Dubai & Filippinerna 2022

March - April 2022
A 24-day adventure by Servin
  • 11footprints
  • 2countries
  • 24days
  • 108photos
  • 8videos
  • 8.3kkilometers
  • 8.0kkilometers
  • Day 1

    Resan mot alla odds

    March 27, 2022 in the United Arab Emirates ⋅ ☀️ 26 °C

    Drömmen om att ge sig ut på äventyr och ta en paus från vardagen är ständigt närvarande för mig och Uffe. Vardagen är härlig på många vis men livet får sig en kick av att utforska och besöka nya delar av världen som ger minnen för livet. Sista riktiga långresan gick till Sydafrika när Junie var mellan fem och sex månader gammal. Sen kom Covid och satte upplevelser på vänt (förutom en smålandstur i en omgjord skåpbil och en bilsemester till Kroatien). I tankarna hade vi fortfarande resan till Japan och Filippinerna som vi ställde in 2019 då den sammanföll med Junies födelse. Äh vi kanske ska boka den på nytt igen? Det värsta som kunde hända är att den fick ställas in igen på grund av Covid. Uffe tryckte på boka och nu hade vi äntligen en resa att se fram emot. Till skillnad från sist la vi till ytterligare tre passagerare. Junie såklart men även Uffes föräldrar Lena och Per som också längtade efter upplevelser.

    Det blev oktober 2021 och smittotalen peakade likaså restriktionerna i samhället med bland annat hemarbete. Vi hoppades på att komma iväg i mars 2022. Till detta fick vi en ordentlig överraskning - jag var gravid. Kan man åka till Filippinerna som gravid, är där inte Zikautbrott? Dessutom kommer jag vara i vecka 27-30 när vi är utomlands - kan man ens resa så sent i graviditeten? Det var många frågetecken vid denna tidpunkten och till detta kan vi lägga till ett krig i Ukraina i mars 2022.

    Efter att ha noga övervägt alternativet att avboka bestämde vi oss för att åka. Ett äventyr innan nästa barn kommer hägrade. Så den 27e mars 2022 begav vi oss av på vår efterlängtade semester.

    Nog om bakgrunden till resan - nu kör vi igång!

    Efter att noga förberett alla viktiga papper (så som vaccinationsbevis, försäkringspapper, intyg från barnmorskan och journal) stod vi hemma i hallen med väskorna packade och väntade på vårt resesällskap. Nåja fullt så lugnt och harmonisk var inte stunden innan vi skulle åka. Vi sprang runt i huset och samlade in den sista packningen samtidigt som jag gav instruktioner till mamma Gullvor som skulle passa katterna och huset under tiden vi var borta. Puh lite stressigt innan vi satt på tåget på väg till Kastrup. Tåg-och flygresan till Dubai gick jättebra med en 2,5-åring. Just det, Japan hade fortfarande inresestopp på grund av Covid och vi ställde om en månad innan avresa till fem nätter i Dubai.

    På plats i denna glamorösa stad med extra allt tog vi en taxi till hotellet där vi möttes av en väldigt söt katt som satt och tittade på oss när vi gick upp för trappan till hotellet. Det var ett lägenhetskomplex med pool och vi såg fram att spendera resans första dagar boendes tillsammans.

    Den första riktiga dagen spenderades till stor del vid poolen för att landa och släppa alla tankar på vad som händer hemma i Sverige. Frukost inhandlades och vi tog en lunch på en mexikansk restaurang i närheten. Resans start firades med en kall hink med Corona för tre av sällskapet. Junie och jag skålade i vatten och var minst lika nöjda. Det första man slås av (förutom det grandiosa i allt från byggnader till nöjesutbud) är renligheten. På toaletter, restauranger och allmänna platser står alltid personal redo för att polera bort eventuella spår du skulle kunna lämna på den nystädade ytan. Maten får jag inte glömma att nämna. Som vegetarian är jag van vid att behöva äta mest kolhydrater och ytterst lite protein på våra resor. Utbudet i Dubai är verkligen av en annan karaktär. Välkomponerade måltider med smaker från hela världen skulle göra vistelsen i Dubai allt annat än tråkig smakmässigt.

    Att bara ta det lugnt vid poolen är inte riktigt vår grej så till nästkommande dag var schemat fullspäckat. Vi tog en 20-minuters taxiresa till ett museum i närheten för att hoppa på den röda linjen kördes av ett välkänt sightsingbolag. Lena hade goda minnen från tidigare resor med bussen på olika destinationer i Europa. Ett bra sätt att få ett helhetsintryck av staden. Första stoppet blev Dubai Gold Souk (guldmarknaden). Omringade av dofter från välkända kryddor beundrade vi gulkreationerna. Tänk att dyka upp med den där guldvästen på jobbet - det hade verkligen blivit en snackis och en märklig företeelse. Vi kom ut från raderna av guldbutiker och kryddstånd för att hitta en liten butik som serverade kaffe och nypressad juice. Perfekt stopp för toalettbesök och energipåfyllnad. Dessvärre blev jag kissig igen väldigt olägligt när vi väntade på att fortsätta turen på den röda linjen. Ingen toalett syntes till vid hållplatsen så jag fick hoppa på och sitta på helspänn fram till Dubai Mall - ett av världens största och mest spektakulära shopping malls.

    Puh när väl toalettbesöket var avklarat kunde jag vara mitt vanliga glada jag igen. Vi åt lunch och styrde sedan stegen mot akvariet - ja ni hörde rätt, det finns ett stort akvarium på köpcentrat likaså isrink och inomhusskidåkning. Upplevelsen var väl sådär, mycket folk och den största tanken med bland annat hajar gick att se från utsidan. Junie somnade gott efter upplevelsen och vi vuxna fick en stund för oss själva. Vi styrde stegen mot Burj Khalifa, en skyskrapa med imponerande 160 våningar och som kunde titulera sig världens högsta byggnad när den byggdes 2010. Dess spegelbild avtecknar sig vackert i den konstgjorda dammen vid foten av byggnaden, känd för sina vackra fontäner. Med en vy över dammen, Burj Khalifa och omgivande skyskrapor slog vi oss ner i skuggan för att avnjuta kall dryck och glass.

    Lagom till Junie vaknade bestämde vi oss för att ta en båttur i dammen (ingen liten fiskedamm direkt) för att få se fountänshowen på nära håll. Lagom till turen skulle starta samlades hundratals människor längs vattnet för att få se den kända showen. Det blev en härlig avslutning på en händelserik dag med en dansande Junie i båten, med rörelser i takt till den dundrande arabiska musiken och till fontänernas rytmiska rörelser och uttryck.

    Vilken spännande stad Dubai är och som Lena och Per uttryckte det. Hellre Dubai alla dagar i veckan än en klassisk turistort på Gran Canaria.
    Read more

  • Day 4

    Bland polerade soptunnor och svindyr öl

    March 30, 2022 in the United Arab Emirates ⋅ ☀️ 25 °C

    Nu tar jag vid efter att Louise lagt grunden och skildrat resan till Dubai och vad vi varit med on fram tills nu.
    Louise har berättat om en fullspäckad föregående dag med mycket aktivitet omkring och i downtown Dubai. Gårdagskvällen vill vi helst glömma med tanke på resultatet, men får väl nämna ett par rader. Lite i 23 lokal tid gav sig farsan och jag ut för att se om någon sportbar i närheten visade Sveriges playoff match mot Polen. Vi hade inte jättehöga förhoppningar men tänkte att vi kunde iaf ta en svindyr öl och sen gå tillbaka till lägenheten och kolla via TeamViewer/Fjärrskrivbord via en dator hemma i Sverige. Ja, det låter onödigt omständligt vilket det också är men Arabemiraten har blockerat allt vad VPN heter och mycket där till som inte är åtkomstbart på nationellt plan via internet. Det gör att vi inte kan nå Svenska TV kanaler här ifrån.

    Framme på första sportbaren bara 100m från vår lägenhet frågar vi om de kan sätta på Sverige mot Polen? Hon bläddrar igenom alla Bien Sport-kanaler och hittar även Sveriges playoffmatch. Lyckliga blev vi och hela sportbaren med alla dess 10+ TV-skärmar fylls med blågult. Ingen som blev irriterad vad vi upplevde. Ett gäng pakistanier som spelade biljard och några tyskar som fick kolla på vad som sändes. Vi beställde in en hink med öl. Lika förbluffade som tidigare när vi sitter som snillen och översätter AED till SEK med dålig huvudräkning och några öl innanför västen och kommer fram till som tidigare att alkoholen är extremt dyr här och vi betalar över hundralappen per 33:a. Matchen i sig nämner jag inget om. Farsan svor hela vägen från baren hem och ville gå 10min innan matchen var slut. Måttligt besviken med andra ord.

