsta sex dagarna.
När vi närmade oss gav vi chauffören en karta med vägbeskrivning till Villa Osumare. Snabbt kom vi rätt och stannade utanför en grind. Vi betalade chauffören 30 Euro men han ville ha 5 Euro till. Vi förklarade att det var priset som vi kommit överens om och ringde på ringklockan till hotellet. Klockan var nu 05.30 på morgonen och ingen öppnade. Chauffören stod och tittade på oss i ca 5 minuter innan han gav upp och brummade iväg. Vi axlade våra ryggsäckar och gick för att hitta stranden.
Morgonsolen värmde skönt när vi slog oss ner på en bänk nära havet. Bredvid oss hade vi en dam som utfodrade sina hönor och tuppar. Söta och roliga att titta på. Stranden och havet såg inbjudande ut. Mycket nöjda med det vi såg passade Uffe på att skriva sitt första blogginlägg. När klockan närmade sig åtta och vi hade fått ordentlig träsmak gick vi tillbaka till hotellet. Denna gången blev vi insläppta till det lilla mysiga hotellet med pool.
I väntan på incheckning blev vi erbjudna frukost. Hemmagjord sylt på rostat bröd smakade fantastiskt gott. Uffe var lycklig över att få sitt bryggkaffe. Efter frukosten bytte vi om och gick ner på stranden. Temperaturen var nu uppe i 26 C och vi vågade inte ligga så länge eftersom vi kletat in låg solskyddsfaktor. Vi bestämde oss istället för att hitta en indisk restaurang som hotellet rekommenderade. Den långa promenaden var vi glada att vi gjorde. Maten var fantastisk!
Senare på kvällen efter att ha sovit några timmar (mycket nöjd Lojsan) tog vi bussen till köpcentret för att köpa minneskort till kameran och högre solskyddsfaktor. Vi kunde snabbt konstatera att chauffören inte lärt sig om ecodriving, han satte gasen i botten för att sedan kunna tvärnita (tror han tyckte det var kul att se passagerarna åka hit och dit på stolarna).
Kvällen avslutades på en liten thairestaurang med utsökt mat. Fantastiskt avslut på en fantastisk dag.Les mer
Flera spännande dagar framför oss
27. september 2016, Mauritius ⋅ ⛅ 25 °C
Morgonen började på bästa sätt med frukost på rummet. Nybryggt kaffe, apelsinjuice och flera olika sorters färsk frukt var lite av vad det bjöds på. Mums!
Det tackar vi farmor Ann och farfar Ove för som gav oss både boende och frukost i bröllopsgåva.
Eftersom vi började dagen i tid så var vi smorda med solskyddsfaktor 50 och redo för stranden redan vid nio. Så härligt att få ut så mycket som möjligt av dagen.
Vi promenerade ner genom en skogsstig direkt bakom hotellet som leder ner till havet och den 5km långa strandremsan vid Flic En Flac Beach.
Här gottade vi oss ordentligt och snorklade ett par turer vid starandkanten. Som förväntat var här inga roliga fiskar att titta på alls, bara lite sjöborrar och en och annan zebrafisk.
Något som är påtagligt är hur nära ekvatorn vi är. Efter bara några minuter uppe ur det svalkande vattnet så känner man hur solens strålar bränner så att det nästan luktar stekt fläsk ;-) ...då är det dags att vända på sig.
Efter ett par timmar var det jag som tyckte att de var nog för idag för att inte riskera bli alldeles för vidbränd. Sen blir jag ju också så otroligt snabbt rastlös av bara strandhäng.
På vägen stannade vi till vid en av flera "Food trucks" vid stranden och köpte en kyckling kebab till mig, de frågade vilken sås..."all" svarade jag för att det skulle gå snabbt och lätt. Den blev rätt spicy... :-P
När Louise (som alltid ska vara så jäkla nyttig) ätit upp sin fruktsallad så gick vi och bokade en scooter för morgondagen för att köra och utforska ön på egen hand. Ska bli spännande att köra bland alla dess Mauritier som älskar att använda tutan till höger och vänster.
När vi ändå var på plats så bokade vi även en heldagsutflykt till på torsdag för att åka speedboat ut för att simma tillsammans med delfiner(!) sedan vidare till ett korallrev för bra snorkling och sist vidare till Coconut Island för en BBQ. Ser vi också mycket fram emot.
Tillbaka vid hotellet blev det ofrivillig siesta, vi bara slocknade när vi kröp in under myggnätet.
Vaknade upp en stund senare med kurrande magar. Vi kände båda att det var dags för middag.
Vi traskade iväg mot restaurangstråket och de restauranger som vi fått rekommenderade av vår trevlige hotellägare. Vi började vid en mindre inhemsk restaurang med en kvinna som bara serverade Mauritisk mat. Hon hade fullbokat fram till på torsdag kväll så vi passade på att boka ett bord då. Ser fram emot att testa alla de 17 olika rätterna som ingår i middagskonceptet som hon serverar.
Som tur var hade vi ju flera restauranger på vår rekommendationslista. Vi traskade vidare mot en kinesisk restaurang som var stendöd. Vi kollade då på våra klockor och upptäckte att klockan bara var strax i fem. Vi hade kommer helt i osynk med ätandet eftersom vi inte åt riktig lunch och sedan vilade (också känt som att göra en Lojsa) en stund.
De skulle öppna vid 18 så vi gick och köpte två Phoenix Beer, som är den mest sålda inhemska ölen här på ön. Vi drack dessa och promenerade tillsammans för att slutligen hamna på en bänk nere vid stranden för att se solen sjunka ner bortom horisonten. Förbaskat mysigt!
Lagom till solnedgångens sorti öppnade restaurangen och vi kunde komma in för att få ett bord. Eftersom vi var dunderhungriga vid det här laget så lyxade vi till det med en tvårätters middag. Mätta och belåtna och aningen dästa vandrade vi hemåt igen med ett snabbt stopp vid Spar för inköp av glass och mjölk till kvällens filmmys.
Nu är det snart läggdags för att börja scooteräventyret tidigt imorgon bitti.
Gonatt alla där hemma! :-)Les mer
En blöt scooterutflykt
28. september 2016, Mauritius ⋅ 🌧 20 °C
Förväntansfulla över dagen skuttade vi tidigt ner till företaget Genius som hyr ut scootrar. Stort tack till alla som bidrog till scooterhyran som bröllopsgåva! När allt pappersarbete var klart provade vi ut hjälmar och gav oss iväg på äventyr. Vi hade sett ut höjdpunkterna på ön, naturupplevelser vi inte vill missa. Les 7 Cascades (de sju vattenfallen), Chamarel Waterfall och Le Morne Brabant (det sydligaste berget på Mauritius).Tack Therese och Mattias för upplevelserna.
Jag klamrade mig fast i min skickliga chaufför när vi susade fram i den hektiska trafiken. Istället för att använda en vanlig karta hade Uffe laddat ner rutten på Google Maps. Med en arm om Uffe och telefonen i den andra handen kom vi ut på den stora vägen. Det började blåsa och dugga. Bestämt körde vi vidare mot första stoppet på resan, Les 7 Cascades. Vi svängde av från den stora vägen och fortsatte på en liten grusväg kantad av majsfält. Så vacker vyn var från scootern!
Det fina duggregnet ökade i intensitet och vi blev snabbt genomblöta och frusna i våra shorts och linne. Vi närmade oss området där vattenfallen skulle ligga. Likt en hägring fick vi syn på en restaurang. Vi låste scootern och klafsade in på restaurangen. Vi beställde in varsin kaffe och bestämde oss för att vänta ut regnet. Under de två och en halv timmarna som vi fick vänta på att regnet skulle avta hann vi både med att sitta och se dumma ut under ett kreativt byggt tält av handdukar och en ordentlig lunch. Till förrätt beställde vi grönsakssoppa och friterade ostbollar för att tina upp oss. Huvudrätten blev kycklingcurry till Uffe och svamppasta till mig. Till vår stora besvikelse informerade servitören oss om att det tog ca tre timmar att gå till de olika vattenfallen och att han inte rekommenderade oss att ge oss ut i detta vädret. Vi bestämde oss att fortsätta till nästa stopp.
När regnet äntligen avtog skyndade vi ut till scootern och brummade iväg. Max fem minuter efter vi gett oss iväg började det regna igen. Blöta från topp till tå bestämde vi oss för att köra hem till hotellet. Väl hemma fick vi reda på att det inte regnat en droppe i Flic En Flac, så typiskt. Vi tog en varm dusch och sedan en tupplur under myggnätet - så skönt! Vakna och pigga igen kollade vi på väderprognosen, kanske skulle vi lyckas hinna med åtminstone en av utflyktsmålen. Men nej, regnet skulle hålla i sig resten av dagen på den södra delen av ön.
Beslutsamma att hitta på något kollade vi upp ett spa som låg i närheten. De hade inte tid för massage förrän fredag. Vi bokade in oss men fortsatte till ett annat, mer okänt spa för att se om de hade möjlighet att ta emot oss - något måste vi göra idag! En vänlig kvinna välkomnade oss och berättade glatt att hon hade tid nu att ta emot oss. Uffe fick njuta av massagen först medan jag satte mig på balkongen med en ljudbok i öronen och tittade på folk.
Fyrtio minuter senare kommer en sömndrucken Uffe ut, helt nöjd och gör tummen upp mot mig. Nu var det min tur att få en välbehövd massage. Vi hade lätt valt rätt spa, så duktig hon var! Det skönaste var nog när hon tryckte under fötterna, gjorde någon typ av Zonterapi. Fjäderlätta gick vi hand i hand till hotellet för att byta om. Stort tack Annelie för den sköna massagen.
Ikväll skulle vi testa en ny indisk restaurang och sedan ta scootern och titta på lyxhotellen som låg några minuter utanför Flick en Flac. De flesta som åker på smekmånad till Mauritius checkar in på något av lyxhotellen. Det billigaste rummet på Hilton kostar 3600 kronor per natt. Vi vill uppleva så mycket som möjligt under våra fyra veckor och vi behöver inte bo så pråligt för att ha en bra semester. Så länge vi har varandra blir varje dag underbar <3.Les mer
Flera nya bekantskaper
29. september 2016, Mauritius ⋅ ⛅ 26 °C
Dagen till ära var det dags för heldags trippen vi bokade härom dagen. Spända och förväntansfulla gick vi upp i god tid när klockan ringde eftersom vår båt skulle avgå 08.30 från stranden.
Men dessförinnan skulle vi återlämna vår scooter som vi hyrt. Vi visste ju att vi skulle återlämna moppen med full tank eftersom vi fick den så, men när vi kollade på indikationspanelen så såg det ut som att tanken fortfarande var full. Lite märkligt eftersom vi kört rundor nästan en hel dag men den kanske var extremt bensinsnål tänkte vi och hoppades på det bästa eftersom vi inte vill köra och leta upp en bensinmack tidigt på morgonen.
Självklart var det första uthyraren gjorde att skruva av locket till bensintanken och utbrista "But this is empty!". Vi förklarade att vi tittat på indikatorn på panelen som sa att tanken var full och han svarade med "Yes, it's slow to sink"...no,shit eftersom den inte rört sig alls på 24h ;-)
Istället för att betala dyra avgifter erbjöd uthyraren oss att köra och tanka scootern innan vi returnerade den officiellt. Nu var det ju också så att vi hade en tid att passa då vi skulle bli upphämtade för vår båttur kl 08:15 och klockan var nu 08:05. Eftersom vi skulle bli upphämtade vid samma ställe som vi lämnade scootern och uthyraren sa att det endast skulle ta två minuter att köra till bensinstationen så hoppade jag upp och lämnade Louise som deposition ;-) Nej, men vi tänkte att om de kom för att hämta oss så var det bra om åtminstone en var på plats.
Jäkla vad moppen spann på nu utan en extra passagerare där bak, 80km/h var inga problem.
Så snabbt och lätt var jag och tankade fulltank och var åter på uthyrningsstället. Lagom till jag kom så hade Louise fixat med betalning och allt inför båttrippen. Well planed. :-)
Nu skulle de bara godkänna scootern från repor och skador så att de kunde riva depositionen på 2000SEK som vi lämnat. Skeptisk i blicken synade han vår "röda fara" som var lerig överallt från föregående dags bravader på grusvägar och majsfält, men tillslut så nickade han till och rev depositionen och vi drog en lättandes suck som alltid när man returnerar en hyrbil eller liknande.
Nu var vi nere på stranden och väntade på att båten skulle avgå från strandkanten. Djurälskaren Louise hittade naturligtvis två stycken busiga super söta hundvalpar att gosa med.
08:30 precis som tiden var utsatt så var det dags att borda speed boaten tillsammans med de andra passagerarna och vår kapten.
Vi hade knappt hunnit sätta oss på plats i fören innan vi hade skapat flera nya vänner! Två sydafrikanska par satt där framme med oss, det ena paret bodde när Kreuger parken och det andra kom från Kapstaden som vi ska besöka om ungefär 2 veckor. Glada och med konversationer i full gång satte kaptenen full fart mot ett område där vilda delfiner brukar hålla till. Han var tydlig med att berätta att det inte var någon garanti att vi kunde se delfiner idag men han gissade på ungefär 70% sannolikhet.
Visst hade vi turen på vår sida, igen! En flock med delfiner simmade runt och stylade genom att hoppa upp i luften och visa upp sig. Precis som på delfinparker eller Flipper på TV men detta var helt annorlunda eftersom det var vilda delfiner mitt ute på havet. Tyvärr så var vi inte kvicka nog att fånga konsterna med kamera eftersom vi prioriterade att hoppa i och simma med dem.
Vi stannade till med båten vid flera olika tillfällen så vi kunde dyka i med snorkel och simfötter och simma med de majestätiska varelserna. Det är inte ofta jag saknar en undervattenskamera men idag var en sådan dag. Speciellt eftersom Louise hade fullt sjå att tömma vatten ur sitt cyklop varje gång vi hoppade i och låg och plaskade medan de snabba rackarna simmade ifrån henne i ett nafs.
En parentes:
(Tydligen så befann sig landslagskaptenen från det Sydafrikanska rugbylandslaget på en av grannbåtarna när vi cirkulerade runt delfinerna så våra nyblivna vänners kameror riktades snabbt dit istället för mot fenorna i vattnet. Fräckt då rugby är en av de absolut största sporterna i Sydafrika)
Nästa stopp var på lite grundare vatten för lite bättre snorkling och roligare fiskliv. Vår ena sydafrikanske kompis var helt i extas över de olika sakerna han såg under ytan, var härligt att se. Vi tyckte att det var vackert men har sett bättre snorklingsvatten i Sydostasien.
Det var förvånansvärt kallt i vattnet tyckte vi, 23-24 grader men när solen gick i moln och draget från fartvindarna så blev det riktigt kyligt ett tag. Men så fort solen tittade fram igen så blev det helt underbart!
Just vid det här laget upptäcker jag att jag har simmat rundor med växeln från tankning i morse i bakfickan, 500 rupie ungefär 125kr så inte hela världen. Men var ju klart värt ett försök att torka pengen efter att bokstavligen "tvättat pengar" ;-) (se en av bilderna)
Nu satte vi kurs mot Coconut Island som är en liten obebodd ö utanför Mauritius sydvästra kust. Här var det dags för en barbeque och under tiden besättningen grillade till oss så fick vi lite tid att njuta av ön i egen takt. Louise gick direkt och köpte en kokosnöt, vi var ju trots allt på kokosnötsön :-) Själv upptäckte jag till min stora glädje att det var fri tillgång av både rom och öl som ingick i utflykten! Jag var inte sen att bland en rom & cola till mig och våra nya vänner. Sex rom & cola senare kallade de mig för Captain Morgan ;-)
Det var ren och skär njutning att spendera tid på den obebodda ön som många "Honeymoon couples" besökte. Louise passade på att köpa med sig ett minne från ön av en av de inhemska strandförsäljarna i form av ett armband som hon tyckte mycket om.
