50 sekunder fritt fall

Idag var Dagen med stort D. Dagen då jag skulle hoppa fallskärm för första gången i mitt liv. Både jag och Louise gillar att uppleva nya saker när vi är ute och reser och är det något Nya Zeeland är känt för så är det just som extremsporternas mecka. Så ska man hoppa fallskärm, bungy jump eller liknande så är det här man ska göra det. Jag kollade ut var jag ville hoppa redan hemma i Sverige, Fox Glacier skulle vara det absolut vackraste utsikten från ovan med mixen av glaciär, regnskog, berg och hav. Allt i ett! Här blev det alltså att jag bokade ett tandem hopp för idag den 20 januari 2018.

Fox Glacier är verkligen en liten ort och flygfältet låg bara 3 minuter från vandrarhemmet vi bodde på för natten. Vi åt vår gröt och drack vårt kaffe så vi var där i tid till klockan 9. Jag vägdes in och signerade bort mitt liv. Vet inte hur många sådana där blanketter med friskrivningsklausuler att de inte är ansvariga vid ens död jag signerat under våra 4 veckor på rundresa. Men det är mer än en handfull iallafall. Det känns dock lite mer verkligt när man skriver på ett papper att de inte ansvarar för ens olycka eller död om något oförutsett händer när man hoppar ut från ett flygplan i 200km/h med en adrenalin-junkie på ryggen med endast ett nylonstycke som livlina. Det är ett extra hett ämne här i NZ efter att en Amerikasnsk turist försvunnit vid ett tandemhopp dagen innan vi anlände till NZ när de av misstag landade i en sjö. Instruktören kunde de rädda men de har fortfarande inte återfunnit turistens kropp. Från 27år utan olyckor har NZone i Queenstown nu mindre än 2 veckor utan olycka. Dystert så klart men jag kan inte säga att jag tvekade för en sekund. Detta ska upplevas!

Louise ville också hoppa fallskärm men var osäker på om det kan vara skadligt för hennes rygg eftersom hon är stelopererad och man ska hålla en "banan"-form vid fritt fall. Det var helt enkelt inte värt att riskera något så hon följde med mig som moraliskt stöd och fan club till mig.

När jag fått på mig min lila och svarta jumpsuit så var det dags att vänta på min tur. De parade ihop oss som skulle hoppa 3 och 3 baserat på vikt. Tydligen hade det varit för molnigt igår eftermiddag vilket gjorde att gruppen som väntade på att få hoppa var ganska stor. Med alla exalterade personer som skulle hoppa fallskärm för första gången och alla instruktörer höga på adrenalin så var stämningen på topp och taggningen bara ökade och ökade. Den roligaste karaktären på plats var Jo-jo en tjej från Shanghai som inte kunde vara varken tyst eller stilla en sekund i väntan på sin tur. Jag pratade med henne en lång stund och fick många spontana applåder och high-fives av denne nätta asiat. Ett riktig energiknippe var hon.

Efter 3 omgångar med flyg till 13000ft (3250m om jag inte räknar fel) med 9 personer droppade i skyn så skulle det bli min tur! Propellerplanet landar och tankas när jag sedan får se en kille som gör "döds"-tecknet genom att dra handen över halsen. Molnen hade tydligen blivit för tjocka vid dropplatsen och av säkerhetsskäl stoppade de flygningarna. VAFAN! Jag blev helt kallsvettig och kände en otäck känsla komma att med min tur de senaste dagarna så blir det inga fler hopp idag. Vi som bara är i Fox Glacier idag! Rob som var min instruktör som jag skulle hoppa med försökte muntra upp mig med sin optimism vilket hjälpte föga när man såg de gråa molnen på himlen.