    Nu till vad vi gjorde torsdagen den 30/3. Efter en intensiv och fullspäckad föregående var planen för dagen strand häng.
    Med målsättning att bara njuta av värmen och uppleva hur "Beach life" kan vara i Dubai. Vi hade gjort research tidigare efter familjevänliga stränder och fastnade för La Mer Beach som låg 18minuter från vårt boende med bil. Det som lockade var att de byggt en strandby med diverse restauranger, aktivitetsparker, lekplatser och annat som kringaktiviteter. Med facit i hand kan vi varmt rekommendera La Mer till eventuellt framtida resenärer till Dubai.
    Farmor lena och farfar Per började promenera mot stranden då det ofta blev trångt i taxibilarna med 5 resenärer medans jag, Louise och Junie hoppade in i en taxi. Visade sig vara en ganska stor strand med en North och en South beach, vilket vi såklart hamnade i vars en ända på initialt. Vi blev avsläppta på main beach och de andra på stranden närmast vårt boende. Men ingen skada skedd, vi glassade på respektive håll innan farmor och farfar kom gåendes längs stranden. Eller det var åtminstone vad Louise såg framför sig. Per gick parallellt med en liten knubbig gubbe som använde en handduk över huvudet för att skyla sig från solen. Louise tyckte det såg så roligt ut att de tog jämna steg längs strandkanten att hon utbrast, "Där går Per med frugan". Anledningen att farsan gick längs stranden med sin nyfunna kamrat var att han blev tillrättavisad när han gick barbröstad längs strandpromenaden av ordningsvakter. Mamma som var mer anständig fick promenare vidare och kom tätt efter via den mer bekväma strandpromenaden.

    Vad är mer värt att nämna för intresserade läsare där hemma? Blir ju förmodligen lite tjatigt men det som återkommer i Dubai är hur rent och hur dyrt det är här. Hur det återspeglades idag var att när vi anländer står det en kille och polerar en soptunna med sin putsduk. Det är helt otroligt mycket arbetskraft som jobbar med att hålla rent att de förmodligen ibland blir uttråkade och försöker hitta saker att göra. Men även skinande rena papperskorgar har dem. Det som får vara sinnebild för hur dyrt det är när Louise som är höggravid gick för att lägga sig på en solstol på stranden och stolförsäljaren kommer och vill ha motsvarande drygt 400SEK för en strandstol?! 100-150kr har man ju varit med om tidigare men 400KR tar priset. Louise sa tyst att hon inte planerade köpa loss hela stolen och så gick vi och slog upp vårt strand tält längre ner på stranden. Lyckat blev det ändå när Louise kom underfund med att hennes gravidbula var perfekt gjord för att ligga i mitten av Junies badring så att hon kunde sola ryggen. Happy wife, happy life - as you all know!

    Efter en heldag på stranden var vi tillbaka i lägenheten för att ladda batterierna för att sedan gå ut och käka middag på kvällen. Jag och farsan var nyfikna på att hitta en Liqour store för att se hur priset var där då vi än så länge bara köpt öl ute på restauranger tidigare . Eftersom vi ändå skulle handla mer frukost så passade vi på att ta en promenad. Efter handlat kassarna fulla på Spinneys som butiken hette var vi lite bittra över att där skulle finnas en alkoholbutik men vi lyckades inte se någon. Precis när vi skulle ge upp och börja gå hemåt ser vi ett hål i väggen utan skyltning och en vanligt garageport till ingång. Utan en vänlig person som pekade oss i rätt riktning hade vi nog inte hittat. Vi frågade inte utan vi måste sett mycket törstiga ut efter öl då han sa "the entrence is over there" när vi gick och letade. Vi plockar på oss några öl och det är dyrare än systembolaget på det mesta förutom någon Whiskey som farsan hittade, han blev nästan besatt så billig den var i förhållande till allt annat. I kassan blir vi omfrågade om vi är turister, varpå vi svarar ja. Han efterfrågar pass för att få köpa våra öl…
    "Det har vi på hotellet" svarade vi båda. Då får ni inte handla säger kassören. "Men jag är inte turist" svarar jag då. Varpå han vill se min nationella alkohollicens för Förenade arab emiraten.. Det hade jag tyvärr inte heller. Men skam den som ger sig. Jag visade en bild i telefonen på mitt pass som han inte ville godkänna. Men efter lite förhandlande så lyckades vi få ut några öl.

    Med batterierna laddade bestämde vi oss för att äta middag utanför vårt egna hotell ikväll. Med 5 olika preferenser är det tufft att hitta något som passar alla. Men vi landade gemensamt på en rooftop resturang och hette Sundowners. Ett riktigt toppenval visade det sig. Tur hade vi att vi tog beslutet att gå vidare efter att blivit inslussade på en grekisk restaurang som var helt öde på samma våningsplan på hotellkomplexet. Vi tittade igenom fönstret och såg Sundownsers som vi kollat ut hemifrån. Med lite dåligt samvete eftersom vi lämnade restaurangpersonalen utan några gäster gick vi in till den mer livfulla rooftop resturangen. Nöjda blev vi samtliga då det var det bästa vi ätit såhär långt på vår vistelse. Mycket nöjda efter en bra kväll med god mat och gått sällskap med Junie som kronan på verket med sitt goda humör avrundande vi dagen på topp.
    Read more

  • Day 7

    Number one in everything

    April 2, 2022 in the United Arab Emirates ⋅ ☀️ 28 °C

    Första april vaknade vi igen till ett Dubai utan ett moln på himmeln. Idag blev det åter en mer aktiv dag för att hinna bocka v så många sevärdheter och bucketlist-checkar som möjligt nu när vi är i Dubai. Eftersom vi tagit den röda linjen på sightseeing bussen tidigare bestämde vi oss för att sikta in oss på blåa linjen idag. Linjen som körde åt andra delen av Dubai med bland annat The Palm som en del av rutten. Eftersom det är väldigt stränga alkohollagar i Dubai blev vi kreativa med att stoppa ner pilsner i gamla nötmix-påsar som visade sig vara perfekt storlek för en 500ml burk. Övriga turister på dubbeldäckaren med öppet tak måste tänkt att vi älskade nötter väldigt mycket som bokstavligen öste i oss det. Efter en intressant rutt ut på den så berömda människoskapade palmön som även kallas väldens åttonde underverk. Det är en ganska bra symbol för Dubai som helhet, de lever efter signumet "större är bättre". Dubais prins Sheikh Hamdan bin Mohammed som har oändligt med cash har ambitionen att Dubai ska vara nummer 1 inom allt, som han själv uttryckte det "I want Dubai to be number one. Number one in everything". Väldens högsta byggnad, världens största mall, världens största pool, världens största inomhusakvarium osv. Där passar denna artificiellt byggda ö format som en palm. Hör är det bara fantasin som sätter gränder. Inte plånboken. Las Vegas är det närmaste jag varit tidigare som har liknande mentalitet kring byggnationer som Dubai.

    När Junie varit så duktig och hängt med på sightseeingbussen så lovade vi henne att hon skulle få besöka ett lekland. Vi hoppade av rutten vid Ain Dubai Ferris Wheel, väldens högsta pariserhjul med tanke på "nr 1 in the world som vi pratat om tidigare. Vi tog en trevlig lunch vid en mexikans foodtruck med taco och corona öl.

    Sen var det dags för Junies höjdpunkt på resan så här långt, leklandet Munchkin Monster på Tr88house. Det var en success. 1h lek och bus med Junie, pappa och farfar i bollhav, tunnlar och annat barnsligt kul.

    Apropå renligheten som vi nämnt tidigare bland annat i Louise första inlägg möttes jag av en scen som tog priset idag. När jag gick för att pissa på en offentlig toalett utan på ön där Ain Dubai är beläget så står en kille med mopp utanför och hälsar trevligt när jag ska gå in. Han följer sedan efter mig med 1m avstånd och moppar efter mig för varje steg jag tar till pissoaren. Ställer sig sedan längs väggen och väntar till jag pissat klart och följer mig sedan med moppen som en svans till handfaten där jag tvättar händerna och sedan ut genom dörren igen. Very weird. Men sen har de ju de absolut renaste toaletterna jag varit på i mitt liv också. Påminner lite om Singapore i nivån av renlighet.