När det var en halvtimme kvar innan avgång för vår båt så kom de två männen från de andra paren och frågade om jag skulle hänga med och simma ut till en stenö som man kunde se från land, ungefär 500m ut i havet. Eftersom de kommit överens med kapten att vi skulle bli upphämtade där ute och inte behövde simma tillbaka så tvekade jag inte länge, "Of course" blev mitt svar.
Det tog sitt lilla tag att simma ut där men det var grunt hela vägen så det var aldrig några problem. Väl framme vid vår lilla vassa stenö fick vi vänta ett bra tag på våra medresenärer, däribland Louise. Under tiden passade jag på att klättra upp och ta ön i Svensk besittning!
När alla snorklat klart och var nöjda så satte vi kurs tillbaka till Flic En Flac med full fart. Speciellt vår vän som var den där exalterade typen och bad kaptenen att gasa på lite extra över vågorna så att vi hoppade upp och ner. De franska och tyska passagerarna som satt bak i akterna var nog inte lika glada, samtidigt som vi satt där fram och ropade "Yeeiihaa!" varje gång båten hoppade så satt de och fick värsta kallduschen av salt havsvatten där bak :-) Men lika glada var vi för det! Haha :'D
Louise uttryckte det som att det var det roligaste på hela trippen. Förmodligen kombinationen av killet i magen när båten åkte "berg-och-dalbana" och att de i aktern blev dyngblöta. Skadeglädje...
Nu var det eftermiddag när vi kom till vår hemmastrand och vi bytte telefonnummer med det sydafrikanska paret som bodde i Kapstaden så att vi kunde höra av oss och kanske ses när vi är där om ett par veckor.
Efter dusch och mys på hotellrummet gick jag ner i hotellobbyn och började direkt prata med en tysk kille från Cologne i västra delen av Tyskland. Snackade ett par timmar och drack Sydafrikansk öl innan det var dags för kvällens upplevelse med restaurangbesök på den inhemska Mauritiska restaurangen vi bokade bord på häromdagen.
När vi kom dit så var känslan precis som vi kommit hem till den vänliga och mysiga damen som hade restaurangen. Det fanns endast två bord så det var maximalt vad hon serverade på en kväll så hon lade väldigt mycket omsorg på varje middagsgäst. Vi fick först in en flaska Sydafrikanskt vin...(mycket Sydafrikanskt idag märker jag nu) och 17 stycket olika små rätter och röror.
Eftersom Louise är vegetarian så hade hon anpassat middagen för oss och gjorde lite extra vegetariskt. Louise tyckte allt var super gott och mycket godare än det såg ut i vissa fall. Mina favoriter var kycklingen och den kryddiga korven, mycket av det andra var också gott och jag testade faktiskt alla 17 rätter även om flera var fiskrätter - stolt.
En stund in i middagen så ser jag en katt på muren bakom Louise och tänker direkt "Nu kommer hon bli glad". Visst blev hon det när hon sig kissen :-) Katten var dock lite skygg och hoppade snabbt tillbaka bakom muren. Louise var snabbt som blixten upp ur stolen och stod och studsade vid murväggen för att försöka se över och kallade på katten "Kom då lilla vännen..." osv.
Bordsgrannarna måste undrat vad tusan som flugit i henne. De hann förmodligen inte ens se katten så det ända de upplevde var att min fru hoppar upp ur stolen och vänder ryggen till mig, hoppar och gör massa "babyröst"-läten.
Vilken underbar dag och kväll det blev. Efter att flaskan med rödtjut var slut fick vi in flamberad banan och glass med hemmagjord ananasrom till desert. Så smaskigt och grym avslutning på den fantastiska middagen!
Därefter var det dags att lagom runda om fötterna stappla hemåt hand i hand nöjda och kära.
Tack till alla resebloggsläsare som orkat läsa hela vägen hit! ;-)Les mer
Dramatik på väg till stranden
30. september 2016, Mauritius ⋅ ⛅ 26 °C
Vi vaknade tidigt (troligtvis på grund av att vi fått in vanan att ta en tupplur på eftermiddagarna) och såg fram emot en lugn dag i solen. Pratandes om dagen blev vi fundersamma på om vi hade en eller två dagar kvar på ön. Vi hade ställt in oss på att fredagen skulle bli vår sista heldag på Mauritius. Vi dubbelkollade flygbiljetten och fastställde att vi räknat fel på dagarna. Härligt då skulle vi hinna med ännu en utflykt.
Efter den sedvanliga frukosten promenerade vi mot mataffären för att köpa snacks till strandhänget. När vi skulle korsa en gata snubblade jag till och skar upp ena tån mot en vass betongkant. Blodet började forsa och Uffe hjälpte mig till en bänk . Uffes första instinkt var att stoppa blodet och tog upp en använd servett som låg på bänken. No no no sa jag och pekade mot ett dykcenter över vägen. Uffe skyndade sig dit medan jag stannade kvar på bänken. Under de få minuterna han var borta stannade två bilar och två motorcyklar och erbjöd sig att hjälpa till. Jag tackade för vänligheten och förklarade att min make hämtar plåster på dykcentret. En man körde först iväg men kom sedan tillbaka. Han tog fram en skarfs och knöt den runt min fot. Vilka otroligt fantastiska och hjälpsamma människor det finns! Tvivlar starkt på att så många i Sverige hade erbjudit sig att köra någon med ett litet skärsår till apotek och doktor.
Uffe kom springandes tillbaka med både plåster och bakteriedödande medel. Efter att han tvättat och plåstrat om min fot kom kvinnan från dykcentret gående mot oss. Hon insisterade att vi skulle följa med henne tillbaka till dykcentret där hon hade bättre plåster och vatten . Ännu en gång blev jag förvånad av vänligheten i detta paradis.
När dramatiken kring min fot var över gick vi ner mot stranden. Vi bestämde oss för en restaurang, slog oss ner och beställde. När vi väntat på maten i en halvtimme kommer en servitris ut och meddelar att den vegetariska burgaren var slut. Den enda rätten de kunde erbjuda mig var en macka med gurka och ost. Värt att nämna är att vi ätit mackor varje dag till frukost och att jag var ordentligt trött på de torra mackorna vid det här laget. Sur utbrister jag "You realise that now"?? Jag ska minsann inte äta macka till lunch också. Surt tar jag mina tillhörigheter och går ner till stranden för att se vad matvagnarna har att erbjuda. Uffe tog sin pizza som take away.
Vi tar skydd från solen under några träd som kantade strandremsan och la ut våra filtar. Halvvägs genom pizzan och den vegetariska risrätten jag köpt fick vi sällskap. Två kärlekssuktande hundar slog sig nöjt ner på filten och tog tacksamt emot vatten och lite mat. När hundarna var nöjda kom några duvor och pickade i sig det sista av maten. Fantastiskt mysigt hade vi det på våra filtar. Mätta och tillsist lite rastlösa bestämde vi oss för att ta våra cyklop och utforska en liten bukt i närheten av vårt hotell. Vi såg tyvärr inte så många fiskar, mest sjöborrar och snäckor.
Nöjda över picknicken och badet promenerade vi tillbaka till hotellet och tog oss ett dopp i poolen. När vi hade torkat i solen gick vi upp på rummet och gjorde vid oss inför kvällens buffé och dansuppvisning på ett hotell i närheten.
Nyfikna på den inhemska buffén på Twins Garden plockade vi på oss ett smakprov av nästa alla rätter. Vi åt till tonerna från det skickliga bandet som spelade. Lagom till efterrätten var smakad (tyvärr inte mycket som var gott) började den inhemska seegadansen. Dansen var en blandning av Bollywood och afrikansk krigsdans - mycket underhållande att titta på. Även om buffén inte var någon hit var kvällen mycket lyckad.
Tack till min Uffe som agerade häst till hotellet då min fot svullnat upp ordentligt.Les mer
Bonusdagen på Mauritus
1. oktober 2016, Mauritius ⋅ ⛅ 26 °C
Eftersom vi upptäckte tack vare vår undermåliga matematik så hade vi räknat fel både jag och Louise i all hast när vi tänkte att vi skulle vara på Mauritus i 6 dagar. Det var ju så att det var 6 nätter vilket blir 7 dagar och vårt flyg till Madagaskar avgår inte förens den 2 oktober.
Glada över vår nyvunna bonusdag på Mauritus började tänka hur vi skulle spendera den på bästa sätt. Vi beslutade oss för att hyra en privatchaufför för en heldag för att se öns inland då vi redan haft en utflykt till havs.
Redan halv nio begav vi oss i en rymlig Toyota med vår trevliga erfarna chaufför som jobbat som turguide i 20 år och kunde Mauritius som sin egen bakgård . Han var väldigt stolt över ön som han var född och uppvuxen på och sa flera gånger under dagen att vi skulle ångra att vi inte spenderade hela våra 4 veckors smekmånad på ön istället för att åka vidare till Madagaskar och Sydafrika. Vi sa bara att vi får se när vi utvärderar hela resan i slutändan.
Vårt första stopp för dagen blev till en utsiktsplats över Les 7 Cascades (De sju vattenfallen) som vi missade häromdagen pågrund av det regniga vädret när vi var ute på vårt scooteräventyr. Det var en mäktig vy som ni säkert kan förstå, men att vandra ner till dem skulle som sagt ta 3 timmar så det var inte aktuellt denna dag heller utan vi fick nöja oss att se det höga vattenfallet med 7 avstamp längs toppens fall som gett dess namn från avstånd.
Efter lite fotosession så hoppade vi in i bilen och vår chaufför körde oss längs de smala slingriga bakgatorna mellan husen för att slippa trafiken på de stora vägarna som var nu när det var lördag. Vi stannade härnäst vid utsiktsplats över öns vulkankrater som senast var aktiv för 700.000år sedan och vid en fabrik för tillverkning av modellskepp.
När de stoppen var avverkade så körde vi vidare till öns teplantage för lite teprovning. Mystanten inom Louise blev tillfreds av detta stopp med många goda tesorter med trevlig utsikt. Men det kommer ändå bli svårt att imponera på oss i teodlingsväg efter vårt besök vid Cameron Highlands i Malaysia.
Vidare åkte vi till ett stopp mer i min smak, ett romdestilleri vid namn Saint Aubin. Här gick vi runt en lång stund på deras ägor som bestod av allt från vaniljodling och förädling till en liten djurfarm och kolonialhuset från slavtiden. När vi traskat runt ett tag så gick vi till juvelen på gården, destilleriet där de tillverkade romen från de egenodlade sockerrören. Här fick vi möjlighet att provsmaka alla deras sorter, det var en hel del . Jag som ville ha valuta för entréavgiften försökte mig på de flesta av deras sorter. Allt från kafferom och kanelrom till mer exklusiv lagrad flerårig rom. Louise menade på att hon blev snurrig efter 4 shots så jag fick prova resterande själv.
Lagom berusade och belysta av solsken vandrade vi tillbaka till vår parkerade privatchaufför för att be honom kör oss till ett bra ställe för att äta lunch.
Nu ska jag berätta lite bakgrund till följande händelse så ni där hemma förhoppningsvis kan försöka sätta er in i situationen som komma skall.
Eftersom detta var sista dagen på Mauritius innan avresan till Madagaskar så ville vi använda upp alla våra Rupies eftersom de skulle bli helt värdelösa på Madagaskar där de har Ariary. När vi bokade rundresan på ön så betalde vi 2200 Rupies för oss båda för chauffören och tänkte att våra resterande tusenlappar skulle räcka långt för både inträde och lunch för vår resa Det vi inte räknat med var att både teprovning och besök på romdestilleriet skulle vara så dyrt. Men vi tog ju naturligtvis turerna nu när vi ändå var där och insåg ju såklart att det var vad man kan kalla "turistfällor" då de tog ut dyra avgifter eftersom de vet att det bara är turister som besöker dessa ställena.
Tillbaka till själva händelseförloppet under dagen. Vår chaufför körde oss nu till en fin restaurang vid kusten med en härlig utsiktsplats utöver klippor och hav. Vi gick in och satte oss vid ett tvåmannabord vi blev tillvisade utan några som helst bekymmer i tankarna.
Louise predikar om hur hungrig hon är efter dagens äventyr och vi läser menyn med svältande magar när vi reflekterar över att det är ganska dyra priser på maträtterna. Jag frågar Louise hur mycket vi har kvar i "kassan" och hon kontrollerar då börsen och räknar till 480 Rupie
...
Eh..va?! Vad sa du? Ja, just det under 500 Rupie = 125kr och vi hade precis satt oss på en fin restaurang där bordsgrannarna från Asien klämmer i sig hummer.
- Ja, men du tog väl i alla fall med dig kort så vi kan ta ut pengar på en ATM?
Nej, alla kort ligger på hotellet...
Hur ska vi ta oss ur detta med äran i behåll? Louise förslag var att köpa in en vegetarisk rätt för 400 Rupie utan något och dricka och dela på den. Glöm det sa jag, inte en chans jag sitter och delar en vegetarisk rätt för en person, de kommer ju inte ens fatta om vi skulle försöka förklara.
Min idé var istället att beställa in dessert för att kunna komma där ifrån med det kapital vi hade kvar utan att chauffören i bilen och restaurangpersonalen undrade vad vi var för några fattiglappar :-P Vi beställde in två crepes med glass och en kaffe så att det landade på precis den summan vi hade kvar.
Inte direkt stolta och inte heller jättemätta gick vi ut i bilen för att åka vidare. Direkt när vi satt oss skulle naturligtvis chauffören vara jättenyfiken över vad vi ätit och om vi tyckte det var en bra restaurang...
Louise kläcker ur sig utan att tänka att hon åt en vegetarisk rätt hon såg på menyn.
Han frågar sedan mig vad jag åt...- Eh, hmm.."the same"
Vi förstår nu att han ska så klart få en kommission från restaurangen för att ha tagit oss dit som förmodligen baseras procentuellt på vad vi ätit...haha!
Han tjänade nog inte många kronor på att ta oss dit men, "shit happens" :-)
Lika glad för det fortsatte vi nu till ett nytt mindre vattenfall och lagun Chamarel Waterfall som vi sett fram emot att få se. Det var sagolikt vackert precis som bilderna vi har sett på TripAdvisor. På den fridfulla platsen nere vid lagunen fanns förutom vi en man som ville "ge" oss kokosnötter och ananas men utan en sekin på fickan tackade vi vänligt nej till erbjudandet och njöt gratis av utsikten
Nu var klockan eftermiddag och det var dags att åka längs sydkusten via Le Morne hem till Flic En Flac. Otroligt vacker kustremsa fick vi se passera utanför bilrutan där vi stannade till vid ett par ställen för att ta lite bilder. Han återupprepade sin övertygelse om att vi skulle komma fram till att det bästa hade varit att spendera alla våra 4 veckor här i paradiset på Mauritius. Vi får väl som sagt se om 3 veckor ;-)
Tillbaka på hotellet kändes det väldigt skönt att kunna plocka på sig sitt kreditkort och inte längre vara utfattig och kunna betala för sig. Louise fick välja restaurang för kvällen (och ända riktig måltid för dagen). Som ni säkert kan gissa där hemma så blev det Indiskt som har utsökt mat, inte minst vegetariska alternativ.
