Murphy's law

Under natten påmindes vi om att vi var långt ifrån bekvämligheterna hemma i Sverige. Vi vaknade vid 3 tiden på natten av att ACn lagt av och upptäckte snabbt att strömmen var helt bort från vår bungalow. Ingen el till lampor, fläktar eller annat. Det vara bara att försöka sova vidare och hoppas det kom igång snabbt igen.

På morgonen fortsatt utan el började vi efterforska om det var lokalt i vårt hus eller om hela anläggningen var drabbad. Vi fick snabbt svaret att det var betydligt mer omfattande än så. HELA ön Bohol var utan ström. Oj, det här var ju oväntat och väcker snabbt konsekvenser som man inte riktigt funderar över hemma eller när allt fungerar som det brukar där man har ständig tillgång till elektricitet. Internet är borta, telefonernas batteri börjar ta slut och hur ska vi få mat när köken inte har tillgång till el.

Det visar sig att det ovädret vi pratat om i inläggen tidigare fortsatt busa och är en tropisk cyklon som uppstått i havet och dragit in över flera öar på filipinerna. När vi börjar gräva i förutsättningarna och vad som faktiskt hänt så får vi reda på att det är en huvudledning till Bohol som har gått ner pga. Stormen som kommer från en intilliggande större ö som strömsätter hela Bohol. Vad sårbart tänker vi ju genast. Men då är det väl uppe på någon timme? Självklart tänker vi det då kostnaderna från energibolagen hemma hade varit förödande för varje timme som det ligger nere med straffavgifter till konsumenterna. Men nej, inte här på Filippinerna inte. Prognosen vi får är att det ska ta 7 dagar att fixa huvudledningen. OMG! En vecka utan ström? I vår förvåning försöker lokalbefolkningen "trösta oss" med att efter den tropiska stormen som drog in i december (Rai) så låg elektriciteten nere i 3 månader. Den kom alltså nyligen tillbaka innan vi anlände. Men nu borta igen.

Men som ni kan tänka att om man är så pass van att inte kunna förlita sig på strömförsörjningen så behöver man ta till andra temporära lösningar. Det gör att i stort sett alla hotell och affärsverksamheter har dieselaggregat som de kan dra igång.

Efter det något förödande välkomnandet på Casa Amihan i Anda sitter vi och äter frukost då hotellköket lyckligtvis med omständigheterna drivs mycket på gas. Då kommer en tysk herre fram till oss för att prata, en av de få som var på restaurangen även kvällen innan när vi anlände. Det visare sig att tysken äger resortet. Det är endast deras familj som har en reunion och vårt resesällskap på hela anläggningen. Han förklarar att han, hans fru och svåger byggt och driver resortet och samtliga är där nu av en tillfällighet för första gången sedan pandemin de kunnat resa hit hela familjen från Tyskland. Han beklagar ovädret och avsaknaden av elektricitet. Vi får ännu en gång bekräftat att det är extremt ovanligt med denna typen av väder under deras sommarmånader mars/april. Vanligheten är klarblå himmel med spegelblankt turkost hav med flera kilometers sikt. Fantastiskt vänliga försöker de med kreativa lösningar ge oss så bra upplevelse som möjligt med rådande omständigheter. I den positiva vågskålen så har nattens väder övergått till solsken om än lite blåsigt vilket gjorde att vi kunde njuta av en härlig dag vid stranden och poolen.

Mot eftermiddagen och kvällen började Junies hosta bli värre, febern var borta men tankarna gick snabbt till lunginflammationen hon hade några veckor innan vi reste. Vi enades om att det var viktigt att kolla upp om det är en bakteriell eller virusinfektion hon åkt på för att eventuellt sätta in antibiotika om det skulle visa sig vara en bakterie. Oron för Junie i kombination av ingen air-condition var allt annat än rolig. Dieselaggregatet som de hade på anläggningen var inte dimensionerat för att orka driva AC trotts att det lät som en jetmotor.

När vi kollat runt och insett att de andra lyxiga hotellen i närheten inte heller kunde tillgodose AC hela natten började det kännas illa till mods, speciellt då Louise som höggravid redan har svårt att sova som det är och utan AC är det i stort sett omöjligt. Vi andra klarar ju oss. Vid middagen på kvällen kommer vår vänlige tyske ägare och pratar med oss igen. De har gjort så att de kan få igång AC i ett av alla rummen på anläggningen och vill erbjuda oss det rummet för Louise och Junie. Vi får dessutom erbjudandet att checka-ut tidigare med återbetalning pga. omständigheterna.

Vi blir otroligt tacksamma för de fina gesterna och eftersom vi bestämt vi skulle bege oss till ett större sjukhus i Tagbilaran City som ligger 2h från Anda så tackar vi ja till erbjudandet för att ge oss av 2 dagar tidigare än planerat för att få möjlighet att kolla upp Junie hos läkare.