    Härnäst hade vi ytterligare en bucketlist-check i sikte. Magic Garden Dubai som är…ja ni gissade rätt, världens största blomsterkonstellation. Vi njöt av promenad i parken med alla dess färger och lite bilder med Instagram-vänliga bakgrunder. Svårt att ta in storheten av det de skapat men upplevelsen är ändå mäktig.

    2/4 Är sista heldagen i Dubai då vi reser vidare i natt på vår resa mot Cebu Island i Filipinerna. Morgonen började med lite planering och dividerande hur vi skulle säkerställa att vi hade giltiga PCR test som är ett av alla ankomstkrav till filipinerna. Efter lite eftersökning hur viktigt kravet faktiskt var och överenskommelse att Junie skulle hänga med farmor och farfar till stranden begav sig jag och Louise på en promenad till en drop-in klinik som tog PCR tester. Riktigt härligt med lite egentid bara vi två. Vi gick och njöt av värmen och diskuterade alla upplevelser vi varit på bara vi två innan barn. PCR testet gick snabbt och smidigt. Vi stannade till och köpte jordgubbar och dricka på vägen tillbaka till lägenheten. Sen passade vi på att nyttja gymmet och bada vid en av poolerna tills resten av resesällskapet kom hem från stranden.

    Vi funderade på om vi kunde maximera vår Dubai-vistelse på något sätt innan vi skulle ge oss vidare på vårt äventyr. Då vi köpt ett antal vouchers för olika aktiviteter som vi gjort under våra dagar i Dubai så hade vi 2 stycken kvar som vi gärna ville nyttja. Vi lyckades glädjande få passning av Junie även på kvällen av mina snälla föräldrar så att jag och Louise kunde ta en taxi längst ut på The Palm Pointe där vi gick på Reel Dinner Cinema, en bio med servering av mat. Det var mycket trevligt och lyxigt att få förrätt, huvudrätt och dryck serverat inne på biografen i bekväma fåtöljer under tiden vi satt och kollade på The Lost Island. En lättsmält och rolig actionkomedi med Sandra Bullock och Channing Tatum.

    Ett lyckat avslut på 5 härliga dagar i Dubai. Nu återstår bara resan till Cebu och se om vi blir insläppta i Filipinerna.

    Summerat av första gången i Dubai för egen del blir det som helhet ett positivt intryck, väldigt vänlig service om än fruktansvärt ineffektiv. De har enormt många gästarbetare som står givakt att serva men inte särskilt effektivt. Även omde inte förstår en fråga nickar de svarandes "Yees.." och ler utan att man får hjälp med det man behöver. Man kan ju inte få allt. Men fantastiskt god mat som passade alla i resesällskapet även Louise som vegetarian. ;-)
    Hit reser jag gärna fler gånger även om nedsidan är att det är snäppet dyrare än hemma i Sverige att leva.
    Read more

  • Day 8

    Det gästvänliga landet Filippinerna

    April 3, 2022 on the Philippines ⋅ ☁️ 29 °C

    Efter en underbar date med bio och mat kom vi tillbaka till rummet där Per, Lena och en sovande Junie väntade. Det syntes tydligt vilken del av lägenheten som var vår. Per och Lena hade sina stora väskor packade och klara, sängen bäddad och handbagaget förberett. I vår del däremot var det fortfarande kläder lite här och där, leksaker på diverse ställen och skor utspridda. Tur att vi både är duktiga på att stöka och på att packa ihop på nolltid. Vi gjorde ett ryck och var sedan redo att väcka Junie för avfärd mot flygplatsen och ett mer fjärran resmål.

    Flygresan som tog över sju timmar gick bra och Junie kunde sova några timmar. Stor fördel med att resa på natten när man har småbarn. Vi vuxna kunde koppla av och få oss en liten välbehövd vila medan solen sakta gick upp. Framme på ön Cebu var den förändrade luftfuktigheten det första som vi la märke till. Från Dubais torra ökenhetta landade vi mitt i en ångbastu. Svettigt! Medan Uffe och Per letade efter hyrbilsfirman Hertz slog resten av oss ner på en bänk i skuggan. Vi fick vänta en bra stund innan Uffe fick kontakt med mannen som skulle lämna hyrbilen till oss. Tydligen hade han stått och väntat på oss i över en timme på en parkering lite längre bort. Vi installerade Junies bilstol och knappade in adressen till första boendet på ön Mactan i telefonen. En bro var länken mellan den stora ön Cebu och Mactan. Från lyx, sexfiliga motorvägar och renlighet på vägar och trottoarer såg vi en total motsatshet från bilfönstren. Små hyddor, gathundar och tuktuks kantade den knappt tvåfiliga vägen som slingrade sig fram. Mörkret hade börjat falla och det var svårt att se vilken förödelse supertyfonen som drabbat Cebu i december hade orsakat. Vi kände oss välbekanta med de nya omgivningarna då det påminde oss om många andra destinationer som vi besökt i Afrika, Centralamerika och Asien. Kryssande tog vi oss fram till hotellet Costabella Tropical Beach Hotel. Uffe körde oss tryggt fram som vanligt.

    Vi checkade in och åt en middag tillsammans i den fullsatta restaurangen. Det var lördag och ett stort sällskap hade bokat upp restaurangen för ett födelsedagsfirande. Junie och jag njöt av nypressad mango-och vattenmelonjuice i det tropiska klimaten. Underbart, nu var vi framme och morgondagen skulle bjuda på strålande solsken - perfekt för en avkopplande dag vid stranden och poolen.

    Natten var inte helt så lugn som vi hoppats på. Junie levde fortfarande efter Dubaitid och hade svårt att somna och vaknade efter några timmar redo att hålla morgon mitt i natten. Vi var inte helt nöjda över antal timmars sömn när vi mötte Lena och Per till frukosten. Lite kaffe fick dock oss på lite bättre humör och vi åt en typisk Filippinsk frukost med ris blandat med rostad vitlök, olika kött-och fiskrätter samt ett urval av tropiska frukter och rostat bröd. Kul att starta dagen med annat än västerländsk frukost.

    Under tiden jag författade ihop våra första dagar i Dubai njöt resten av gänget av solen. Nere vid stranden var det ljust och hett. Per mätte upp 11 på UV-skalan i hans smartklocka. Gäller att vara försiktig i solen, annars (som vissa kan vittna om) är man lagom kräftröd till middagen. Denna dagen fortsatte i lugnt tempo med ett lunchstopp på "The Big Taco". Ett inhemskt hak med servering en trappa upp med utsikt över elledningarna som vår elektriker där hemma hade slagit sig i pannan vid åsynen av. Trots att jag beställde en big vegetarian burrito hittade jag kött blandat med bönor. De såg väldigt förvånade ut när jag påtalade problemet. Tur att vi har semester och ingen stress. Med en sovande Junie gick vi till supermarket och inhandlade diverse ätbara förnödenheter. Det var svårt att hitta livsmedel utan tillsatt socker. Filippinarna gillar när det smakar sött :).

    Tack för oss, hörs snart igen!
    Read more

  • Day 10

    Ett äkta "hemma hos" på Mactan

    April 5, 2022 on the Philippines ⋅ 🌧 28 °C

    Beslöt oss för att ta ytterligare en lugn dag på hotellet Costabella. Redan hemma var vi överens om att planen var att ta det betydligt lugnare än våra tidigare rundresor. Helt enkelt anpassa oss efter att resan med en 2,5åring och en 7månader gravid fru.

    Extremt svårt att avgöra hur det varit tidigare, innan en kombination av 2år av Covid-pandemi och dessutom supertyfonen Rai som drog igenom Filipinerna och över Cebu Island i december 2021. Den första kategori 5 tyfonen som dragit igenom filipinerna sedan 2016 och förstörde allt i sin väg med vindhastigheter på 260km/h. Mycket har hunnit att återuppbyggas och restaureras på de ca 3 månader som gått. Men man hör fortfarande lokalbefolkningen prata om det överallt. "Closed since the typhoon". För oss som inte varit här tidigare är det svårt att avgöra vad som är normaltillstånd på byggnader, hus, hyddor och vad som är orsakat av tyfonen.