Mätta och belåtna vandrade vi förbi några barer med livemusik men nöjda sedan dagen innan beslutade vi oss för att gå tillbaka till hotellet och ta en stilla natt innan nästa del på vår resa skulle ta form dagen efter. Jag somnade direkt medan Louise tittade på Bonde söker fru på TV4 Play på iPaden, då var hon glad att Uffe hade Svensk VPN-uppkoppling minsann så att det gick att se.
Tack åter igen till alla som bidragit till vår fantastiska vecka och alla våra upplevelser på Mauritius!Les mer
Madagaskar - nu börjar det riktiga ävent
2. oktober 2016, Madagaskar
Då kom dagen då vi skulle lämna lyxön Mauritius och börja äventyret på riktigt. När ryggsäckarna stod färdigpackade gick vi ner på stan för att köpa snacks till planet. Spar hade extrapris på chips - och ni vet ju hur glad min kära man blir av röda priser. Vi kom ut ur affären med sex påsar chips, lite grekisk yoghurt, ost och nötter.
Efter några timmar i sällskapsrummet på hotellet blev det dags för avfärd. Vi hoppade in i taxibilen som väntade och gav oss iväg på den en timmes långa färden till flygplatsen. Allt gick väldigt smidigt förutom lite strul vid bagageincheckningen. Är man inte medborgare i Madagaskar måste man visa upp en giltig returbiljett ut ur landet för att få komma in . Detta hade inte vi tänkt på. Uffe hittade ett öppet wi-fi som var vääääligt långsamt. Efter att ha stoppat upp kön i 10 minuter laddades äntligen mailen och vi kunde visa flygbiljetten till Johannesburg.
Flyget tog bara 1h och 40 minuter och vi roade oss med att titta på Swedish Dicks - en komediserie med Johan Glans i huvudrollen. Ingen jättekul serie men den fick duga som underhållning. Vi passade även på att sammanfatta Mauritius och kom fram till följande: Det som är positivt med resmålet är de fantastiska stränderna och det svalkande klara vattnet. Maten är otroligt god och det är enkelt att hitta både traditionellt, indiskt och asiatisk mat. Perfekt för vegetarianer men också om man gillar fisk och skaldjur. Som vi fick erfara är människorna väldigt trevliga och omtänksamma. Om man ska hitta något som drar ner resmålet är det flygtiden på 14,5 timmar och prisnivån.
Flygtiden gick snabbt och vi landade i Antananarivo, eller i folkmun kallad Tana, som är huvudstaden i Madagaskar. Processen med att få visum liknar den i de andra afrikanska länderna jag besökt. Det är flera olika stationer och köer man måste gå genom. När vi betalt visumet fick vi en stämpel. Sen lämnade alla turister in sina pass till en grupp på fem anställda som gjorde allt pappersarbete för hand och satte ännu en stämpel i passet. Vi fick stå en kvart och vänta på att få våra namn upplästa och få tillbaka passen.
När vi axlat ryggsäckarna gick vi ut och såg direkt en skylt med våra namn på. Där stod Bosson, en vänlig man som skulle agera chaufför genom vår resa i Madagaskar. När vi körde ut från flygplatsen insåg vi snabbt att Tana är en stor stad som människor med olika ekonomiska förutsättningar kallar för sitt hem. Långsamt körde vi gatorna fram och det var verkligen människor överallt. Vi körde förbi fattiga områden med fallfärdiga hus men även små risåkrar och betande boskap. Vi körde och körde och det kändes som staden aldrig tog slut. Plötsligt stannar Besson och vi har kommit fram till vårt hotell. Vi gick upp för en trappa och genom en stor port. Innergården och hotellet var som en oas i all rusning och folkmyller.
Vårt rum var mysigt med en skön säng och en tv som visade bland annat musikvideor från olika delar av Afrika. När vi hade hunnit landa i alla nya intryck gick vi ut till restaurangen för att träffa Joanne - kvinnan vi skulle gå genom resekontraktet med och betala till. Mötet gick bra och vi fick veta att klockan 08.30 morgonen efter skulle vi ge oss av till Andasibe, en av Madagaskars största nationalparker.
Vi åt en utsökt middag på hotellet. Jag gick en broccoligratäng och Uffe zebukött och potatis. Vår första tanke, liksom säkert för er därhemma var att Uffe fått zebrakött. Så var inte fallet, zebu är nämligen en oxe. Nöjda över middagen gick vi tillbaka till rummet för att komma till ro och se fram emot morgondagen.
Vi vill rikta ett stort tack till Rickard och Lan som bidragit till flyget mellan Mauritius och Madagaskar. Tack Monica och Tore för natten i huvudstaden Tana.Les mer
On the road to Andasibe
3. oktober 2016, Madagaskar
När vi vaknade upp i morse slogs vi av en fräck känsla, vi är på Madagaskar!
Programmet för dagen var att åka med vår chaufför Besson till Andasibe nationalparken för att sova där de två kommande nätterna.
Avfärden var planerad till 08.30 så för att hinna äta frukost och packa våra backpacks gick vi upp klockan 7 för att ha god tid. Efter frukost som blev en simpel omelett med kaffe så packade vi det sista och tog ryggsäckarna på ryggen för att checka ut. När vi lämnat in nyckeln i receptionen ser vi en klocka ovanför våra huvuden som är 07.30. Vi frågar om den verkligen är rätt och killen bakom disken bekräftar att den är korrekt . Vi hade fortfarande våra telefoner inställda på Mauritiska tidszonen eftersom vi inte slagit av flight mode. Vi hade alltså nu en hel timme tillgodo innan Besson skulle hämta upp oss. Men hellre att gå upp för tidigt än för sent om man nu ska välja något.
Vi led inte särskilt mycket heller när vi satt i solen och pratade med ett tyskt par som redan rest runt på Madagaskar i 3 veckor och hade intressant information att dela med sig av.
Nu när vi hoppat in i vår 4x4 Hyundai Terracan så bad vi vår chaffis att köra oss till en bankomat så vi kunde ta ut lokal valuta (Ariary) och sedan till ett apotek så vi kunde köpa myggspray (som någon glömde hemma i Sverige..)
Vid första bankomaten stod vi en lång stund för att försöka få ut cash som vi noga räknat ut att vi skulle behöva under våra 10 dagar på Madagaskar. Eftersom vi fått berättat att det kunde vara svårt att hitta bankomater i mindre städer runt om på ön så tänkte vi ta ut så mycket som möjligt nu när vi var i huvudstaden Antananarivo, också känt som Tana av lokalbefolkningen.
Det gick dock inte så bra för oss, vi började på ett belopp på 1.750.000 Aiary och minskade sedan successivt till 400.000 Ariary men inget belopp gick att ta ut då det stod att det var för högt. Vi tänkte att det var märkligt då det rörde sig om drygt 1000kr. Vi frågade Besson som sa att maxbeloppet nog var 200.000 Ariary. Nu hade det också bildats kö till bankomaten som vi lämnade, så vi hoppade in i bilen och åkte vidare till nästa ATM.
Här hade vi bättre tur, efter uttag i ett par omgångar var vi nöjda och hade nog med kontanter. Nu kunde vi bege oss mot dagens mål och nationalparken fylld med spännande lemurer och andra varelser.
Ett snabbt stopp vid ett apotek för att köpa myggspray och handsprit innan vi sakta började försöka ta oss ur den kaosartade staden Tana.
Vårt första intryck av staden var att den var extremt mycket fattigdom och det märktes direkt att vi nu kommit till riktiga Afrika. Människor och djur sprang över gatorna mellan bilarna hur som helst. Många av husen vore en överdrift att kalla hus då de kategoriseras som skjul i våra ögon.
Förklaringen vi fått till att det ser ut som det gör beror mångt om mycket på cyklonerna som drar in över ön varje år. Cyklonerna förstör allt i sin väg och det är dyrt att bygga något permanent. Därför lagar man istället temporärt för säsongen.
På vägen till nationalparken stannade vi till ungefär halvvägs vid en reptilpark där vi fick både se och hålla diverse kallblodiga reptiler.
När vi var klara vid Pyereyras Reserve var det dags för lunch och Besson körde oss till en restaurang längs vägen. Vi satte oss till ro på den mysiga restaurangen och började bläddra i menyerna. Snart blev vi påminda om att vi inte befann oss hemma i Sverige längre. Fyra meter bakom vårt bord var köket avskilt med ett gult draperi där vi kunde se konturerna av- och höra kycklingarna som förmodligen skulle tillagas. Vi försökte intala oss att djuren ändå har det bättre här under naturliga omständigheter där de kan leva fritt på gårdarna fram till de ska ätas jämförelse med industrislakten som sker i västvärlden.
Louise beställde in två goda vegetariska rätter och jag tog en "steak" och 65cl lokalproducerad öl (ingen av oss var så värst sugen på kyckling). Lagom lullig efter min öl så hoppad vi in i bilen igen och det tog inte många minuter innan vi vaggades till en tupplur i baksätet.
Efter ungefär en timme så stannar Besson till vid vägkanten och vänder sig om till oss och säger: - Jag tänkte att ni kanske ville gå en liten bit längs vägen. Vi fattade inte direkt syftet bakom frågan men svarade "Yeah, sure" och hoppade ur bilen. Vi började promenera längs den slingriga landsvägen, kantad av hyddor och risfält. Lokalbefolkningen hälsade och vinkade glatt till oss.
Vi kom fram till att vi antog att vår chaufför behövde kissa vilket var anledningen till att han skickade oss på en promenad. Men när vi vandrat längs vägen i 5 minuter och kommit så långt att vi inte längre kunde se vår bil slogs vi av tanken för en hundradelssekund att vi kanske var lämnade här mitt ute på Madagaskars landsbygd utan några ägodelar. Men just då glider Besson upp längs vår sida med sitt glada leende och säger "Jump in". Det visade sig att han hälsade på en snabbis hos en bekant medan vi vandrade och fick se omgivningen till fots.
Nu var det inte lång väg kvar tills vi var mitt ute i Andasibes regnskog och vid vårt boende, Feon'ny Ala. Här blev vi visade till vår bungalow och fick en tydlig tid att vi skulle vara tillbaka vid parkeringen för en Night Walk "Six thirteen" ...vi förutsatte att Bosson sa fel och återupprepade "Yes, see you six thirty" (18:30)
- No, six thirteen! Repeterade Bosson.
Så efter att ha myst en stund i vår bungalow och bytt om till våra djungelkläder och sprayat på myggmedel såg till att befinna oss på parkeringen kl 18:13 :-).
Vår guide för kvällen var en trevlig tjej vid namn Janice som var född och uppvuxen runt Andasibe och dess naturreservat. Vi gav oss ut i den becksvarta kvällen då solen gått ner redan klockan sex . Det var inte en direkt nervkittlande Night Walk då vi gick längs en asfalterad väg och lyste med ficklamporna in i skogen för att få syn på några aktiva nattdjur. Vi ville gå in i regnskogen och komma nära djuren på riktigt men det var Janice bestämd med att vi fick vänta med till morgondagens upptäcksfärd. Vi lyckades i all fall få syn på ett par lemurer bl.a. muslemuren som bara är aktiv på natten, kamouflage uggla och massa färgglada grodor.
När promenaden var slut blev vi avlämnade vid vårt hotell och bestämde träff för att åka ut i regnskogen kl 07.30 imorgon för att försöka träffa fler lemurer.
Vi vill rikta ett stort tack till Ingrid & Georg där hemma för bidraget till denna upplevelsen att bo i Andasibe nationalpark. Som vi njuter!Les mer
Närgångna möten med håriga vänner- del 1
4. oktober 2016, Madagaskar
Klockan 05.30 väcks jag av höga och väldigt speciella djurläten. Nyfikenheten tog överhanden över tröttheten och jag kravlade mig upp ur sängen, öppnade dörren och kikade ut. Det var redan ljust ute och en av de anställda på hotellet kom gåendes utanför vår bungalow. Jag frågade vad det var som lät och han svarade glatt "Indri" och fortsatte sin promenad. Indri är den största av alla lemurarter och lever endast på Madagaskar. Som vår guide skulle berätta under vår guidade tur några timmar senare, dör Indri i fångenskap. Fri som en fågel är endast gott nog för Madagaskars stolthet.
Pigg väckte jag Uffe och berättade om ljuden. Vi låg och drog oss en kvart innan det var dags för frukost och den guidade morgonturen i djungeln. Efter gårdagens besvikelse hoppades vi på att få gå djupt in i Andasibes regnskog - inte bara titta in i skogen från den asfalterade vägen.
Vi mötte vår chaufför Besson utanför bilen klockan 07.30. Vi körde i ca 20 minuter in i djungeln och kom fram till ett kvinnokooperativ som vår guide arbetade för. Där fanns en liten butik med handarbete som byns kvinnor hade tillverkat. Vi bestämde oss för att starta guidningen och titta i butiken när vi var färdiga. I förebyggande syfte inför den tre timmars långa promenaden fick jag låna toaletten. Som vi även tidigare märkt är toaletterna här allt annat än fräscha. Antingen är det ett hål i marken som erbjuds eller en toalett med avsaknad sittring. Dagen till ära upptäckte jag det sistnämnda och som extra krydda saknades toalettpapper och toalettdörren gick inte att stänga. Jag bestämde mig för att chansa och i så fall gå i skogen bland alla djuren.
Efter bara någon minuts vandring stannar guiden och frågar om vi ser kameleonten. Vi tittar oss noggrant omkring och hittar ett löv som sticker ut från de andra. Vi hade aldrig lagt märke till den lilla krabaten om inte guiden hade uppmärksammat oss - snacka om skickligt kamouflage!
Vi fick under promenaden se en annan kameleont som låg platt på en trädgren. Färgen och mönstren var exakt samma som trädgrenen. Otroligt häftigt att se.
Vi fick lära oss om diverse växter som lokalbefolkningen använder sig av i det dagliga livet. Vissa blad används för att bygga tak och andra för medicinska syften. Vi fick se många olika typer av vilda orkidéer och andra vackra blommor. En blå vacker fågel susade fram bland träden och guiden berättade att fågeln är kameleontens största fiende. Snacka om att den måste ha bra syn för att hitta sina byten.
En kvarts promenad in i djungeln hörde vi grenar som prasslade. Vi smög oss närmare för att upptäcka ett gäng bruna lemurer som skuttade fram bland träden. I motsats till Indri är de bruna lemurerna polygama och lever i flock med upp till tolv flockmedlemmar. Efter att ha beskådat detta skådespeleri på avstånd en lång stund fortsatte vi. Både Uffe och jag njöt tillfullo av att vandra i Madagaskars djungel. Efter en stund hörde vi samma läten som väckt oss. Vi började närma oss en flock Indrilemurer.
Vilken lycka att äntligen få se de spektakulära djuren ätandes uppe i trädkronorna. Vi hittade det perfekta stället att stå på för att se hela flocken. Guiden började härma deras läten för att försöka få ner dem på marken. Skrikandes försökte hon om och om igen. Lemurerna var i upptagna med att äta frukost och struntade totalt i henne. När hon väl tystnade jublade både våra och lemurernas öron. När våra nackar var ordentligt ömma efter att ha tittat upp mot trädkronorna en lång stund fortsatte vi.
