Första dagen på safaricampet

Efter gårdagskvällens lyx som jag antar ni har läst om vid det här laget så vaknade vi utvilade och fulla av energi.

Vi blev serverade vår femstjärniga frukost från det prisbelönta köket på Hacklewood Hill när vi var nöjda under duntäcket. Idag har vi ingen brådska eller tidig tid att passa, endast kl 14 på vårt Safari Camp där vi ska spendera de kommande två nätterna.

Efter frukost njöt vi i solstolarna på vår privata uteplats med ett par koppar från rummets espressomaskin. När det blev dags att beställa taxi så var det lite lättare sagt än gjort. Hotellet ringde till fyra olika bolag men ingen av dem hade tid att på kort varsel köra oss den långa vägen ut till viltreservaten dit vi skulle 80km utanför Port Elizabeth. Då ringde jag vår "kompis" och självutnämnde taxi från gårdagen som vi åkte med från tågstationen till Seaview och sedan till hotellet. Han kom omgående och vi förhandlade priset lite med honom, vi visste att campets transfer kostade 1200 Rand så allt under det var ju OK, vi landade på 1000 Rand jämt inkluderat att han skulle köra oss till ett lunchställe och vänta medan vi åt.

Vi kastade in väskorna i bilen och gav oss iväg med min Google maps på telefonen som ända vägvisare. Vi hade fått tips om en restaurang med riktigt goda hembakade pajer som vi ville testa till lunch. Enligt anvisningarna på telefonen så blev resvägen 30min längre men det tänkte vi att det var värt, plus att vi hade förhandlat ett fastpris med John, vår svarttaxi. När vi kört hela den långa omvägen och befinner oss ovanpå restaurangen enligt Google maps så finns där inte en tillstymmelse till matservering. Så otroligt bittra blev vi över den långa omvägen när det visade sig att koordinaterna var helt åt pipsvängen. När vi frågade lokalbefolkningen så beskrev de vägen till restaurangen som en låååång väg tillbaka i den riktningen vi kom ifrån.

Vi fick helt enkelt skippa pajstället och lunchen helt för att nu hinna till incheckningen på campet som var kl 14. Lite smått irriterade över att vi inte fått någon lunch och dessutom kört en lång omväg i onödan bad vi nu chauffören att sätta riktning mot safaricampet, Quatermains. När det endast återstod 25min enligt Google maps på min telefon så slutar plötsligt den asfalterade vägen vi kört på och övergår till en enormt gropig grusväg med stora stenar. Svarttaxin som vi åkte var inte ett fordon som var gjord för denna typen av väg, en Nissan Micra med slutkörda stötdämpare. Vår chaufför blev nu tjurig och ville inte köra på vägen som han som mest kunde hålla 20km/h på för att bilen inte skulle totalt skaka i sönder. Naturligtvis började han diskutera ersättningen och mumlade att han skulle ha 1800 Rand eftersom bilen skulle vara helt slut efter denna resan. Vi låtsades som att vi inte hörde och hoppades att vi skulle komma ut till en ordentlig väg snart. Till slut, efter en lång stund av krypkörning och ytterligare försening så kom vi fram till lodgen där vi skulle träffa vår ranger för att få skjuts den sista biten till campet. Vi lyckades vara framme precis till klockan två som vi skulle och vi var tydliga att vi endast tänkte betala den överenskomna summan på 1000 Rand för resan vilket accepterades efter lite tjurigt mummel, trots det skulle han envisas med att hämta oss vid campet om två dagar när vi skulle till flygplatsen för att ta oss till Kapstaden. Det tackade vi vänligt men bestämt nej till.

Nu träffade vi vår ranger Lungi och hoppade in i ett ordentligt safarifordon som var anpassat för den grova terräng som vi nu befann oss i. Resan in i bushen tog 15 minuter, på denna tiden hann vi bekanta oss väl med Lungi som var ett stort fotbollsfan. Vi vet ju alla hur vägen till ett fotbollsfans hjärta stavas, Z-l-a-t-a-n. Stolta över att vara svenska och osäkra på om han hade koll på vårt avlånga land i norr så fick vi berättat att Quatermains 1920's safari Camp var fyllt med svenskar. Ja, bokstavligen fullbelagt med svenskar. En av de unika sakerna med Quatermains är att de endast tar emot 6 stycken gäster åt gången i 3 stycken lyxigt utrustade tält med fullständig toalett och dusch. De andra paren som vi möttes av var ytterligare ett par som var på smekmånad från Trelleborg, Martin och Emma. De andra var mor och dotter från Halmstad, Anette och Ebba. Mycket märklig känsla att prata svenska med andra människor än varandra efter att inte mött en svensk på drygt 3 veckor. Nu fick vi också plötsligt passa oss för vad vi sa...