    Konsekvensen som vi märkt av är att på hotellet är det väldigt få västerländska turister. Det är dock gäster men inhemska Filipino-turister som vistas där och framförallt över helgerna. Så nu när det blivit måndag är det väldigt lugn och vi har i stort sätt båda polerna och den privata sandstranden för oss själva.

    Efter en lugn dag med strand och poolhäng med enda aktivitet lite kajakpaddling, 6km löpning på löpbandet för farsan och ett kort gympass för mig började jag och farsan klättra på väggarna. Tråkigt nog började både Louise och mamma Lena känna sig lite krassliga. De bestämde sig för att hålla sig hemma på hotellet för kvällen och äta på restaurangen medans jag och pappa gav oss gående ner mot byn utanför murarna.

    Det var ca 1km väg till "centrum" där det fanns McDonalds och lite restauranger. Vi kunde ju gå men eftersom vi inte provat tuk-tuk på Filipinerna ännu så frågade vi vad det kostade när de ville erbjuda oss skjuts. 10peso per person fick vi höra. 2kr!? Helt galet vi hoppade glatt på och satt i stort sett i varandras knän då dessa tri-cykels inte var byggda för två vuxna män med breda höfter. Efter en mysig tripp ner gav vi oss i färd att leta mat. Farsan ville ha något inhemskt gatustånd och jag var lite skeptisk till de rökiga skjulen. Vi enades om en gatuvagn som sålde hamburgare. Vi köpte 4 små cheeseburgare, motsvarande 40 SEK, vi missade dock skylten "buy 1 get 1 free". Så vi fick 8 hamburgare för 40 spänn. Mycket goda också.

    Efter käket var vi på jakt efter ett ställe att ta en pilsner. Mycket var som sagt "temporary closed" antingen pga. Tyfonen eller pandemin. Vi hade koll på att det spelades musik i närheten av där vägen ner till hotellet gick så vi tog en ny tuk-tuk tillbaka dit. Det var hemma hos en familj som köpt en karaokemaskin där byn samlades för att roa sig som musiken kom ifrån. Vi hoppade av vår skjuts och hann inte stirra mer än några sekunder innan de kom ut för att välkomna oss. De frågar farsan "Where you from?" - Sweden. Svarar han såklar.
    "-Ah, Spain" säger mannen. No, No, north Europé, above Germany. Denmark, Norway Finland and SWEDEN, you know?.
    "Si, buenos dias Senior." :'D …Vi gav upp med ett leeende på läpparna och svarade "gracias".
    Han vinkade in oss att sätt oss på plaststolarna där de redan satt personer och sjöng till blandat Filippinska och Engelska låtar, i ärlighetens namn inte med högsta kvalité på sången men underbar stämning. Vi frågade om de sålde öl. Mannen som visade sig äga skyffet med plåttak sprang in och hämtade en 1liters Red Horse 6.9% till oss med 2 glas. Samtidigt öppnade sig himmeln med ösregn och vi slussades in under taket av de vänliga människorna. Nu kom karaoke-bibeln med alla tusentalssånger till oss. "You pick song!" Farsan slår upp en slumpmässig sida och väljer The Lady In Red med Chris de Burgh… herregud. Jag kommer för alla skull inte dela denna video även om våra Filippinska vänner var mycket glada och nöjda. När det blev min tur hade jag inte mycket att sätta emot trots på tok för lite öl innanför västen. Inte ett dugg bättre än far min men gav mig på en singel-duett med Aquas Barbie Girl. Förvånansvärt uppskattat när jag gick upp i falsett som Barbie.

    Sedan fick de en bonuslåt i form av Basket Case (Green Day) där jag gjorde så gott jag kunde. Tanken var att en av de andra Filipinos, med som så vanligt orangeblonderat hår skulle sjunga låten jag valde. De diggade till den instrumentala punken och tryckte upp micken i mitt ansikte samtidigt som han headbangade…Vilken fantastisk och surrealistisk upplevelse att bli inbjudna till deras hem. Fantastiskt gästvänliga och genuint trevliga alla Filipinos vi träffat såhär långt. När vi tycker det är dags att ge oss mot vårt hotell frågar vi vad mannen som bor där jobbar med annars och han berättar att han är dykare. Intressant säger vi och slutar med att vi köper två dagsturer med dykning med ö-hoppning till Olango Islands morgonen efter. När vi promenerar hem i den kolsvarta kvällen utan gatubelysning frågar vi oss hur vi alltid lyckas hamna i dessa märkliga och samtidigt minnesvärda scenarion när jag och farsan är ute på tur på egen hand.

    Tisdagen börjar tyvärr tråkigare då Louise fått en fullfjädrad influensa med astma och feber under natten. Vi får helt enkelt ställa in våra planer och vaska vår handpenning genom att gå till karaokebaren och förklara situationen för vår nya vän.
    Dagen blev av dubbel anledning en lugn dag då Louise och Lena inte var krya samtidigt som ösregnet som tidigare bara kommit under nätterna nu stod som en kaskad ner i backen i stort sätt hela dagen. Då vi köpt lokala SIM-kort och satt i våra telefoner fick vi under dagen varningslarm där telefonerna började tjuta med orange och röda varningar för regnovädret som dragit in över Cebu. Det blev åtminstone ett mysigt kvällsdopp tillsammans med Junie som fortfarande hade energin på topp.
    Read more

  • Day 11

    Extremväder i paradiset

    April 6, 2022 on the Philippines ⋅ 🌧 28 °C

    Känslan att vakna upp klar i tankarna utan varken att frysa eller svettas är guld värd. Perfekt att febern hade lagt sig under natten för idag skulle lämna hotellet på Mactan för att köra tvärs över ön till Moalboal. En resa på ca 3,5h i långsam takt kryssandes mellan tuktuks, mopeder och djur av alla dess slag. Vår snitthastighet på vägarna ligger på 50km/h så det gäller att inte ha bråttom.

    Trots en kaotisk trafik så hjälps alla åt, lämnar företräde, släpper fram gångtrafikanter och korsande djur. En omtanke som är genomgående hos befolkningen. De vill genuint hjälpa till utan att vilja ha något tillbaka. Ett exempel är att de vid flera tillfällen tackat nej till dricks. När det blev dags för lunch stannade vi vid en snabbmatskedja (Jollibee). Förhoppningen var att hitta något vegetariskt till mig men inte en enda rätt fanns att välja. Uffe gav sig iväg för att köpa något till mig att äta. Han kom tillbaka med ägg och vårrullar. Stackaren fick vända tillbaka när vi såg att äggen knappt var tillagade. Vi åt tillsammans samtidigt som Uffe kämpade med att få tag på biljetter till färjan som vi skulle åka om endast några dagar till ön Bohol. Kontakten på biluthyrningsfirman blev räddaren i nöden. Han erbjöd sig att köpa biljetter på plats till oss i Cebu City. Enligt Ronald kostade biljetterna 8000 peso för oss och bilen. I kronor blir det ca 1600kr vilket är mycket pengar här. Vi misstänkte skarpt att Ronald lagt på en hel del för hjälpen. För att köpa biljetterna behövde han bilder på våra pass samt pengar. Per och Uffe lyckades hitta en money transfer som möjliggjorde att skicka pengarna för biljetterna. Efter ett långt lunchstopp var vi på väg igen och anlände till Moalboal innan mörkret kom.

    Vårt hotell kostade en tredjedel jämfört med hotellet på Mactan. Rummen var små, utan en ordentlig dusch och anläggningen hade sett bättre tider. Hjälpsamheten och servicen var det dock inget fel på samt plus för ett litet lekland med gunga, lekstuga och rutschkana för Junie. Jag åt min middag inne på rummet för jag hostade snöt näsan om vartannat, inte så trevligt i Covidtider för restaurangens andra gäster. Snabbtesterna hade alla visat negativt likaså PCR-testet som jag gjorde i Dubai. Hoppas att jag snart är frisk igen, har redan missat flera dagar.

    Torsdagen bjöd på sol fram till lunch innan ett ordentligt regnväder tog vid. Vi passade på att njuta en stund vid poolen med svalkande bad för Junie som under natten fått feber. Det ingick 30 minuters båthyra i boendet och det ville givetvis Per och Uffe utnyttja. Dessvärre fick de beskedet efter ställt sig på vågen att "you are unfortunately too heavy sir". Det blev ingen glasbottnad kanot för Per och Uffe som lite tagna på sängen fick lämna åter flytvästarna. De tittade avundsjukt på asiaterna som alla klarade vikttestet och kunde ge sig ut på havet för att titta på fiskarna.

