Från vintermörker till ökensand 🌙🐫
Dec 8–11, 2024 in the United Arab Emirates ⋅ ☀️ 28 °C
Det är kyligt, mörkt och små tomtar har flyttat in i varje vrå i vårt hus. Tiden känns snabbspolad från dagen vi satt i Per och Lenas vardagsrum och diskuterade olika destinationer för firandet av två blivande 60-åringar. Tanzania och Kenya var redan topplistade när Linnéa läser upp en lista över länder att besöka under de kalla skandinaviska månaderna. Indien säger hon och jag utropar ja! Länge hade jag haft Indien i toppen på länder att besöka. Maten och den spirituella stämningen har alltid lockat mig. Goa är känt som "Indien light" med mindre kaos och mindre kryddor för smaklökarna. Vi lämnade Horna den kvällen med en planerad destination för firandet. Resans olika delar bokades i allt sporadiskt under året.
Dagen före avresa tänder vi alla ljusen i ljusstaken trots att endast andre advent står för dörren. Det är fullt upp från morgon till kväll för att utföra alla must does på listan jag skapat lagom till frukost. Skräp körs till tippen, kylskåp rensas och tvättas, mormor och jag kör och handlar mat inför hennes kommande tid i Höör som kattvakt, väskorna packars, syster Annelie kommer på besök med mera. Trötta och möra lägger vi oss och faller i sömn inför kommande avresedag.
Klockan 06.30 rullar vår bil mot tågstationen för att börja vår resa tillsammans med resten av våra medresenärer. Barnen blev överlyckliga när det såg farfar, farmor, Emmie och Linnéa. Vi anlände till Kastrup och lämnade väskor och gick genom säkerhetskontrollen. Flygresan flöt smidigt på och båda barnen var små stjärnor. Just det, jag har glömt nämna att vi inte bara kommer besöka Indien, utan också spendera fyra dagar i Abu Dahbi, huvudstaden i Förenade Arabemiraten. Där slog flygplanets hjul ner och vi möttes av en annan kultur än den vi är vana vid. Det är andra gången i detta intressanta land, 2022 spenderade vi några dagar i Dubai.
Från flygplatsen delade vi upp och oss tog två bilar till hotellet. Lena, Emmie, jag och barnen kom först fram. Vi checkade in och letade sedan upp en restaurang i närheten. För endast 300 svenska kr fick vi mat till hela sällskapet. Vi hämtade stolar och slog oss ner hela gänget i Per och Lenas rum. Finns det stjärtrum finns det hjärterum - eller var det tvärt om.
Jag vaknade utvilad efter att ha, för ovanlighetens skull, sovit en hel natt. Ian sussade sött hos farmor och farfar. För att fira starten på en efterlängtad resa gick vi till ett finare café för att äta frukost. Ägg, bullar, bacon, korv, chiapudding, juice, kaffe och smoothie beställdes till vårt bord. Vi satt längre och njöt av allt det goda som serverades. Bikinin under klänningen påminde oss om nästa stopp, stranden. Som vi längtat efter värme, strålande sol och genomskinligt vatten. I två timmar badade vi, lapade sol och busade med barnen på sand och i vatten. Härligt och njutbart hade vi det. Promenaden tillbaka till hotellet blev också trevlig och vi passade på att prata om kvällens aktivitet - nämligen ett besök på Stora moskén.
Innan vi kunde åka till moskén behövde vi byta om från våra strandkläder. Klädkoden för kvinnor var tydlig - inte visa varken ben eller armar. Jag fick gräva en stund i väskan och mäta byx- och tröjlängden innan jag var redo. Två Ubers beställdes och efter ca 30 minuter kunde vi skåda den magnifika byggnaden - med en design tagen ur filmen Aladdin. Vi gick igenom visitor center där personal kontrollerade så håret var täckt av en sjal och huden gömd under kläder.
Vilken magisk plats och vilken arkitektur! Marmor, målningar och heltäckningsmattor utöver dess like väntade på oss när vi kom upp från den underjordiska gången. Hundratals pelare löpte längs moskéns ytterkanter och minst lika många invändigt, som med taket formar valv, vackert utsmyckade med målningar. Tysta gick vi inom den markerade gången för turister förutom när Junie vid något busade till det och dök upp på andra sidan markeringsbanden. Per och jag kallade snabbt in henne igen och tog ett samtal om att man måste hålla sig inom markerade områden. Det blev många bilder tagna och mycket poserande. Lena och Uffe köpte en digital guide som berättade hela historien om moskén rakt in i öronen samtliga som ögonen vandrade från ena utsmyckningen till nästa. Ian och Junie blev trötta av allt promenerande så när vi kände oss klara tog vi en golfbil modell större tillbaka till visitor center. Vi gick till den underjordiska gallerian och köpte mat från foodcorten. Lagom till alla butiker stängt var vi redo att ge oss hemåt. Jag som lovat Junie glass fick snällt lova om till dagen efter inklusive en peng om jag inte skulle uppfylla mitt löfte. Väl hemma på hotellet sov Junie hos Linnéa och Ian hos farmor och farfar. Ohlala lite egentid!
Den tredje dagen på resan skulle bli fartfylld fram emot eftermiddagen. Morgonen började i en lugnare takt med frukost på närliggande café. Dessvärre blev inte frukosten fullt så lugn som vi hoppats på. Ian vägrade äta och Junie tog två bett på sin äggbagle innan hon deklarerade att hon minsann var mätt. Två barn som inte var sugna på att sitta still och femårstrots på hotellet tidigare på morgonen bidrog till att Uffe och jag inte var på topphumör. Uffe gick ut med Ian för att prata om att man inte får skrika på caféet och då ville Junie absolut inte vara kvar inne. Så det blev ett kort besök på caféet. Imorgon tar vi hotellets frukost som både visade sig vara billigare och bättre. Man måste testa för att veta och uppskatta det man har. Ytterligare en fördel är att fler vuxna kan hjälpa till att underhålla.
Efter den mindre roliga frukosten svirade vi om och gick hela gänget till ett närliggande hotell. I foajén sa vi att vi ville få tillgång till poolen och att vi checkat ut tidigare samma dag. Välkommen upp sa de. Sneeky jag vet men gratis är förjäkla gott. Uffe och Per gav sig ut på en löptur medan resten av oss busade med barnen i vattnet. Så kul med lilla "vattenfallet" och vattenleksakerna som vi hade med oss hemifrån. Klockan blev lunch och grabbarna kom tillbaka svettiga och redo för ett dopp innan promenad tillbaka. Vi åt lunch på separata håll. Junie var sugen på tacos så Uffe gav sig ut på tacosjakt medan barnen och jag gjorde oss redo inför eftermiddagens äventyr.
Ca kl 15 kommer våra vita fyrhjulsdrivna bilar men en varsin vitklädd man bakom ratten. I vår bil satt jag, Uffe, Junie, Ian och Per. En bilstol till Ian hade Uffe lyckats ordna till den fartfyllda turen. Den första timmen körde vi på motorväg med siktet inställt på öknen. Vår förare, en kille från Yemen stannade 15 minuter för att be på vägen och då passade Uffe och jag på att inhandla dryck och lite snacks till resterande mil. När vi kom fram till öknen släppte föraren ut luft ur däcken och Ian vaknade från en eftermiddagslur. Det blev även ett kort stopp vid några kameler för selfies innan det riktigt roliga började.
Stämningsfull, fartfylld arabisk musik började strömma ur högtalarna när vi gasade fram över sanddynerna. Som vi tjöt, skrattade och hejade på när vi körde över och nedför de höga sanddynerna. Bilen skumpade, gled och gasade så sanden sprätte. Barnen liksom vi tyckte det var spännande och kul. Uffe höll extra som Ian som satt i mitten i sin bilstol. Junie satt på medhavd dyna och utbrast att nu har jag mycket att berätta för mina fröknar och kompisar på förskolan. Dessvärre blev det för mycket för Lenas mage och vi såg hur deras bil stannade och Lena snabbt ut för att kräka.
