Sydafrika - 5v med 5mån bebis

November - December 2019
November 2019 Read more
  • 13footprints
  • 2countries
  • 34days
  • 112photos
  • 1videos
  • 10.1kkilometers
  • 9.9kkilometers
  • Day 24

    Spontansafari vid sydligaste udden

    December 5, 2019 in South Africa ⋅ ☀️ 22 °C

    Vissa dagar är mer speciella än andra - idag skulle visa sig vara just en sådan dag. När klockan närmade sig 14.00 hade vi redan hunnit med en löprunda, ett gympass, poolhäng, mys med Junie och lunch i vår lilla lägenhet. Nöjda över hur dagen hade börjat hoppade vi in i bilen och körde i närmare två timmar söderut, till Cape of Good Hope - på svenska Godahoppsudden. Tycker det låter festligare med Grodahoppsudden dock som jag trodde var dess riktiga namn fram tills idag. Udden är känd för sin vackra natur med stränder, klippor och slätter - hem för både rik fauna och flora. Lite chockade över inträdesavgiften på 320 rand/person passerade vi bommarna. Vanligtvis ligger inträdet till en nationalpark på ca 70 rand/person för internationella besökare. Spända av förväntan körde vi mot Cape Point som är felaktigt känd för att vara den sydligaste punkten i Afrika (den sydligaste spetsen ligger några mil iväg).

    "Aha så det är här alla turister hänger" tänkte vi när vi såg alla människor som samlats vid den lilla hissen. The Flying Dutchman heter den hiss som går längs bergskullen upp till den gamla fyren som står på den "sydligaste punkten". Hade det inte varit för att jag läst om den otroliga utsikt som bergskullen skulle erbjuda hade jag aldrig ställt mig i kön. Turistfälla var ordet som malde i huvudet när vi betalade för biljetter. I det lilla trånga och varma utrymmet fångade Junie några spanska damers uppmärksamhet. Som de pratade och gullade med henne. Personligen kan jag inte riktigt förstå denna kärlek till främmande barn. Cape Point erbjöd verkligen en vacker utsikt över stränder, berg och kristallblått hav så långt ögat kunde nå. Dock hade platsen varit mer bedårande om man inte trängts med alla dessa människor. Efter lite amning på en bänk i skuggan tog vi hissen ner igen.

    Den gamla fyren blev under 1900-talets början utbytt efter orsakat ett flertal olyckor. Placeringen och höjden fick fyrens skarpa ljus att omslutas av dimridåer och därav titt som tätt orsaka förvirring hos dåtidens sjömän. Ett flertal skeppsvrak går att skåda runt udden och det var just till ett sådant vi begav oss mot. Under vår resa har vi sett ett flertal skyltar som varnar för babianer men trots mycket skådande har vi aldrig sett några. Längs vägen till Olifantsbos strand fick vi syn på en hel familj som gick längs vägkanten. Vi var snabbt uppe med kameran och tog glatt ett flertal bilder på våra släktingar. Vi svängde av på en mindre väg och vipps var alla turistbilar borta. Vår lycka slutade inte med babianerna utan vi fick syn på strutsar, zebror och antiloper - vi var på safari! Det är något speciellt med att se dessa vackra djur i sina naturliga miljöer. Jag önskar att alla djur får känna solen på ryggen, de svala vindspustarna och gräset under fötterna.

    För att inte missa deadline för utpassering och spendera natten i nationalparken gick vi fortast möjligt med sand i skorna över sanddynerna. Solen stekte och vinden var varm denna härliga dag. Vraket var inte superspännande att titta på då endast några stora metalldelar fanns kvar. Med gott mått passerade vi bommarna och körde hemåt med en trött Junie sussandes sött.