    Innan Covid och tyfonen var dykcentret som vi bodde på betydligt mer välbesökt. Korallerna som tidigare funnits i havet utanför strandlinjen var förstörda och borta efter att den stora tyfonen gått rakt genom Moalboal. Per kunde konstatera efter en snorkeltur på egen hand att även alla färgglada fiskar var borta. Vädret med det piskande regnet gjorde inte heller orten rättvisande. Per, Lena, Uffe och Junie tog en promenad ner till stranden och restaurangerna för att reka läget och hamnade på Chili Bar där Lena fick en god Mojito.

    Under kvällen och natten fick vi flera nödsms - att ett extremväder var på ingående och stora regnmängder var att vänta. Vi somnade till ett tilltagande regn och blåst och undrade hur morgondagen skulle bli.
    Read more

  • Day 13

    "No road ahead, sir"

    April 8, 2022 on the Philippines ⋅ 🌧 23 °C

    Verkligen ett lågtryck som dragit in över ön för att stanna. Varit regn i ett par dagar nu från och till. Under natten var det ett sådant ösregn konstant att det inte går att beskriva. Liknelse för att måla upp hur himmeln öppnar sig är att likställas med att öppna badrumskranen på max. När det står som spön i backen och man inte tror det kan eskalera så dubblastrycket från himmelen likt en brandslang. Så höll det på hela natten. Trots vi bodde i två "villas" med ordentligt tak lät det som man var ute och campade med husvagn.

    Vi har ställt frågan om det är vanligt med den här typen av väder för säsongen men har möts varje gånga att det är extremt ovanligt. De säger att de är vanligt för regnperioden juli till oktober men senast under april månad säger de att det var 2007. Haha, verkligen typiskt att pricka in detta oväder. Samtidigt som eviga optimister vi är så ser vi det som positivt att vädret inte är för varmt då några i resesällskapet fortfarande är sjuka. Samtidigt som vi gör det bästa av situationen.

    Eftersom Louise och Junies energinivå var att orka vara vid poolen idag så blev tjejerna kvar på hotellet. Jag och pappa per valde att tidigt på morgonen försöka bege oss mot Oslob för att göra ett försök att få chans att simma med valhajar. Världens största fisk. (valar är ju däggdjur)
    Mycket osäkert om vi skulle lyckas ta oss dit på grund av det kraftiga regnvädret som varit under natten samtidigt som vi inte visste hur dagens väder skulle vara om det ens erbjöds någon möjlighet när vi väl kom till Oslob resonerade vi att vi lika gärna kunde försöka då det var lika bra att sitta i bilen en dag när det regnade. Vid 6 på morgonen ställde vi in Google maps att köra från Moalboal till Oslob via kusten samtidigt som det fortfarande regnar. Rutten beräknades ta 2,30h. Efter en dryg timme blir det uppehåll och vägarna ser torra ut, vi börjar bli optimistiska att det kanske t.o.m. är sol på andra sidan ön. En sak som är fascinerande är hur snabbt naturen klarar av att ta hand om de extrema vattenmängderna. Vegetationen har anpassat sig att absorbera allt vatten vilket gör att det ganska snabbt återgår till normaltillstånd vilket det inte hade gjort hemma efter ett sådan skyfall om det skulle inträffa, vilket som tur inte gör på våra breddgrader långt från ekvatorn.

    Nu rullar vi upp bakom en lastbil med varningsblinkers på. Vi stannar men ser inte förbi och runt hörnan varför han står stilla och blockerar hela vägen. Vi står en stund och möts av ett antal mopeder men inga bilar. En av mopederna stannar vi vår bilruta och vi vevar ner för att prata. Han berättar att bron rasat under nattens oväder. Oh, fuck, tänkte vi båda. Bara tvåhjuliga fordon kunde ta sig förbi. Rutten för att ta sig till Oslob någon annan väg var 2h tillbaka för att sedan ha 3h till destinationen. Killen som pratade med oss stannade en bit bort och väntade på oss medans vi vände bilen och pekade upp i skogen på en brant betongväg och sa att den vägen leder runt bron. Ännu ett bevis hur extremt vänliga människorna är att han stannar och väntar på oss för att hjälpa.

    Vi kör sakta upp lite fundersamma om denna vägen verkligen leder runt eller om vi är på väg mot en smal återvändsgata. Men vägen var av fin betong om än smal, så vi kör vidare. När vi får möte av en bil blir det lite svettigt när vi båda maximerar utanför vägen så lyckas han komma förbi med 5cm mellan bilarna. Med hjärtat i halsgroparna ber vi till högra makter att inte få fler möten innan vi kommer till en större väg. Nu tar betongvägen slut och övergår till en grusväg med blandade lerpölar. Vi tar sats över de mindre lerpölarna tills vi kommer till en äng. Dubbel-fuck, igen…ängen är i stort sätt en lervälling som vår 2hjulsdrivna Toyota Innova utan däckmönster inte har en chans att komma över. Det är ett tiotal pojkar i 10års åldern som leker i gyttjan som pekar hur vi kan köra på gräset där det är fast mark. Jag och pappa tittar på varandra och funderar. Pappa går ur bilen för att undersöka om det finns någon del som är bättre att köra på. Samtidigt som pojkarna manar på att det går bra. Efter kort övervägande börjar jag rulla framåt och bara några meter in börjar bakhjulen spinna. Pappa springer fram och säger till mig att lägga i backen för att gunga fram och tillbaka för att få fäste. Jag, måttligt road lämnar över ratten och ber honom prova. Han försöker få grepp på bakdäcken men så fort han gasar glider hela bilen ut till mitten av lerpölen. Trippel-fuck. Nu börjar pulsen stiga och munnen blir torr av stressen då man börjar fundera på vilka lösningar som finns på situationen. Att ringa Hertz, biluthyrningsfirman hade hjälpt föga där vi befann oss på ön. Pojkarna som försökte hjälpa oss börjar samla småstenar och lägger under backdäcken. Alla springer fram och tillbaka i skytteltrafik samtidigt som vi i brist på andra alternativ börjar göra samma. Efter några minuter med packande av småstenar i leran bakom de båda backdäcken signalerar killarna att vi ska sätta oss i bilen. Pappa Per sätter sig och börjar backa samtidigt som jag och alla småkillar puttar samtidigt. Bilen slirar men tillräckligt för att komma upp på fast mark. Puh, men fortfarande är vi på fel sida ängen. Pojkarna pekar vidare på rutten de menar är tillräckligt torr för att köra på. Vi gör ett nytt försök och sladdar runt på gräset men med tillräcklig momentum för att ta oss över till andra sidan. Vi blir överlyckliga att vi bara kommit loss och dricksar killarna väl. I kommande uppförsbacke där de lerfyllda däcken sladdar kommer de alla springandes och hjälper bilen upp igen. Häpnade över hur lite knuff kan göra så stor skillnad. Nu hoppades vi att fler missöden inte väntade runt hörnet innan vi var ute på huvudvägen igen. Samtidigt som vi kände oss trygga att Filippinska folket är så otroligt hjälpsamma att oavsett vilken situation vi hamnar i så kommer de till undsättning utan att blinka.

    Som tur var glider vi ut på huvudvägen efter den kollapsade bron och kan köra vidare mot Oslob och målet för dagen. Väl framme hjälper flera killar oss att parkera vinkandes med händerna åt alla håll och sedan slussar oss ner mot stranden där valhajskådningen äger rum. Lite skeptiska och förvånade att alla mänskor som springer omkring oss och följer oss hela vägen bara verkar göra det av vänlighet eller att det är deras jobb. Igen som väntar kvar med handen i väntan på dricks som är det man är van vid. Utan bara pekar, "gå dit" sen piper de iväg.