Efter en natt med fortsatt lite sömn för två sjuka och hostiga tjejer packade vi ihop för tidigare avresa. Vi fick tips om både sjukhus och namn på en barnläkare vid namn Amelia Valdez som ägarfamiljen tipsade om vid Tagbilaran City. Vet inte om ni känner till uttrycket Murphys Law - "allt som kan gå fel, går fel". Med en tropisk cyklon som dragit in med oväder och strömavbrott, sjuk dotter som hostar och inte har någon energi, sömnbrist, vad kan då mer gå fel?
När vi ska packa in i bagaget på bilen ser vi att det är punktering på ena bakdäcket på bilen. Så i regnet är det bara att börja leta fram reservhjulet och hålla tummarna att det finns ett sådant och att det dessutom är helt.

Lite medgång får vi väl ändå medge att däcket var helt och de vänliga och hjälpsamma ägarna av Casa Amihan hjälpte oss att byta däcket på ett kick, lite som en F1 byte skämtade vi om. Så lite leriga men ändå med gott humör gav vi oss vidare på roadtrip mot nästa stopp. Tagbilaran City och vidare mot ön Panglao.

När vi bestämde oss för att uppsöka vård för Junie för att konstatera om hon behöver antibiotika för att bli frisk eller om det i värsta fall skulle vara lunginflammation igen var jag mycket rädd att det skulle ta evigheters evighet att få hjälp. Ni vet hur det fungerar i Sverige. Timmar i väntan på akutmottagningar för att sedan få vänta på att få vänta. Det var vad jag hade i förväntan, och kanske betydligt värre då Sverige ska vara ett I-land i motsats till U-landet Filippinerna. Men ack så fel jag fick, och vilken intressant struktur de har på sjukvården här. Vi ringde för att försöka boka tid vilket var omöjligt, de svarade att vi bara skulle komma. Framme vid ett ultramodernt sjukhuskomplex blev vi direkt skickade till 3:e våningen till barnavdelningen. Smått förvirrade åkte vi upp då vi inte har någon aning om hur eller var vi ska anmäla oss för att få rätt hjälp. Hemma är det väldigt komplext och byråkratiskt med personuppgifter och steg som ska genomgås. Uppe på avdelningen ser vi massa små rum där det står ett doktorsnamn på dörren och varje rum är inrett enligt personliga preferenser. Vi inser snart att det är massa små läkarverksamheter och varje rum sitter en receptionist till den specifika doktorn. Väldigt annorlunda mot hur det ser ut hemma. Mer i liknelse hur man hyr en stol på en frisörsalong hur upplägget är där de gemensamma funktionerna finns på sjukhuset men läkarna har egna mottagningar i huset. Vi har ju inge aning om till vilket rum vi ska gå, man vill ju ha en duktig och seriös doktor. Vi hade bara ett namn och det var ju Amelia Valdez som var barnläkare till resortägarnas barn. Vi gick in i slumpmässigt rum och visar namnet för sittande receptionist. Hon ställer sig upp och piper direkt iväg med oss som en svans i följe ner i korridoren och går in i rummet där Amelia har sin mottagning. Receptionisterna byter några ord på filippinska och sedan får ange namn och vad vi söker vård för. Några minuter senare blir Junie undersökt och läkaren verkar känna till de som vi hänvisar tipsat om henne och förstår att vi åkt ett par timmar i bil för att komma dit. På mindre än 30min har vi fått hjälp och fått mediciner utskrivna och upphämtade. Här har Sverige en hel del att lära i effektivitet. Vi är helt klart U-landet när det kommer till sjukvård i jämförelse. Skönt att vi kollade upp och fick antibiotika då det tydde på att både Junie och Louise fått bronkit.

Efter lunch på en vegetarisk restaurang gav vi oss vidare till ön Panglao som sitter ihop med den större ön Bohol med 2 broar. Vi lyckades efter lite om och men checka-in 2 dagar tidigare på vårt boende Sea pearl of Alona vid Alona beach. Det var fullbokat officiellt men de hade en villa som skulle renoveras som vi kunde bo i de två första dagarna. Det absolut bästa med detta boendet var poolen som låg precis två steg utanför altandörren och gjorde hela upplevelsen extra wow och enkelt att njuta av ett svalkande dopp. Första hela dagen på Panglao blev av det lugnare slaget. Framförallt för att tjejerna skulle få chans att kurera sig. Redan efter första dagen på antibiotika ser vi stor skillnad i Junies energinivå, hon börjar äta och vara sig själv igen. Farmor och farfar inspekterade stranden Alona beach medans vi hängde och vilade vid poolen. Det mest spektakulära för dagen var när vi gick till en minilivs och vi efter en stund inne i den sköna luftkonditionerade butiken upptäcker att det är väldigt lugnt och lite inkommande kunder. Visar sig att Junie fått syn på låsanordningen på dörren och låst ute alla kunder. De fick köa en kort stund ute i värmen innan vi upptäckte och släppte in dem. Men de var lika glada för det efter Junies lilla bus.Read more