I en liten skogsglänta såg vi en brun lemur med en liten bebis fastklamrad på ryggen. Förvånade såg vi hur hon klättrade ner från trädet mot oss. Vi höll andan när hon hoppade ner på marken och satte sig tillrätta på en stock, endast en meter från oss. Vilken känsla att få komma så nära en vild lemur. När hon tröttnat på våra kamerablixtar hoppade hon upp i trädet igen till sina flockmedlemmar. Vi fortsatte vidare och träffade på en orm som ringlade sig fram på stigen. Ormarna på Madagaskar är lyckligtvis ofarliga, eller de har i alla fall inget gift i sig. Vi lyckades ta några häftiga bilder på den unga ormen. Fler kameleonter korsade vår väg, bland annat en röd/orange hona och en stor grön hanne.
Lyckliga över allt vi fått uppleva tackade vi guiden efter den 3.5 h långa vandringen. Vi besökte butiken och kom ut med en handgjord lemur som traktens kvinnor tillverkat. En fin maskort som får föja med oss hem och påminna oss om vårt äventyr i Andasibe.Les mer
Närgångna möten med håriga vänner- del 2
5. oktober 2016, Madagaskar
Tillbaka efter vår djungelvandring fyllde vi på våra energinivåer med lite mat. Dagen var långt ifrån slut och nästa punkt på programmet var ett besök på Lemurön. Som namnet indikerar är det en ö med lemurer som invånare. Historien om ön börjar med några lemurer som räddades från ett hemskt öde i fångenskap. En fristad byggdes och lemurerna som redan var vana vid människor kom snabbt tillrätta och trivdes med sin frihet och nya människokompisar. Nu befolkas ön av de första lemurernas avkommor. Turister och skolklasser är välkomna till ön för att få närkontakt och mer kunskap om djuren.
Väl framme på ön blev vi tilldelade en guide och han talade varmt om lemurerna. Han berättade att fyra av landets 80 arter finns representerade på ön. Det dröjde inte länge innan vi fick närkontakt med ett gäng söta små lemurer. De mumsade glatt i sig bananen vi erbjöd dem men höll sig lite på avstånd. Nästa gäng vi stötte på var betydligt mer framåt och skuttade upp på våra axlar och huvuden. En brun fluffig lemur tog ett skutt och landade på Uffes axel. Uffe utbrister ett stort leende "gud så söta, jag hade gärna haft en lemur som husdjur!". Jag är dock tveksam till att Lillfisk och Kansas hade gillat den nya familjemedlemmen.
Men en varsin lemur på axeln går vi vidare och träffar på en annan lemur med svart och vit päls. Den hängde upp och ner och tittade med stora ögon på oss. Troligtvis var den mätt på bananer och höll sig därför på avstånd. Nöjda avslutade vi turen på ön och var glada över att ha fått se lemurerna ordentligt och inte bara på avstånd som under den tidiga morgonvandringen i djungeln. Vi valde att dela upp blogginlägget för bildernas skull. Det är inget som går upp mot känslan att se de vilda djuren i deras naturliga hem, inte ens en söt, fluffig lemur med lång svans på axeln.
Trötta och överväldigade av alla intryck tog vi oss tillbaka till hotellet för att äta middag. Vi valde en restaurang som låg i närheten av hotellet, över den lilla dammiga grusvägen. Stearinljus var stämningsfullt tända på borden. Vi beställde in förrätt och huvudrätt och njöt av varandras sällskap i den dova, mysiga belysningen. Vi vill tacka Annelie för den fina middagen i djungeln.Les mer
Heldag i bilen m ovälkommen överraskning
6. oktober 2016, Madagaskar
Denna dag som skulle spenderas på vägen till Mahombo på Madagaskars östkust som förmodligen inte skulle bli särskilt eventfull så ska jag försöka hålla ett lite kortare blogginlägg. Även om det inte är min specialitet ;-)
Vår chaufför Besson förklarade att bilresan skulle ta ungefär 8 timmar från Andasibe till Mahambo och vår erfarenhet har blivit att han inte är den snabbaste bilisten på vägarna. Som han själv utrycker det "slowly, slowly" på Malagasy, det inhemska språket. Men vi är glada så länge vi kommer fram helskinnade :-)
Efter sex timmar i vårt åk så var vi framme i Tamatave som är Madagaskars näst största stad efter Tana. Det märkets verkligen då det myllrade av folk på gatorna med marknadsstånd längs hela vägen där vi körde. Här skulle vi äta lunch nere vid havet och Besson skulle åka och bekräfta att allt var i sin ordning med båtresan till ön Sainte Marie imorgon.
För er som där hemma som undrar så är Sainte Marie och Nosy Boraha samma ö med olika namn. Sainte Marie är det nya namnet på ön sedan Madagaskar koloniserades av Frankrike.
Efter en tvårätters lunch med huvudrätt och dessert så kom vår vän Besson tillbaka till restaurangen. "Everything is not good, we have a problem" var det första han sa till oss. På sin knaggliga engelska försökte Besson förklara att båten vi skulle åka vid namn El Condor som skulle avgå precis från vårt hotell för natten i Mahambo hade gått i sönder. Märkbart orolig sa han jag har en "kompis" i bilen som ska försöka hjälpa oss att hitta en annan båt till ön.
Inte speciellt oroliga hoppade jag och Louise in i bilen för att cruisea vidare i Tamatave. Tror att många resenärer hade kunnat bli väldigt oroliga och till och med arga på arrangören som skulle fixat resan som nu behövde ändra plan. Men vi kände bara att det inte var någon idé att varken skälla på Besson eller bli oroliga än, utan bara hålla tummarna för att det skulle lösa sig.
Vi stannar till vid en resebyrå och alla fyra går in för att se om de har plats på deras båt som ska gå imorgon. Vi blev inte långvariga då de gav ett snabbt och tydligt besked att deras båt var helt full. Det var ju inte alls bra för oss men vi hoppade in i bilen och hoppades att det kunde finnas fler båtbolag som körde till ön. I värsta fall får vi ändra på vår reseplaneringen något, vilket vi fått göra förut på våra långresor.
Nästa ställe vi stannar till på så följer vi också med in då det är så otroligt varmt att sitta i bilen. Vi försöker förstå om det verkar lovande eller ej, men det var svårt du de bara pratade Malagasy och växlade mellan att se uppgivna ut till att skratta till.
När de är klara kommer Besson fram till oss med en biljett i handen och stammar fram av lättnad blandad med tidigare oro, "It is fixed" vi hade nu fått en biljett till en båt tur & retur till Sainte Marie från Soanierana som ligger 2 timmar bortom Mahambo. Men vi var ju som ni förstår bara glada över att det löste sig och det var märkbart Besson också då vi såg oron i hans ögon. Vi antar att detta bolaget var sista utvägen baserat på Bessons och "vännens" beteende.
Nu när planen för morgondagen var ordnad så var det dags att åka vidare till vårt hotell för natten. Det var ytterligare 2 timmar på otroligt undermåliga vägar med "pot holes" hela vägen. Jag och Louise satt i baksätet och lyssnade på ljudbok, Mannen som talade med elefanter. Passade bra med en bok som utspelar sig i Sydafrika just på rundresan vi är ute på.
När den dåliga asfaltsvägen tog slut så fortsatte vi ytterligare 15 minuter på en ännu sämre grusväg och undrade vad det var för skyffe vi skulle komma till. Framme så häpnades vi av den gömda pärlan som fanns gömd längst in i skogen. Ett lyxresort för "honeymooners" som låg med uppradade bungalows längs strandkanten. Tack till My & Alexander som bidrog till övernattningen som bröllopsgåva.Les mer
Omständig resa blev hemskare
7. oktober 2016, Madagaskar ⋅ 27 °C
Idag hade vi ställt klockan ytterligare lite tidigare så vi skulle hinna med ett morgondopp i havet innan bussen till båten skulle gå. Kvällen innan fick vi meddelat att bussen som skulle hämta upp oss mot Soanierana där båten till Sainte Marie skulle gå skulle komma kl 8.30. Klockan sju hade vi tagit vårt morgondopp och var precis i fart med att skölja av all sand i duschen när Besson kommer på hälsandes i vår bungalow. "I'm so sorry, I'm so sorry" säger han på sitt karakteristiska sätt och förklarar att båten behöver gå tidigare pågrund av tidvattnet och bussen går om en halvtimme. Så istället för att hinna äta frukost i lugn och ro så fick vi göra oss i ordning och packa våra ägodelar och ge oss av till platsen där vi skulle bli upplockade.
Hungriga efter att ha missat frukost och det ända Louise fick att äta till middag kvällen innan var en skål currypotatis ...de är inte så vana vid vegetarianer här på Madagaskar kan vi lugnt konstatera. Louise blir oftast erbjuden maträtter där de bara plockar bort köttet utan någon ersättning. Lite skillnad emot hemma om man säger så.
Vi fick informationen att vi nu skulle åka buss i två timmar till en hamn för att sedan åka en timme båt över till ön Sainte Marie. Detta var betydligt mer omständigt än vår ursprungliga plan som innebar att vi skulle ta en ordentlig färja från hotellet där vid bodde för natten. Eftersom den enligt utsago var i sönder fick vi ju snällt göra det bästa av situationen.
Det var minst sagt en kontrast från vår privata bil när vi hoppade in i den fullproppade bussen som stank av svett och var inte från varken detta eller förra decenniet. Louise drog ändå nitlotten av oss båda som hamnade bredvid en inhemsk man som skulle frakta en fönsterruta till ön och hade denna mellan bena och satt så bredbent han bara kunde för att skydda denna Louise mindre nöjd som fick sitta inklämd på den redan trånga bussen försökte med både det ena och andra för att få honom att maka på sig. Det blev dessvärre ingen större framgång för. Louise så hon fick nöja sig med att svära åt honom på svenska.
Efter två timmar med ett mindre stopp där vi hann med att äta två små yoghurts var vi framme vid en hamn. För er som har varit i Afrika eller sett filmer som utspelar sig där kan kanske föreställa er den annars för oss västerlänningar oförståeliga kaosen som konstant består. Så fort vi hoppade ur bussen blev vi omringade av mörkhyade män som på franska ville hjälpa till att bära vårt bagage. Starka som vi är behövde vi inte hjälp med detta men hur skulle vi hitta till vår båt, rätt båt? En av killarna som vi avfärdat tidigare som inte ville ge sig övergick nu från franska till mycket dålig engelska och sa, "You have to go to police with passport". Okej, tänkte vi och hakade på honom som visade oss till en stuga där uniformerade män och kvinnor höll till. Vi räckte över våra pass och de öppnar en bok och tar fram en penna och börjar manuellt skriva av informationen från våra pass. Vi står och funderar på om detta verkligen är rätt, det kändes ju seriöst eftersom de stod med pistoler och uniform men hur skulle vi hittat dit om vi inte råkat hänga med killen, och hur kan det vara så primitivt att de skriver allt för hand. När och i vilket syfte skulle de ha nytta av denna informationen? När de skrivit av allt de hittat i passet bad de oss komplettera med vår adress och våra föräldrars namn.
Klara på denna station fortsatte killen som ledde oss vidare till ytterligare en hydda som han pekade in oss i. Här satt en ensam polisinspektör med en annan bok och bad oss om våra pass. Vid det här laget kände vi oss vana och räckte över våra pass medan han skrev för fullt i sin bok.
Nu var han klar och vi kunde backa ur den lilla hyddan som var så liten att vi inte kunde vända oss i den med ryggsäckarna på ryggen.
En komisk tillfällighet inträffar oss nu. Vet inte om ni kommer ihåg det tyska paret som vi nämnde snabbt som vi träffade på vårt hotell i huvudstaden Tana andra dagen på Madagaskar. Dessa såg vi på vårt hotell i Andasibe när vi satt och drack kaffe en eftermiddag men kunde inte hälsa då de var påväg åt andra hållet. Nu står de och tjoar och hälsar bredvid oss. Vi har lyckats komma till samma hamn sådär 20 timmars bilfärd från där vi sågs första gången. Vi skrattade båda över slumpen och konstaterade att vi inte skulle åka samma båt till ön och önskade varandra lycka till med den fortsatta resan.
Vi gick nu vidare med killen i fronten och undrade vad nästa station skulle bli. Nu var det äntligen båten. Det vi skulle åka över var en 12 meters båt för 40 personer istället för färjan El Condor som var initiala planen. Men nu var vi i alla framme vid vår båt. Gav killen 4000 Ariary som sen kilade iväg. Vi satte oss på plats och undrade när båten skulle avgå. Louise började skruva på sig och var jätte kissig. Hon frågade mig om jag inte också var kissig varpå jag svarade, - Jo men vill inte missa båten. Efter att tittat oss runt och insett att båten långt ifrån var halvfull så gick jag med på att försöka leta upp en toalett trots att båtresan bara skulle ta en timme. Louise gick och frågade den ena efter den andra som bara pekade henne vidare och varken de eller hon förstod varandra då de pekade in på konstiga ställen som inte alls var toaletter. Jag tog ledning och gick mot en restaurang, eller i alla fall ett ställe där människor satt och åt. Här måste de ju ha en toalett. Servitören jag frågar pekar oss bak ut på gården bakom restaurangen. Vi ser ingen toalett och fortsätter bak där nästa person pekar oss tillbaka till ett litet hörn. Det var alltså deras pissoar mitt ute på gården bakom matstället. Det är så surrealistiskt att det inte riktigt går att förklara men osäker på om det är rätt att kissa på deras stenplattor så ställer jag mig först innan det var Louises tur. Hon tvekade lääänge tills jag sa att det blir förmodligen inte bättre än såhär just nu, "så hur nödig är du?" Då satte även hon sig och kissade medan jag höll utkik. Vilken speciell upplevelse det var. När vi satt oss på båten igen var vi ganska nöjda över att vi fick det uträttat.
Nu åkte vi på båten i vad som kändes som flera evigheter. Det skulle ju ta en timme att åka till ön. Men förmodligen var vädret och vågorna inte till vår favör och vi kom knappt framåt utan guppade mestadels upp och ner. Louise som redan var irriterad sedan medpassageraren på bussen upptäcker nu att hon fått begagnat tuggummi på sin flytväst som nu kletat fast sig ordentligt på hennes väska. Hon var inte jätte road just nu och svor åt alla sorters folk och undrade vad det var för fel på människor som lämnade kvar begagnade tuggummin...med våra gamla flygbiljetter lyckades hon skrapa bort det mesta, men fortfarande bitter över sitt öde denna dag.
3 timmar senare var vi äntligen framme på ön. Här väntade åtminstone fortfarande chauffören som skulle köra oss till vårt hotell La Crique. Vi hoppade in för ytterligare 45min åktur innan vi var framme vid anläggningen. Här möttes vi av den Franska ägaren Sven som visade oss till vår bungalow. Utmatade men glada av att vara framme gick vi direkt till restaurangen för att få något att äta då det var en lång fasta sedan senaste måltiden för oss.
Vi bestämde oss för att ta en lugn eftermiddag på resortet och bara njuta av solen och planera våra kommande dagar på ön. Vid solnedgången vandrade vi upp på en utsiktsplats precis bakom vår bungalow som var helt magnifik. Solen gick dessvärre ner bakom några moln men utsikten var ändå en syn som var en fröjd för ögat.Les mer
Det sjuka gifta paret
8. oktober 2016, Madagaskar ⋅ 24 °C
När solen gick upp i paradiset gick jag, insvept i en filt ut på vår lilla uteplats utanför bungalowen. Nattens händelser var inte en hallucination orsakat av malariamedicinen utan de hade hänt på riktigt.