Framme vid ökencampet hade vi många aktiviteter att välja mellan. Först för vår del blev sandboarding. Junie, vår älskade tuffing gled snyggt och stabilt ner för sanddynerna. Enkelt att ta sig ner men svårare att ta sig upp, något som Emmie fick erfara. Hon hade träningsvärk dagar efter. Vi tjejer gick till tältet för hennamålning och fick en varsin hand utsmyckad. Det fanns även ett tält för te och dadlar samt ett för att testa traditionella kläder. Innan maten passade Per, Junie, Ian, Uffe, Linnéa och Emmie på att rida en runda på kamelerna. Läskigt men kul tyckte Emmie och Junie.
Middagen serverades och bestod av traditionella arabiska rätter. Vi satte oss ner på kuddar vid framför låga bord. Supermysigt. Vi fick till maten njuta av både en magdansös och en kille med kjol som snurrade och snurrade utan att bli magsjuk. Junie och Ian fick en ny kompis, dottern till kvinnan som gjorde hennamålningar. De lekte och kommunicerade utan att kunna varandras språk. Det blev mörkt och temperaturen sjönk lagom till den sista aktiviteten - stjärnskådning. Vi la oss ner på kuddarna och tittade upp på stjärnorna. Månen lyste som en strålkastare i nattmörkret.
Barnen somnade rätt snabbt i bilen på väg hemåt. Vi fick styra musiken och som kontrast till den arabiska musiken spelade vi artister som Maskinen och Swedish House Maffia. Lagom till bilen parkerade framför hotellet vaknade båda barnen och Junie påminde mig om löftet jag svurit. Bäst att hålla vad jag lovat. Klockan 23.30 köpte vi glass och åt den ute i den arabiska natten. Semesterfeeling de lux.Read more
Abu Dhabi-stop och första Goa-intryck
Dec 11–14, 2024 in the United Arab Emirates ⋅ ☀️ 26 °C
I förra inlägget berättade Louise om vår resa till Abu Dhabi och våra första dagar i Emiraten. Jag vill gärna tillägga några fler detaljer kring upplägget och hur det blev så här.
En av anledningarna till att vi valde att göra en längre layover i Abu Dhabi på väg till Goa var att vi under vårt sökande under våren upptäckte att flygbolaget Etihad Airways, med hemmahamn i just Abu Dhabi, erbjöd ett stop-over-paket. Erbjudandet inkluderade upp till 4 nätter där flygbolaget bjöd på 2 hotellnätter helt gratis, utan någon ökad kostnad för flygpriserna till vår slutdestination.
Eftersom vi fick två nätter gratis, valde vi att boka de två återstående nätterna på ett annat närliggande lägenhetshotell. Det innebar att vi hann uppleva två olika boenden under vår korta vistelse.
Som ni säkert vet är alkohol svårare att få tag på i denna del av världen, då Emiraten är ett muslimskt land. Jag och pappa höll ändå ögonen öppna efter liquor stores under våra utflykter runt staden, men utan framgång eftersom det verkligen inte skyltas med detta på något sätt. När vi hade tagit en löprunda till vårt nya hotell och checkat in, valde vi att promenera sista biten tillbaka med Google Maps i handen som vår karta och kompass. Lite komiskt nog visade det sig att "Booz Bazar" låg i bottenvåningen på vårt första hotell… lol. Butiken var en mörklagd lokal, nästan som en nattklubb, där det var svårt att se något från utsidan. Inne möttes vi av fler vakter än besökare. Pappa drog direkt paralleller till Bodegan i filmen Sällskapsresan. Ni som vet, ni vet!
Sista dagen hade vi två huvudattraktioner på schemat: lekland för barnen och en Dhow-kryssning för hela familjen på kvällen. När det kommer till nöjesparker finns det mycket att välja på, särskilt på Yas Island i Abu Dhabi, som erbjuder attraktioner som Ferrari World, Warner Bros World och Yas Waterworld. Valet föll dock på Kidzania, dagens huvudattraktion för barnen.
Inom Etihads stop-over-erbjudande ingick även en shuttle-buss som körde runt i staden enligt fasta hållplatser och tidtabeller. Jag, Louise, barnen samt fastrarna Emmie och Linnea bestämde oss för att åka till Louvre Abu Dhabi och det vackra området kring museet med den kända stranden. Väl på plats insåg vi att hela stranden var privat och tillhörde en närliggande resort. Vi försökte smyga över där repstaketet var lite lägre, men kort därefter såg vi två vakter närma sig från varsitt håll. De var vänliga men tydliga med att förklara att stranden var privat. Vi gav oss istället iväg för att äta en glass och frukt i värmen och försöka hinna med vår gratisbuss Experience Abu Dhabi – en buss vi inte visste exakt varifrån den avgick. Den gick bara varannan timme, så stressen var påtaglig.
Vi joggade fram till en buss där en lugn man stod och väntade. Han välkomnade oss med ett stort leende och insisterade på att vi skulle sitta längst fram – "som vanligt folk". Det visade sig att vi var de första han plockat upp på tre dagar, och han var överlycklig över att äntligen ha gäster. Han blev vår privata busschaufför, körde iväg 5 minuter innan utsatt tid, och tog oss till olika sevärdheter på vägen, stannade för foton och blev till och med vår privata fotograf!
Väl framme på Yas Mall åt vi lunch på food court och begav oss sedan till Kidzania, dagens huvudattraktion för barnen. För er som inte känner till konceptet, är Kidzania en "mini-värld" där barn får arbeta med olika yrken, tjäna pengar och spendera dem precis som i vuxenlivet. Barnen jobbade stenhårt hela dagen och älskade det! De provade på allt från brandman och pilot till modeller på modevisning. Även vi vuxna tyckte det var en fascinerande och rolig upplevelse.
Efter Kidzania mötte vi upp mamma och pappa som hade tillbringat dagen på stranden. Vi sågs vid Yas Marina för kvällens Dhow-kryssning.
Det visade sig vara lättare sagt än gjort att boka. Trots flera försök redan hemifrån fick vi veta att bokningen hängde på att fler gäster skulle anmäla sig. Vi höll tummarna och lyckades till slut få en bekräftelse – och vilken tur! Upplevelsen började med en röd matta vid ombordstigningen, och båten i sig var vackert upplyst. Att båten bara hade två andra par utöver vårt stora sällskap gjorde upplevelsen ännu mer speciell.
Utsikten från båten var magisk. Vi gled förbi den upplysta F1-banan (där Abu Dhabi Grand Prix, final racet för F1 hölls samma kväll som vi anlände) och Yas Islands spektakulära skyline, och vi kunde verkligen njuta av vår sista kväll i Abu Dhabi. Ombord bjöds det på en lyxig buffé med både arabiska och internationella rätter, vi styrde om musiken från arabisk till svensk musik som ex. Abba och Avicii som våra öron är mer vana vid och vi bjöd på dans – en fantastisk kväll!
Abu Dhabi överträffade våra förväntningar med sin rena stadsmiljö, fantastiska väder, vänliga människor och goda service. Jämfört med Dubai, där vi hade en liknande stopover 2022, var tempot här betydligt lugnare. Vi rekommenderar verkligen Abu Dhabi som resmål, och upp till en vecka känns som en bra tid för att utforska staden.
Efter fyra nätter i Abu Dhabi var det dags att resa vidare till Goa. Flyget avgick vid 15 lokal tid, och efter lunch tog vi oss till flygplatsen. Resan till Mumbai på tre timmar gick relativt smidigt, förutom att Ian blev plötsligt magsjuk och kaskadspydde – troligen efter att ha fått i sig badvatten. Det blev en minst sagt kaotisk situation, men passageraren bredvid, som också var småbarnsförälder, var otroligt lugn och förstående.
Vi kom snabbt i samtal och det visade sig att han bodde i München, där han arbetade som kommersiell chef för ett läkemedelsbolag. Han var på väg hem till Indien för första gången på två år och delade med sig av flera tips om Goa. När jag berättade att vi planerade att hyra bil och köra själva, varnade han oss för trafikkaoset och vänstertrafiken. Han tyckte det var vågat, men imponerande, att vi gav oss på det.
Han stressade upp oss en del när han berättade att vi, framme i Mumbai där vi skulle byta till flyget för sista sträckan till Goa, behövde byta terminal till den inhemska flygplatsen.