    Vi får en kort säkerhetsgenomgång för tryggheten för oss och hajarna för att sedan bli uppdelade i båtar för att åka en kort bit ut i havet. Även här märkte man att det är konsekvenser av pandemin då det inte var speciellt många turister alls, säkerligen i kombination med det regnoväder som varit natten innan. Men just nu var det uppehåll och varmt. Vi väljer att köpa till en GoPro för att ta bilder under vattnet vilket gör att jag och farsan får en helt privat egen båt. Kändes lite lyxigt och blev en fenomenal upplevelse. De gigantiska och majestätiska varelserna gled runt precis under oss och vi spanade med våra cyklop för att på kameramannens signaler dyka ner och posera intill dem. Helt harmlösa men mäktiga kreatur. Vid ett tillfälle simmar jag mot båten och känner armen stöta i något som samtidigt suger, tänker att det är en annan båt jag kommit nära och stött i, tittar mig över axeln och upptäcker att jag har simmat in med armen i gapet på en valhaj. Lite småstressade simtag efter det.

    Efter en adrenalinpumpande upplevelse klättrade vi upp i båten utmattade efter alla fridyk. Vår båt kapten frågar vad vi ska göra efter, inga planer svarar vi, varpå han föreslår åka motorcykel till ett vattenfall i närheten. Vi nappar enkelt och befinner oss några minuter senare på passagerarsätet på varsin motorcykel mot ett vattenfall. Ännu mer adrenalin för dagen. Även här, tur i oturen att turisterna inte kryllade och vi fick näst intill en privat upplevelse när vi badade vid vattenfallet.

    På vägen hemåt mot Moalboal kan ni säkert tänka er att vi var överens om att vi inte skulle ta samma väg som på vägen dit även om det var längre. Vi hittade två alternativa vägar, en som var betydligt kortare men flippade automatiskt över till moped som färdmedel på Google maps. Vi blev aningen skeptiska att köra över berget med osäkerheten på vägskicket men tänkte att det värsta som kan hända är att vi får vända. Vi kör 1,5 timme upp över berget och kör bland molnen där vi är eniga att det var ett bra beslut att ta denna genvägen för att få uppleva dessa vyerna. Samtidigt som vi inte tror att kvinnorna hade uppskattat dessa branta, slingriga vägar längs berget. När det är några kilometer kvar till huvudleden för att komma ut på öns västkust och köra sista biten till Moalboal möts vi åter igen av en vägspärr. "No road ahead, sir" fick vi som svar. Nu var vi ganska enliga att det inte var rätt genväg att ta då vi fick vända hela vägen ner igen för att ta den längre rutten hem. 4timmar senare var vi hemma välbehållna och ändå glada att vi tog det säkra före det osäkra.

    Väl hemma mådde Louise något bättre och var fri från febern. Det behövde vi fira och "cashade in" en barnpassning till så att vi kunde gå ner på byn för att äta middag tillsammans. Vi hittade en trevlig terrass med utsikt över det mörka havet där vi satte oss och njöt av varandras sällskap. Tog inte lång tid innan Louise tittar upp och vässar öronen. En katt som jamade. Det fick såklart Louise på ännu bättre humör. När hon frågor restaurangpersonalen om hon kan få köpa lite fisk och mata utanför slås vi ännu en gång på filippinarnas genuina snällhet mot både människor och djur. De svarar att vi inte behöver köpa något utan kommer ut med lite kycklingrester från köket som vi får mata med. Kvällen avslutas med lite drinkar på Chilli bar som man kan se har varit ett hippt ställe under "prime time" med alla internationella flaggor och bilder som beklär baren. Här diggar vi till klassiska nattklubbshits från tiden vi var ute i svängen för sådär 10år sedan. Ett underbart slut på en great dag med bästa sällskapet!
    Read more

  • Day 15

    Vattenfall och den gröna ön Bohol

    April 10, 2022 on the Philippines ⋅ 🌧 23 °C

    Uffe och Per hade sannerligen haft en spännande och händelserik gårdag med både valhajar och leriga vägar. Jag längtade också efter att komma bort från hotellområdet och se mer av ön trots en envis och tröttsam hosta. Per och Lena erbjöd sig att vara hemma med Junie som hade feber så Uffe och jag kunde ta en dag på tu man hand och besöka Kawasan Falls. Vi hade veckor innan sett bilder på vattenfallet och den turkosblåa poolen av vatten som lockade till bad - hit skulle vi!

    Vi insåg att det var längesedan som bara vi två satt i bilen bredvid varandra. Det är en härlig känsla att sitta hand i hand och bara prata om stort och smått medan vi närmade oss vårt mål. Det var lite oklart exakt var vi skulle stanna och ta oss till fots till vattenfallet. Vi stannade vid vägrenen och frågade en vänlig man som sålde canyoningturer om vägen. Dessvärre visade sig att vattenfallen var stängda på grund av den förödelse som tyfonen i december hade orsakat. Undantaget var canyoningturer som gick till vattenfallen högre upp, tillgängliga med motorcykel. En tur och upplevelse som inte var optimal för en gravid kvinna. Han förklarade att vi kunde parkera vid kyrkan och försöka ta oss förbi vakterna.

    Vi parkerade vid kyrkan och gick längs floden för att mötas av en vaktpost som förklarade att vägarna och broarna var förstörda och det gick inte att komma vidare. Så typiskt och tråkigt då vattenfallen är en av de stora turistattraktionerna på ön. Vilken påfrestning på ekonomin som dels pandemin och dels tyfonen har på lokalbefolkningens liv varav många livnär sig på turistnäringen. Vi fick hoppa in i bilen igen och körde mot en strand som vi fått rekommenderad. Vädret var molnigt och det låg regn i luften. Vi kom till en strand med mycket hundar och lokalbefolkning som grillade på stranden. Vi stannade till vid ett litet skjul med några stolar för att ta oss något att dricka. Direkt fångades Uffe in av en kanadensisk man som ville berätta om sitt liv på ön och ha någon att dricka med. Uffe tackade nej och pratade vänligt men kort med mannen. Tydligt att han var en sån som ville berätta om sig själv fullt oinkännande om personen i fråga var intresserad. Vi drack upp och slet oss ur mannens grepp för att ta ett dopp i havet. Lagom tills vi satte oss i bilen började regnet smattra mot bilfönstret.

    Kvällen spenderades på en mysig grekisk restaurang tillsammans med resten av familjen. Något som det finns mycket av i Filippinerna är tropisk frukt. Även på denna restaurang kunde jag och Junie njuta av färskpressad mangojuice. En härlig kväll som gav oss energi till morgondagens resa till en ny ö, nämligen Bohol.

    Vi stuvade in våra resväskor i bilen tidigt på morgonen med frukosten inpackad i servetter. Regnet öste ner när vi körde mot Cebu City och färjeterminalen. En resa på minst tre timmar och sedan två timmar på färjan. Vi stannade till på överenskommen plats framme i Cebu City för att träffa Ronald och få våra biljetter. Junie och jag behövde gå på toaletten och gick i riktning mot 7Eleven. Där fanns ingen toalett men den trevliga vakten pekade oss över vägen till några små hus och butiker. En familj lånade ut sin toalett mot några pesos. Junie och jag gick in i det lilla huset, förbi hönor, hundar som låg och vilade på jordgolvet. Bakom ett draperi fanns toaletten. Junie berättade glatt att hon sett en söt mus när vi gick förbi de andra djuren. Efter det intressanta toalettbesöket gick vi tillbaka till familjen för att fördriva lite tid på snabbmatskedjan Jollibee.

    Framme vid hamnområdet fick vi köpa inträde till samtliga passagerare utöver de biljetter vi tidigare köpt. Det var väldigt otydligt exakt var färjan skulle gå. Efter lite körande kom vi rätt. Vi gick övertala hamnpersonalen att alla skulle få sitta kvar i bilen när vi skulle köra på färjan. De ville skicka alla utom föraren till terminalen där en buss skulle ta oss till färjan. Helt onödigt moment som vi lyckades prata oss förbi. Färjeturen gick bra utan några särskilda händelser. Framme på ön Bohol var vi hungriga och ställde siktet på en restaurang i närheten. Inget förutom små stånd med gillad kyckling hade öppet. Vi körde vidare, övertygade om att snart borde vi hitta en restaurang. Så fel vi hade. Vi stannade vid ett litet bageri och köpte vita vetebullar att tugga på. Förhoppningsvis skulle hotellet ha en öppen restaurang.