    Kommande dag blev lugnare i tempot och förmiddagen spenderades i och vid poolen. Vi besökte den långa gatan Long street på eftermiddagen och roades oss med att titta i butiker och strosa runt i lugnt tempo. Vid tog en juice och en kaffe med uppsikt över marknaden och servitrisen visade sig vara mycket barnkär. Hon pratade med Junie och tog sedan hennes färgsprakande leksak för att leka med henne. Dock så var leken mer retsam och passade nog ett större barn bättre. Hon höll fram leksaken och när Junie sträckte armarna mot den drog hon bort den. Uffe och jag tittade på varandra, hur gör man i en sådan situation? När hon inte slutade markerade Uffe genom att ge Junie en ny leksak. Hon fattade vinken. Som nyblivna föräldrar ställs man inför flera kluriga situationer, vad tycker vi är okej och inte okej. Vi bestämde oss innan resan att ingen annan får hålla henne på grund av smittorisken (hon har inte hunnit få alla vaccinationer än). Vi har varit fasta på den punkten trots att många sträckt fram sina armar och frågat om de får hålla henne.

    Klockan närmade sig middag och vi blev veliga, skulle vi åka hem eller skulle vi hitta en restaurang. Vi bestämde oss för det sista alternativet. Restaurangerna var nedsläckta på grund av ett planerat strömavbrott. Endast vissa serverade mat vilket gjorde vårt val lite enklare. Nu var det bara att få Junie att somna så vi kunde njuta av maten på den populära italienska restaurangen vi valt. Vagnen rullade fram och tillbaka, fram och tillbaka i något som kändes som en oändlig tid. För att inte missa det enda lediga bordet beställde vi på stående fot och Uffe tog plats vid bordet. Jag kämpade på med amning och vagnkörning utanför restaurangen. Junie var ledsen och hungrig då hon saknade ersättningen hon brukade få på kvällen. Vi hade inte planerat att stanna så länge som vi gjort och hade därför ingen ersättning med oss. Vi bytte plats vid bordet och det blev Uffes tur. Maten kom in och Uffe syntes inte till. Jag åt upp snabbt, lite orolig vart de tagit vägen. Efter en lång stund rullade Uffe och en nöjd Junie in. Uffe hade räddat situationen genom att köpa en klämmis till henne. Dagens läxa - åk inte iväg utan ersättning.

    Så bra som jag sovit under resan har jag inte sovit på sex månader. Innan vi reste vaknade Junie tre gånger per natt och uppvaken kunde vara upp till 1.5h. Nu vaknar hon oftast bara en gång och Uffe sköter matningen. Denna natten var precis lika bra som föregående och vi vaknade alla tre utvilade kl 07. Idag skulle vi åka tillbaka till Old Biscuit Mill och lördagens matmarknad. Området var fullproppat med besökare och försäljare som sålde allt från grönsaker till träskulpturer. Jag hittade en present till julklappsspelet och ett halsband. Uffe stackaren såg mest förvirrad ut och visste inte var han skulle börja. Stämningen var på topp med liveband och glada människor. Det var inte lätt att bestämma sig vilken maträtt vi skulle välja av all världens mat som erbjöds. Det blev quesadillas och vatten att dricka. Uffe tittade längtansfullt mot ölstånden medan han drack sitt vatten. Vi körde vidare och hamnade på V&A Waterfront. Vi spenderade några timmar i och runt köpcentrat innan vi åkte hem. Kvällen avslutades med ett bad i badkaret vilket uppskattades mycket av en plaskade liten dam.
    Read more

  • Day 30

    Totalt mörker och valskådning

    December 11, 2019 in South Africa ⋅ ☀️ 28 °C

    Då var det dagen för att bege oss ut från Kapstadens mest centrala puls vid Sea Point mot de sydöstra delarna i Kapprovinsen, Somerset West. För er som känner till Kapstaden men inte hört om Somerset West så ligger orten mellan det berömda vindistriktet Stellenbosch och badparadiset Strand. Här i denna förort cirka 45 minuter med bil utanför Kapstaden ska vi spendera den sista veckan på vår resa.

    Det blir inte som våra tidigare långresor med backpacking från ställe till ställe, men tillräckligt med rundresa för vår nyblivna tremanna trupp. Det är med mixade känslor när man ska packa ihop alla tillhörighet som vi lyckats sprida i lägenheten på ett maximerat sätt. Ena halvan säger kul med nytt boende. Blir som en "ny" semester och vistelsen upplevs som längre när det blir miljöombyte. Andra hjärnhalvan, den logiska ser de fysiska och logistiska utmaningen det innebär. Att pussla in alla våra ägodelar och oss själva i vår Nissa Micra. Som omnämnts tidigare så är mängden tillhörigheter inte proportionerlig mot att vara endast en liten bebis till. Tvärt om, Junie är den som titulerar sig ägare till störst och flest skrymmande ting.