Med två timmars bytestid kändes det först hanterbart, men eftersom vi skulle hämta ut vårt bagage och sedan checka in det igen till inrikesflyget Indigo, började vi känna oss lite pressade. När vi väl anlände till visumkontrollen fick vi skjuts med en flygplatsbil, vilket gav oss ett försprång och placerade oss längst fram i kön för e-visum. Vi pustade ut – åtminstone till en början.
Men när det hade gått 30 minuter och kön inte rörde sig framåt började stressen smyga sig på. Av tio diskar var bara en öppen, och vi såg hur kön med rullstolsburna bara försvann någonstans bakom oss. Personalens tempo var däremot obefintligt; de gick sporadiskt in i sina bås, flyttade på en tidning, kanske justerade en stol, och gick sedan ut igen utan att stämpla ett enda pass.
Till slut lyckades vi svettiga och stressade ta oss igenom och skyndade vidare mot bagagebandet. Väskorna fick vi tag på relativt snabbt, men vår barnvagn var en annan historia. När vi frågade efter den blev vi pekade mot ett berg av "oversize bagage". Hundratals barnvagnar, bilbarnstolar och annat låg i en gigantisk hög, och det enda beskedet vi fick från personalen var att vår vagn skulle "dyka upp där någonstans".
De andra i familjen gick vidare, men jag bestämde mig efter några minuter för att bara plocka en barnvagn från högen – vilken som helst – för att vi inte skulle missa vårt anslutningsflyg.
Vi stressade vidare till incheckningen och sedan till gaten, där personalen precis hade börjat boarda planet. Plötsligt kom en av personalen fram till oss: "Mr. Pettersson, we have found a power bank in your baggage." Pappa blev kallad åt sidan för att själv springa tillbaka till säkerhetskontrollen och tömma sitt bagage på en powerbank och två AA-batterier. När han väl hade gjort det rusade han tillbaka till gaten, och som han själv uttryckte det, "spurtade 400 meter på 65 sekunder". Det var nära, men han hann!
Dagen innan resan hade vi också fått en oväntad kalldusch: vårt bokade Airbnb-boende i Goa hade avbokats. Utan boende för den första veckan tvingades vi snabbt hitta en ersättning, och pappa lyckades boka en trevlig trerumslägenhet som såg lovande ut på bilderna.
När vi landade i Goa sent på kvällen hämtade vi ut våra två manuella Suzuki Swift och gav oss iväg på en timmes bilresa till Candolim. Trafiken var lugn, eftersom det var mitt i natten. När vi anlände vid tvåtiden möttes vi av en trevlig värd som inte kunde engelska men med hjälp av teckenspråk och lite Hindi visade oss till lägenheten.
Tyvärr levde boendet inte alls upp till våra förväntningar. Sängkläderna var smutsiga, kylskåpet kladdigt och taket mögelskadat. I vardagsrummet stod dessutom ett stort batteripack med sladdar som stack ut åt alla håll. Louise gjorde snabbt klart att vi inte kunde tillbringa en vecka där.
Nästa dag delade vi upp oss. Pappa och Linnea körde tillbaka till flygplatsen för att hämta hans försenade bagage som aldrig kommit med från Mumbai, medan jag och Louise gav oss ut för att leta nytt boende. Efter en stunds sökande hittade vi en riktig pärla: Aguada Anchorage, en lyxig villa några kilometer bort. Skillnaden var som natt och dag.
Villan var en tvåvåningsbyggnad med en elegant marmortrappa och ett fullt utrustat kök. När vi bad att få se boendet innan vi slog till, var tio städare inne och polerade varje vrå, inklusive alla tre badrummen. Med två pooler på området, en bra restaurang och fantastisk service var vi alla mer än nöjda med uppgraderingen.
Kvällen avslutades med room service och riktigt god indisk mat.
Första intrycket av det indiska folket är att de är extremt vänliga och hjälpsamma. Vi märks av som lite exotiska, och även om Goa är en populär destination för västerlänningar, får vi ändå nyfikna blickar. Det första som hände när vi klev av planet var att de bad om att få ta bilder med barnen.
Och en sak till: jag har svårt att avgöra om folk säger ja eller nej, för de svarar alltid "Yes, sir" samtidigt som de skakar på huvudet i en rörelse, höger till vänster som ser ut som ett nekande. Jag får nog googla det imorgon! 😊Read more
Mellan kryddplantager och heliga tempel
Dec 14–17, 2024 in India ⋅ ⛅ 33 °C
Vi vaknar upp i en skön säng med rena lakan, en kontrast gentemot gårdagens uppvaknande i en mögeldoftande lägenhet. Vi beställde in frukost till huset och kände hur lugnet omslöt oss under frukosten. Nu har vi landat, den lugna delen av semestern har börjat.
Uffe och Per, hurtiga som få tog en morgonlöprunda i den indiska värmen. När de kom tillbaka gick vi tillsammans hela skaran till den närliggande stranden, ca 15 minuters promenad med barnvagn, strandleksaker och UV-tält. På vägen ser jag en ekorre som sitter på en bil lite längre fram. ”Åh” utbrister jag och smyger försiktigt framåt mot det lilla djuret. När jag kommer närmare inser jag till min besvikelse att det minsann inte är en lite söt fluffig ekorre, utan ett par håriga fötter sin sticker ut från bilens fönster. Ännu ett tecken på att jag borde bära glasögon (skulle gått till...)
Vi hade trott att Goa främst är ett tillhåll för västerländska turister men våra bleka skinn lyser rätt ensamma då Goa är en populär semesterort för indier. På stranden samlades grupper av inhemska turister, främst män som tog bilder av havet, sig själva badandes i kläder och av oss. Vissa kom fram och frågade om de kunde ta en bild med någon i sällskapet, andra ”smygtog” foton och videos. De var alltså inte särskilt diskreta. Lite ovant att få mycket uppmärksamhet.
Det blev härliga timmar på stranden och båda barnen var glada över att få leka i sanden. Vi lyckades dock tappa bort både det ena och det andra i havets vågor. Per glömde att ta av sina glasögon när han gick ut för att ta sig ett dopp. Vips var de borta när en stor våg sköljde över honom. En liten vattenkanna gled ut i böljan blå och när jag skulle skölja av Junies bikini tappade jag för en sekund greppet om bikinitrosan. Vågorna och sanden som följde med gjorde det omöjligt att se något under vattnet. På en sekund var de borta.
På vägen tillbaka började Per känna sig kymig. Han gick i förväg tillbaka till hotellet och låg nerbäddad och frös när resten av gänget kom hem. Uffe som såg lite exalterad ut, plockade ihop en näve piller som nog skulle få pappsen på fötter igen. Uffe har sparat mediciner från tidigare resor mot olika besvär och var nöjd över att skatterna kom till användning.
Jag hade efterforskat trevliga restauranger inför kvällens middag. Det blev en restaurang vid namn Shivers som låg på en sidogata. Vilken pärla! Goda asiatiska rätter beställdes in och Ian somnade i sin vagn. Det blev en lugn middag med andra ord. Han vaknade lagom till att servitrisen kom in med en complementary tallrik. På den låg blad och små skålar med blandat innehåll. Hon visade att man tar lite av varje i ett blad, rullar ihop och sen in i munnen. En asiatisk tacos som passade Ian i smaken. Vi rullade vagn hem och kände oss väldigt belåtna över dagen.
Per kommer ner glad och pigg till frukosten. Antingen hade Uffes piller gjort susen eller alla timmar med god sömn men mest troligt hade kombinationen fått honom på fötter igen. Vår familj och Emmie bestämde sig för att njuta av poolen denna dag medan Linnéa, Lena och Per var sugna på ett strandbesök. Som vi badade och busade i vattnet. Emmie är fantastisk med barnen och älskar att busa i vattnet lika mycket som de gör. Uffe fixade med att publicera vårt första blogginlägg medan vi njöt av det svalkande vattnet. Det borde inte vara så krångligt men vår trotjänare som hängt med på alla våra längre resor började ge upp. Jag pratar om Uffes Ipad som han vunnit under sin tid på Atea, vi snackar 10 år sedan. Efter en del pustande och frustande kom inlägget upp.
