Extremväder i paradiset

Känslan att vakna upp klar i tankarna utan varken att frysa eller svettas är guld värd. Perfekt att febern hade lagt sig under natten för idag skulle lämna hotellet på Mactan för att köra tvärs över ön till Moalboal. En resa på ca 3,5h i långsam takt kryssandes mellan tuktuks, mopeder och djur av alla dess slag. Vår snitthastighet på vägarna ligger på 50km/h så det gäller att inte ha bråttom.

Trots en kaotisk trafik så hjälps alla åt, lämnar företräde, släpper fram gångtrafikanter och korsande djur. En omtanke som är genomgående hos befolkningen. De vill genuint hjälpa till utan att vilja ha något tillbaka. Ett exempel är att de vid flera tillfällen tackat nej till dricks. När det blev dags för lunch stannade vi vid en snabbmatskedja (Jollibee). Förhoppningen var att hitta något vegetariskt till mig men inte en enda rätt fanns att välja. Uffe gav sig iväg för att köpa något till mig att äta. Han kom tillbaka med ägg och vårrullar. Stackaren fick vända tillbaka när vi såg att äggen knappt var tillagade. Vi åt tillsammans samtidigt som Uffe kämpade med att få tag på biljetter till färjan som vi skulle åka om endast några dagar till ön Bohol. Kontakten på biluthyrningsfirman blev räddaren i nöden. Han erbjöd sig att köpa biljetter på plats till oss i Cebu City. Enligt Ronald kostade biljetterna 8000 peso för oss och bilen. I kronor blir det ca 1600kr vilket är mycket pengar här. Vi misstänkte skarpt att Ronald lagt på en hel del för hjälpen. För att köpa biljetterna behövde han bilder på våra pass samt pengar. Per och Uffe lyckades hitta en money transfer som möjliggjorde att skicka pengarna för biljetterna. Efter ett långt lunchstopp var vi på väg igen och anlände till Moalboal innan mörkret kom.

Vårt hotell kostade en tredjedel jämfört med hotellet på Mactan. Rummen var små, utan en ordentlig dusch och anläggningen hade sett bättre tider. Hjälpsamheten och servicen var det dock inget fel på samt plus för ett litet lekland med gunga, lekstuga och rutschkana för Junie. Jag åt min middag inne på rummet för jag hostade snöt näsan om vartannat, inte så trevligt i Covidtider för restaurangens andra gäster. Snabbtesterna hade alla visat negativt likaså PCR-testet som jag gjorde i Dubai. Hoppas att jag snart är frisk igen, har redan missat flera dagar.

Torsdagen bjöd på sol fram till lunch innan ett ordentligt regnväder tog vid. Vi passade på att njuta en stund vid poolen med svalkande bad för Junie som under natten fått feber. Det ingick 30 minuters båthyra i boendet och det ville givetvis Per och Uffe utnyttja. Dessvärre fick de beskedet efter ställt sig på vågen att "you are unfortunately too heavy sir". Det blev ingen glasbottnad kanot för Per och Uffe som lite tagna på sängen fick lämna åter flytvästarna. De tittade avundsjukt på asiaterna som alla klarade vikttestet och kunde ge sig ut på havet för att titta på fiskarna.

Innan Covid och tyfonen var dykcentret som vi bodde på betydligt mer välbesökt. Korallerna som tidigare funnits i havet utanför strandlinjen var förstörda och borta efter att den stora tyfonen gått rakt genom Moalboal. Per kunde konstatera efter en snorkeltur på egen hand att även alla färgglada fiskar var borta. Vädret med det piskande regnet gjorde inte heller orten rättvisande. Per, Lena, Uffe och Junie tog en promenad ner till stranden och restaurangerna för att reka läget och hamnade på Chili Bar där Lena fick en god Mojito.

Under kvällen och natten fick vi flera nödsms - att ett extremväder var på ingående och stora regnmängder var att vänta. Vi somnade till ett tilltagande regn och blåst och undrade hur morgondagen skulle bli.Read more