    Över en timme senare rullade vi fram på den lilla mörka vägen till hotellet. En liten anläggning som låg precis vid havet och som bestod av ett antal mindre hus. Området var mysigt upplyst av lampor i träden som gav oss intrycket att här skulle vi ha det bra. Vi fick vårt hus som hade högt i tak och synliga takbjälkar. Mysigt! Att restaurangen var öppen var ett stort plus och vi såg fram emot en lugn morgondag vid poolen/havet.
    Read more

  • Day 17

    Murphy's law

    April 12, 2022 on the Philippines ⋅ 🌧 24 °C

    Under natten påmindes vi om att vi var långt ifrån bekvämligheterna hemma i Sverige. Vi vaknade vid 3 tiden på natten av att ACn lagt av och upptäckte snabbt att strömmen var helt bort från vår bungalow. Ingen el till lampor, fläktar eller annat. Det vara bara att försöka sova vidare och hoppas det kom igång snabbt igen.

    På morgonen fortsatt utan el började vi efterforska om det var lokalt i vårt hus eller om hela anläggningen var drabbad. Vi fick snabbt svaret att det var betydligt mer omfattande än så. HELA ön Bohol var utan ström. Oj, det här var ju oväntat och väcker snabbt konsekvenser som man inte riktigt funderar över hemma eller när allt fungerar som det brukar där man har ständig tillgång till elektricitet. Internet är borta, telefonernas batteri börjar ta slut och hur ska vi få mat när köken inte har tillgång till el.

    Det visar sig att det ovädret vi pratat om i inläggen tidigare fortsatt busa och är en tropisk cyklon som uppstått i havet och dragit in över flera öar på filipinerna. När vi börjar gräva i förutsättningarna och vad som faktiskt hänt så får vi reda på att det är en huvudledning till Bohol som har gått ner pga. Stormen som kommer från en intilliggande större ö som strömsätter hela Bohol. Vad sårbart tänker vi ju genast. Men då är det väl uppe på någon timme? Självklart tänker vi det då kostnaderna från energibolagen hemma hade varit förödande för varje timme som det ligger nere med straffavgifter till konsumenterna. Men nej, inte här på Filippinerna inte. Prognosen vi får är att det ska ta 7 dagar att fixa huvudledningen. OMG! En vecka utan ström? I vår förvåning försöker lokalbefolkningen "trösta oss" med att efter den tropiska stormen som drog in i december (Rai) så låg elektriciteten nere i 3 månader. Den kom alltså nyligen tillbaka innan vi anlände. Men nu borta igen.

    Men som ni kan tänka att om man är så pass van att inte kunna förlita sig på strömförsörjningen så behöver man ta till andra temporära lösningar. Det gör att i stort sett alla hotell och affärsverksamheter har dieselaggregat som de kan dra igång.

    Efter det något förödande välkomnandet på Casa Amihan i Anda sitter vi och äter frukost då hotellköket lyckligtvis med omständigheterna drivs mycket på gas. Då kommer en tysk herre fram till oss för att prata, en av de få som var på restaurangen även kvällen innan när vi anlände. Det visare sig att tysken äger resortet. Det är endast deras familj som har en reunion och vårt resesällskap på hela anläggningen. Han förklarar att han, hans fru och svåger byggt och driver resortet och samtliga är där nu av en tillfällighet för första gången sedan pandemin de kunnat resa hit hela familjen från Tyskland. Han beklagar ovädret och avsaknaden av elektricitet. Vi får ännu en gång bekräftat att det är extremt ovanligt med denna typen av väder under deras sommarmånader mars/april. Vanligheten är klarblå himmel med spegelblankt turkost hav med flera kilometers sikt. Fantastiskt vänliga försöker de med kreativa lösningar ge oss så bra upplevelse som möjligt med rådande omständigheter. I den positiva vågskålen så har nattens väder övergått till solsken om än lite blåsigt vilket gjorde att vi kunde njuta av en härlig dag vid stranden och poolen.

    Mot eftermiddagen och kvällen började Junies hosta bli värre, febern var borta men tankarna gick snabbt till lunginflammationen hon hade några veckor innan vi reste. Vi enades om att det var viktigt att kolla upp om det är en bakteriell eller virusinfektion hon åkt på för att eventuellt sätta in antibiotika om det skulle visa sig vara en bakterie. Oron för Junie i kombination av ingen air-condition var allt annat än rolig. Dieselaggregatet som de hade på anläggningen var inte dimensionerat för att orka driva AC trotts att det lät som en jetmotor.

    När vi kollat runt och insett att de andra lyxiga hotellen i närheten inte heller kunde tillgodose AC hela natten började det kännas illa till mods, speciellt då Louise som höggravid redan har svårt att sova som det är och utan AC är det i stort sett omöjligt. Vi andra klarar ju oss. Vid middagen på kvällen kommer vår vänlige tyske ägare och pratar med oss igen. De har gjort så att de kan få igång AC i ett av alla rummen på anläggningen och vill erbjuda oss det rummet för Louise och Junie. Vi får dessutom erbjudandet att checka-ut tidigare med återbetalning pga. omständigheterna.

    Vi blir otroligt tacksamma för de fina gesterna och eftersom vi bestämt vi skulle bege oss till ett större sjukhus i Tagbilaran City som ligger 2h från Anda så tackar vi ja till erbjudandet för att ge oss av 2 dagar tidigare än planerat för att få möjlighet att kolla upp Junie hos läkare.

    Efter en natt med fortsatt lite sömn för två sjuka och hostiga tjejer packade vi ihop för tidigare avresa. Vi fick tips om både sjukhus och namn på en barnläkare vid namn Amelia Valdez som ägarfamiljen tipsade om vid Tagbilaran City. Vet inte om ni känner till uttrycket Murphys Law - "allt som kan gå fel, går fel". Med en tropisk cyklon som dragit in med oväder och strömavbrott, sjuk dotter som hostar och inte har någon energi, sömnbrist, vad kan då mer gå fel?
    När vi ska packa in i bagaget på bilen ser vi att det är punktering på ena bakdäcket på bilen. Så i regnet är det bara att börja leta fram reservhjulet och hålla tummarna att det finns ett sådant och att det dessutom är helt.

    Lite medgång får vi väl ändå medge att däcket var helt och de vänliga och hjälpsamma ägarna av Casa Amihan hjälpte oss att byta däcket på ett kick, lite som en F1 byte skämtade vi om. Så lite leriga men ändå med gott humör gav vi oss vidare på roadtrip mot nästa stopp. Tagbilaran City och vidare mot ön Panglao.

    När vi bestämde oss för att uppsöka vård för Junie för att konstatera om hon behöver antibiotika för att bli frisk eller om det i värsta fall skulle vara lunginflammation igen var jag mycket rädd att det skulle ta evigheters evighet att få hjälp. Ni vet hur det fungerar i Sverige. Timmar i väntan på akutmottagningar för att sedan få vänta på att få vänta. Det var vad jag hade i förväntan, och kanske betydligt värre då Sverige ska vara ett I-land i motsats till U-landet Filippinerna. Men ack så fel jag fick, och vilken intressant struktur de har på sjukvården här. Vi ringde för att försöka boka tid vilket var omöjligt, de svarade att vi bara skulle komma. Framme vid ett ultramodernt sjukhuskomplex blev vi direkt skickade till 3:e våningen till barnavdelningen. Smått förvirrade åkte vi upp då vi inte har någon aning om hur eller var vi ska anmäla oss för att få rätt hjälp. Hemma är det väldigt komplext och byråkratiskt med personuppgifter och steg som ska genomgås. Uppe på avdelningen ser vi massa små rum där det står ett doktorsnamn på dörren och varje rum är inrett enligt personliga preferenser. Vi inser snart att det är massa små läkarverksamheter och varje rum sitter en receptionist till den specifika doktorn. Väldigt annorlunda mot hur det ser ut hemma. Mer i liknelse hur man hyr en stol på en frisörsalong hur upplägget är där de gemensamma funktionerna finns på sjukhuset men läkarna har egna mottagningar i huset. Vi har ju inge aning om till vilket rum vi ska gå, man vill ju ha en duktig och seriös doktor. Vi hade bara ett namn och det var ju Amelia Valdez som var barnläkare till resortägarnas barn. Vi gick in i slumpmässigt rum och visar namnet för sittande receptionist. Hon ställer sig upp och piper direkt iväg med oss som en svans i följe ner i korridoren och går in i rummet där Amelia har sin mottagning. Receptionisterna byter några ord på filippinska och sedan får ange namn och vad vi söker vård för. Några minuter senare blir Junie undersökt och läkaren verkar känna till de som vi hänvisar tipsat om henne och förstår att vi åkt ett par timmar i bil för att komma dit. På mindre än 30min har vi fått hjälp och fått mediciner utskrivna och upphämtade. Här har Sverige en hel del att lära i effektivitet. Vi är helt klart U-landet när det kommer till sjukvård i jämförelse. Skönt att vi kollade upp och fick antibiotika då det tydde på att både Junie och Louise fått bronkit.