Vi lagade nudlar med tillbehör till lunch, skönt att ha ett eget kök så alla rätter inte behöver ätas på restaurang. Enkelt och gott! Jag tog efter lunch lite välbehövd egentid. Det blev ett besök på den närliggande salongen. Det blev både pedikyr och fotmassage – så härligt! Till mitt sällskap hade jag en nybeställd fackbok om hållbarhetsledning. På lättare fötter gick jag hemåt för att byta av Uffe och skicka iväg honom på massage. Jag försökte få båda barnen att vila innan middagen men det gick inte enligt plan. De kravlade sig snabbt ur sängen och lämnade en trött mamma. Det är lyxigt att ha två fastrar med sig på resan. De roade barnen med bland annat nagellacksmålning medan jag tog en nap. Kvällen blev lugn i gott sällskap i huset. Vi planerade för kommande dagsutflykt till en spice farm och ett hinduiskt tempel.
Tredje och sista dagen för detta blogginlägg gav vi oss av efter frukost på utflykten som vi planerat dagen innan. Trots avrådan hemmifrån och från indier vi träffat på flygplanet ner valde vi att köra egna bilar. Trafiken var inget problem för vare sig Per eller Uffe. Sålänge man kör försiktigt och är beredd att väja för kor, hundar och orädda mopedförare går det fint att köra bil. Det går långsamt på vägarna kan jag tillägga. Vi hade det mysigt i bilen på väg till första stoppet, nämligen det hinduiska templet Shree Shantadurga Saunsthan i Ponda. Guden som man tillber här heter Shree Surga som ofta avbildas tillsammans med ett lejon eller tiger.
I likhet med den muslimska moskén var man tvungen att täcka armar och ben (inte håret). Detta hade vi inte läst på om innan men där fanns saronger att låna till en billig peng, 10 rupies per del. Vi kände oss lite bortkomna när vi kom in i templet och ritualen började. Kvinnor och män på varsin sida av mittgången. Längst fram inne i ett separat rum gick äldre män i kjol runt med rökelser och utförde den religiösa ritualen. Trummor och klockor ringde med höga slag. En efter en i vårt sällskap gick ut. Kvar var jag ståendes med en skål bananer, kokosnötter, blommor och rökelser till guden. Ut från det lilla rummet kommer en man som häller heligt vatten i våra händer. Många dricker vattnet men jag valde att lägga lite i håret som jag sett en kvinna göra. Sen blev det dags att ställa sig på led och gå fram med sina gåvor. Jag tar rygg på en kvinna och ser hur hon lägger sina blommor i en skål som en av de äldre avklädda männen räcker fram. Jag gör detsamma men missade se vilken färg hon doppade fingrarna i. Det ligger nämligen två mindre skålar med rött och gult pulver i. Jag ser att några går ifrån med en prick i pannan. Jag doppar ett finger i varje färg och sätter fingerspetsarna till pannan. Såhär i efterhand är min teori att det är en färg till kvinnorna och en till männen. I så fall gick jag ut från templet tvåkönad.
En grupp män ville gärna att jag skulle ta en bild på dem. Visst! Efter en stund dyker de upp igen och vill att jag ska vara med på bild med dem. Jag drar med mig Linnéa och poserar framför templet. Barnen är varma och trötta så vi går mot bilen för att köra vidare. Båda barnen somnar gott och Uffe och jag får en liten mysig pratstund i bilen.
Framme vid kryddplantagen köper vi inträde (500 rupies/vuxen) och går mot restaurangen som ingår i priset. Här är det tätt med människor och buffé. Ajdå en sån buffé borde man kanske akta sig för om man inte vill bli magsjuk. Vi är hungriga och vill testa maten. Vi går och tvättar händerna noga för att minimera risken. Gott och trevligt blev det när vi hittade ett avlägset bort en bit från sorlet. Efter lunchen blev det dags för den guidade turen. Vi gick en runda tillsammans med guiden, en kvinna med en väldigt speciell röst visade oss kryddorna de odlade. Vi fick se peppar, vanilj, kanel, kummin, gurkmeja med flera. Slutet på turen fick vi se hur man på traditionellt sätt hömtar kokosnötter från palmerna. En man med ett rep runt sina fötter hoppade upp i trädet, klättrade med sina ihopbundna fötter till hjälp högt upp i trädet innan han svingade sig vidare till nästa. Sen blev det upp till oss att försöka. Vi gjorde tappra försök men kom knappt upp. Den som lyckades bäst i hela sällskapet var Junie som fick applåder när hon klättrade upp. Min tjej det!
Väl hemma igen tog vi det lugnt innan vi svirade om gick till den italienska restaurangen som låg i närheten. Den hade fått toppbetyg på TripAdvisor och recensionerna ljög inte. Jag tog en smarrig pestopizza och ett glas vin till det. I väntan på maten lekte Junie servitris och skrev upp våra beställningar på en lapp. Hon tog sedan betalt och fick 20 kr. Vi fick sen förklara att svenska pengar inte fungerar i Indien. Knasigt tyckte hon. Skulle hon haft en riktig restaurang skulle alla typer av pengar vara välkomna och gå att betala med.
Linnéa och jag hade bestämt att ta några glas på tu man hand och vinkade av gänget vid grinden till vårt boende. Vi fortsatte och hittade en bar med tillhörande nattklubb. Vi pratade och drack drinkar innan vi intog dansgolvet. Indisk musik ljöd från högtalarna och alla dansade. Borde vi inte önska lite svensk musik? Jodå, nu ska vi minsann köra igång festen ordentligt. Linnéa skrev Swedish House Maffia och Avicii på en näsduk som lämnades till DJn. När den indiska bollywoodmusiken byttes ut till bas och house försvann alla indier från dansgolvet och vi blev ensamma kvar. Jaha tänkte vi, då får åtminstone vi dansa. Stärka av rom och cola visade vi upp våra bästa dansmoves för barpersonalen som inte hade något val än att stanna kvar. En natt att minnas.Read more
Tre dagar i Goa: Kokos, Feni & Flytt
Dec 17–20, 2024 in India ⋅ ☁️ 30 °C
Idag stod en dagsutflykt till en ny strand på schemat, en som låg ungefär 20 minuter bort från vår "hemmastrand". Destinationen var Calangute, som vi snabbt började skämta om – vi föreställde oss att namnet måste vara en mix av Calcutta och David Guetta. Linnea blev dock kvar i villan eftersom hon behövde arbeta med sitt skolarbete, och Emmie valde en lugn dag vid poolerna på vårt område.
I bilen på vägen dit dundrade vi Dr. Bombay på hög volym, så högt att högtalarna skorrade. Diskussionen gick varm: är det här trendigt i deras kultur, eller ett oavsiktligt kulturellt övertramp? Oavsett vilket hade vi kul och njöt av 90-talsklassiker som Taxi Driver, Gurli Gurli och A Tiger Took My Family, som fyllde oss med barndomsminnen.
Under gårdagens besök på en kryddodling hade jag gjort ett löfte till Junie. Där hade vi sett mängder av kokosnötter, och hon hade börjat samla på allt hon kunde hitta, med målet att ta med det hem till förskolan i Höör för att visa upp. För att slippa hela kokosnötter lovade jag henne att köpa en så fort vi såg ett kokosstånd, så hon kunde smaka kokosvatten. När jag försökte påminna henne om att hon redan druckit det i Filippinerna som treåring och inte gillat det, kontrade hon med sitt favorituttryck: "Minns jag inte det, har det inte hänt." Touché, Junie.
Så fort vi parkerade bilen såg hon ett kokosstånd. Nötterna kostade 50 rupee (cirka 7 kronor styck), och jag höll mitt löfte. Junie blev överlycklig och sken upp som en sol.
Vi vandrade ner mot stranden i den tryckande 33-gradiga hettan. På vägen stannade farfar Per till med lysande ögon när han upptäckte ett stånd som sålde I <3 Goa-T-shirts för samma pris som kokosnötterna, 50 rupee. Han deklarerade snabbt att han kunde köpa tio stycken för den julklappslek vi planerat till julafton, där alla ska köpa ett paket för 500 rupee. Vi log åt tanken på hur det kanske slutar med att någon får släpa hem en hel garderob full med I <3 Goa-T-shirts efter julfirandet.
