Stoppade av skumma typer

Idag skulle ju vara dagen vi var helt återställda och vi kunde utforska allt vad ön hade att erbjuda.

Men då återförs vi dessvärre direkt till föregående natt. Vi gick ju och la oss glada och skojfriska om förförra nattens eskapader efter att intagit våra malariatabletter. Klockan 02 vaknar Louise plötsligt illamående och behöver springa till toaletten. Åh nej tänkte vi nog båda i samma stund.

Morgonen kom sedan utan några fler incidenter och vi gick till frukosten, Louise med hängande huvud. Vi diskuterade och kom fram till att dykningen inte var aktuell för Louise i hennes skick så då återstod hur vi skulle planera vår sista dag på ön. Vi kom fram till att det inte vore så kul för mig att på egen hand åka till piratkyrkogården och sedan dykningen som båda delarna låg över 60min färd från hotellet. Vi beslutade istället att avboka dykturen och satsa på att besöka piratkyrkogården med scooter när Louise mådde bra nog för att åka.

Vi har inte tidigare tackat de tre paren som bedrog till vår resa till Nosy Boraha (ursprungliga arabiska namnet innan Frankrike koloniserade) mera känt som Ile Sainte Marie. De bidrog också till utflykten till piratkyrkogården, dessutom vill vi tacka för den kreativt skapade piratskattkistan som vi fick på vårt bröllop. Stort tack till Adam, Ellinore, Marcus, Therese, Johannes och Sabina! :-)

Tillbaka till dagens händelseförlopp. Vi hyrde en scooter från vårt hotell La Crique och gav oss iväg längs den enda asfalterade vägen längs öns kust. Louise var fortfarande väldigt kymig men kämpade på för att vi skulle få uppleva något denna sista dag. Hon var så svag att hon inte hade ork att klaga på min höga hastighet när jag sicksackade mellan de djupa hålorna i vägen som inte var underhållen särskilt väl, det hör inte till vanligheten att hon bara sitter lugnt där bak och åker med.

Vi stannade först till vid en kyrka som vi trodde var i anknytning till piratkyrkogården. Men så var inte fallet, dock visade det sig att det var den äldsta katolska kyrkan i hela Madagaskar som vi befann oss vid. Vi fortsatte vidare på vårt vrålåk för att efter lite letande se en skylt med pil där det stod "Pirate Cementary 900m". Så vi gasade på upp för grusvägen när två killar springer viftandes med armarna bakom oss och ropar "stop". Vi stannade naturligtvis till för att se vad de ville oss. De förklarade att om vi ville besöka piratkyrkogården så var vi tvungna att betala entréavgift hos dem först och så skulle en av dem guida oss på kyrkogården. Kändes lite suspekt så vi var skeptiska och pratade lite för oss själva på svenska när de drog ram en lapp med tariffer för besök på piratkyrkogården.

Till historien hör att vi pratade med ägaren Sven vid La Crique innan vi åkte. Han sa att vi skulle hitta en kvinna vid namn Marie på ett guest house i närheten av piratkyrkogården som var en licensierad guide. Detta försökte vi förklara för killarna som stoppat oss men de verkade inte förstå så bra.

Eftersom killarna var påstridiga och vi visste ju inte om vi kört förbi gästhuset redan där vi skulle träffa kvinnan och ville vi inte bryta mot några regler, så vi betalde de 25.000 Ariary som det skulle kosta för oss båda för besöket. Vi parkerade vår scooter och den ena av killarna som kanske kan ha varit i 20års ålderns som kunde lite engelska började vandra med oss mot kyrkogården. När vi kommit kanske 500m in på vägen står där en bastant kvinna och frågar om vi kommer från La Crique och vi svarar ja. Hon frågar oss vad som hänt och vi berättar att de informerat oss att vi skulle betala till dem ute vid vägen innan vi gick in. Kvinnan med ordentlig pondus blir nu rosenrasande och skäller ut killen efter notor. Det slutar med att han får gå tillbaka till sin kompis och hämta våra pengar och komma tillbaka med dem till oss. Marie som vi nu träffat förklarar att de bara är 6st licensierade guider på hela ön men att det tyvärr inte är en ovanlighet att andra olicensierade öbor försöker på detta sättet.

Nu var vi i alla fall framme på piratkyrkogården och Marie berättade historien om hur de brukade lägga till vid ön (som ni ser på en av bilderna) för att dela upp bytena som de plundrat och roffat åt sig ute till havs mellan 1650-1750. Samtidigt som Marie berättar om den lösaktiga franska kungen från 1800-talet som skickade sina oäktingar till just Sainte Marie för att de inte skulle vara kvar i Frankrike, så bleknar Louise som har börjat må sämre igen. Efter den guidade turen så stapplar vi neråt för att ta oss tillbaka till scootern och ta sjuklingen hemåt.

När vi kört en timme och är nära hotellet så mår Louise lite bättre så vi åker inom ett av grannkomplexens hotell för lunch. Efter lite nyintagen energi blev det lite bättre fart på Louise och vi åkte hem till La Crique. I uppehållsrummet satt ägaren Sven som hade blivit uppringd av Marie som hade berättat om incidenten vi var med om tidigare på dagen. Han bad oss göra en kortare skriftlig redogörelse så att de kunde anmäla det till turistpoliser så att det kan bli bättring. Medan jag diktade ihop vad vi varit med om så frågade Sven hur det var med Louises illamående och mage. Hon berättade att det fortfarande inte var helt bra, då föreslog han ett inhemskt naturläkemedel i form av kokta guavablad för att lindra symptomen. Louise tog tacksamt emot och placebo eller inte, inne på andra koppen med naturläkemedlet så var Louise som en annan människa, pigg och allert utan krämpor.

Nu när Louise mådde bättre så tog vi snorklarna och simmade ut för att njuta av undervattenslivet. Efter en lång stund i plurret så gick jag upp för att lägga mig på stranden när en av de anställda killarna påkallar min uppmärksamhet. Jag tänkte att det var han med menyerna som skulle visa vilka olika rätter vi kunde välja på inför middagen så jag frågade "Dinner?" "- Yes", svarar han frågande.
Märkligt att han inte har de vanliga stora menyskyltarna med sig tänkte jag. "Key" utbrister han sen. "Do you want my bungalow key?" frågade jag oförstående. "-Yes", svarade han igen...
"What are you gonna do in our bungalow?" Frågade jag ännu mer förvirrat för att få till svar "Yes, gonna do in your bungalow!" Eh, hmm?!? Fattade fortfarande inte vad han skulle göra men jag tänkte jag går med honom till vår bungalow för att se vad han vill. Han följer snällt med bakom mig när jag låser upp och han sätter sig på kanten till vår veranda och väntar. Vad väntar han på? Jag räcker honom nyckeln till vår bungalow och säger frågande "key?" då svarar han, "moto"!
AHA! Han vill ha tillbaka nyckeln till mopeden vi lånat...äntligen förstod vi varandra. Jag hämtade scooter nyckeln och vi avslutade med en high five :-)

Fortsatt på kvällen så mådde vi båda bra och vi åt vår middag följt av ytterligare en kur kokta guavablad till Louise samtidigt som vi tittade på tatueringar inför Kapstaden. Det fick bli relativt tidig läggdags då båten skulle avgå från hamnen kl 05.00 dagen efter.もっと詳しく