Motorhaveri och punkterat däck

Klockan 04.00 ringde alarmet på mobilen och det var dags att stiga upp. Trötta drog vi på oss kläderna vi förberett dagen innan och packade ner våra sista pinaler i ryggsäcken. Vi promenerade bort till receptionen där taxin väntade. Vilken tuff dag vi hade framför oss, totalt 15 timmar på resande fot. För att inte bli modfällda bestämde vi oss för att dela upp dagen i olika delmål. Första målet var att åka 40 minuter med taxi och hoppas att vi skulle hinna fram innan båten lossade ankar. Vi höll tummarna att våra magar inte skulle bråka med oss.

Klockan 05.00 slirar vi in i hamnen. Båten står kvar och en kille kommer fram till oss och berättar att vi måste registrera att vi lämnar ön. Vi följde med mannen till ett litet bås, tog upp våra pass och följde samma rutin som vi gjort när vi skulle åka till ön. Färdiga går vi fram till båten. Varken bagage eller människor sitter redo i båten. Trots att hotellet ringt dagen innan och dubbelkollat avgångstiden hade besättningen valt att skjuta på den. I 40 minuter väntade vi innan det var dags att ta plats på båten. Det kommer bli en låååång dag..

Båtturen gick över förväntan och istället för tre timmar som resan tog sist behövde vi endas sitta två timmar på båten. Halvvägs stannade dock båten med ett surrande ljud -ena motorn hade lagt av. Vi fortsatte framåt i förminskad hastighet. Väl i hamn gick vi mot minibussen som skulle ta resenärerna till Tamatave. Hänvisade hoppade vi in i den heta bussen tillsammans med tre tyskar och ett tiotal bybor. Som vi tidigare nämnt känns många moment omständiga på Madagaskar. I bussen sitter vi och knippar efter luft i den tryckande värmen och då passar chauffören på att gå några ärenden. Bagaget surras fast på bussens tak och de stackars hönorna får sitta i bagageluckan. Varför inte vänta med att tvinga in oss i bussen tills allt detta var klart? Trots att vi var irriterade och varma försökte vi hålla modet uppe. Vi hade klarat av två delmål än så länge, taxiresan och båtfärden. Äntligen började bussen rulla och jag trasslade upp hörlurarna och räckte den ena öronsnäckan till Uffe. Sandmannen av Lars Kepler var ljudboken som jag valt till resan.

Efter ca tre timmar på vägen hörs en stor smäll precis under mig. Minibussen stannar och jag konstaterar genom att luta mig genom fönstret, att ett däck sprängts. Chauffören rycker lite besvärat på axlarna och kör vidare med ett söndrigt däck. Långt om länge är vi framme och återförenas med vår chaufför Besson. Han berättar att vi är två timmar försenade och att han ska köra oss till en restaurang så vi får ny energi. Restaurangen var för min del ingen hit. Servitörerna pratade endast franska och de hade inget vegetariskt på menyn. Jag beställde in en fiskrätt och hoppades att det skulle vara gott. In kommer en hel fisk övertäckt av någon grönskakssörja. Gnällig och kräsen som jag är åt jag mest av riset.

Nu hade vi en bilresa på sex timmar framför oss tillbaka till nationalparken där vi skulle spendera natten. Vi njöt av att ha hela baksätet för oss själva. Ljudboken var så spännande att tiden flög förbi. Väl framme log vi stort mot varandra och konstaterade att resan var slut för dagen och att vi klarat den med bravur.Læs mere