    Efter lunch på en vegetarisk restaurang gav vi oss vidare till ön Panglao som sitter ihop med den större ön Bohol med 2 broar. Vi lyckades efter lite om och men checka-in 2 dagar tidigare på vårt boende Sea pearl of Alona vid Alona beach. Det var fullbokat officiellt men de hade en villa som skulle renoveras som vi kunde bo i de två första dagarna. Det absolut bästa med detta boendet var poolen som låg precis två steg utanför altandörren och gjorde hela upplevelsen extra wow och enkelt att njuta av ett svalkande dopp. Första hela dagen på Panglao blev av det lugnare slaget. Framförallt för att tjejerna skulle få chans att kurera sig. Redan efter första dagen på antibiotika ser vi stor skillnad i Junies energinivå, hon börjar äta och vara sig själv igen. Farmor och farfar inspekterade stranden Alona beach medans vi hängde och vilade vid poolen. Det mest spektakulära för dagen var när vi gick till en minilivs och vi efter en stund inne i den sköna luftkonditionerade butiken upptäcker att det är väldigt lugnt och lite inkommande kunder. Visar sig att Junie fått syn på låsanordningen på dörren och låst ute alla kunder. De fick köa en kort stund ute i värmen innan vi upptäckte och släppte in dem. Men de var lika glada för det efter Junies lilla bus.
    Read more

  • Day 21

    Bada i grottor och träffa spökdjur

    April 16, 2022 on the Philippines ⋅ ⛅ 28 °C

    Idag var vi beslutna att bada i en cave pool (grotta). Eftersom vi lämnade två dagar tidigare från Anda, andra sidan Bohol så fick vi aldrig chansen att bada i de grottorna. Vi satte in kursen mot Hinagdanan Cave för att lagom när vi kommer fram inser vi att våra kontanter börjar sina. Vi behöver ta ut mer pesos för att kunna gå ner i grottan och bada. Vanligtvis är det ju inga problem att gå till en ATM och ta ut cash, men med dessa oförutsägbara blackouts så är alla uttagsautomater nedsläckta från och till hela tiden. Vi inser att det inte är någon ström på Panglao och alla vi frågar om det finns någon ATM som har ström så hänvisar alla till den större staden Tagbilaran City på den större ön Bohol. Vi försökte skramla ihop sista pengarna inklusive mynt men kom inte upp i de 500 pesos vi behövde.

    En fördel var i alla fall att grottorna låg på rätt väg mot Tagbilaran och på 15min var vi inne i staden och på ett köpcentrum, The Island City Mall. Vi ställde om planen något till pappa Pers förtret. Vi sa det att vi passar på att besöka mallet nu när vi ändå var där. innan vi gav oss tillbaka mot grottorna. Per stod och surade i ett hörn för att han inte fick steka i solen.

    Eftermiddagen spenderades tillbaka till grottorna där vi äntligen kunde betala för oss och gå ner längs de branta stentrapporna till den underjordiska grottan med ett fåtal solhål som släppte ner ljus. Det var häftigt och härligt att simma runt där nere i ljummet vatten med de stora stalaktiterna (droppstenarna) ovanför huvudet. Efter badandet blev det lite shopping främst för damerna kring de diverse suvenirstånden där de hittade flera kap. Jag som chaufför gick och beställde en milkshake i väntan när de som vanligt försöker mer-försälja även till farsan som står bredvid. What about you, sir. What do you want? -Nothing, thank you.
    Varpå de föreslår "Maybe a mango ruhm, sir"… -Well, OK then.. Blev då svaret. :-) Gäller att känna sin publik. Det slutar med att det blir en tävling mellan kvinnan i fruktståndet och farsan om vem som skulle ge sig först. Hon frågar om mango drinken hon blandat smakar tillräckligt mycket rom. Han svarar, "little bit more is OK". Challange accepted, kändes det som hon tolkade det. Slutade med att hon tömde i en femtedels sjuttis som hon precis knäckte, ner i mango drinken. Pappa blev nöjda och glad även om det smakade mer billig filippinsk rom än mango.

    Efter eftermiddagsnjutning vid poolen precis utanför dörren blev det middag nere på den livfulla Alona beach efter fått svar att det var fullbokat på restaurangen vi tittat ut. Tyvärr blev det ingen toppenupplevelse med sämre service och felaktiga beställningar som gjorde att vi i jämförelse med annat var lite mindre nöjda. Men man behöver ha de upplevelserna också för att uppskatta de bra haken.

    Långfredagen spenderades med att steka ett par timmar på förmiddagen på just Alona Beach som är 10min promenad eller ett par minuter tuk-tuk från vårt resort Sea Pearl. En lugn och härlig dag spenderades i gassande solsken nu när de molnfria filippinska sommardagarna kommit tillbaka som vädret brukar vara i april månad här. Louise som har haft lite varannandagsmående med sin sjuka och framförallt astman som hållit i sig mådde lite bättre idag. Kvällen fick vi chans att prova på den spanska restaurangen The Bougainvillea som hade fullt kvällen tidigare då vi passade på att boka bord.
    Efter en kanna sangria och god paella så gick damerna, exklusive Junie för att fixa naglarna. Vi andra gav oss åter ner till stranden för att försöka boka Island hopping för dagen efter. Då det varje gång varit en uppsjö med personer som ville sälja turer tänkte vi det skulle bli en baggis. Men vi hade inte tänkt på att det var lördag och påskafton dagen efter. Alla båtar var redan bokade. Men till Junies stora glädje så började en eldshow precis när vi skulle ge oss hemåt. Han satt som förtrollad på axlarna när eldkonstnärerna sprutade eld och jonglerade med olika brinnande klot i takten till olika låtar i högt tempo. Till nästan varje låt hör man Junie säga, "detta är min favorit". Hade inte öronen suttit där så hade det varit risk för huvudet att trilla av med det breda leendet.

    Eftersom det inte blev någon ö-hoppning på lördagen så bestämde de flesta av oss att vi ville besöka ett Tarsier Sanctuary på Bohol som är en av de mest kända attraktionerna för ön. Alltså en fristad för de små söta spökdjuren som bara finns på ett fåtal platser i Sydostasien. Vi hade en mysig roadtrip i vår Toyota, tjejerna och jag medans pappa per ville vara kvar i Alona och utforska omgivningen mer. Det var kul att se att vi kom till en plats som inte alls var turistigt utan en väldigt lugn plats mitt ute i skogen. En sådan plats som man aldrig skulle hittat om man inte aktivt sökt upp den innan. Här fick vi en kort rundvandring i skogen där vi för dagen fick se två vilda spökdjur på nära håll. Små som Junies hand vilket jag hade svårt att föreställa mig innan hur små de faktiskt var. Vi fick reda på att där var totalt sex spökdjur som de hade koll på men de gav sig ur från inhägnaden varje kväll för att jaga mat själva då de inte blir matade där. Även om det var en kort visit var det häftigt att se djuren som är en så pass viktig symbol för ön som man ser tryckta överallt på kläder och annat.

    Det som bevisade att vi var långt ute på vischan var svårigheten att hitta ett lunchställe att äta på. Det slutade att vi fick ta oss tillbaka till Tagbilaran City och hittade till slut ett bra pizzahak, ett hål i väggen som hette Albertos.

    På kvällen när det sedvanligt blir dags att gå ut på byn för att jaga mat blir det påtagligt med dessa eviga blackouts igen. Vi var sugna på indiskt och gick till en första restaurang där dieselaggregatorn stor intill och låter som en jetmotor på et flygplan och doftar diesel. inte den trevligaste miljön man kan tänka sig när man har möjlighet att välja. Vi bestämmer att splittra upp oss så vi tar en middag med respektive familj. Familjen Servin hamnade på ett lyxigt hotellkomplex vid namn Hennan. Sedan möttes vi upp på Ken's bar som ligger granne med vårt boende som har öns mest välsorterade öl utbud och svensk ägare. Första IPAn på 3 veckor kunde förtäras med belåtenhet innan kvällen avrundades.
    Read more