Efter gårdagens middag började Uffe och jag känna oss oroliga i magen. Vi tänkte att det kunde bero på att vi åkt båt tre timmar på stormigt hav och att vi inte ätit så mycket under dagen. Vi gick tillbaka till vår bungalow och la oss i sängen. Det dröjde inte länge innan helvetet bröt ut. Jag var den första att besöka toaletten och kräkas upp hela dagsintaget. Uffe låg i sängen med illamående och magsmärtor. Tillsist gick det inte att ligga kvar längre så han stapplade ut genom dörren i kalsonger. Eftersom jag upptog toaletten gick han ut och spydde. Fram till gryningen turades vi om att besöka toaletten. Våra kroppar hade fått i sig något de bestämt ville bli av med. Tur att vi har känt varandra länge och inte var på första resan tillsammans. Vi hjälpte varandra med vätskeersättning, dimor och vatten.
Vid 2-tiden tog vattnet slut och våra läppar och strupar var torra. Det var några minuters vandring till receptionen och ingen av oss hade ork att ta oss dit. När det väl ljusnade ute klockan 05.45, drog jag en filt om mig och med stor ansträngning gick jag ut. Min plan var att sätta mig ner på en av stolarna på uteplatsen och vänta tills någon gick förbi. Det dröjde en kvart innan en man med overall gick förbi. Jag hejdade honom och förklarade på engelska att både jag och min man hade blivit matförgiftade och frågade om han kunde hämta lite vatten åt oss. Mannen såg frågande på mig och muttrade något på franska. Jag gestikulerade och försökte återberätta natten med hjälp av rörelser och ljud. Han visade att han skulle gå och se om han kunde hitta vatten till mig. Efter tjugominuters väntan kom han tillbaka och ruskade på huvudet. Jag fick gå in igen och vänta på att restaurangen skulle öppna.
En stund efter jag lagt mig i sängen knackar en kvinna på dörren. Hon har med sig vatten och frågar om vi behöver komma till en doktor. Jag tackade så mycket och sa att det nog skulle gå över snart.
Vi lyckades få några timmars sömn och klockan 08.15 drar Uffe på sig kläder och går till restaurangen. Jag ser på honom att han verkligen inte mår bra. Vi blir serverade frukost på uteplatsen och vi börjar långsamt mumsa på ett varsitt rostat bröd. När vi ätit så mycket som våra magar tillät gick vi tillbaka till sängen och slumrade in.
Några timmar senare vakar vi och känner oss bättre i magen. Vi har båda en konstig känsla i kroppen och tar fram termometern. Uffe har 38 C feber och jag har 39 C. Vi la oss ner igen och väntade på att medicinen skulle verka. Klockan 15.00 orkar vi äntligen ta på oss ordentliga kläder och ta oss ner till restaurangen. De hade slutat servera lunch och kunde endast erbjuda oss en äggbaugette. Vi tackade nej eftersom vi misstänkte att det var baguetten vi åt när vi kom till hotellet som gjort oss sjuka. Det enda alternativet var att ta oss in mot staden för att hitta något att äta. Vi tog en tuk tuk och bad chauffören köra oss till närmsta restaurang. Hans engelska var inte så bra så vi höll tummarna och åke med.
Efter 45 minuter på en skumpig väg stannade han äntligen. Vi bestämde att han skulle hämta oss vid restaurangen en timme senare. Vi gick in och beställde mat. Våra magar var fortfarande ömma och lömska. Maten lyckades vi dock få ner. Uffe som kände sig lite bättre gick efter maten in i en liten butik och köpte snacks till kvällen.
Äntligen hemma bad vi att våra magbesvär skulle vara över för denna resan...Les mer
Tre veckor som gifta
9. oktober 2016, Madagaskar
Denna morgon vaknade vi efter 12 timmars sömn i sträck! Det var dock välbehövligt för våra ynka sjuka kroppar.
Jag kände genast stor skillnad på min fysiska hälsa sedan den avskyvärda föregående dagen. Louise verkade också må betydligt bättre och ingen av oss hade "matat hundarna" under natten, om ni förstår. Denna frukost orkade vi ta oss till restaurangen även om vi var berövade av all vår energi. Vi satt och filosoferade ganska glada över att hemskheterna med magsjukan inte varade mer än ett dygn ändå, och hur vi nu skulle spendera de återstående dagarna på denna ovanliga och svåråtkomliga ö.
Vi hade kollat upp några sevärdheter som vi gärna ville uppleva när vi var här. Valsafari var en av dem som vi snabbt fick besked om att det inte var lönt såhär i oktober månad då alla valar gett sig av vidare i september. Typiskt tyckte såklart vi som inte sett livs levande valar förut men var inte mycket att göra något åt. Det andra som vi bestämt i förväg var att vi ville besöka piratkyrkogården som är belägen på ön. Eftersom vi båda fortfarande kände oss påverkade sen sjukdomen som vi fortfarande inte var säkra på om den var helt passé resonerade att dagen fick spenderas med närhet till hotellet i lugnhetens tecken.
När vi insåg att morgondagen skulle bli vår sista dag på ön så kände vi att vi ville få ut maximalt av tiden som var kvar så vi bokade in besöket på piratkyrkogården på förmiddagen och sedan en dyktur på eftermiddagen, för att utforska det berömda dykvattnet runt Madagaskar.
Louise var den som fortfarande kände sig mest märklig i kroppen medan jag började få tillbaka min obotliga rastlöshet. Jag såg kanoterna som låg längs strandkanten och började bearbeta Louise för att vi skulle ge oss ut på ett paddlingsäventyr till havs. När hon samlat tillräckligt med kraft så gav vi oss ut med våra flytvästar. Jag tänkte att det var smidigt med flytväst när vi skulle hoppa ur kanoten och snorkla runt för att se undervattenslivet utan att behöva lägga energi på att simma. Vi blev varse att det var ganska meningslöst med flytvästarna då vi flöt som korkar på ytan i det salta vattnet här i indiska oceanen. Vi förstod nu varför de unga tjejerna i baren fnissade när de räckte oss flytvästarna i barnstorlek när jag skulle hyra kanoten.
Mycket nöjda över att vi paddlat till havs satte vi kurs mot några klippor där vi tänkte att fisklivet kunde vara tillfredställande. Framme vid stenklipporna som reser sig ur havet börjar jag klia mig lite i huvudet över hur vi skulle förtöja vår kanot här. Fanns inget överhuvudtaget att binda den i och låta den guppa omkring utan besättning vågade vi inte. Min lösning blev att be Louise skutta ur kanoten så att jag kunde asa upp hela schabraket på klippan. Så sagt och gjort så var nu den röda kanoten tillsynes strandad uppe på en stenö ute i havet.
Nu gled vi runt i det ljumna havet som vi läst oss till aldrig går under 26 grader på hela året. Om man nu ska vara pessimist så var det väl i och för sig så kallt det blir vid den här tiden på året, men för oss upplevs det fortfarande som ljummet. Snorklingsvattnet var överlägset det bästa vi upplevt på hela denna resan. Mängder med olika undervattensvareslser kunde vi skåda när vi gled runt.
När vi var nöjda så tog vi kanoten och paddlade så sakta till vår strand igen. Eftersom inte valsafari blev av så fick detta bli den bästa möjliga ersättaren och vi därför tacka mormor Ingrid och morfar Georg för bidraget till valsafari som gick till kanothyran istället :-)
Kvällen spenderades vid stranden nedanför vår bungalow där njöt av solen. Sedvanligt kom en av de anställda killarna runt med de stor menytavlorna där de skrivit dagens olika rätter man kunde välja på för kvällens middag, självklart på franska som allt annat på Madagaskar. Louise valde tonfisk för att få i sig någon form av protein och jag fläskkotlett med kokosnötsgratäng.
Kvällen blev sedan lugn med lite samtal hem via Skype och en öl i uppehållsrummet. Tillbaka i vår bungalow tog vi vår schemalagda malariatablett och gick vi tillsömns under myggnätet.
P.s. Något som Louise glömde nämna från gårdagen var att när vi var på väg från vårt hotell till tuk-tuken ser vi två bekanta ansikten. Gissa vilka. Precis, det tyska paret stod vid receptionen och log glatt när vi sågs på nytt. De förklarade att de inte bodde på La Crique utan 30min iväg men var på besök för att njuta av den ansedda stranden och omgivningen.Les mer
Stoppade av skumma typer
10. oktober 2016, Madagaskar
Idag skulle ju vara dagen vi var helt återställda och vi kunde utforska allt vad ön hade att erbjuda.
Men då återförs vi dessvärre direkt till föregående natt. Vi gick ju och la oss glada och skojfriska om förförra nattens eskapader efter att intagit våra malariatabletter. Klockan 02 vaknar Louise plötsligt illamående och behöver springa till toaletten. Åh nej tänkte vi nog båda i samma stund.
Morgonen kom sedan utan några fler incidenter och vi gick till frukosten, Louise med hängande huvud. Vi diskuterade och kom fram till att dykningen inte var aktuell för Louise i hennes skick så då återstod hur vi skulle planera vår sista dag på ön. Vi kom fram till att det inte vore så kul för mig att på egen hand åka till piratkyrkogården och sedan dykningen som båda delarna låg över 60min färd från hotellet. Vi beslutade istället att avboka dykturen och satsa på att besöka piratkyrkogården med scooter när Louise mådde bra nog för att åka.
Vi har inte tidigare tackat de tre paren som bedrog till vår resa till Nosy Boraha (ursprungliga arabiska namnet innan Frankrike koloniserade) mera känt som Ile Sainte Marie. De bidrog också till utflykten till piratkyrkogården, dessutom vill vi tacka för den kreativt skapade piratskattkistan som vi fick på vårt bröllop. Stort tack till Adam, Ellinore, Marcus, Therese, Johannes och Sabina! :-)
Tillbaka till dagens händelseförlopp. Vi hyrde en scooter från vårt hotell La Crique och gav oss iväg längs den enda asfalterade vägen längs öns kust. Louise var fortfarande väldigt kymig men kämpade på för att vi skulle få uppleva något denna sista dag. Hon var så svag att hon inte hade ork att klaga på min höga hastighet när jag sicksackade mellan de djupa hålorna i vägen som inte var underhållen särskilt väl, det hör inte till vanligheten att hon bara sitter lugnt där bak och åker med.
Vi stannade först till vid en kyrka som vi trodde var i anknytning till piratkyrkogården. Men så var inte fallet, dock visade det sig att det var den äldsta katolska kyrkan i hela Madagaskar som vi befann oss vid. Vi fortsatte vidare på vårt vrålåk för att efter lite letande se en skylt med pil där det stod "Pirate Cementary 900m". Så vi gasade på upp för grusvägen när två killar springer viftandes med armarna bakom oss och ropar "stop". Vi stannade naturligtvis till för att se vad de ville oss. De förklarade att om vi ville besöka piratkyrkogården så var vi tvungna att betala entréavgift hos dem först och så skulle en av dem guida oss på kyrkogården. Kändes lite suspekt så vi var skeptiska och pratade lite för oss själva på svenska när de drog ram en lapp med tariffer för besök på piratkyrkogården.
Till historien hör att vi pratade med ägaren Sven vid La Crique innan vi åkte. Han sa att vi skulle hitta en kvinna vid namn Marie på ett guest house i närheten av piratkyrkogården som var en licensierad guide. Detta försökte vi förklara för killarna som stoppat oss men de verkade inte förstå så bra.
Eftersom killarna var påstridiga och vi visste ju inte om vi kört förbi gästhuset redan där vi skulle träffa kvinnan och ville vi inte bryta mot några regler, så vi betalde de 25.000 Ariary som det skulle kosta för oss båda för besöket. Vi parkerade vår scooter och den ena av killarna som kanske kan ha varit i 20års ålderns som kunde lite engelska började vandra med oss mot kyrkogården. När vi kommit kanske 500m in på vägen står där en bastant kvinna och frågar om vi kommer från La Crique och vi svarar ja. Hon frågar oss vad som hänt och vi berättar att de informerat oss att vi skulle betala till dem ute vid vägen innan vi gick in. Kvinnan med ordentlig pondus blir nu rosenrasande och skäller ut killen efter notor. Det slutar med att han får gå tillbaka till sin kompis och hämta våra pengar och komma tillbaka med dem till oss. Marie som vi nu träffat förklarar att de bara är 6st licensierade guider på hela ön men att det tyvärr inte är en ovanlighet att andra olicensierade öbor försöker på detta sättet.
Nu var vi i alla fall framme på piratkyrkogården och Marie berättade historien om hur de brukade lägga till vid ön (som ni ser på en av bilderna) för att dela upp bytena som de plundrat och roffat åt sig ute till havs mellan 1650-1750. Samtidigt som Marie berättar om den lösaktiga franska kungen från 1800-talet som skickade sina oäktingar till just Sainte Marie för att de inte skulle vara kvar i Frankrike, så bleknar Louise som har börjat må sämre igen. Efter den guidade turen så stapplar vi neråt för att ta oss tillbaka till scootern och ta sjuklingen hemåt.
När vi kört en timme och är nära hotellet så mår Louise lite bättre så vi åker inom ett av grannkomplexens hotell för lunch. Efter lite nyintagen energi blev det lite bättre fart på Louise och vi åkte hem till La Crique. I uppehållsrummet satt ägaren Sven som hade blivit uppringd av Marie som hade berättat om incidenten vi var med om tidigare på dagen. Han bad oss göra en kortare skriftlig redogörelse så att de kunde anmäla det till turistpoliser så att det kan bli bättring. Medan jag diktade ihop vad vi varit med om så frågade Sven hur det var med Louises illamående och mage. Hon berättade att det fortfarande inte var helt bra, då föreslog han ett inhemskt naturläkemedel i form av kokta guavablad för att lindra symptomen. Louise tog tacksamt emot och placebo eller inte, inne på andra koppen med naturläkemedlet så var Louise som en annan människa, pigg och allert utan krämpor.
Nu när Louise mådde bättre så tog vi snorklarna och simmade ut för att njuta av undervattenslivet. Efter en lång stund i plurret så gick jag upp för att lägga mig på stranden när en av de anställda killarna påkallar min uppmärksamhet. Jag tänkte att det var han med menyerna som skulle visa vilka olika rätter vi kunde välja på inför middagen så jag frågade "Dinner?" "- Yes", svarar han frågande.
Märkligt att han inte har de vanliga stora menyskyltarna med sig tänkte jag. "Key" utbrister han sen. "Do you want my bungalow key?" frågade jag oförstående. "-Yes", svarade han igen...
"What are you gonna do in our bungalow?" Frågade jag ännu mer förvirrat för att få till svar "Yes, gonna do in your bungalow!" Eh, hmm?!? Fattade fortfarande inte vad han skulle göra men jag tänkte jag går med honom till vår bungalow för att se vad han vill. Han följer snällt med bakom mig när jag låser upp och han sätter sig på kanten till vår veranda och väntar. Vad väntar han på? Jag räcker honom nyckeln till vår bungalow och säger frågande "key?" då svarar han, "moto"!