    Men med gott teamwork så gick även denna utmaning smidigt nog. Louise underhöll Junie och jag svor åt fysikens lagar blöt av svett i sommarvärmen. Eftersom det vanligtvis är några timmar dötid mellan utcheckningen och incheckning så beslutade vi oss för att slå ihjäl dessa på köpcentret Cavandish Square. När vi gått runt ett kort tag så släcks hela köpcentrat ner. Allt blir becksvart och alla rulltrappor stannar omgående. Några sekunder går förbi och sedan tänds generatorbelysning upp på utvalda lampor för att det ska gå att se något alls. De flesta butiker börjar rutinartat blocka ihop och stänga sina butiker då alla kassamaskiner osv. är helt utan ström. Vi har nämnt dessa planerade elavbrott i tidigare inlägg men jag känner att vi måste ägna lite tid åt att beskriva den absurditet det innebär att elbolaget gör såhär.

    Det är alltså denna debatt som går varm på de lokala radio och TV stationerna. Det som kallas för load shedding eller rolling blackout. Översatt är det lastutjämning av elnätet då de inte har tillräckligt för att försörja hela landet. Det galna är hur det görs och hur människor och affärsverksamheter blir så hårt drabbade. Det rör sig totalt om 6h om dagen som de har dessa planerade strömavbrott, 3 x 2h. Vi som turister begrep ju ingenting fösta gången vi upplevde det. För oss blev det ett sporadiskt strömavbrott och alla trafikljus bara slocknade vilket innebar ett mindre kaos i trafiken. Andra effekter som gör oss helt handikappade är Wi-fi som dör, AC, TV, vattenkokare, spis som lägger av, ja ni ni förstår grejen. Men man reflekterar inte riktigt hur mycket det påverkar en förens man sitter där utan internet i en kokhet lägenhet utan luftkonditionering och inte kan värma ersättning till en hungrig bebis.

    Det vi förstått nu ju längre vi varit här och ju fler strömavbrott vi upplevt är att de är planerade 2h fönster som publiceras på en hemsida när de ska inträffa för de olika regionerna. Tänk er bara hur det påverkar alla småföretagare här i Sydafrika. Majoriteten av alla verksamheter kräver ju stabil elektricitet och kan ju inte bedrivas annars. Kylar som slutar och matvaror som blir förstörda för multumbelopp är bara ett exempel. Tydligen går det inte lita på de annonserade tiderna för load sheddingen. Ibland skjuter de på schemat vilket gör att det inte går att planera sin verksamhet kring problemet heller.

    Rösterna vi hör från de vi prata med är att de är förtvivlade och känner sig maktlösa i att de inte kan påverka. De menar på att elbolaget som bedriver dessa black-outs har monopol och sitter i sitsen pga. Kortsiktighet i att inte planerat för framtiden utan pengarna gott åt mutor och direktörslöner. En sidonotis är att vi löper risk att hamna i liknande situation i Sverige om kärnkraften stängs ner enligt rådande regerings planer. Då 40% av Sveriges elkonsumtion fortfarande kommer från kärnkraften och tillräckligt med stabila ersättare inte finns uppstår risken till behov av lastutjämning även i Sverige enligt somliga experter. Vi får väl se hur det blir men det känns ju definitivt som ett steg bakåt i utvecklingen speciellt nu när man upplevt det i första hand.

    Tillbaka till köpcentret Cavandish Square så går vi nu runt i mörker och försöker fördriva tiden och hitta de få öppna butikerna som kör kassa noteringar med papper och penna. Vi kommer till food courten där ägaren till glasståndet fått fnatt. Han klingar i en ringklocka och skriker "Ice cream, ice cream" konstant. Han går en Louise med lågt blodsocker ordentligt på nerverna. Så pass att vi blir tvingade att lämna området.