Vi undrade såklart om det var vanligt att det var såhär många svenskar på campet samtidigt, vilket det inte var. Hade aldrig hänt tidigare och senast de hade ett svenskbesök var förra säsongen. Det var alltså en enorm slump att vi råkade befinna oss här samtidigt. Vi pratade glatt och lärde snabbt känna de trevliga landsmännen samtidigt som vi serverades fantastiskt goda wraps till lunch. Vilket var välbehövligt efter vår uteblivna måltid på ditresta.

Så snart vi inmundigat wrapsen var det dags för vårt första safari i viltreservatet Shamwari. Kort presentation Quatermains 1920's Safari Camp så att ni där hemma får en förståelse för var vi har kommit. Deras nisch är att återspegla hur det var att leva på safari på 1920-talet, helt utan någon elektricitet eller internet. Till skillnad från de andra 5-stjärniga lodgerna med ovitala bekvämligheter som tv med flera hundra kanaler som ligger runt om i viltreservatet så är de ensamma om att erbjuda boende så nära djurlivet det bara går. Tälten är bekvämt utrustade med king-size säng samt toalett och dusch, låt oss inte glömma den välfyllda minibaren. Tack vare att campet är placerat på en mark som är väldigt attraktiv så är Quatermains en av totalt två anläggningar som har rättighet att köra safari i både Amakala- och Shamwari Game Reserve som är två olika viltreservat med tiotusentals hektar vardera till skillnad från alla andra som bara får vistas i det ena eller det andra.

Tillbaka till vår första 4 timmars äventyr på den sydafrikanska savannen. Vi hoppade upp på det kraftfulla V8 vildmarksfordonet tillsammans med de andra svenskarna och vår enormt kunnige ranger Craig och begav oss ut i hopp om att få syn på lite vilda djur. Besvikna blev vi inte! Så mycket häftigt och fantastiskt vi fick se på nära håll, går inte att räkna upp alla fenomenala majestätiska djur. Höjdpunkten för kvällen var ändå att få se noshörningarna varav en liten noshörningsbebis som stapplade fram bredvid sin hårdhudade mamma. Att dessa tjuvjägare jagar dessa varelser till utrotning är helt utom vårt förstånd, men tyvärr är verkligheten inte bättre. Totalt återstår endast 14000 vilda noshörningar i världen och de beräknas vara utrotade från vår planet år 2020 om tjuvjakten fortsätter i dagens tempo. Man blir så ledsen att man vill gråta.

Vi lyckades också få syn på en gepardhona till de andra svenskarnas stora glädje. De hade ju varit på två safariturer mer än oss men under dessa hade kattdjuren lyst med sin frånvaro och de hade inte lyckats se varken lejon eller geparder. Men nu så! Efter några timmar på savannen var det dags för en "moonlighter", alkoholhaltigdryck och snacks i månskenet.

Tillbaka på campet när skymningen lagt sig och kvällen blivit kyligare hade kökspersonalen tillagat antilopgryta på den öppna elden. Wow, så god maten var, både för oss som åt kött och Louises vegetariska. Säger som ägaren Riaan sa om kudu-djuren som var antilopsorten de gjort gryta på, "It's thier on fault that they taste so damn good!" :-) Efter den fenomenala maten satt vi och drack gott och pratade kring den öppna lägerelden, mysfaktorn uppnådde här 100 på hundraskalan!

Om det inte framgått av inlägget ovan så vill jag göra ett slutgiltigt förtydligande. Har ni inte varit på safari och fått uppleva det vi gör just nu så sätt igång att spara era pengar till just det! Detta är det bästa man kan spendera pengar på enligt min åsikt, utan tvekan.Læs mere