AHA! Han vill ha tillbaka nyckeln till mopeden vi lånat...äntligen förstod vi varandra. Jag hämtade scooter nyckeln och vi avslutade med en high five :-)
Fortsatt på kvällen så mådde vi båda bra och vi åt vår middag följt av ytterligare en kur kokta guavablad till Louise samtidigt som vi tittade på tatueringar inför Kapstaden. Det fick bli relativt tidig läggdags då båten skulle avgå från hamnen kl 05.00 dagen efter.Les mer
Motorhaveri och punkterat däck
11. oktober 2016, Madagaskar ⋅ 27 °C
Klockan 04.00 ringde alarmet på mobilen och det var dags att stiga upp. Trötta drog vi på oss kläderna vi förberett dagen innan och packade ner våra sista pinaler i ryggsäcken. Vi promenerade bort till receptionen där taxin väntade. Vilken tuff dag vi hade framför oss, totalt 15 timmar på resande fot. För att inte bli modfällda bestämde vi oss för att dela upp dagen i olika delmål. Första målet var att åka 40 minuter med taxi och hoppas att vi skulle hinna fram innan båten lossade ankar. Vi höll tummarna att våra magar inte skulle bråka med oss.
Klockan 05.00 slirar vi in i hamnen. Båten står kvar och en kille kommer fram till oss och berättar att vi måste registrera att vi lämnar ön. Vi följde med mannen till ett litet bås, tog upp våra pass och följde samma rutin som vi gjort när vi skulle åka till ön. Färdiga går vi fram till båten. Varken bagage eller människor sitter redo i båten. Trots att hotellet ringt dagen innan och dubbelkollat avgångstiden hade besättningen valt att skjuta på den. I 40 minuter väntade vi innan det var dags att ta plats på båten. Det kommer bli en låååång dag..
Båtturen gick över förväntan och istället för tre timmar som resan tog sist behövde vi endas sitta två timmar på båten. Halvvägs stannade dock båten med ett surrande ljud -ena motorn hade lagt av. Vi fortsatte framåt i förminskad hastighet. Väl i hamn gick vi mot minibussen som skulle ta resenärerna till Tamatave. Hänvisade hoppade vi in i den heta bussen tillsammans med tre tyskar och ett tiotal bybor. Som vi tidigare nämnt känns många moment omständiga på Madagaskar. I bussen sitter vi och knippar efter luft i den tryckande värmen och då passar chauffören på att gå några ärenden. Bagaget surras fast på bussens tak och de stackars hönorna får sitta i bagageluckan. Varför inte vänta med att tvinga in oss i bussen tills allt detta var klart? Trots att vi var irriterade och varma försökte vi hålla modet uppe. Vi hade klarat av två delmål än så länge, taxiresan och båtfärden. Äntligen började bussen rulla och jag trasslade upp hörlurarna och räckte den ena öronsnäckan till Uffe. Sandmannen av Lars Kepler var ljudboken som jag valt till resan.
Efter ca tre timmar på vägen hörs en stor smäll precis under mig. Minibussen stannar och jag konstaterar genom att luta mig genom fönstret, att ett däck sprängts. Chauffören rycker lite besvärat på axlarna och kör vidare med ett söndrigt däck. Långt om länge är vi framme och återförenas med vår chaufför Besson. Han berättar att vi är två timmar försenade och att han ska köra oss till en restaurang så vi får ny energi. Restaurangen var för min del ingen hit. Servitörerna pratade endast franska och de hade inget vegetariskt på menyn. Jag beställde in en fiskrätt och hoppades att det skulle vara gott. In kommer en hel fisk övertäckt av någon grönskakssörja. Gnällig och kräsen som jag är åt jag mest av riset.
Nu hade vi en bilresa på sex timmar framför oss tillbaka till nationalparken där vi skulle spendera natten. Vi njöt av att ha hela baksätet för oss själva. Ljudboken var så spännande att tiden flög förbi. Väl framme log vi stort mot varandra och konstaterade att resan var slut för dagen och att vi klarat den med bravur.Les mer
En kontrast som heter duga
12. oktober 2016, Sør-Afrika
Morgonen började tidigt som det känns att den gjort varje dag här på Madagaskar. Vi vaknade till indri lemurernas säregna morgonläten som ni kunde höra i videon vi la upp från Andasibe. Efter frukost var det dags att hoppa in i bilen med Besson för sista gången den här resan - avfärden mot Tana var igång.
Så gott som hela bilresan till huvudstaden och genom dess kaotiska trafik satt vi och lyssnade på vår spännande deckare, Sandmannen. Framme vid flygplatsen hade vi ganska gott om tid på oss innan vårt flyg till Sydafrika och Johannesburg skulle avgå. Men vi hade inte kunnat förutse att det skulle vara nationella praktikantdagen på Antananarivos flygplats denna dagen. Vid varje incheckningsdisk stod där fyra stycken ungdomar som fick turas om att försöka checka in bagage och passagerare. Det var overkligt segt, vi klockade sessionerna som tog 15min per resesällskap. Det hade aldrig accepterats hemma i Sverige tänkte vi ljudligt.
Väl incheckade och trippel kontrollerat att våra väskor skickades till Johannesburg så gick vi igenom säkerhetskontrollen. Detta var verkligen ingen stor flygplats, Sturup upplevs som internationell gigant-flygplats i jämförelse. Vi som hade hoppats äta lunch innan avgång fick nöja oss med några baguetter.
Nu kunde vi lyssna på den spännande upplösningen av Sandmannen som nådde sitt slut efter totalt 14 timmar när vi var i luften på väg till Sydafrika. Afrika är en enorm kontinent, det märker man inte minst av de långa distanserna vi behöver flyga. 3h 50min tog flyget från Madagaskar till Johannesburg, Sydafrika. På den tiden hade vi ju tagit oss från Sverige till Turkiet. Det mest underhållande, för mig åtminstone, var när jag gick på toaletten och lade puddingen som jag sparat från middagen på Louises säte så att jag kunde fälla upp bordet och komma ut. När jag kommer tillbaka till platsen några minuter senare möts jag av en förargad min som försöker svälja ett leende. "Du kan ju inte sätta efterrätten på min stol!" säger Louise. Haha :'D hon har satt sig i puddingen som har tryckts ut på hennes shorts i ändan. Jag blir så otroligt skadeglad som bara jag kan bli medan hon febrilt försöker torka bort den ljusbruna puddingen med en servett från rumpan :-) Erkänn att det var kul?!
När vi landar möts vi av en mycket behaglig 28-gradig värme och en känsla av att kommit till civilisationen Igen. Vilken kontrast gentemot Madagaskar där vi lyfte ifrån.
För att sammanfatta vår vistelse på denna, världen femte största ö, Madagaskar så kan vi väl beskriva det såhär: Väldigt trevligt folk, vi kände oss alltid välkomna som turister och kände ingen känsla av att de bara var ute efter att tjäna pengar på oss. Något som annars är vanligt av erfarenhet när man kommer till fattigare delar av världen. Vi upplevde heller inte mycket tiggeri alls, utan trots att de bodde i hyddor med endast några hönor som ägodelar så verkade de glada och göra det bästa möjlig efter sin situation. Nackdelarna är väl just levnadsstandarden och maten. Det är ju så långt man kan komma ifrån vårt västerländska tänk med att optimera och effektivisera. Det blir man ibland något provocerad av när man vet att det går att göra snabbare och effektivare. Men det känns som tid inte är något som helst problem för dem, de har hur mycket som helst utav den varan ;-) Maten är inte heller i närheten av vad vi är vana med. Främst har det varit svårt för Louise som vegetationen som ofta möts av frågande blickar när hon försökt förklara "no meat" de förstår inte alls varför man bara vill sitta och äta ris på en tallrik...haha. Nästa reflektion är också språket, det har varit väldigt handikappande att de har varit så otroligt dåliga på engelska överallt där vi varit. Eller så är det vi som är dåliga på franska? Utöver det som vi nämner så är det ett mycket häftigt land som vi är glada att vi har haft möjligheten och se. Vilket djurliv som befinner sig på denna plats på jordklotet, 5% av jordens alla djurarter lever endast naturligt på Madagskar och ingen annan stans. Så djuren vi fått träffa får ändå anses som höjdpunkten på våra 10 dagar på denna ö annars mest känd från titeln på en animerad barnfilm för oss där hemma i Sverige.
Tillbaka till ankomsten till Sydafrika. Som sagt när vi vandrade in på Tambo International Airport så kändes det verkligen som vi kom från djungeln tillbaka till civilisationen. Efter att tagit oss igenom alla kontroller tillsammans med massvis med amerikaner letade vi reda på vår väskor och växlade de Mauritiska Rupie vi hade kvar. Vi hoppade in i en taxi och bad Freeman, som taxichaffisen hette att köra oss mot vår 5-stjärniga hotell The View. Kändes lite märkligt att se alla trafikljus och moderna bilar efter att inte sett ett trafikljus på 10 dagar.
Här kommer den största kontrasten av alla! Det går inte att återberätta med ord känslan som gick genom oss när vi kom in och blev visade till vår Harrison Suite På 80kvm med ytterligare 30kvm badrum! Vi bara tappade hakan och gick runt och smålog för oss själva. När vi försökt ta in att vi skulle spendera natten i denna underbara lyxsäng efter 10 dagar i bungalows med diverse småkryp så gick vi ner till restaurangen. Här möts vi av en kvinnan som erbjuder oss att sitta var vi vill men hon har förberett ett bord för två ute på terassen med levande ljus och fenomenala rosor. Vi möts av en 3-rättersmeny som gör att det fradgas i munnen. Louise får in ett glas vitt vin som är stort nog att innehålla en hel flaska och jag får en iskall sydafrikansk Castle. Min meny bestod av grillad struts med friterad sparris till förrätt och hängmörad ryggbiff med klyftpotatis och rotgrönsaker till huvudrätt. Louise valde som ni kan gissa ett vegetariskt alternativ men som fanns valbart på menyn utan någon specialitet. Vilket var lite av en chock för henne.
Efterrätten tog vi med oss upp i sviten efter att tagit en promenad i den fantastiska parken tillhörande hotellet där de brukar hålla bröllopstillställningar. Så lyckad kväll med god mat och mycket kärlek.
Stort tack till familjen Pettersson för den fantastiska hotellövernattningen.Les mer
Optimerad vistelse i stora Johannesburg
13. oktober 2016, Sør-Afrika
Känslan att vakna upp i det vackra hotellrummet är obeskrivbar. Efter 10 dagar i Madagaskar med dåliga sängar och insekter på huvudkudden var det fantastiskt med en hel natts ostörd sömn i en skön säng med fluffiga täcken. När vi insupit känslan och sträckt ut oss ordentligt klädde vi om från sovkläder och gick ner till frukosten. Vi satte oss ute i trädgården och beställde in en varsin frukosttallrik med varma rätter. En liten, elegant buffé var uppdukad innanför dörrarna. Vi njöt av jordgubbar, äggröra och diverse andra mumsbitar.
Även om vi ville dröja oss kvar i denna osas så länge som möjligt var vi tvungna att packa ihop för att hinna med dagens inplanerade aktiviteter. Vi hoppade in i en taxi och bad att bli körda till Apartheidmuseet och sedan till tågstationen. Taxichauffören envisades med att vi måste besöka Mandelas hus och få hans välsignelse. Trots att tiden var knapp satte vi fart mot Soweto och Mandelas gamla hus. Chauffören pratade på och tyckte att vi skulle besöka en rad olika sevärdheter i Johannesburg. Vi förklarade några gånger att vi endast hade till klockan 12.00 på oss innan vi behövde vara på tågstationen.
Vi kom fram till Mandelas hus, betalde en avgift och gick in i huset. Informationstavlor om hans liv och bedrifter fanns det gott om, likaså diplom av olika slag. Det var otroligt intressant att få lära oss mer om denna godhjärtade och betydelsefulla man. Vi hade kunnat spendera betydligt mer tid i huset om vi haft tiden på vår sida. Vi hoppade in i taxin igen och körde mot museet.
För att komma in i museet var man tvungen till att läsa på baksidan av biljetten vilken ras man slumpmässigt blivit född som. På Uffe biljett stod där europé och på min icke-europé. Vi delade upp oss och gick in genom varsin ingång. Vi fick lära oss om rasindelningen och vilka privilegier man hade som vit. En mycket gripande och målande upplevelse. Vi återförenades och fortsatte den intressanta promenaden genom museet. Vi besökte den tillfälliga utställningen om Mandelas liv. Det var ingen liten utställning om man säger så. Vi fick välja ut delar av utställningen att fördjupa oss i. Läser man alla skyltar och ser alla filmsnuttar tar det minst tre timmar att gå genom både Mandelas och den permanenta utställningen, vi hade en timme på oss. Vi fortsatte vidare och lärde oss om apartheids uppstånd och fall, om politiska krafter och levnadsvillkor. Vilken intressant, skrämmande och gripande besök på museet.
Framme vid tågstationen tackade och betalde vi chauffören. Biljetterna var redan köpa och skulle endast hämtas ut. Vi hittade tågbolaget och ställde oss i kön till biljettluckan. Efter ett tag kom en säkerhetsvakt fram till oss och sa att det var mindre kö vid en annan biljettlucka längre bort. Vi tog våra väskor och följde med honom till en annan del av tågstationen. Kön var tveksamt mindre men vad gjorde det, vi hade en timme på oss till tåget skulle gå. Vi fick våra biljetter och satte kurs mot mataffären Spar. Vi köpte på oss en hel del ätbart till resan och gick sedan vidare till tåget.
Det färgglada tåget började fyllas med resenärer. Vi hade ingen aning om vilken kupé som var våran så Uffe lämnade mig och väskorna i en medan han gick för att tala med personalen. Han blev hänvisad till en handskriven lapp och hittade våra namn på listan. Vi var tilldelade kupé 8D. Nice att ha en egen kupé tänkte vi och började packa upp vår medhavda lunch. När vi hade kommit tillrätta öppnas dörren och en lång, äldre man går in och sätter sig på ena soffan. Vi tänkte nog båda vad är det nu för ett knas som vill dela kupé med oss. Det visar sig att han är tågvärden. Mumlandes berättar han att han vill se våra biljetter och att vi sitter i fel kupé. Vi blev hänvisade till en kupé med plats för fyra personer. Härligt att vi fått större plats tänkte vi medan vi ännu en gång packade upp lunchen.
Efter ca 30 minuter efter avgång öppnar tågvärden ännu en gång dörren och sätter sig bekvämt på ena soffan.Nu var det dags för biljetterna (igen). En process han gjorde mycket omständig. Han inser sitt misstag och säger att vi egentligen skulle behöva byta kupé ännu en gång eftersom han tittat fel. Han resonerade med sig själv och kom fram till att vi kunde få sitta kvar. Sen höll han ett långt föredrag om alla kusiner han hade runt om i världen och var han ville resa... Föga intressant för oss men vi nickade och hoppades att han snart skulle vara färdig med sin berättelse.
Vi hade en väldigt mysig tågresa och fick se mycket av landsbygden utanför fönstret. Stort tack till Mona och Kent för den trevliga tågresan mellan Johannesburg och Port Elisabeth. Tack Simon och Angelica för biljetter till Apartheidmuseet.Les mer
Oj vilken överraskning!
14. oktober 2016, Sør-Afrika ⋅ ☀️ 20 °C
Morgonsolens strålar väckte oss tidigt. Vi hade fått en skön natts sömn på det skumpiga tåget. Morgonkaffet/teet serverades och vi fick veta att vi var fyra timmar sena. Som tur var gick ingen nöd på oss, vi hade ljudböcker att lyssna på, dagboksinlägg att skriva och diverse snacks att mumsa på. Eftersom vi varit sjuka låg vi efter i skrivandet och nu fick vi chansen att komma ikapp.