    Framme vid vårt Guesthouse De Moelen i Somerset West glider vi in på rummet med vårt bagage för att sedan snabbt glida vidare till den tropiska poolen på anläggningen. Här kunde vi njuta omlott i den uppbyggda oasen med exotiska växter. En som busade med Junie i skuggan och den andra plaskade i vattnet. Detta fortlöpte till sen eftermiddag då jag bokat en konsultationstid med tatueraren David. Efter ett lyckat möte bad vi om rekommendation för kvällen middag. Det blev Bossa, ett trevligt hak med god mat för både familj och ölförtjusta kompigäng.

    Tisdagen till ära beslöt vi oss för ytterligare en roadtrip. Denna gången till Hermanus för att hoppfullt få möjligheten att skåda valar. Dagen bestod av mycket skojiga varianter om vart vi skulle. Härm anus. Where are we going? Her (m) anus. Denna trip på en och en halv timme enkel resa var väl värd den otroligt vackra klippkusten vi fick åtnjuta. Några valar fick vi inte syn på från vår landspaning. Dessa brukar annars gå att beskåda även från land under sommarmånaderna oktober- december då de uppskattar att "nuppa" i Hermanus bukten. Helt utan vattendjursbeskådan blev vi inte. Vi såg flertalet sälar hoppa och leka i vågorna vilket var en fröjd att få se och uppleva på nära håll.

    Sista dag att omnämna i detta inlägg är förevigande Junie´s hand och fotavtryck på mitt bröst. En plan jag haft sedan länge och planering påbörjades dagen då hon föddes. Efter två konsultationer med tatueraren David och diverse utkast och förändringar via WhatsApp under veckorna vi varit här hade vi nu en färdig design som skulle tatueras in på mitt vänstra bröst, närmast hjärtat.

    Det blev en komplett heldag på studion. Var på plats klockan 10 och lämnade inte förens kl 18. Började med lite justeringar för att få med alla små detaljer och få till rätt storlek. Men totalt blev det åtminstone 6h under nålen. De sista två genomfördes under strömavbrott i mörker. David hade som tur var förberett med batteripack och batteridriven tandläkarbelysning för att kunna slutföra gaddningen. Han berättade om hur en av hans maskiner gått sönder av strömspik när elen slagits på efter ett avbrott. Han uttryckte tydligt sin besvikelse över dessa "fu#%!ng load sheddings".

    Öm och nöjd med kärleksförklaringen till min dotter på bröstet avslutades kvällen på bästa sätt Louise och Junie som haft en skön dag vid poolen med Uber Eats leverans när hungern kröp på.
    Read more

  • Day 34

    Besök hos en 200kilos diva

    December 15, 2019 in South Africa ⋅ ☀️ 26 °C

    Schwoss sa det och ytterligare tre händelserika dagar hade passerat och det var dags att flytta till sista boendet för denna resan. Efter mycket letande efter skyddsförpackningen till barnsängen hittade Uffe den på det "smarta" stället han lagt den på - nu kunde vi åka vidare. Vi hade en del tid att döda innan incheckning och då passade vi på att bocka av den unika frukostrestaurangen Pyjamas and Jam. Bredvid en metallskrot på en gata med flera bilverkstäder låg restaurangen lite undangömd. Inredningen var industriell med antika och unika föremål som prydde tak, bord som golv. De var upphittade på skroten bredvid och blev man förtjust i föremålen var de till salu för en ansenlig peng. Uffe beställde in en söt croissant med banan och bacon ackompanjerat med ett glas juice. Jag valde en svart kopp kaffe, en smoothiebowl och en croissant som allt smakade förträffligt gott.

    Vädret utanför var allt annat än likt Sveriges vinterblåst. Det var riktigt hett och som de svenskar vi är började vi klaga på den höga temperaturen och medförande ryggsvett. Fortfarande några timmar kvar till incheckning började vi fundera på var det skulle vara skönast att vara. Hade det bara varit Uffe och jag hade vi åkt till stranden och svalkat oss i det kyliga vattnet. Strandhäng med en liten bebis är inte supersmidigt och vi valde bort det alternativet. Vi kom fram till att ett shoppingcenter borde vara ett bra alternativ så länge det var ström och ACn fungerade. Det visade sig dessvärre att ACn var antingen sönder eller avstängd för fungera gjorde den inte. Lilla Junie somnade gott i värmen på mitt bröst när vi planlöst gick ut och in i butiker. Klockan närmade sig incheckning och jag köpte mig mig en vegansk sallad. Uffe var fortfarande mätt i magen efter frukosten och valde att vänta.

