Resan till Copán Ruinas

Även denna morgon började inte helt ovanligt ganska tidigt. Vi hade en buss att passa till Copán Ruinas i Honduras. Kl 08.00 skulle bussen gå så vi hade så klart kollat kvällen innan varifrån bussen skulle gå. Enligt Google maps så skulle det endast vara 4min promenad från vårt hotell. Det verkade inte som den hittade det exakta husnumret men vi tänkte hur långt kan det vara.
Vi gick till 2 Avenida (Avenyn) där bussbolaget Hedman Alas skulle ligga. Efter att tittat runt lite utan att hitta så frågade vi på en restaurang och de pekade oss nedåt på gatan. Vi fortsatte och promenera med våra backpacks på ryggen och klockan blev kvart i åtta. Vi gick in på en galleria för att fråga om vägen ytterligare en gång så vi var på rätt väg. De pekade oss fortsatt vidare längs gatan men Louise tyckte att det såg ut som de hade väldigt goda bagels där så hon beställde frukost medan klockan tickade. Jag visslade till mig en taxi och visade adressen dit vi skulle. Louise kommer joggandes med mat och väska i högsta hugg och klockan är inte mer än 5 minuter innan bussen ska avgå.

Efter att har kört på ett par avsides väger pga. enkelriktning så kör taxin upp på uppfarten till Hedman Alas, då har klocka precis slagit 08.00. Med hjärtat i halsgropen springer vi in med vår packning och lyckas till slut hämta ut våra biljetter och komma med bussen till Copán Ruinas.
Vi hade köpt Executive säten på bussen vilket var skönt eftersom det var en 6 timmars bussresa vi begav oss på. Det var stora fällbara liggfåtöljer och de serverade lite dricka och snacks.

Vi kom så småningom till gränspassagen mellan Guatemala och Honduras. När vi gick av bussen får att får utfärdstämpel från Guatemala och ingångsstämpel till Honduras så stod massvis med folk med stora sedelbuntar och erbjöd växla pengar. Vi misstänkte att de ville tjäna sig en hacka på dumma turister så vi valde att inte växla in våra Quetzal till Lempira här. Det fick vi snabbt ångra när vi skulle genom tullen var vi tvungna att betala en avgift med Honduras Lempira. Så snabbt ut och växla och få en stämpel i passet.

Men det gick ändå smidigt över gränsen. Sen var det bara en kort stund kvar tills vi var framme vid Copán Ruinas. Förväntansfulla och lite smått oroliga klev vi av på Honduransk mark för första gången. Det kom snabbt fram personer som frågades om vi ville ha mopedtaxi och det var väl lika bra tänkte vi. Vi visste ju inte vägen till vårt hotell. Vi frågade vad det skulle kosta och fick som svar 20 Lempira per person. Lite osäkra om vad det skulle bli i vår nya valuta hoppade vi in där bak i taxin. Vi räknade ganska snart ut att vi skulle få betala 40 Lempira för färden som motsvarar 10 svenska kronor. Inte hela världen för att slippa bära våra tunga väskor ett par kilometer till hotellet.

Framme vid vårt hotell La Escalinata möttes vi av den trevliga kvinnan som ägde stället. Mycket charmigt hotell i ytterkanten av den mycket lilla byn som vi nu ska spendera två nätter i. Eftersom vi åkte tidigt på morgonen från Guatemala City var vi framme redan vid 14 tiden och hade mycket tid fram till kvällen. Vi gav oss ner till centrum av byn Copán Ruinas för att äta lunch. Det låter kanske som en bra bit men man går från ena sidan till den andra på 15 minuter och byn är byggd kvadratiskt vilket gör det väldigt enkelt att hitta längs de olika gatorna.

När vi ätit färdigt på Viá Viá så kom ägaren fram till Louise medan jag gick på toaletten och berättade att det inte var några som helst problem att gå i byn på natten, att det var hur säkert som helst. Det var väldigt skönt att få bekräftat och vi måste säga att det var absolut den känslan vi fått undertiden vi varit här också.

Det är en väldigt pittoresk och charmig liten by mitt ute i Honduras djungel. Mycket backar upp och ner med kullersten, lite som vi föreställt oss Centralamerika när vi suttit hemma i Sverige och fantiserat. Alla är väldigt vänliga och positivt inställda till oss turister. Det är vår uppfattning av både Guatemala och än så länge av Honduras. Alla dessa varningar från utrikesdepatrtemntet som vi läste där hemma är helt uppblåsta ur proportion tycker vi. Det skulle ju vara livsfarligt att gå ute på kvällarna med både rån, kidnappningar och mord. Visst vi är inte hemma än, men det är inte alls det intrycket vi har fått från Centralamerika!

Eftersom klockan än inte var så mycket så bestämde vi oss för att besöka ruinerna, det som orten är så otroligt känd för. Mayafolket hade en av sina främsta städer just i Copán av hela Latinamerika. Vi hade hört mycket om dessa arkeologiska fynd som vi gärna ville bevittna. Det skulle endast vara 1km från byn så vi började vandra. Vi frågade ett par gånger på vägen och alla pekade oss åt samma håll. Vi såg en skyllt mot ett museum men tänkte att det inte var något som intresserade oss och ville gå till parken med de kända ruinerna. När vi gått ytterligare en kilometer börjar vi ana att vi är på fel stig. Vi frågar en trevlig tjej om vägen och hon bekräftar att vi har gått alldeles för långt. Det var tydligen in där skylten visade som vi hade gått förbi. Det var bara att vända tillbaka. När vi kom tillbaka till den arkeologiska parken så var det endast en halvtimme tills de stängde så vi beslutade oss för att gå hem och ta det imorgon istället.

Hemma i byn och trötta i bena så planerade vi att leta upp en bankomat så vi kunde ta ut lite pengar och sedan köpa lite vatten innan vi gav oss hem till hotellet. Det visade sig vara lättare sagt än gjort. Tydligen fanns det 3 stycken bankomater i byn men den första vi hittade tog endast VISA, och vi hade Mastercard. Suck. Men skam den som ger sig, på andra försöket kunde vi ta ut våra Lempira och sparade hela 35kr. Under tiden på vår jakt så stötte vi på en lite udda kanadensare på centrumtorget han kom fram till oss och började krama oss från tomma intet. Han gav oss en hel bunt med "Free hugs" kuponger som han skrivit ut själv. Haha, ett riktigt original med andra ord. Han berättade att han bott här i 7 månader nu och att han spelat in ett par musikvideos som fanns på Youtube med poesi som han skrivit hemma i Kanada. Han berättade mer än gärna om orten och vad som fanns att göra här. När vi lyckats komma vidare och fått tag på vatten och snacks gick vi helt slutkörda hem till hotellet.

Vi slocknade i sängen så fort vi kom innanför dörren...och vaknade upp 2 timmar senare. Hungriga i magen gick vi ut på jakt efter mat vid 21-tiden. Vi hittade ett ställe där vi åt mat och drack bananmilkshakes. Detta var en lång och händelserik dag som vi kommer minnas med ett leende på läpparna. Många kramar till er där hemma!Read more