Väl nere på stranden blev det tydligt varför Calangute kallas vibrant and lively. Stranden var bokstavligen fullproppad med människor, ett myller av inhemska turister. Vi klagade inte – vi är ju medvetna om att vi är i Indien – men det var en stor kontrast mot vad vi är vana vid. Eftersom få av dem badade höll sig nästan alla på stranden, och till skillnad från västerländska turister låg de sällan ner utan rörde sig ständigt. Det dröjde inte länge innan de första kom fram och ville ta bilder och selfies med oss.
Det var tydligt att vi, som ljushyade västerlänningar, var en exotisk syn för de inhemska turisterna. Kvinnorna i vårt sällskap tröttnade snabbt när flera personer ogenerat började ta bilder utan att fråga. Jag och pappa försökte hålla humöret uppe och skämtade om att vi för en kort stund fick känna oss som David Beckham. Samtidigt kunde vi inte låta bli att konstatera hur tufft det måste vara för kändisar idag, när varenda person har en mobilkamera redo i fickan.
Vi kunde ändå inte låta bli att sakna vår närmaste strand, Sinquerim Beach, precis nedanför vårt hotell. Den föredrar vi alla dagar i veckan. Trots det var vi glada att ha utforskat Calangute och fått uppleva skillnaderna.
Efter att ha slagit läger och njutit av sol och bad, tillsammans med färsk mango och ananas, kände vi oss nöjda.
Tjejerna hade tagit väl hand om villan medan vi var borta och haft en bra dag. Under eftermiddagen planerade vi, de tre barnen, en överraskningsdag för våra födelsedagsfirare – våra föräldrar Lena och Per, som båda snart fyller 60. Det blev en del tissel och tassel vid en av poolerna för att hålla planerna hemliga, och till slut var vi riktigt nöjda med våra idéer.
Vi hoppar fram till nästa dag, den 18 december, och överraskningsdagen. Våra föräldrar hade ingen aning om vad som väntade. Mamma visste bara, innan hon gick och lade sig, att hon skulle vara färdig och redo att åka klockan 08:00 på morgonen. Alla tjejer var redo och hoppade in i bilen, medan jag agerade chaufför och körde dem ner till Candolim Beach för en morgonyoga hos Lotus Yoga.
Efter att ha lämnat av dem åkte jag tillbaka till villan där pappa Per och barnen väntade. Vi hade planerat en heldag tillsammans med barnen, och den började perfekt med poolhäng. Junie fick upp självförtroendet att simma själv med sina armkuddar, och vi lekte och busade i vattnet. För oss vuxna blev det också en och annan svalkande Kingfisher-öl, i eller vid poolkanten.
Efter en hemlagad lunch gav vi oss ut på en "gelato-jakt". Hemma har vi tvingats börja använda andra språk än engelska för att hålla vissa diskussioner hemliga – redan vid 3,5 års ålder lärde sig Junie vad ice cream betyder, och det går inte längre att säga utan att hon reagerar. Vi hittade en lyxig glassbar i närheten av vårt resort, där alla gick loss. Junie valde en kula med sockervaddssmak och en kula mintchoklad, toppad med rosablått strössel. Pappa, som är chokladoman, tog två kulor Mississippi Mud i en chokladdoppad våffla och var nöjd som få. Ian, däremot, var tydlig med sin beställning: "Isglass, bara isglass!" Så jag gick till kiosken bredvid och köpte en för 10 rupee – 1,30 SEK! Otroligt billigt, och alla var nöjda.
Med glassen i händerna promenerade vi vidare till ett strandhak där vi slog oss ner. Barnen lekte i sanden medan jag beställde en spritzerliknande drink som visade sig vara spetsad med både vitt vin och vodka. En lite oväntad kombination, men det funkade! Stämningen var på topp.
Damerna kom tillbaka från sin dag och berättade med entusiasm om allt de upplevt, från morgonyogan med en 78-årig instruktör till helkroppsmassagen på deras spa. De strålade av energi och verkade mer än nöjda.
På kvällen var det dags för nästa överraskning. Jag meddelade pappa att han skulle vara redo för avfärd klockan 18:30. Med damerna hemma för att ta hand om barnen åkte vi iväg på vårt eget äventyr. Jag prutade till oss en taxi för 100 kronor för att ta oss till Panaji, Goas egna "Magaluf". Där hade jag bokat en pub crawl.
Vi mötte vår guide Jaq vid Joseph’s Bar, och kvällen började med att vi serverades vår första Feni – Goas lokalproducerade sprit, oftast gjord på cashew eller kokosnöt. Med 32 % alkohol gjorde den oss snabbt varma innanför västen. Under kvällen fick vi lära oss mer om Feni och Goas dryckeskultur. Vi upptäckte till exempel att "masala", som vi fått överallt, inte är en specifik smak utan betyder "blandning".
Vi krålade vidare till nästa stopp, där vi fick prova kokosfeni, en mer exklusiv variant som vanligtvis serveras vid bröllop och andra finare tillställningar. Vid tredje och sista stoppet träffade vi ett par indiska killar från Storbritannien som flyttat till Goa under pandemin och nu jobbade med fastighetsutveckling. Här blev vi serverade en blommig fenidrink som varken jag eller pappa uppskattade särskilt mycket. Vi bytte istället till Woodburns, en lokal whiskey som rekommenderades varmt av våra nya bekanta – och den var riktigt god!
Kvällen avslutades med mat och underhållning på en karaoke bar innan vi tog samma taxichaufför tillbaka till hotellet, fyra timmar efter att vi åkt. Både jag och pappa var överens om att det var en lyckad kväll.
Dagen efter var det dags för en större förändring – vi skulle lämna Candolim och den norra delen av Goa för att åka till Colva, i södra delen av regionen. Vi hade planerat resan så för att få uppleva båda delarna av Goa, som sägs ha olika charm. Södra Goa skulle vara lugnare och mer familjevänligt, enligt vad vi läst innan resan.
Med våra två fullproppade Suzuki Swift gav vi oss iväg. Vi var lite oroliga för om allt och alla skulle få plats utan att behöva spänna fast något eller någon på taket, men det löste sig! Efter drygt en timmes körning anlände vi till Colva Beach Pearl, en villa som vi bokat hemifrån.
Första intrycket? "Ja, det är i alla fall bättre än vår första lägenhet i Candolim." Trots att vi försökte hålla förväntningarna låga var ingen i sällskapet särskilt imponerad. Huset hade säkert varit fint en gång i tiden, men vi märkte snabbt att det inte levde upp till våra standarder för renlighet. Det fanns myror och kackerlackor i huset, glasskärvor på balkongen, rostiga bestick och inget internet. Droppen som fick bägaren att rinna över var att poolen på området var "underhållsstängd".
Dagen och kvällen gick åt till diskussioner om vad vi skulle göra. Jag och Louise tog bilen och besökte några andra hotell i närheten för att undersöka alternativen, men nivån på standard var genomgående låg. Vad som dög för oss när vi backpackade för elva år sedan känns inte längre optimalt med två små barn. Vi gick till sängs på de hårda britsarna som kallades sängar och scrollade genom alternativen på våra mobiler via min 4G-hotspot, medan vi drömde om ett mer bekvämt boende… fortsättning följer.Read more
Födelsedagsfirande och hotellflykt
Dec 20–23, 2024 in India ⋅ ☁️ 29 °C
Vad är det för en dag? Är det en vanlig dag? Nej det är ingen vanlig dag för är farfar Pers födelsedag. Hurra! Hurra! Hurra!
Äntligen grydde dagen efter en natt med timmar stirrandes upp i taket, under sängen, under täcket och funderandes på den mystiska fläcken på väggen. Som Uffe beskrev i förra inlägget var boendet vi kommit till ingen hitt. Jag har svårt att sova om jag inte känner mig avslappnad och det blev endast korta sovstunder den natten då jag förväntade mig när som helst känna krypande kackerlackor. Uffe vaknade upp med stora påsar under ögonen, troligtvis en reaktion på möglet. När jag tittade mig själv i spegeln såg jag likande reaktion under ena ögat. Vi behöver komma härifrån. Innan vi släckte lampan igår scrollade vi på Booking och Airbnb och lyckades få ihop en shortlist över intressanta boenden runt Colva. Innan vi slår till behöver vi komma överens i resesällskapet men först – födelsedagssång!