    Vårt boende skulle visa sig vara ett litet rum med två ont-i ryggen-sängar hos en hundälskande äldre dam (vi räknade till minst sex). Som förklaring till varför vi valt att bo hemma hos någon i ett jättelitet rum är att vi förväxlat datumen för flygresorna. Vi var fast övertygade om att vi skulle flyga till Kapstaden den 15/11 och hem den 12/12. Detta misstaget upptäckte vi tursamt nog några veckor innan avresa. Vi förlängde boendet i Rondenbosch och totalsumman ökade. För att minska utgifterna valde vi därför ett enkelt och billigt boende (160kr/natt) de tre sista nätterna - hur dåligt kunde det vara? Rummet var minimalt och endast utrustat med en liten fläkt som gjorde föga inverkan på värmen (nu kom svensken fram igen). Vi hade ett eget badrum vilket var positivt. Den äldre damen var riktigt trevlig och ju mer vi pratade med henne förstod vi hennes situation. Anledningen till varför hon hyr ut ett av sina två sovrum i det lilla huset till främmande människor är sorglig men fin. Hennes man har alzheimers och för att ha råd med det bästa boendet för honom delar hon tak med nya bekantskaper. Vilken modig och hjärtlig kvinna. Hon var glad att ha en bebis hos sig i juletider och vi förstod att hon syftade på Jesusbarnet när vi hittade den lilla tidskiften "Faith for everyday living" på toaletten.

    Natten var lång med lite sömn för min del. Det var inte Junie som höll mig vaken utan fjädrarna i sängen som kändes hur jag än låg samt den tryckande värmen. Som mamma har jag blivit van vid lite sömn (3-4h sömn/natt de första tre månaderna) och vet att räddaren i nöden heter kaffe. Så efter den nödvändiga morgonkoppen var jag lika pigg som resten av familjen. Idag skulle vi träffa en riktig kändis, en konstnär vars verk hänger på gallerier runt om i världen och som har ett samarbete med klockföretaget Swatch. Vem kan han/hon vara tänker ni säkert. Hon är rosa i hyn, väger 200 kg och är en mästare på modern konst - låt mig presentera Pigcasso! Som liten kulting räddades hon från ett kort instängt liv i väntan på slakt av djurrättsorganisationen SPCA. Året var 2016 och Farm Sanctuary hade just öppnat. De tog över vårdnaden och gav den lilla grisen möjlighet till ett långt liv utan mänskligt utnyttjande. För att underhålla Pigcasso och hennes väninna gav ägarinnan för djurfristaden dem pinnar att leka med. Pigcasso var väldigt förtjust och lekte glatt. En dag provade ägarinnan att byta ut pinnen mot en målarpensel, satte fram målarburkar och en duk - Pigcasso gjorde sitt första verk och resten är historia. Med målningar som säljs för över 200 000 kr har hon både gjort fristaden berömd och hjälpt många djur från ägg-kött-och mjölkindustrin. På sociala medier har jag sett klipp om Pigcasso men visste inte att hon bodde i Sydafrika. En rekommendation i en tidning fick oss att planera in ett besök. Djur betyder mycket för mig och jag vill lära min dotter omtanke och vänskap.

    Vi kom till djurfristaden och träffade både anställda och djuren. Det var en riktigt kul eftermiddag och Junie fick träffa kor, höns, grisar, åsnor och getter. Nästa stopp för dagen i Franshoek var en bärodling med tillhörande café. Lunchen intogs och till efterrätt njöt vi av caféets hemmagjorda vaniljglass och nyplockade bär. Detta var vår sista heldag på resan och vi ville maxa dagen. Vi körde till Strand och promenerade längs strandpromenaden och pratade om vilken fantastisk resa vi varit med om och julen som väntar när vi kommer hem.