Efter 20 minuter av väntan och många historier och utsagor om hur beroendeframkallande och ekonomiskt förgörande fallskärmshoppning är så hade äntligen molnen tunnats ut. Vi fick äntligen skutta in i planet, jag in sist eftersom jag skulle hoppa först. Vi seglade upp i skyn och utsikten från fönstret var verkligen vad alla reklamslogans utlovade. En mäktig mix av berg, sjöar, skog, hav och inte minst Fox glaciären från bästa utsiktsplats. När vi nådde 12.000ft var vi i höjd med Mount Cook och NZ högsta punkt. Vi fortsatte ytterligare 1000fot innan den gröna lampan började lysa och Rob öppnade flygplansdörren och jag kastade ut båda bena utanför planet för att några få sekunder senare falla handlöst fritt fall mot vårt jordklot. De 50 sekunderna med fritt fall var lätt häftigast, jag hann både flaxa och göra boxningsslag i luften och svälja lite moln när vi störtade rakt igenom ett tjockt montäcke. Efter Rob utlöste skärmen gav han mig de gula banden som man styrde fallskärmen med och frågade om jag gillade karuseller. "Of course" blev svaret och jag fick göra ett antal 360 loopar, bland annat genom molntussar som vi slet i stycken! Detta i kombination med en magisk vy som vi fick avnjuta när vi seglade ner mot marken för en mjuk landning. Vi åkte sedan med buss tillbaka 7km till flygfältet där Louise väntade glatt med kameran i högsta hugg när jag återkom.

Vi åt vår lunch i Fox Glacier innan vi kände oss nöjda och begav oss mot nästa anhalt, Hokitika. Färden längs västkusten är något alldeles extra. Speciellt när det är vackert väder vilket vi har haft turen att få våra dagar körandes längs kustremsan. Strax utanför Hokitika stannade vi till vid Lake Ruatapu som är känd för sitt förvånansvärt varma vatten tack vare av sitt grunda djup. Här blev det en hel del härlig simning mellan bojarna i sjön för min del. Blev ett antal hundra meter vilket var ett härligt motionspass. Louise höll sig relativt nära bryggan och busade med en hund som älskade att bada. När ägarna försökte gå upp mot bilen smet hunden tillbaka ner i plurret gång på gång. Efter det härliga eftermiddagsbadet checkade in på Birdsong hotel som blev vårt boende för natten som låg väl placerat 2 minuter promenad från stranden och 10 minuter från Glow worms' dell.

När vi är ute och reser så smälter veckodagarna samman och man har ingen aning vilken veckodag det är, man är glad om man vet skillnaden på morgon och kväll. Men eftersom det var värsta partyt på vandrarhemmet med tillhörande bar i Fox Glacier där vi bodde igår antog vi att det var fredag då de hade ölkannor för 8 dollar hela fredagskvällen. Därmed lördag idag och vi tänkte fira det med middag nere vid stranden i solnedgången. Vi har fått höra mycket gott om Fat Pipi Pizzas som vi gärna ville testa. Vi gick in där vid 20-tiden när vi redan var mycket hungriga och möttes av en servitris som förklarade att det var 1h väntan på maten. Vi tittade på varandra och nickade instämmande om att vi går och letar upp något annat ställe där vi kunde få maten snabbare. Vi prioriterade bort strandpromenaden och gick till en trevlig pub istället. Inspirerad från gårdagen beställde jag en kanna öl så jag inte skulle riskera torka ut under kvällen. Efter maten satte vi oss i sofforna, drack öl, kollade på cricket och förundrades över vilken märklig sport det är. Mest märkligt var det för Louise som trodde att det var krocket de spelade mycket i de Brittiska kolonierna. Ni vet träklubbor, träbollar och metallbågar. Inte riktigt så man spelar cricket...

Vi bestämde oss för att vandra via Glow Worms' Dell på vägen till vårt boende nu när solen gått ner och det var mörkt och bäst förutsättningar att uppleva dem. Tror att det svenska ordet för Dell är Däld. Förstår ungefär lika mycket av vad det betyder? Men jag har lärt mig ett nytt ord åtminstone. Men man kan säga att det är som en tunnel/grotta formad av träd och buskar. Det var en fräck syn att se alla dessa lysmaskar lysa upp valvet som en gigantisk stjärnhimmel på nära håll. Rekommenderar helt klart ett besök om ni får chansen att besöka något liknande kvällstid. Det som förstörde den mysiga stämningen något var alla asiatiska turister som inte följde några av reglerna på skylten utanför. "Tystnad, gå till vänster och lys inte med mobiltelefoner på lysmaskarna". De gjorde alla fel. Louise var den som blev mest irriterad på deras högljudda beteende och väste elaka kommentarer på svenska som en äkta svenne ska. Vi fick några minuter ensamma i tunneln vilka var de mysigaste.

En fantastisk lördag jag förmodligen kommer minnas resten av mitt liv.Read more