Klockan 13.00 rullade vi in på perrongen i Port Elisabeth. Så skönt att kunna sträcka ordentligt på bena när vi promenerade ut i solen. Klädda i shorts och linne märkte vi direkt att det var betydligt kyligare i denna delen av landet. Johannesburg hade varit perfekt vädermässigt med sina 28 C strålande sol. I Port Elisabeth sken solen också men luften var kylig. Vi bestämde oss för att inte ta första bästa taxi utan i så fall avvakta tills vi hittat den bästa och billigaste. Jag passade väskorna och Uffe gick för att förhandla med chaufförerna. Under tiden passade jag på att ta mig en ordentlig titt på omgivningen. Framför tågstationen stod rader av minibussar - stadens främsta kollektivmedel. Många fattiga samlades i detta centrum och jag fick direkt känslan att här ska man helst inte vara efter mörkrets inbrott.
Uffe hade lyckats förhandla ett bra pris på resan till hotellet och sedan vidare transport till Seaview Preditor Park. Vi kom fram till det femstjärniga gästhuset som skulle vara vårt boende för natten. Wow utbrast både jag och Uffe när vi fick se vårt rum. I motsats till lyxhotellet i Johannesburg som hade hotellrum inredda i modern lyx var det här rummet inrett med antikviteter från viktorianska tiden. Helt fantastiskt och vi hade en egen uteplats dessutom! Med taxichauffören väntandes utanför hade vi inte mycket tid att inspektera det stora rummet med tillhörande gigantiskt badrum. Vi svirade om till långbyxor och långärmad tröja för att inte frysa i den kyliga luften.
Då var vi på väg till Seaview Preditor Park för att träffa lite inhemska djurarter. Efter ca 40 minuter i bilen kom vi fram till parken. Vår plan var att utforska parken i lugn och ro på egen hand och sedan beställa en ny taxi när var nöjda. Det visade sig att man måste ha bil i parken för att ta sig runt. Taxichauffören gick med på att köra oss och brummade snabbt in i parken. Med antiloper, zebror och giraffer utanför fönstret fortsatte vi i samma snabba takt. Det visade sig att chauffören var helt enkelt rädd för stora djur. När vi kom fram till lejonens och tigrarnas inhängningar var det säkert att gå ut ur bilen. Vi tyckte att det var skönt att få gå i vår egen takt och titta på de magnifika djuren. När vi hade bekantat oss med de stora djuren körde vi vidare. Vi kom fram till djurfristaden och gick ut. Där var mängder med olika slags afrikanska djur som blivit omhändertagna. Vi såg hur volontärerna gosade med leoparderna och önskade att vi också fick gå in till dem. Tyvärr fick vi endast titta på djuren på säkert avstånd utanför inhägnaden.
Vi åt en sen lunch i parkens lilla restaurang. Två smarta och våghalsiga apor försökte gång på gång komma nära och norpa åt sig vår mat. Fantastiskt söta var de och det var kul att se hur de försökte hitta sätt att komma nära oss och maten. Nöjda med upplevelsen begav vi oss tillbaka till hotellet.
Klockan 19.00 hade vi reserverat ett bord på hotellets prisbelönta restaurang. Vi blev otroligt väl omhändertagna av den vänliga personalen som tilltalade oss som madam och sir. Som Uffe beskrev servicen "de fick mig att känna att jag gjort ett excellent mitt val av maträtt och vin". Maten var utsökt och vi njöt till fullo av både förrätt och varmrätt. När vi var mätta och belåtna gick vi tillbaka till vår suite och låste upp dörren. Vi stannade i dörröppningen när vi såg att någon varit i rummet... Det dunkla rummet lös upp av ett tiotal levande ljus och på det lilla bordet stod där en flaska bubbel och en skål med chokladdoppade jordgubbar. Med gapande munnar såg vi hur rosenblad ringlade sig från sängen in till badrummet. Vi följde spåren och såg att badrummet också var upplyst av levande ljus och att i badkaret med lejontassar guppade flytande rosblad och ljus. Vi var helt till oss av chock, glädje och tacksamhet. Vi hade tidigare nämnt för personalen att vi var på smekmånad när de frågat om vi firade något särskilt. Vilken kväll vi fick i Port Elisabeth!
Stort tack till Isak, Emelie och Hanna för en oförglömlig dag :)Les mer
Första dagen på safaricampet
15. oktober 2016, Sør-Afrika ⋅ 20 °C
Efter gårdagskvällens lyx som jag antar ni har läst om vid det här laget så vaknade vi utvilade och fulla av energi.
Vi blev serverade vår femstjärniga frukost från det prisbelönta köket på Hacklewood Hill när vi var nöjda under duntäcket. Idag har vi ingen brådska eller tidig tid att passa, endast kl 14 på vårt Safari Camp där vi ska spendera de kommande två nätterna.
Efter frukost njöt vi i solstolarna på vår privata uteplats med ett par koppar från rummets espressomaskin. När det blev dags att beställa taxi så var det lite lättare sagt än gjort. Hotellet ringde till fyra olika bolag men ingen av dem hade tid att på kort varsel köra oss den långa vägen ut till viltreservaten dit vi skulle 80km utanför Port Elizabeth. Då ringde jag vår "kompis" och självutnämnde taxi från gårdagen som vi åkte med från tågstationen till Seaview och sedan till hotellet. Han kom omgående och vi förhandlade priset lite med honom, vi visste att campets transfer kostade 1200 Rand så allt under det var ju OK, vi landade på 1000 Rand jämt inkluderat att han skulle köra oss till ett lunchställe och vänta medan vi åt.
Vi kastade in väskorna i bilen och gav oss iväg med min Google maps på telefonen som ända vägvisare. Vi hade fått tips om en restaurang med riktigt goda hembakade pajer som vi ville testa till lunch. Enligt anvisningarna på telefonen så blev resvägen 30min längre men det tänkte vi att det var värt, plus att vi hade förhandlat ett fastpris med John, vår svarttaxi. När vi kört hela den långa omvägen och befinner oss ovanpå restaurangen enligt Google maps så finns där inte en tillstymmelse till matservering. Så otroligt bittra blev vi över den långa omvägen när det visade sig att koordinaterna var helt åt pipsvängen. När vi frågade lokalbefolkningen så beskrev de vägen till restaurangen som en låååång väg tillbaka i den riktningen vi kom ifrån.
Vi fick helt enkelt skippa pajstället och lunchen helt för att nu hinna till incheckningen på campet som var kl 14. Lite smått irriterade över att vi inte fått någon lunch och dessutom kört en lång omväg i onödan bad vi nu chauffören att sätta riktning mot safaricampet, Quatermains. När det endast återstod 25min enligt Google maps på min telefon så slutar plötsligt den asfalterade vägen vi kört på och övergår till en enormt gropig grusväg med stora stenar. Svarttaxin som vi åkte var inte ett fordon som var gjord för denna typen av väg, en Nissan Micra med slutkörda stötdämpare. Vår chaufför blev nu tjurig och ville inte köra på vägen som han som mest kunde hålla 20km/h på för att bilen inte skulle totalt skaka i sönder. Naturligtvis började han diskutera ersättningen och mumlade att han skulle ha 1800 Rand eftersom bilen skulle vara helt slut efter denna resan. Vi låtsades som att vi inte hörde och hoppades att vi skulle komma ut till en ordentlig väg snart. Till slut, efter en lång stund av krypkörning och ytterligare försening så kom vi fram till lodgen där vi skulle träffa vår ranger för att få skjuts den sista biten till campet. Vi lyckades vara framme precis till klockan två som vi skulle och vi var tydliga att vi endast tänkte betala den överenskomna summan på 1000 Rand för resan vilket accepterades efter lite tjurigt mummel, trots det skulle han envisas med att hämta oss vid campet om två dagar när vi skulle till flygplatsen för att ta oss till Kapstaden. Det tackade vi vänligt men bestämt nej till.
Nu träffade vi vår ranger Lungi och hoppade in i ett ordentligt safarifordon som var anpassat för den grova terräng som vi nu befann oss i. Resan in i bushen tog 15 minuter, på denna tiden hann vi bekanta oss väl med Lungi som var ett stort fotbollsfan. Vi vet ju alla hur vägen till ett fotbollsfans hjärta stavas, Z-l-a-t-a-n. Stolta över att vara svenska och osäkra på om han hade koll på vårt avlånga land i norr så fick vi berättat att Quatermains 1920's safari Camp var fyllt med svenskar. Ja, bokstavligen fullbelagt med svenskar. En av de unika sakerna med Quatermains är att de endast tar emot 6 stycken gäster åt gången i 3 stycken lyxigt utrustade tält med fullständig toalett och dusch. De andra paren som vi möttes av var ytterligare ett par som var på smekmånad från Trelleborg, Martin och Emma. De andra var mor och dotter från Halmstad, Anette och Ebba. Mycket märklig känsla att prata svenska med andra människor än varandra efter att inte mött en svensk på drygt 3 veckor. Nu fick vi också plötsligt passa oss för vad vi sa...
Vi undrade såklart om det var vanligt att det var såhär många svenskar på campet samtidigt, vilket det inte var. Hade aldrig hänt tidigare och senast de hade ett svenskbesök var förra säsongen. Det var alltså en enorm slump att vi råkade befinna oss här samtidigt. Vi pratade glatt och lärde snabbt känna de trevliga landsmännen samtidigt som vi serverades fantastiskt goda wraps till lunch. Vilket var välbehövligt efter vår uteblivna måltid på ditresta.
Så snart vi inmundigat wrapsen var det dags för vårt första safari i viltreservatet Shamwari. Kort presentation Quatermains 1920's Safari Camp så att ni där hemma får en förståelse för var vi har kommit. Deras nisch är att återspegla hur det var att leva på safari på 1920-talet, helt utan någon elektricitet eller internet. Till skillnad från de andra 5-stjärniga lodgerna med ovitala bekvämligheter som tv med flera hundra kanaler som ligger runt om i viltreservatet så är de ensamma om att erbjuda boende så nära djurlivet det bara går. Tälten är bekvämt utrustade med king-size säng samt toalett och dusch, låt oss inte glömma den välfyllda minibaren. Tack vare att campet är placerat på en mark som är väldigt attraktiv så är Quatermains en av totalt två anläggningar som har rättighet att köra safari i både Amakala- och Shamwari Game Reserve som är två olika viltreservat med tiotusentals hektar vardera till skillnad från alla andra som bara får vistas i det ena eller det andra.
Tillbaka till vår första 4 timmars äventyr på den sydafrikanska savannen. Vi hoppade upp på det kraftfulla V8 vildmarksfordonet tillsammans med de andra svenskarna och vår enormt kunnige ranger Craig och begav oss ut i hopp om att få syn på lite vilda djur. Besvikna blev vi inte! Så mycket häftigt och fantastiskt vi fick se på nära håll, går inte att räkna upp alla fenomenala majestätiska djur. Höjdpunkten för kvällen var ändå att få se noshörningarna varav en liten noshörningsbebis som stapplade fram bredvid sin hårdhudade mamma. Att dessa tjuvjägare jagar dessa varelser till utrotning är helt utom vårt förstånd, men tyvärr är verkligheten inte bättre. Totalt återstår endast 14000 vilda noshörningar i världen och de beräknas vara utrotade från vår planet år 2020 om tjuvjakten fortsätter i dagens tempo. Man blir så ledsen att man vill gråta.
Vi lyckades också få syn på en gepardhona till de andra svenskarnas stora glädje. De hade ju varit på två safariturer mer än oss men under dessa hade kattdjuren lyst med sin frånvaro och de hade inte lyckats se varken lejon eller geparder. Men nu så! Efter några timmar på savannen var det dags för en "moonlighter", alkoholhaltigdryck och snacks i månskenet.
Tillbaka på campet när skymningen lagt sig och kvällen blivit kyligare hade kökspersonalen tillagat antilopgryta på den öppna elden. Wow, så god maten var, både för oss som åt kött och Louises vegetariska. Säger som ägaren Riaan sa om kudu-djuren som var antilopsorten de gjort gryta på, "It's thier on fault that they taste so damn good!" :-) Efter den fenomenala maten satt vi och drack gott och pratade kring den öppna lägerelden, mysfaktorn uppnådde här 100 på hundraskalan!
Om det inte framgått av inlägget ovan så vill jag göra ett slutgiltigt förtydligande. Har ni inte varit på safari och fått uppleva det vi gör just nu så sätt igång att spara era pengar till just det! Detta är det bästa man kan spendera pengar på enligt min åsikt, utan tvekan.Les mer
Survival of the fitest
16. oktober 2016, Sør-Afrika ⋅ 17 °C
Ett "good morning, it's time to wake up" bröt den ljuva morgontystnaden i vårt camp. Klockan var 05.45 och vi hade beställt ett wake-up call av rangern Lungi. Yrvaken svarar Uffe med "come in", något som Lungi tyckte var otroligt roligt. Vi slängde av oss täcket och lyckligt nog var temperaturen i tältet behaglig. En kvart senare var vi påklädda och satt med en varsin kopp varm choklad tillsammans med våra nya bekantskaper. En ordentlig frukost skulle vänta på oss när vi kom tillbaka från safarituren, nu fick vi nöja oss med något varmt att dricka och skorpor av märket Ouma. Vår guide för dagen var Lungi som så fint väckt oss. Han frågade vilka djur vi hoppades få se under morgonturen. Vi var alla överens om att det hade varit häftigt att få se lejonen. Lungi den självutnämnda kattmannen sa att han skulle göra sitt bästa för att vi skulle få se savannens mäktiga stolthet.
Det var ett glatt gäng som körde in i Amakala Game Reserv. Vi njöt av savannens alla djur och den fenomenala utsikt vi hade över dalen från den högt slingrande vägen vi körde på. Vi hann knappt in i reservatet innan vi på långt håll kunde se två lejonhonor som lekte med varandra på en kulle. Vi kände på oss att denna dagen skulle bjuda på något alldeles extra. Lungi valde det perfekta stället för påfyllning av varm dryck - nämligen i närheten av en stor flock giraffer. Vi kunde blicka ut över tolv giraffer i blandade åldrar när vi stod lutade mot jeepen. Vi lärde oss hur man ser skillnad på honor och hanar (förutom den uppenbara skillnaden) och hur man ser på fläckarna hur gamla girafferna är. Första lärdomen är att honor har håriga horn i pannan, är de däremot inte täckta av hår indikerar det på att de har använts i slagsmål och det är främst hanar som stångas och knuffas. Giraffernas fläckar blir mörkare ju äldre de blir och på det viset kan man utläsa deras ungefärliga ålder. Uffe visade videon som han klippt ihop från vår vistelse i Andasibe för Elin och Martin som var mycket imponerade. Det blir garanterat en ny video från savannen och Sydafrikas djurliv. När girafferna började röra sig mot nya betesmarker passade vi på att göra detsamma.
Vi fick många wow-ögonblick även denna dag. Ett av dem var när vi fick se reservatets stora lejonhanne på nära håll. När vi först kom körandes låg han bekvämt, avslappnat i gräset men med full koll på sin omgivning. När vi stannat bilen ställde han sig långsamt upp och promenerade framför bilen och vi fick se honom i all sin prakt. Skönheten man slås av är svår att sätta ord på. När vi trodde att vi inte kunde bli mer tursamma hände det. Lungi stannade jeepen, tog sin kikare och riktade den till höger om ett gäng vårtsvin som strövade fridfullt. "Lions" utbrast han och pekade. Det tog några sekunder innan vi uppfattade tre lejonhonor som smög mot vårtsvinen. Deras päls smälte så bra in i omgivningen att de knappt var synbara. Vinden blåste i rätt vinkel från lejonens perspektiv och vårtsvinen anade inte faran som kom närmare och närmare.