    Jag vaknade upp med lite mindre ryggont då Uffe som tyckte att jag varit gnällig hade bytt säng med mig. "Okej, du hade rätt, denna sängen var värst". Nu var det Uffes tur att ta sig för ryggen. Hyffsat tidigt på förmiddagen gick vi till hantverksmarknaden som hölls på andra sidan stan. Vi stannade till hos tatueraren och Uffe fick hjälp med att sätta fast skyddsplatsen som ramlat av. Vi hade hoppats att hitta lite presenter till nära och kära men marknaden visade sig vara en stor besvikelse. Plötsligt inser vi hur illa vi ligger till tidsmässigt. Klockan 13.00 skulle babysakerna vi hyrt vara tillbakalämnade och sedan skulle hyrbilen också återlämnas. Hade detta varit i Somerset West där vi bor hade vi inte haft någon brådska. Uffe skulle dock behöva köra till Kapstaden vilket var en resa på minst 40 minuter utan trafik. Vi hade knappt ätit frukost och klockan närmade sig lunch. Vi skyndade oss genom staden och stannade vid en pizzeria för att köpa med oss något att äta. Halvspringandes hem konstaterade jag att vi redan var uppe i 10 000 steg. Uffe kastade sig in i bilen och körde iväg mot Kapstaden. Jag och Junie satte oss ner för att prata lite med damen och sen tog vi en mysig sovstund tillsammans.

    Som tur var gick återlämningen av UV-tält, bilbarnstol, resesäng och bil bra. Som vi tidigare skrivit om blev hyrbilen påkörd på en parkering och vi hade varit oroliga att vi skulle behöva betala för skadorna trots kontaktuppgifterna till den dåliga bilföraren. Uffe fick veta att ärendet ligger hos bilföretagets försäkringsbolag. Än är det oklart om vi kommer få betala men han slapp åtminstone betala något på plats.Vi packade och letade igenom det lilla rummet. Intressant hur många små vrår som saker letar sig in till. Vi drog ut allt möjligt från under sängen och bakom gardinerna. Junie hade vuxit ur en del kläder på resan och vi ville ge dem till bättre behövande. Jag hade kontaktat ett härbärge i närheten och de tog gärna emot kläderna. Vi fyllde några påsar och tryckte in dem under vagnen. Vi kom att prata lite med damen och det visade sig att hon var engagerad i två organisationer som hjälper föräldralösa barn och barn som blivit sexuellt utnyttjande. Sorgligt nog är det många barn som överges, både som nyfödda och när de blivit lite äldre. Hon berättade om lådan mitt emot KFC som man kunde lämna oönskade bebisar i. Bättre att de lämnades där istället för på soptippar och andra ställen. Hon visade oss nallarna och kläderna hon sytt till barnen. De skulle bli fina och betydelsefulla julklappar till de som inget har, inte ens en mamma eller pappa. Vi bestämde oss för att kläderna skulle hamna där istället för på härbärget. Damen lovade att ta med sig påsarna nästa gång hon åkte dit.

    Det blev en tur till mataffären Checkers där vi köpte mat för resterande kontanter. Tiden gick snabbt och det blev dags för oss att gå ut till chauffören som skulle köra oss till flygplatsen och flyget hem. Junie skötte sig exemplariskt på den långa flygresan och blev endast ledsen när jag väckte henne för att sätta på säkerhetsbältet. Vi kom fram till Wien och där skulle vi ta nästa plan till Kastrup. Tiden var knapp och vi sprang genom flygplatsen och trängde oss före i säkerhetskontrollen. Vi var helt säkra på att planet skulle vänta på oss eftersom vi hade en liten bebis med oss. Med andan i halsen sprang vi fram till gaten och damen bakom disken berättade för oss att dörren stängdes för tre minuter sedan och att det inte fanns något att göra. Vi blev upprörda då vi gjort allt vi kunnat för att hinna dit. Nästa flyg skulle gå fyra timmar senare och det fanns inget annat alternativ än att vänta. Just då kändes det väldigt jobbigt för vi ville bara hem men nu när jag skriver detta har det tråkiga minnet redan börjat kännas avlägset. Fasen vilken underbar resa vi haft tillsammans. En ovärderlig tid med minnen som vi för alltid kommer bära med oss. Nu står julen runt hörnet och vem vet vad nästa år har att erbjuda.

    "Fill your life with adventures, not things. Have stores to tell, not stuff to show"

    God jul och gott nytt år <3
    Read more