Kildare

Att checka ut från båten tog tiiiid. Aldrig hade vi väl trott att Irland var ett så ineffektivt land. Det enda som gick fort var Face-to-Face’ immigration control på båten. För oss som är EU-medborgare tittade de bara så att bilden i passet överensstämde med oss. För de som inte bodde inom EU tog det längre tid. Fotot kontrollerades, de bläddrade genom passet och avslutade med en rejäl stämpel.

Sedan tog det nästan två timmar innan vi fick stiga av båten. Väskorna hittade vi sedan lätt i det temporära tält de vistades i.

Sedan - ny väntan igen. Massor av bussar men ingen till oss. Trots att vår buss tillhörde bolaget Streamline så motsvarade den inte namnet.

När den väl kom så gick det fort att lasta in oss.

Första anhalt var ett slott där fick åse en fårskock som föstes runt av en Border Collie.
Imponerande att se i verkliga livet, vi har bara sett det på TV tidigare.

Fårfarmaren berättade om hur man tränar en fårhund och att långt ifrån alla valpar passar att arbeta som en sådan. Hundarna styrs via olika visslingar som får dem att göra vad fårfarmaren vill. Vår fårfarmare har två fårhundar och använder olika uppsättningar av visslingar så att det inte blir oklara kommandon och kaos. Fårhundar effektiviserar arbetet på en fårfarm då en hund gör arbete motsvarande flera personer. Men - det är färre ungdomar som kan tänka sig att bli fårfarmare och det resulterar i färre fårfarmar och färre får på matborden.

Sedan en rundtur på slottet som hade målningar och prylar överallt.

In i bussen och sedan var det dags för lunch. En rejäl lunch där jag bara orkade äta hälften.

Mätta och belåtna satte vi oss i bussen igen för en väldigt kort sträcka till nästa stopp som var ett whiskeydestillerier. En entusiastisk guide ledde oss runt och avslutades med whiskeyprovning. Jag tycker inte om whiskey så det var bara ett fåtal små klunkar som jag svalde.
Observera den irländska stavningen av Whiskey!

Tillbaka till bussen för färd till Dublin Airport.

Flygplatser är aldrig roliga och här var det som att hela vår grupp diskriminerades av personalen. Några blev, efter en palaver med en flygplatsanställd, hotade att inte få följa med. Vi stod i en kö som vi tyckte var bra när det kom en personal och ville att vi skulle runda slutet på avspärrningsbandet för att sedan komma till den plats där vi stod. När vi nekade så ryckte personalen på axlarna och lät oss stå vårt kast.

H är nu också förkyld men vi är glada att det inte bröt ut förrän sista dagen.

Flyget var lite försenat men eftersom det var medvind kom vi nästan fram i tid. Taxi hem och det var långt ifrån ’Årets taxichaufför’ som körde oss hem. Visste inte var Vintertullstorget ligger, men det är inte så konstigt, men noll koll även efter att H hade förklarat att det var södra änden av ’Katarina Ban’ ramlade poletten ner. Först efter att Ringvägen också nämndes så kom vi iväg. Vi tillfrågades om vilken väg vi skulle köra men där hade vi ingen synpunkt. Vi föreslog honom att använda GPS’en och vi fick hjälpa honom att skriva in Vintertullstorget på den. När vi kom fram fick vi frågan om vi kunde ta ut våra väskor själv vilket vi dumt nog gjorde.

Hemma igen, blommorna har överlevt och ingen otrevlig post att ta hand om. Snabbt i säng och uppackandet får vara till morgondagen.Weiterlesen