Från Palolem till julens höjdpunkter

Planen för dagen var en utflykt till Palolem – en strand längre söderut och en ort som vi haft ögonen på redan hemifrån. Vi hade läst om Palolem på olika forum och i resegrupper där många rekommenderade just denna plats som en lugn och familjevänlig ort i södra Goa. Även om vi till slut valde att bo i Colva, kände vi att en dagstur till Palolem var ett måste för att utforska omgivningarna och jämföra upplevelsen med vår egen tillflyktsort.

Bilresan dit skulle ta ungefär en timme, men äventyret började tidigare än planerat när vår bil – med mig, Louise, Ian och Emmie – blev invinkad av trafikpolisen. En uniformerad man närmade sig min förarruta och bad om mitt körkort. Jag förklarade att hyrbilsfirman tvingat mig lämna det där. Han nickade åt mig med den där typiska indiska huvudvickningen och frågade varför jag hade varit så dum. Han ville nu se en bild på körkortet, och jag visade det via telefon. Sedan kom nästa krav – han ville se mitt internationella körkort. Tyvärr hade jag inget sådant med mig. Jag förklarade att jag aldrig tidigare behövt ett internationellt körkort, trots att vi hyrt bil i över 20 länder. Enda undantaget var i Nya Zeeland, och därifrån har jag inget kvar att visa upp.

I ett desperat försök att lösa situationen ringde jag pappa, som körde familjens andra bil. Han hade lyckats smita förbi utan att bli stoppad. Jag frågade om han möjligtvis tagit ut ett internationellt körkort, men nej, även han hade samma erfarenhet som jag – att det sällan behövs. Minuten tickade på, och polisen återkom med jämna mellanrum och frågade hur det gick. Jag föreslog att jag kunde visa körkortet på polisstationen senare, men han avfärdade det snabbt och sa att det i så fall skulle kosta 10 000 rupier. Alternativt kunde vi lösa det här och nu, med vad han kallade en "mindre trafikavgift". Det blev snart tydligt att han förväntade sig en muta. Jag drog fram 500 rupier ur fickan, och han tog emot dem med en hastig rörelse innan han vinkade oss vidare. Med en lättnadens suck rullade vi vidare och började diskutera korruption och dess olika ansikten världen över.

När vi kom fram till Palolem slogs vi direkt av hur vackert det var. Stranden påminde oss om Thailands paradisstränder, med vajande palmer som lutade sig ut över sanden och välskötta strandbungalower längs hela strandlinjen. Under bungalowerna låg strandhak och serveringar prydligt uppställda, med solstolar och parasoller redo för en dag av avslappning. Atmosfären här var något helt annat än vad vi upplevt tidigare i Goa. Palolem utstrålade en avslappnad hippiekänsla, med yogastudios, backpackers och en påtaglig bohemisk vibe. Till skillnad från andra stränder fanns inga inkastare som försökte övertala oss att välja just deras shack. Det var förvånansvärt många européer här, till och med skandinaver, vilket vi inte stött på tidigare under resan. Vi uppskattade också variationen i menyerna – här serverades allt från smoothie bowls till andra hälsosamma alternativ som inte funnits på de ställen vi besökt tidigare. Louise beställde en bowl och var i sitt esse.

Vågorna i Palolem-bukten var lugna, vilket var en välkommen förändring för oss med små barn. Efter att ha slagit oss ner vid ett strandhak bestämde vi oss för att utforska stranden till fots. Längs vattenbrynet vandrade vi bort mot slutet av stranden, där en liten ö låg bara några meter utanför kusten. Pappa och Linnea valde att avstå från att simma över, då vattnet såg strömt ut i kanalen mellan stranden och ön. Jag och Louise tog tillfället i akt att få lite egentid. Vi promenerade längs strandkanten med öl i handen, medan det varma vattnet sköljde över våra fötter. Det var en sådan där stund som etsar sig fast i minnet, en toppnotering för hela resan.

Vid klipporna i slutet av stranden kände jag mig manad att åtminstone ta mig över till den lilla ön. Det såg enkelt ut att simma över, och det var det också – fram till att jag upptäckte att klipporna var täckta av rakbladsvassa koraller och snäckor. Varje hand- och fotisättning resulterade i små skärsår, och blodet började sippra fram. När jag nått ön ropade jag på Louise, som knäppte några snabba bilder innan jag simmade tillbaka. På vägen tillbaka tänkte jag nervöst på att jag kanske lockade till mig hajar med blodspåret. Louise mötte mig med både sympati och lite lätt roat huvudskakande. Vi gick tillbaka till strandhaket och åt lunch med de andra.