Per och Lena hade övernattat på ett hotell över gatan och fick syn på oss från balkongen när vi närmade oss för att gratulera den nyblivna 60 åringen. Vi tog hissen upp med en kopp kaffe och klämde i med våra vackra stämmor i kör. Vi gick sedan ner till hotellets restaurang för en gemensam frukost. För oss som inte var gäster på hotellet kostade frukosten 26kr/vuxen (200 rupie). Vi kom överens en plan, nämligen att vår familj packar ihop direkt och åker till Jasmin hotell för att kolla på rummen och förhandla pris. Ni skulle sett hur snabbt vi packade ihop oss och barnen – måste vara ett rekord!
På plats på Jasmin hotell i Colva möttes vi av trevlig personal som visade oss hotellrum och villan med fyra sovrum. Standarden var högre, hotellet hade dessutom två pooler och frukost ingick. Efter visningen underhöll jag barnen och medan Uffe förhandlade pris med hotelldirektören. Vi skulle bara känna på vattnet i poolen med det dröjde inte länge innan båda barnen var blöta från topp till tå. Kul med vatten 😊. Det slutade med att vi valde villan och resten av familjen dök upp. Det blev en stunds poolhäng innan lunch på hotellets restaurang. Allt som oftast beställde jag in en färskpressad juice och paneer tika masala – fantastiskt gott ihop med garlic nan.
Det blev kväll och dags för födelsedagsmiddag på Martins Corner, en restaurang som vi fått rekommenderat. Stämningen var på topp och maten smakade ljuvligt. Liveband spelade och Lena blev sugen på att dansa. Födelsetårtan kom in och bandet började spela ”Happy birthday”. Vi diskuterade om chokladtårtan endast var estetisk vacker men efter första tuggan konstaterade vi att den smakade ganska gott. Ian och jag avslutade kvällen medan resterande sällskap gick vidare till hotellets restaurang för en nattfösare och musik.
Ännu en solig dag i Indien konstaterade vi när vi gick mot frukostbuffén. Den bestod av traditionella indiska alternativ men också västerländska. Mest populärt hos barnen blev vattenmelonbitar och vattenmelonjuice – de får åtminstone i sig mycket vätska. Uffe och jag kände att det kunde vara härligt att få lite egentid på resan och frågade om vi kunde få barnpassning i några timmar. Det gick fint och vi valde att åka till en strand ca 15 minuter iväg med bil. Först var vi tvungna att ta tag i stöket om bildats i vårt rum över en dag. Vi är inga stora fan av ordning och tydligen inte våra barn heller. När rummet såg hyffsat okej ut gav vi oss av.
Promenerandes längs stranden hand i hand med vågorna brusandes runt benen valde vi ett shack för dagen. Ett shack är en restaurang längs stranden med solstolar. Man betalar för dricka och mat men inte för stolarna. Vi beställde in ett glas vin och en gin och tonic och skålade för varandra, resan och livet. Vi hade det fantastiskt bra tillsammans i solen. Vi diskuterade allt från barnuppfostran till mål för 2025. När vi kände oss nöjda med sol, bad och sand betalde vi för oss och gick för att äta lunch på en restaurang i närheten av vår bil. Vi beställde båda in nudlar fast Uffe valde en starkare variant. Han grimaserade med hela ansiktet när han stoppade en chilibit i munnen. Jag fnissade och fick uppmaningen att testa en bit själv om du törs. Jag testade en större bit och rörde inte en min (kvinnor är inte lika känsliga 😉).
Det fick bli en snabb dusch av oss och barnen (som också varit på stranden) för att hinna se solnedgången vid havet. Vi hade alla sett fram emot en nattmarknad som enligt Google hålls på stranden i Colva varje söndag. På stranden konstaterade vi att där inte fanns någon tillstymmelse till marknad förutom de sedvanliga stånden. Det visade sig att artikeln vi läst publicerades för flera år sedan och var alltså inte up to date. Vi njöt hur som helst av solen som satte sig i horisonten och som tillsammans med kor, lekande barn och skärmballonger bildade en vy att minnas.
Uffe valde en restaurang för kvällen som låg lite avsides på stranden. Ett livband och gungor för barnen på stranden gjorde restaurangen till en hit, tillsammans med sällskapet förstås. När våra magar var fulla promenerade vi längs ortens små butiker. Junie hann köpa armband till sina tre fröknar innan magontet slog till. Hon hade känt av det under kvällen men nu eskalerade det. Vi körde hem och kröp ner i sängen. Junie fick under natten feber och fortsatt ont i magen stackaren.
Febern släppte under natten men den typiska turistmagen fortsatte. Junie var i övrigt glad och pigg och ville inte vila. Uffe gick ner med barnen till poolen för att ge mig tid att skriva ihop ett blogginlägg. Resterade del av familjen tog bilen för att besöka ett vattenfall. En överraskning för Per och Lena som Linnéa och Emmie planerat. Vi styrde istället kosan mot en marknad en bra bit från de turistiga delarna av Colva. Vi parkerade bilen och gick i gassande sol runt på gatorna för att hitta rätt. En ödslig busstation och en park full av vilande indier, berusade och icke berusade såg inte ut att vara rätt. Vi började efter ett tag att ge upp hoppet, kanske hade vi ytterligare en gång missat göra ordentlig research. Vi frågade runt och hittade äntligen marknaden. Under ett stort tak gick små smala gångar kantade av olika försäljare. Godis, smycken, leksaker, gratulationskort, durkslag och kläder var saker våra ögon såg. Direkt erbjöd sig en vänlig kvinna att visa oss runt. Fast vi tackade nej gjorde hon oss sällskap och styrde oss troligtvis mot sina vänner. Ian fick syn på en rosa t-shirt som han blev förtjust i. För endast 26 kronor blev den hans. Jag distraherade barnen medan Uffe köpte en varsin present till dem som de skulle få till julklappsleken. Junie kände sig trött och vi bestämde oss för att ta en titt i kvinnans butik som låg ett stenkast från marknaden innan vi gav oss av på glassjakt. Vi köpte en sjal till mormor där hemma som tack för hjälp med att passa Lillfisk. Glass hittade vi och de smakade ljuvligt i värmen för endast några kronor styck. Kvällsmaten åt vi hemma i villan och som vanligt blev det en paneer tika masala för mig. Denna gång testade även Emmie denna rätt och var mycket nöjd med sitt val.Read more
Från Palolem till julens höjdpunkter
Dec 23–26, 2024 in India ⋅ ☀️ 28 °C
Planen för dagen var en utflykt till Palolem – en strand längre söderut och en ort som vi haft ögonen på redan hemifrån. Vi hade läst om Palolem på olika forum och i resegrupper där många rekommenderade just denna plats som en lugn och familjevänlig ort i södra Goa. Även om vi till slut valde att bo i Colva, kände vi att en dagstur till Palolem var ett måste för att utforska omgivningarna och jämföra upplevelsen med vår egen tillflyktsort.
Bilresan dit skulle ta ungefär en timme, men äventyret började tidigare än planerat när vår bil – med mig, Louise, Ian och Emmie – blev invinkad av trafikpolisen. En uniformerad man närmade sig min förarruta och bad om mitt körkort. Jag förklarade att hyrbilsfirman tvingat mig lämna det där. Han nickade åt mig med den där typiska indiska huvudvickningen och frågade varför jag hade varit så dum. Han ville nu se en bild på körkortet, och jag visade det via telefon. Sedan kom nästa krav – han ville se mitt internationella körkort. Tyvärr hade jag inget sådant med mig. Jag förklarade att jag aldrig tidigare behövt ett internationellt körkort, trots att vi hyrt bil i över 20 länder. Enda undantaget var i Nya Zeeland, och därifrån har jag inget kvar att visa upp.
