Abu Dhabi-stop och första Goa-intryck

I förra inlägget berättade Louise om vår resa till Abu Dhabi och våra första dagar i Emiraten. Jag vill gärna tillägga några fler detaljer kring upplägget och hur det blev så här.

En av anledningarna till att vi valde att göra en längre layover i Abu Dhabi på väg till Goa var att vi under vårt sökande under våren upptäckte att flygbolaget Etihad Airways, med hemmahamn i just Abu Dhabi, erbjöd ett stop-over-paket. Erbjudandet inkluderade upp till 4 nätter där flygbolaget bjöd på 2 hotellnätter helt gratis, utan någon ökad kostnad för flygpriserna till vår slutdestination.

Eftersom vi fick två nätter gratis, valde vi att boka de två återstående nätterna på ett annat närliggande lägenhetshotell. Det innebar att vi hann uppleva två olika boenden under vår korta vistelse.

Som ni säkert vet är alkohol svårare att få tag på i denna del av världen, då Emiraten är ett muslimskt land. Jag och pappa höll ändå ögonen öppna efter liquor stores under våra utflykter runt staden, men utan framgång eftersom det verkligen inte skyltas med detta på något sätt. När vi hade tagit en löprunda till vårt nya hotell och checkat in, valde vi att promenera sista biten tillbaka med Google Maps i handen som vår karta och kompass. Lite komiskt nog visade det sig att "Booz Bazar" låg i bottenvåningen på vårt första hotell… lol. Butiken var en mörklagd lokal, nästan som en nattklubb, där det var svårt att se något från utsidan. Inne möttes vi av fler vakter än besökare. Pappa drog direkt paralleller till Bodegan i filmen Sällskapsresan. Ni som vet, ni vet!

Sista dagen hade vi två huvudattraktioner på schemat: lekland för barnen och en Dhow-kryssning för hela familjen på kvällen. När det kommer till nöjesparker finns det mycket att välja på, särskilt på Yas Island i Abu Dhabi, som erbjuder attraktioner som Ferrari World, Warner Bros World och Yas Waterworld. Valet föll dock på Kidzania, dagens huvudattraktion för barnen.

Inom Etihads stop-over-erbjudande ingick även en shuttle-buss som körde runt i staden enligt fasta hållplatser och tidtabeller. Jag, Louise, barnen samt fastrarna Emmie och Linnea bestämde oss för att åka till Louvre Abu Dhabi och det vackra området kring museet med den kända stranden. Väl på plats insåg vi att hela stranden var privat och tillhörde en närliggande resort. Vi försökte smyga över där repstaketet var lite lägre, men kort därefter såg vi två vakter närma sig från varsitt håll. De var vänliga men tydliga med att förklara att stranden var privat. Vi gav oss istället iväg för att äta en glass och frukt i värmen och försöka hinna med vår gratisbuss Experience Abu Dhabi – en buss vi inte visste exakt varifrån den avgick. Den gick bara varannan timme, så stressen var påtaglig.

Vi joggade fram till en buss där en lugn man stod och väntade. Han välkomnade oss med ett stort leende och insisterade på att vi skulle sitta längst fram – "som vanligt folk". Det visade sig att vi var de första han plockat upp på tre dagar, och han var överlycklig över att äntligen ha gäster. Han blev vår privata busschaufför, körde iväg 5 minuter innan utsatt tid, och tog oss till olika sevärdheter på vägen, stannade för foton och blev till och med vår privata fotograf!

Väl framme på Yas Mall åt vi lunch på food court och begav oss sedan till Kidzania, dagens huvudattraktion för barnen. För er som inte känner till konceptet, är Kidzania en "mini-värld" där barn får arbeta med olika yrken, tjäna pengar och spendera dem precis som i vuxenlivet. Barnen jobbade stenhårt hela dagen och älskade det! De provade på allt från brandman och pilot till modeller på modevisning. Även vi vuxna tyckte det var en fascinerande och rolig upplevelse.

Efter Kidzania mötte vi upp mamma och pappa som hade tillbringat dagen på stranden. Vi sågs vid Yas Marina för kvällens Dhow-kryssning.

Det visade sig vara lättare sagt än gjort att boka. Trots flera försök redan hemifrån fick vi veta att bokningen hängde på att fler gäster skulle anmäla sig. Vi höll tummarna och lyckades till slut få en bekräftelse – och vilken tur! Upplevelsen började med en röd matta vid ombordstigningen, och båten i sig var vackert upplyst. Att båten bara hade två andra par utöver vårt stora sällskap gjorde upplevelsen ännu mer speciell.

Utsikten från båten var magisk. Vi gled förbi den upplysta F1-banan (där Abu Dhabi Grand Prix, final racet för F1 hölls samma kväll som vi anlände) och Yas Islands spektakulära skyline, och vi kunde verkligen njuta av vår sista kväll i Abu Dhabi. Ombord bjöds det på en lyxig buffé med både arabiska och internationella rätter, vi styrde om musiken från arabisk till svensk musik som ex. Abba och Avicii som våra öron är mer vana vid och vi bjöd på dans – en fantastisk kväll!

Abu Dhabi överträffade våra förväntningar med sin rena stadsmiljö, fantastiska väder, vänliga människor och goda service. Jämfört med Dubai, där vi hade en liknande stopover 2022, var tempot här betydligt lugnare. Vi rekommenderar verkligen Abu Dhabi som resmål, och upp till en vecka känns som en bra tid för att utforska staden.