Lungi släppte handbromsen och vi rullade tyst ner från kullen mot lejonen. I synkroniserade rörelser gick lejonen till attack och vi hörde skriket från ett vårtsvin. Lungi startade motorn och körde mot ljudet. Det vi fick bevittna från första parkett, 10 meter från scenen var både hemskt, imponerande och märkligt vackert. När vi körde runt ett träd fick vi se en av de unga lejonhonorna med tänderna djupt inborrade i vårtsvinets nacke. Stackaren levde än och sparkade med benen. Mamma lejon låg några meter därifrån, utmattad efter jakten. Systern gick fram till vårtsvinets bakdel, bet tag och började dra. Passagerarna i bilen tog sig för munnen, mumlade usch/åh/stackaren på olika språk när systrarna slet från varsitt håll i det ännu levande djuret. En dragkamp som var hemsk att titta på. Jag som är ett stort fan av naturfilmer har sett liknande jakter på National Geographic men att se dödandet i verkligheten, på första parkett är något helt annat. Lungi som varit guide i över fem år och bott i närheten av lejon i hela sitt liv berättar att han endast tre gånger tidigare sett lejon jaga och döda. Det är alltså mycket ovanligt att få se vad vi bevittnade eftersom lejon oftast jagar i skymning och nattetid.
Ovetande hur länge vi suttit och betraktat jakten, dödandet och slutligen måltiden insåg vi att maten i campet troligtvis redan stod på bordet. Mycket riktigt hade vi varit ute betydligt längre än fyra timmar. Vi lämnade lejonen att äta i fred och åkte uppspelta över det vi bevittnat tillbaka.
Frukosten smakade fantastiskt efter fem timmas spännande safari. Lungi berättade om händelsen för ägarna och den andra rangern som var minst lika exalterande som vi. Efter frukosten hade vi några timmar att roa oss på egen hand innan det var dags för nästa körning. Uffe och jag gick tillbaka till tältet och bestämde oss för att ta en tupplur för att ladda batterierna. Det blev en lång vila och vi vaknade lagom till det var dags att samlas och äta lunch tillsammans. Vi sa hejdå till Martin och Emma som skulle fortsätta sin resa i Sydafrika för att välkomna ett holländskt par vid namn Norman och Melanie.
Morgonens körning hade lagt ribban högt och vi förlikade oss med tanken på att inget skulle kunna toppa lejonupplevelsen. Vi skapade trots detta underbara minnen den eftermiddagen. Vi lyckades med kikare se flodhästar i floden som ringlade sig genom parken. Deras söta öron och nosar stack upp ovanför vattenytan och det var en häftig upplevelse att få se de ovanliga djuren i deras rätta miljö. Vi såg även en noshörningshanne och rangern Lungi berättade om den dystra sanningen. I dagsläget finns bara ca 14 000 noshörningar i världen och 1400 stycken blev offer för tjuvjakt förra året. Det är förjävligt rent ut sagt att detta magnifika djur kommer enligt prognos vara utrotat 2020. Detta på grund av människans vanföreställningar och girighet. I Kina anses noshörningshornet besitta helande egenskaper. Tron består trots att det är vetenskapligt bevisat att noshörningshornet består av till 100% av samma ämnen som återfinns i människonaglar. Istället för utsätta detta vackra djur för lidande och död kan dessa människor bita på sina egna naglar. Lungi berättade att innan han började jobba som guide arbetade han för att motverka tjuvjakten. Han patrullerade i parken för att säkerställa noshörningens säkerhet. Skrämmande nog är det olagligt att skjuta mot en tjuvskytt om inte denna skjutit först. Man kan fråga sig varför inte lagen har ändrats, kanske är politiker inblandade i den lukrativa tjuvjakten? Åtta miljoner svenska kronor är ett horn värt och kilopriset är betydligt högre än guldpriset.
Innan vi begav oss hemåt träffade vi på en flock bufflar som betade fridfullt. Nu hade vi lyckats se fyra av the big five. Kvällen avslutades framför elden med gott sällskap och god mat. Otroligt så bra vi har det <3!Les mer
The most amazing cheetah sighting, EVER!
17. oktober 2016, Sør-Afrika ⋅ 19 °C
Som ni har förstått vid det här laget har vår safariupplevelse varit helt fantastisk ute i buschen. Denna morgon vaknade vi med en ny vän utanför tältet när vi stack ut våra huvuden. En helt orädd springbock står och betar bara 2 meter ifrån oss helt ostört. Behöver knappt nämnas mer utan det kommer filmklipp med alla afrikanska vilda djur vi skådat inom kort på sociala medier. Tack till alla som bidragit till vistelsen som bröllopsgåva, Ingrid, Georg, Isak, Emelie, Martin, Elin, Jan & Britt!
Morgonen bjöd på den sista 4 timmars "Game Drive:en" i Amakala reservatet tillsammans med Craig. Det mest spektakulära för morgonen var gepard-skådningen som vi lyckades betrakta denna tidiga, svala, rent av svinkalla morgon. 5 stycken geparder låg och chillade efter en jakt och måltid i form av ett vårtsvin. Bara att se 5 stycken geparder med maximal visuell tillgång är enormt sällsynt då de är solitära kattdjur och lever utan flock till skillnad från lejon. I det här fallet var det 4st bröder som endast var 2 år gamla och snart mogna att dra på var sitt håll, men ännu bildade de en koalisson. Den femte gepardhanen var deras far som de fortfarande lär sig hur de som rovdjur ska överleva i det vilda där lagen om "survival of the fitest" tydligt efterlevs.
Under tiden vi beundrar de slanka muskelpaken som är savannens snabbaste så smyger det fram en schakal för att försöka roffa till sig en bit av resterna från gepardernas måltid. Samtidigt som schakalen lyfter upp vårtsvinets huvud, som i stort sett är det enda som återstår av grisen så ilsknar koallisionen till och sätter blixtsnabb fart efter den stackars schakalen. Med kamerorna i högsta hugg fick vi bevittna de 5 gepardernas jakt på schakalen som pep iväg med svansen mellan bena snabbt som attan. Vår ranger Craig kunde inte hålla sig och utbrast flera glada tillrop "WOW! Awesome! This is amazing! Best cheeta sighting, EVER!". Vi kunde inte annat än att hålla med honom även om vi inte hade 5 års erfarenhet från de flera viltreservaten. Men det var trots allt tredje gången på lika många dagar som vi lyckats se de fantastiska spottade kattdjuren. Som ni förstår tog denna dagen priset.
Efter morgonens äventyr väntade vår transfer vid campet för att ta oss tillbaka till elektricitet och civilisationen i Port Elizabeth. Det var nu många timmar för oss att slå ihjäl innan vårt flyg till Kapstaden skulle avgå kl 20.30. Vi vandrade runt i lugn och ro på flygplatsen med vår fulla packning och spånade på bästa sätt att spendera dagen. Vi frågade runt om var vi kunde förvara våra stora ryggsäckar fram tills vi kom tillbaka och kunde checka in dem på flyget. Efter en stund fick vi lämnat dem hos en snäll man på en resebyrå som lovade att vakta dem tills vi kom tillbaka. Vi satte nu kurs mot skyltarna som stavade "Public transport". Vi ville inte spendera massa ytterligare rand på taxi när vi redan betalt transfern till flygplatsen. Så vi tänkte att vi kunde komma undan lite billigare med kollektivtrafik. Efter att väntat en stund vid busshållplatsen utan att det kommit någon buss så började vi vandra så sakta mot skyltarna som pekade mot City Center. Vi tänkte att det kommer finnas hållplatser längs vägen och vi hade gott om tid på oss.
Efter en stunds promenad ser vi en man som hänger ut från fönstret på en vit minibuss och ropar något efter oss. Vi uppfattar inte vad han säger men nickar då det tydligt var riktat mot oss som var de enda på trottoaren. Bussen stannar till och de öppnar skjutdörren för oss att hoppa in. Jahopp, tänkte vi och klev på. "Where to" frågade mannen som skötte ropandet och dörröppnandet på bussen, "City Center" svarar vi men han bara glodde på frågande på oss. Vi satte oss på de välanvända sätena tillsammans med trevliga sydafrikaner och åkte med utan att vet var vi skulle landa. Vi ville ju bara hitta en bra restaurang att äta lunch på. På bussen hjälptes alla åt, bakifrån skickade alla 10 Rand framåt till chauffören för resan. Vilket var ett överkomligt pris tyckte vi efter de dyra taxiresorna.
En kort stund senare stannade minibussen till på ett resecentrum där hundratals andra liknande vita minibussar stod samlade. Samtliga medresenärer hoppar nu av och vi är ensamma kvar på bussen. Chauffören frågar oss vart vi ska och vi ser oss omkring och svarar frågande "a restaurant". Vi inser nu att City Center inte är en plats för turister, det är slumområde med mycket drogrelaterad brottslighet, rentav motsatsen till var man bör befinna sig. Chauffören tillsammans med en tjej som märkbart ville hjälpa oss från denna station så snart som möjligt hänvisade oss till en annan buss som gick till Summerstrand. De bad oss också att ringa ett telefonnummer till en JJ som skulle komma och hämta oss vid Summerstrand och köra oss till flygplatsen när vi var klara eftersom vi berättade att vårt flyg gick kl 20.30 på kvällen. När vi sitter på nästa fullproppade buss mot Summerstrand ser vi ett narkotikarelaterat gripande av polisen efter en kort jakt precis utanför vårt fönster.
Framme vid stranden och en helt annan del av staden. Här var det fina restauranger och hotellkomplex med påtaglig inspiration från Amerika. Här spenderade vi en härlig dag med mat, vacker utsikt och även lite presentshopping till några där hemma. När det var dags att bege oss mot flygplatsen igen så tänkte vi att vi tar det säkra före det osäkra och tar taxi tillbaka istället för att åka kollektivtrafik via centrum igen. Men skulle vi ringa JJ eller hitta en ny. Efter lite övervägande ansåg vi att de hjälpsamma människorna förmodligen ville värna om oss och vi vet ju att inte alla taxibolag är säkra här i Sydafrika så vi kontaktade JJ. Han kom på pricken på utsatt tid och körde oss för 100 rand till flygplatsen. Kan ha varit den trevligaste sydafrikanen vi träffat än, så genuint vänlig utan att vara jobbig.
Nu var det en kort flygresa till Kapstaden och sista anhalten för vår smekmånad och rundresa. Framme hämtade vi ut vår Chevrolet Spark Lite efter en del väntande. Den absolut billigaste modellen men passade oss prima. Eftersom klockan nu var 23 så övernattade vi på flygplatsshotellet i anknytning för att slippa köra på natten. Stort tack till Simon och Angelica för bidraget i bröllopsgåva till vår flygresa till Kapstaden.Les mer
Välklädda sötisar
19. oktober 2016, Sør-Afrika ⋅ 25 °C
Idag vaknade vi upp på vårt tredje och sista 5-stjärniga hotell här i Stellenbosch. Ska vi ranka de olika lyxhotellen så kommer de i ordningen:
1. Hacklewood Hill i Port Elizabeth
2. The View i Johannesburg
3. The Wild Mushroom i Stellenbosch.
Ni som har följt hela resebloggen vet ju hur överdrivet lyxiga de två första 5-stjärniga hotellen var. Vet inte om det var att de inte hade sin kvällsrestaurang öppen eller att rummet inte var 70kvm+ som gjorde att helhetsintrycket inte nådde upp till tidigare erfarenhet. Vi har helt enkelt blivit för bortskämda.
Efter en förstklassig frukost och lite relaxande på rummet var det dags för utcheckning. Vi packade in väskorna i vår minimalistiska hyrbil och ställde in GPSen på Boulders Beach. Idag ska vi hälsa på pingviner innan vi beger oss till centrala Kapstaden för våra 4 sista dagar. Körningen gick bra och efter 50 minuter var vi framme i Simon's Town. Vi följde skyltarna ner mot Boulders Beach och hittade parkeringen. När vi kliver ur bilen möts vi av förvånansvärt kyliga vindar. Vädret var grått och dystert samtidigt som temperaturen sjunkit från de behagliga 27 graderna till närmare 20 grader i kombination med snålblåst. Vi var ändå glada och spända på att få uppleva de egendomliga varelserna i konstant frack-klädsel.
Vi kom ner till stranden där man skulle betala en avgift till naturreservatet för att de ska kunna fortsätta utveckla pingvinbeståndet i Sydafrika. Här frågade en tjej om vi var där för att se pingvinerna eller om vi skulle bada också. Lite skrattretande med tanke på vädret för dagen, men vi svarade att vi bara vill titta på de söta små liven. Vi blev då hänvisade till den andra delen av stranden där majoriteten av pingvinerna höll till nere på stranden. Under promenaden till andra sidan såg vi de underbara individerna i olika storlekar, åldrar och utföranden. Så häftiga djur!
Nu var vi framme vid rätt ingång så här gick vi ner och njöt av närkontakt med pingvinerna och tog lite bilder. När vi var nöjda och samtidigt genomfrusna i brist på ordentliga kläder gick vi till närmsta resturang för lunch. Louise lämnade sedvanligt ganska missnöjd med sin vegetariska rätt så de fick nöja sig med några enstaka rand i dricks. Nu var det dags att köra den sista sträckan in till centrala Kapstaden.
Även denna transport gick bra och vi kom välbehållna till vår lägenhet VIP Cape Lodge i stadsdelen Gardens, precis vid foten av de berömda bergen Table Mountain och Lion's Head. Efter en kort stund av ordning kommande bestämde vi oss för att åka ner till det populära hamnområdet V&A Waterfront. Louise agerade kartläsare som vanligt, vilket brukar gå utomordentligt. Den här gången när vi kom ner mot hamnen visade det sig att de börjat bygga om och det fanns rondeller där det tidigare varit rak väg osv. Det blev plötsligt lite stökigt att köra med manuellväxlad plåtlåda i vänstertrafik så vi valde att parkera vid byggarbetsplatsen där vi befann oss och vandra den sista biten till V&A (Victoria & Alfred) Waterfront.
Efter lite vägledning och gång genom ett parkeringsgarage så kom vi fram till det stora shopping mallet. Här gick Louise runt och njöt i fulla drag av hennes favoritbutiker samtidigt som jag försökte hålla modet uppe. Det gick alla tiders, efter några kap från Louises sida gick vi till en närliggande italiensk restaurang och beställde in två pastarätter. Här satt vi och njöt av varandra och den mysiga omgivningen när vi slogs av att klockan nu närmade sig nio och det var becksvart ute. Vi hade ju parkerat i en gränd vid en byggarbetsplats som med stor sannolikhet vid den här tiden var helt övergiven. Vi tänkte tillbaka på alla rekommendationer och förvarningar om att inte gå runt efter mörkrets inbrott i Kapstaden som har en av världens högsta brottslighet. Vi satt och planerade var och hur vi skulle gömma vår värdesaker och tänkte hur jobbigt det skulle bli om de stal vår hyrbil. Lite halvt uppjagade betalade vi för maten och började gå i mörkret tillbaka genom parkeringsgaraget vi kom ifrån och ut på baksidan där knappt någon belysning sken. Så snabbt har jag nog aldrig sett Louses ben pinna på.
Men vi kom fram till vår bil och tog oss in med alla påsar utan några missöden. Så även denna dagen slutade bra och morgondagen ska ju bli minst sagt spännande...! :-) Stay tuned.Les mer
