Tre veckor som gifta

Denna morgon vaknade vi efter 12 timmars sömn i sträck! Det var dock välbehövligt för våra ynka sjuka kroppar.

Jag kände genast stor skillnad på min fysiska hälsa sedan den avskyvärda föregående dagen. Louise verkade också må betydligt bättre och ingen av oss hade "matat hundarna" under natten, om ni förstår. Denna frukost orkade vi ta oss till restaurangen även om vi var berövade av all vår energi. Vi satt och filosoferade ganska glada över att hemskheterna med magsjukan inte varade mer än ett dygn ändå, och hur vi nu skulle spendera de återstående dagarna på denna ovanliga och svåråtkomliga ö.

Vi hade kollat upp några sevärdheter som vi gärna ville uppleva när vi var här. Valsafari var en av dem som vi snabbt fick besked om att det inte var lönt såhär i oktober månad då alla valar gett sig av vidare i september. Typiskt tyckte såklart vi som inte sett livs levande valar förut men var inte mycket att göra något åt. Det andra som vi bestämt i förväg var att vi ville besöka piratkyrkogården som är belägen på ön. Eftersom vi båda fortfarande kände oss påverkade sen sjukdomen som vi fortfarande inte var säkra på om den var helt passé resonerade att dagen fick spenderas med närhet till hotellet i lugnhetens tecken.

När vi insåg att morgondagen skulle bli vår sista dag på ön så kände vi att vi ville få ut maximalt av tiden som var kvar så vi bokade in besöket på piratkyrkogården på förmiddagen och sedan en dyktur på eftermiddagen, för att utforska det berömda dykvattnet runt Madagaskar.

Louise var den som fortfarande kände sig mest märklig i kroppen medan jag började få tillbaka min obotliga rastlöshet. Jag såg kanoterna som låg längs strandkanten och började bearbeta Louise för att vi skulle ge oss ut på ett paddlingsäventyr till havs. När hon samlat tillräckligt med kraft så gav vi oss ut med våra flytvästar. Jag tänkte att det var smidigt med flytväst när vi skulle hoppa ur kanoten och snorkla runt för att se undervattenslivet utan att behöva lägga energi på att simma. Vi blev varse att det var ganska meningslöst med flytvästarna då vi flöt som korkar på ytan i det salta vattnet här i indiska oceanen. Vi förstod nu varför de unga tjejerna i baren fnissade när de räckte oss flytvästarna i barnstorlek när jag skulle hyra kanoten.

Mycket nöjda över att vi paddlat till havs satte vi kurs mot några klippor där vi tänkte att fisklivet kunde vara tillfredställande. Framme vid stenklipporna som reser sig ur havet börjar jag klia mig lite i huvudet över hur vi skulle förtöja vår kanot här. Fanns inget överhuvudtaget att binda den i och låta den guppa omkring utan besättning vågade vi inte. Min lösning blev att be Louise skutta ur kanoten så att jag kunde asa upp hela schabraket på klippan. Så sagt och gjort så var nu den röda kanoten tillsynes strandad uppe på en stenö ute i havet.

Nu gled vi runt i det ljumna havet som vi läst oss till aldrig går under 26 grader på hela året. Om man nu ska vara pessimist så var det väl i och för sig så kallt det blir vid den här tiden på året, men för oss upplevs det fortfarande som ljummet. Snorklingsvattnet var överlägset det bästa vi upplevt på hela denna resan. Mängder med olika undervattensvareslser kunde vi skåda när vi gled runt.

När vi var nöjda så tog vi kanoten och paddlade så sakta till vår strand igen. Eftersom inte valsafari blev av så fick detta bli den bästa möjliga ersättaren och vi därför tacka mormor Ingrid och morfar Georg för bidraget till valsafari som gick till kanothyran istället :-)

Kvällen spenderades vid stranden nedanför vår bungalow där njöt av solen. Sedvanligt kom en av de anställda killarna runt med de stor menytavlorna där de skrivit dagens olika rätter man kunde välja på för kvällens middag, självklart på franska som allt annat på Madagaskar. Louise valde tonfisk för att få i sig någon form av protein och jag fläskkotlett med kokosnötsgratäng.

Kvällen blev sedan lugn med lite samtal hem via Skype och en öl i uppehållsrummet. Tillbaka i vår bungalow tog vi vår schemalagda malariatablett och gick vi tillsömns under myggnätet.

P.s. Något som Louise glömde nämna från gårdagen var att när vi var på väg från vårt hotell till tuk-tuken ser vi två bekanta ansikten. Gissa vilka. Precis, det tyska paret stod vid receptionen och log glatt när vi sågs på nytt. De förklarade att de inte bodde på La Crique utan 30min iväg men var på besök för att njuta av den ansedda stranden och omgivningen.Leia mais