Efter en heldag på Palolem Beach var vi alla överens om att det hade varit en fantastisk utflykt. När det var dags att åka hemåt delade vi upp oss i två grupper. Louise behövde fortfarande köpa en julklapp till julklappsleken, så vår bil blev kvar i byn vid butikerna, medan familjen Pettersson – med vår strandväska i bagaget – åkte tillbaka till Colva.

Det dröjde inte länge innan jag insåg att min bilnyckel låg i strandväskan som nu befann sig på väg bort i kaostrafiken. Jag försökte ringa alla i bilen, men ingen svarade – varken på telefon, WhatsApp eller Messenger. Efter flera frustrerade försök blev jag orolig att något hade hänt. Till slut ringde pappa tillbaka och förklarade att han haft telefonen i flygplansläge för att spara batteri. När jag berättade vad som hänt följde en rad svordomar, men de vände tillbaka och anlände 45 minuter senare till den smala gatan där vi väntade. Vi tog väskan och gav oss snabbt hemåt själva.

Hemresan blev ett långsamt projekt. Trafikstockningar och en topphastighet på 50 km/h gjorde att resan drog ut på tiden, men vi höll humöret uppe med hjälp av de många humoristiska trafikskyltarna längs vägen. "Better late than never" var en återkommande påminnelse om att inte stressa i trafiken – en devis vi tog till oss. Goa-trafiken är verkligen ett kapitel för sig. Det verkar inte finnas samma trafikvett som hemma; folk kör ut från sidogator utan att se sig om, och mopeder sicksackar mellan stillastående bilar. Att vi inte sett fler olyckor är något av ett mirakel. Det vi däremot lärt oss är att hjälm i bästa fall bärs av föraren, medan passagerarna – ibland hela familjer på fyra personer – åker oskyddade. Det är en tydlig kontrast till vårt säkerhetstänk hemma. Precis som när vi hämtade våra hyrbilar och upptäckte att bilbältena inte fungerade bak. Svaret vi fick? "Det behövs inte, det är bara lag på bilbälte fram." Det blev en kulturkrock att minnas.

---------------------------------------------------------------------------------------

Julaftonsmorgonen började på bästa möjliga sätt – med julstrumpor fyllda med små överraskningar till hela familjen. Tomten hade minsann hittat hela vägen till Indien, och barnens glädje och tjut fyllde villan. Paketen delades ut innan frukost, vilket enligt farmor Lena var precis som tomten själv hade föreslagit i hennes dröm. Strumpornas innehåll bjöd på blinkande julgransdiadem, tomteluvor, renhorn och till och med glasögon med lösskägg. Farfar Per drog den kanske mest iögonfallande lotten och kämpade tappert med att få in frukosten genom skägget medan resten av oss fnissade gott åt hans utstyrsel.

Efter frukosten, som vi intog på hotellets restaurang, återvände vi till villan där nissarna hade varit i farten. De hade förberett en skattjakt för barnen, komplett med kartor och ledtrådar. Faster Linnea hjälpte till att tyda kartorna, och barnen letade med stor iver genom trevåningsvillan. Julklapparna låg gömda på kreativa ställen, och barnens förtjusning visste inga gränser när de dessutom upptäckte att polkagrisar hade ”växt” på julpyntet som farmor Lena omsorgsfullt dekorerat balkongen med. Det blev en mysig och glädjefylld start på dagen som satte tonen för resten av julafton.

Efter morgonens aktiviteter begav sig familjen Servin till Varca Beach, en strand som låg cirka 20 minuter bort och som hade rekommenderats av Winnie på vårt tidigare boende i Candolim. Resten av familjen tog hotellets shuttlebuss till vår närmaste strand, Betalbatim Beach. Oavsett destination njöt vi alla av solens värme och vågornas svalka, och tanken på att ligga på en strand och fira jul kändes både surrealistisk och fantastisk. Vi försökte förklara för barnen hur det såg ut hemma i Sverige – mörkt och kallt – men för dem var detta jul, och de älskade varje sekund av den.

