Bröllopsresan

Vill man skåda val i Nya Zeeland är det Kaikoura i nordöstra delen av Sydön som kommer på tal. På morgonen hade vi tagit 8-båten från Wellington över till Picton. På vår väg söderut kom vi till Kaikoura strax efter kl 15 och vi tog oss till Whale Watch Kaikoura. Det visade sig att det fanns platser kvar på sista valskådningen för dagen som började kl 16. Filip var nöjd med den valskådning vi fått i Sydney, men Andreas ville inte missa chansen så han slog till.

Den här turen var lite annorlunda än Sydney-turen, med lite mer hets inbyggt. Under färd var man tvungen att sitta ner och när båten stannade vid den val man visste var vid ytan (genom info från systerfartyget) så öppnades alla tre dörrar på en given signal och guiden ropade "go, go, go!" och alla skyndade ut.

Vid Kaikoura är man inte beroende av val som vandrar förbi vissa delar av året, som med knölvalarna i Sydney, utan i området finns "bofasta" kaskeloter året om. I det här fallet fick vi se kaskelothanen Tiaki som funnits i trakten sedan arrangören startade med valskådning i slutet av 1980-talet.

Kaskeloterna är uppe vid ytan cirka tjugo minuter för att andas och samla på sig syre för nästa dyk. Utanför Kaikoura är de sedan är de nere på cirka 1500 meters djup i typ en timme innan de tar sig upp igen. När vi kom fram hade Tiaki redan varit uppe ett bra tag och skulle dyka inom någon minut. Vi fick i alla fall se honom ligga vid ytan och andas, med utblås var tjugonde sekund. Guiden tipsade hur vi skulle få den där perfekta bilden med stjärtfenan i luften när Tiaki skulle dyka. När guiden såg tecken på att det var dags så ropade han ut att vi skulle vara beredda. Jag (Andreas) filmade hela tiden, men ville ju uppleva det i verkliga livet, så jag tittade inte så noga i kameran... Stjärtfenan gick i alla fall att se nere i ena hörnet. Den filmen får vi inte ut ur videokameran förrän vi kommer hem till rätt sladdar, bara.

Efter att Tiaki dykt fick vi sällskap av en grupp "dusky dolphins", södra atlantvitsiding på svenska. De lekte glatt kring båtens för, simmade runt och ibland med hopp ovan ytan. Vi såg delfiner när vi åkte båt i Sydney också, men inte på så här nära håll. Kul!

Kaptenen lyssnade efter Tiaki med sonar och menade att han var på babords sida. Så länge Tiaki gick att höra så pågick jakten på bläckfisk och dylikt. Bland annat hördes kulspruteljud, kraftiga ljudstötar som kaskeloter använder för att bedöva sitt byte. När ljuden till slut upphörde så var det ett tecken på att Tiaki var på väg upp igen. Efter ett tag så kom han upp, mycket riktigt rakt åt babord. Vi åkte fram till honom och fick en ny chans att träffa honom, nu under hela hans andningspaus vid ytan, innan han åter dök ner till maten och det blev tid för oss att återvända till land. Att se kaskelot var inte lika spektakulärt som knölvalar som hoppade, men fint att ha fått chansen att lära känna ännu en valart.

Under tiden hade Filip skådat tåg istället och sett sig omkring på land. Vi åt och drog vidare söderut.Okumaya devam et