Efter fyra nätter i Abu Dhabi var det dags att resa vidare till Goa. Flyget avgick vid 15 lokal tid, och efter lunch tog vi oss till flygplatsen. Resan till Mumbai på tre timmar gick relativt smidigt, förutom att Ian blev plötsligt magsjuk och kaskadspydde – troligen efter att ha fått i sig badvatten. Det blev en minst sagt kaotisk situation, men passageraren bredvid, som också var småbarnsförälder, var otroligt lugn och förstående.

Vi kom snabbt i samtal och det visade sig att han bodde i München, där han arbetade som kommersiell chef för ett läkemedelsbolag. Han var på väg hem till Indien för första gången på två år och delade med sig av flera tips om Goa. När jag berättade att vi planerade att hyra bil och köra själva, varnade han oss för trafikkaoset och vänstertrafiken. Han tyckte det var vågat, men imponerande, att vi gav oss på det.

Han stressade upp oss en del när han berättade att vi, framme i Mumbai där vi skulle byta till flyget för sista sträckan till Goa, behövde byta terminal till den inhemska flygplatsen.

Med två timmars bytestid kändes det först hanterbart, men eftersom vi skulle hämta ut vårt bagage och sedan checka in det igen till inrikesflyget Indigo, började vi känna oss lite pressade. När vi väl anlände till visumkontrollen fick vi skjuts med en flygplatsbil, vilket gav oss ett försprång och placerade oss längst fram i kön för e-visum. Vi pustade ut – åtminstone till en början.

Men när det hade gått 30 minuter och kön inte rörde sig framåt började stressen smyga sig på. Av tio diskar var bara en öppen, och vi såg hur kön med rullstolsburna bara försvann någonstans bakom oss. Personalens tempo var däremot obefintligt; de gick sporadiskt in i sina bås, flyttade på en tidning, kanske justerade en stol, och gick sedan ut igen utan att stämpla ett enda pass.

Till slut lyckades vi svettiga och stressade ta oss igenom och skyndade vidare mot bagagebandet. Väskorna fick vi tag på relativt snabbt, men vår barnvagn var en annan historia. När vi frågade efter den blev vi pekade mot ett berg av "oversize bagage". Hundratals barnvagnar, bilbarnstolar och annat låg i en gigantisk hög, och det enda beskedet vi fick från personalen var att vår vagn skulle "dyka upp där någonstans".

De andra i familjen gick vidare, men jag bestämde mig efter några minuter för att bara plocka en barnvagn från högen – vilken som helst – för att vi inte skulle missa vårt anslutningsflyg.

Vi stressade vidare till incheckningen och sedan till gaten, där personalen precis hade börjat boarda planet. Plötsligt kom en av personalen fram till oss: "Mr. Pettersson, we have found a power bank in your baggage." Pappa blev kallad åt sidan för att själv springa tillbaka till säkerhetskontrollen och tömma sitt bagage på en powerbank och två AA-batterier. När han väl hade gjort det rusade han tillbaka till gaten, och som han själv uttryckte det, "spurtade 400 meter på 65 sekunder". Det var nära, men han hann!

Dagen innan resan hade vi också fått en oväntad kalldusch: vårt bokade Airbnb-boende i Goa hade avbokats. Utan boende för den första veckan tvingades vi snabbt hitta en ersättning, och pappa lyckades boka en trevlig trerumslägenhet som såg lovande ut på bilderna.

När vi landade i Goa sent på kvällen hämtade vi ut våra två manuella Suzuki Swift och gav oss iväg på en timmes bilresa till Candolim. Trafiken var lugn, eftersom det var mitt i natten. När vi anlände vid tvåtiden möttes vi av en trevlig värd som inte kunde engelska men med hjälp av teckenspråk och lite Hindi visade oss till lägenheten.

Tyvärr levde boendet inte alls upp till våra förväntningar. Sängkläderna var smutsiga, kylskåpet kladdigt och taket mögelskadat. I vardagsrummet stod dessutom ett stort batteripack med sladdar som stack ut åt alla håll. Louise gjorde snabbt klart att vi inte kunde tillbringa en vecka där.

Nästa dag delade vi upp oss. Pappa och Linnea körde tillbaka till flygplatsen för att hämta hans försenade bagage som aldrig kommit med från Mumbai, medan jag och Louise gav oss ut för att leta nytt boende. Efter en stunds sökande hittade vi en riktig pärla: Aguada Anchorage, en lyxig villa några kilometer bort. Skillnaden var som natt och dag.

Villan var en tvåvåningsbyggnad med en elegant marmortrappa och ett fullt utrustat kök. När vi bad att få se boendet innan vi slog till, var tio städare inne och polerade varje vrå, inklusive alla tre badrummen. Med två pooler på området, en bra restaurang och fantastisk service var vi alla mer än nöjda med uppgraderingen.

Kvällen avslutades med room service och riktigt god indisk mat.

Första intrycket av det indiska folket är att de är extremt vänliga och hjälpsamma. Vi märks av som lite exotiska, och även om Goa är en populär destination för västerlänningar, får vi ändå nyfikna blickar. Det första som hände när vi klev av planet var att de bad om att få ta bilder med barnen.

Och en sak till: jag har svårt att avgöra om folk säger ja eller nej, för de svarar alltid "Yes, sir" samtidigt som de skakar på huvudet i en rörelse, höger till vänster som ser ut som ett nekande. Jag får nog googla det imorgon! 😊Read more