I ett desperat försök att lösa situationen ringde jag pappa, som körde familjens andra bil. Han hade lyckats smita förbi utan att bli stoppad. Jag frågade om han möjligtvis tagit ut ett internationellt körkort, men nej, även han hade samma erfarenhet som jag – att det sällan behövs. Minuten tickade på, och polisen återkom med jämna mellanrum och frågade hur det gick. Jag föreslog att jag kunde visa körkortet på polisstationen senare, men han avfärdade det snabbt och sa att det i så fall skulle kosta 10 000 rupier. Alternativt kunde vi lösa det här och nu, med vad han kallade en "mindre trafikavgift". Det blev snart tydligt att han förväntade sig en muta. Jag drog fram 500 rupier ur fickan, och han tog emot dem med en hastig rörelse innan han vinkade oss vidare. Med en lättnadens suck rullade vi vidare och började diskutera korruption och dess olika ansikten världen över.
När vi kom fram till Palolem slogs vi direkt av hur vackert det var. Stranden påminde oss om Thailands paradisstränder, med vajande palmer som lutade sig ut över sanden och välskötta strandbungalower längs hela strandlinjen. Under bungalowerna låg strandhak och serveringar prydligt uppställda, med solstolar och parasoller redo för en dag av avslappning. Atmosfären här var något helt annat än vad vi upplevt tidigare i Goa. Palolem utstrålade en avslappnad hippiekänsla, med yogastudios, backpackers och en påtaglig bohemisk vibe. Till skillnad från andra stränder fanns inga inkastare som försökte övertala oss att välja just deras shack. Det var förvånansvärt många européer här, till och med skandinaver, vilket vi inte stött på tidigare under resan. Vi uppskattade också variationen i menyerna – här serverades allt från smoothie bowls till andra hälsosamma alternativ som inte funnits på de ställen vi besökt tidigare. Louise beställde en bowl och var i sitt esse.
Vågorna i Palolem-bukten var lugna, vilket var en välkommen förändring för oss med små barn. Efter att ha slagit oss ner vid ett strandhak bestämde vi oss för att utforska stranden till fots. Längs vattenbrynet vandrade vi bort mot slutet av stranden, där en liten ö låg bara några meter utanför kusten. Pappa och Linnea valde att avstå från att simma över, då vattnet såg strömt ut i kanalen mellan stranden och ön. Jag och Louise tog tillfället i akt att få lite egentid. Vi promenerade längs strandkanten med öl i handen, medan det varma vattnet sköljde över våra fötter. Det var en sådan där stund som etsar sig fast i minnet, en toppnotering för hela resan.
Vid klipporna i slutet av stranden kände jag mig manad att åtminstone ta mig över till den lilla ön. Det såg enkelt ut att simma över, och det var det också – fram till att jag upptäckte att klipporna var täckta av rakbladsvassa koraller och snäckor. Varje hand- och fotisättning resulterade i små skärsår, och blodet började sippra fram. När jag nått ön ropade jag på Louise, som knäppte några snabba bilder innan jag simmade tillbaka. På vägen tillbaka tänkte jag nervöst på att jag kanske lockade till mig hajar med blodspåret. Louise mötte mig med både sympati och lite lätt roat huvudskakande. Vi gick tillbaka till strandhaket och åt lunch med de andra.
Efter en heldag på Palolem Beach var vi alla överens om att det hade varit en fantastisk utflykt. När det var dags att åka hemåt delade vi upp oss i två grupper. Louise behövde fortfarande köpa en julklapp till julklappsleken, så vår bil blev kvar i byn vid butikerna, medan familjen Pettersson – med vår strandväska i bagaget – åkte tillbaka till Colva.
Det dröjde inte länge innan jag insåg att min bilnyckel låg i strandväskan som nu befann sig på väg bort i kaostrafiken. Jag försökte ringa alla i bilen, men ingen svarade – varken på telefon, WhatsApp eller Messenger. Efter flera frustrerade försök blev jag orolig att något hade hänt. Till slut ringde pappa tillbaka och förklarade att han haft telefonen i flygplansläge för att spara batteri. När jag berättade vad som hänt följde en rad svordomar, men de vände tillbaka och anlände 45 minuter senare till den smala gatan där vi väntade. Vi tog väskan och gav oss snabbt hemåt själva.
Hemresan blev ett långsamt projekt. Trafikstockningar och en topphastighet på 50 km/h gjorde att resan drog ut på tiden, men vi höll humöret uppe med hjälp av de många humoristiska trafikskyltarna längs vägen. "Better late than never" var en återkommande påminnelse om att inte stressa i trafiken – en devis vi tog till oss. Goa-trafiken är verkligen ett kapitel för sig. Det verkar inte finnas samma trafikvett som hemma; folk kör ut från sidogator utan att se sig om, och mopeder sicksackar mellan stillastående bilar. Att vi inte sett fler olyckor är något av ett mirakel. Det vi däremot lärt oss är att hjälm i bästa fall bärs av föraren, medan passagerarna – ibland hela familjer på fyra personer – åker oskyddade. Det är en tydlig kontrast till vårt säkerhetstänk hemma. Precis som när vi hämtade våra hyrbilar och upptäckte att bilbältena inte fungerade bak. Svaret vi fick? "Det behövs inte, det är bara lag på bilbälte fram." Det blev en kulturkrock att minnas.
---------------------------------------------------------------------------------------
Julaftonsmorgonen började på bästa möjliga sätt – med julstrumpor fyllda med små överraskningar till hela familjen. Tomten hade minsann hittat hela vägen till Indien, och barnens glädje och tjut fyllde villan. Paketen delades ut innan frukost, vilket enligt farmor Lena var precis som tomten själv hade föreslagit i hennes dröm. Strumpornas innehåll bjöd på blinkande julgransdiadem, tomteluvor, renhorn och till och med glasögon med lösskägg. Farfar Per drog den kanske mest iögonfallande lotten och kämpade tappert med att få in frukosten genom skägget medan resten av oss fnissade gott åt hans utstyrsel.
Efter frukosten, som vi intog på hotellets restaurang, återvände vi till villan där nissarna hade varit i farten. De hade förberett en skattjakt för barnen, komplett med kartor och ledtrådar. Faster Linnea hjälpte till att tyda kartorna, och barnen letade med stor iver genom trevåningsvillan. Julklapparna låg gömda på kreativa ställen, och barnens förtjusning visste inga gränser när de dessutom upptäckte att polkagrisar hade ”växt” på julpyntet som farmor Lena omsorgsfullt dekorerat balkongen med. Det blev en mysig och glädjefylld start på dagen som satte tonen för resten av julafton.
Efter morgonens aktiviteter begav sig familjen Servin till Varca Beach, en strand som låg cirka 20 minuter bort och som hade rekommenderats av Winnie på vårt tidigare boende i Candolim. Resten av familjen tog hotellets shuttlebuss till vår närmaste strand, Betalbatim Beach. Oavsett destination njöt vi alla av solens värme och vågornas svalka, och tanken på att ligga på en strand och fira jul kändes både surrealistisk och fantastisk. Vi försökte förklara för barnen hur det såg ut hemma i Sverige – mörkt och kallt – men för dem var detta jul, och de älskade varje sekund av den.
På eftermiddagen återsamlades vi i villan, lagom till att det var två timmar kvar till Kalle Anka och hans vänner hemma i Sverige. Med hjälp av vår TV-box slog vi på en nostalgisk sändning från tidigt 90-tal, komplett med Arne Weise som värd. Trots den pixlade kvaliteten i 4:3-format satt barnen lika fängslade som vi vuxna en gång hade gjort. Efter Kalle var det dags för julklappsleken, och det var spännande att se alla kreativa inslagningar. Några paket var prydligt inlindade i julpapper, medan andra var lite mer improviserade, men det gjorde bara stunden ännu roligare. Spelet bjöd på många skratt och värmde våra hjärtan.