På eftermiddagen återsamlades vi i villan, lagom till att det var två timmar kvar till Kalle Anka och hans vänner hemma i Sverige. Med hjälp av vår TV-box slog vi på en nostalgisk sändning från tidigt 90-tal, komplett med Arne Weise som värd. Trots den pixlade kvaliteten i 4:3-format satt barnen lika fängslade som vi vuxna en gång hade gjort. Efter Kalle var det dags för julklappsleken, och det var spännande att se alla kreativa inslagningar. Några paket var prydligt inlindade i julpapper, medan andra var lite mer improviserade, men det gjorde bara stunden ännu roligare. Spelet bjöd på många skratt och värmde våra hjärtan.

När mörkret lade sig över Goa var det dags för kvällens höjdpunkt: hotellets stora julfest. Hotellet hade verkligen ansträngt sig för att skapa en magisk stämning, med ljusslingor, ett photobås och en överdådig buffé som lockade med allt från grillstationer till internationella och indiska delikatesser. Maten serverades i tre rätter, och även om vi alla blev mätta redan efter förrätterna fortsatte vi tappert genom huvudrätterna och efterrätterna. Efter maten fylldes dansgolvet, och vi dansade tillsammans med de andra gästerna till livemusik fram till kl. 23, då festen officiellt avslutades. Vi förstod att anledningen till det tidiga avslutet var att många skulle vidare till midnattsmässan i byns kyrka.

Emmie och Linnea bestämde sig för att promenera till mässan, medan vi andra gick tillbaka till villan för att natta barnen och ta det lugnt. Men när Louise påpekade att detta var en chans att uppleva något unikt som vi kanske aldrig skulle få se igen, ändrade vi oss snabbt. Vi promenerade ikapp systrarna och nådde kyrkan tillsammans.

Synen som mötte oss var svår att beskriva. Kyrkan var fullsatt, och på torget utanför hade tusentals plaststolar ställts upp, alla upptagna av människor som följde mässan via storbilds-TV och högtalarsystem. Alla var uppklädda i sina finaste kläder – kvinnorna i glittrande långklänningar, männen i välpressade kostymer, och även barnen såg ut som små prinsar och prinsessor. Stämningen var högtidlig men också fylld av fest. Intill kyrkan hade ett festivalområde byggts upp med en stor scen, dansgolv och fint dukade bord. Livemusik och dans väntade för de som stannade kvar efter mässan.

Vi stannade en stund och betraktade skådespelet från avstånd, med en känsla av både beundran och en viss överväldigande känsla. Trots den unika upplevelsen kände vi oss till slut för trötta och lite för underklädda för att delta i festligheterna inne på området. När klockan närmade sig 01 bestämde vi oss för att promenera tillbaka till Jasminn och kröp nöjda ner i våra sängar, tacksamma för en oförglömlig julafton i Goa.

---------------------------------------------------------------------------------------

Juldagen bjöd, föga förvånande, på mer strandhäng – en aktivitet som ingen av oss verkade tröttna på. Vi styrde kosan mot Benaulim Beach, en plats som jag och Louise hade fastnat för under vår tidigare egendag. Det kändes som ett perfekt val för att avsluta vår tid i Goa med lite lugn och ro. Barnen älskade att leka i sanden, och vi vuxna njöt av att få slappna av på samma beach shack där vi tidigare hade haft en fantastisk upplevelse.

Samtidigt tog sig resten av familjen ner till Colva Beach, där Linnéa passade på att förverkliga ett länge planerat minne. Hon besökte en tatueringsstudio och tatuerade in en minnessymbol för sin utbytestermin på Montclair University i New Jersey 2023, det fick bli skolans röda falk som förevigades på foten. Det var ett fint sätt att bevara ett speciellt kapitel i hennes liv.

När kvällen kom, och solen sakta gick ner över Goa, samlades vi alla för vår sista gemensamma middag. Vi valde en mysig restaurang i närheten för att reflektera över våra tre veckor tillsammans. Det blev en kväll fylld av både skratt och allvar när vi delade våra intryck och tankar om resan. Diskussionerna rörde sig mellan högt och lågt, från de bästa stunderna till de utmaningar vi mött, och det var fascinerande att höra hur vi alla hade upplevt samma resa men med våra egna unika perspektiv.

Det var en givande stund som knöt ihop säcken för vår tid i Goa. Nu lämnar jag med varm hand över till Louise, som får äran att summera våra intryck och lista våra "high- och lowlights" i det sista blogginlägget för denna resa. ✨Read more