När mörkret lade sig över Goa var det dags för kvällens höjdpunkt: hotellets stora julfest. Hotellet hade verkligen ansträngt sig för att skapa en magisk stämning, med ljusslingor, ett photobås och en överdådig buffé som lockade med allt från grillstationer till internationella och indiska delikatesser. Maten serverades i tre rätter, och även om vi alla blev mätta redan efter förrätterna fortsatte vi tappert genom huvudrätterna och efterrätterna. Efter maten fylldes dansgolvet, och vi dansade tillsammans med de andra gästerna till livemusik fram till kl. 23, då festen officiellt avslutades. Vi förstod att anledningen till det tidiga avslutet var att många skulle vidare till midnattsmässan i byns kyrka.
Emmie och Linnea bestämde sig för att promenera till mässan, medan vi andra gick tillbaka till villan för att natta barnen och ta det lugnt. Men när Louise påpekade att detta var en chans att uppleva något unikt som vi kanske aldrig skulle få se igen, ändrade vi oss snabbt. Vi promenerade ikapp systrarna och nådde kyrkan tillsammans.
Synen som mötte oss var svår att beskriva. Kyrkan var fullsatt, och på torget utanför hade tusentals plaststolar ställts upp, alla upptagna av människor som följde mässan via storbilds-TV och högtalarsystem. Alla var uppklädda i sina finaste kläder – kvinnorna i glittrande långklänningar, männen i välpressade kostymer, och även barnen såg ut som små prinsar och prinsessor. Stämningen var högtidlig men också fylld av fest. Intill kyrkan hade ett festivalområde byggts upp med en stor scen, dansgolv och fint dukade bord. Livemusik och dans väntade för de som stannade kvar efter mässan.
Vi stannade en stund och betraktade skådespelet från avstånd, med en känsla av både beundran och en viss överväldigande känsla. Trots den unika upplevelsen kände vi oss till slut för trötta och lite för underklädda för att delta i festligheterna inne på området. När klockan närmade sig 01 bestämde vi oss för att promenera tillbaka till Jasminn och kröp nöjda ner i våra sängar, tacksamma för en oförglömlig julafton i Goa.
---------------------------------------------------------------------------------------
Juldagen bjöd, föga förvånande, på mer strandhäng – en aktivitet som ingen av oss verkade tröttna på. Vi styrde kosan mot Benaulim Beach, en plats som jag och Louise hade fastnat för under vår tidigare egendag. Det kändes som ett perfekt val för att avsluta vår tid i Goa med lite lugn och ro. Barnen älskade att leka i sanden, och vi vuxna njöt av att få slappna av på samma beach shack där vi tidigare hade haft en fantastisk upplevelse.
Samtidigt tog sig resten av familjen ner till Colva Beach, där Linnéa passade på att förverkliga ett länge planerat minne. Hon besökte en tatueringsstudio och tatuerade in en minnessymbol för sin utbytestermin på Montclair University i New Jersey 2023, det fick bli skolans röda falk som förevigades på foten. Det var ett fint sätt att bevara ett speciellt kapitel i hennes liv.
När kvällen kom, och solen sakta gick ner över Goa, samlades vi alla för vår sista gemensamma middag. Vi valde en mysig restaurang i närheten för att reflektera över våra tre veckor tillsammans. Det blev en kväll fylld av både skratt och allvar när vi delade våra intryck och tankar om resan. Diskussionerna rörde sig mellan högt och lågt, från de bästa stunderna till de utmaningar vi mött, och det var fascinerande att höra hur vi alla hade upplevt samma resa men med våra egna unika perspektiv.
Det var en givande stund som knöt ihop säcken för vår tid i Goa. Nu lämnar jag med varm hand över till Louise, som får äran att summera våra intryck och lista våra "high- och lowlights" i det sista blogginlägget för denna resa. ✨Read more
Hemfärd
December 27, 2024 in India ⋅ ☀️ 30 °C
Hemma i Höör framför eldstaden sitter jag med en liten katt bredvid mig. Över en vecka har gått sedan hemkomst och jag ska försöka få till ett sista inlägg i bloggen för denna resa. Ett inlägg som gärna flyttas fram när vardagen är i gång igen. Uffe har faktiskt inte behövt påminna mig så värst mycket denna gång, eller jo, han har ställt en återkommande fråga -”är inlägget publicerat nu”? Frågan ställer han vid de minst osannolika tillfällen, exempelvis när jag varit ute på en promenad, gått på toaletten eller lagat mat. Det är hans sätt att påminna lite diskret. Nu sover barnen och här kommer slutklämmen på vår fina resa. Häng med tillbaka till värmen!
Goa 26/12 2024
Vi känner oss som ninjas när vi skuttar hit och dit för att samla ihop våra tillhörigheter – återigen imponerande hur mycket vi lyckats sprida ut oss. En efter en i familjen kom kånkandes ner för trapporna med sina väskor. Några timmars poolhäng skulle vi hinna med innan det blev dags att sätta på Dr Bombay en sista gång och rulla mot flygplatsen. Barnen fick följa med resten av familjen till poolen medan Uffe och jag packade klart. Mission completed, väskorna stängda och den portabla vågen visade gott mott till det inhemska flygbolagets regler om maxvikt (15kg).
Vi frågade om en stunds barnpassning för att kunna åka på tu man hand till Colva. Där skulle Uffe njuta av en massagebehandling som han fått av mig i julklapp och jag skulle roa mig med lite shopping. Längs de små butikerna strosade jag och stannade till då och då för att titta på armband till Ians pedagoger. Det blev tre snarlika armband med pärlor i olika färger som Ian hade tyckt om. Jag passade även på att köpa ett kilo cashewnötter med svartpeppar. Det blev även guavate och en fickspegel till syster Annelie. Jag letade febrilt efter en vacker sarong med mandalatryck (sådan tunn filt man har på stranden) men hittade ingen som sålde. Jag hade köpt en i Palolem som insats till julklappsspelet. Det grämde mig att jag inte lyckades kamma hem den, trots mina ivriga kast med tärningen. När jag tröttnat på att fråga efter saronger köpte jag en glass och gick ner till stranden. Glassen åts i all hast då jag inte blev lämnad i fred. Uffe mötte jag upp efter en timmes massage och vi begav oss hemåt för ett sista dopp i poolen.
Lunchen intogs på hotellets restaurang och såklart blev det paneer tika masala och garlic nan. Båda barnen somnade gott i bilen på väg till flygplatsen. Det skulle bli skönt att lämna in den luggslita bilen som visat sig vara en boplats för kackerlackor. Efter upptäckten och min förskräckta min som följde började Junie med ett hjärtligt skratt killa mig i nacken när vi åkte bil <3. På tal om bilen så blev det lite svettigt på julafton när uthyrningsfirman lovat komma till hotellet för att lämna tillbaka Uffes pass och dök aldrig upp. Uffe hade lämnat in det som deposition tillsammans med sitt körkort och ville såklart ha tillbaka det god tid innan avresa. Efter en utskällning i telefon dagen efter kom de som tur var.
Resan hem gick smidigt med två mellanlandningar. Först i Mumbai och sen i Abu Dhabi. Barnen sov under de två långa flygningarna och vi föräldrar fick några timmars sömn. Vi tog tåget till Höör och kramade om Per, Lena, Linnéa och Emmie och tackade för en helt fantastisk resa innan vi satte oss i våra två bilar.
Sammanfattningsvis har det varit tre härliga veckor med familjen i tropisk värme. I Abu Dhabi fanns där mycket att göra, god mat och vackra ständer. Det var full fart som gällde med många aktiviteter i schemat. I Indien gick vårt tempo ner med fokus på avkoppling. Fullt så avkopplande blev det inte på boendena som vi bokat hemifrån. Smuts, batterier och mögel gjorde att tiden vi spenderade i de två lägenheterna/husen inte alls var behaglig. Vi fick ge oss ut på jakt efter nya platser att kalla ”hem” och hittade i jakten två pärlor. Snälla människor, spännande mat till
billigt pris, selfies och kor till höger och vänster tar vi med oss i minnet. Likaså alla historier och bilder som tillsammans med minnen kommer vara en del i våra barns uppväxt. Tacksam för möjligheten att visa dem världen och spendera tid ihop. Junie och Ian ni är bäst!
Tack till familjen Petterson för en underbar och minnesvärd resa, vilket 120-årsfirande det blev!Read more
Traveler
❤️❤️❤️
Traveler
Så cool bild ❤️
Traveler
😉