Uppsala
11 juli 2022, Zweden ⋅ ☀️ 19 °C
Måndagen den 4 juli, dagen efter att vi skulle ha åkt, tillverkades Joels pass och torsdagen 7 juli hade vi det i handen. Vi försökte skratta åt det istället för att bli bittra... Det är BARA vår otur att, så att säga, precis INTE få det i tid.
Flygbiljetten avbokade vi på lördagen, en dag som i övrigt helt och hållet bestod av att försöka hitta nya flygbiljetter och ordna med att boka om det första (och hitttills enda) boendet vi har bokat.
En väldigt bekväm ditresa; Stockholm - Bangkok - Kuala Lumpur blir nu istället Stockholm - Doha - New Delhi - Colombo - Singapore, och sedan buss in i Malaysia. Därtill behöver vi, som biljetten ser ut nu, hämta ut bagaget i New Delhi, gå genom immigration, och checka in igen, vilket innebär att vi behöver ett turistvisum in i Indien. Har vi tur kan vi "slå ihop" resorna på Arlanda, flygbolagen Qatar Airways och Srilankan Airways samarbetar, så det BORDE gå. Men ja. Vi vet inte förrän vi vet.
Det gäller att se det positiva i deta hela:
- Visumet till Indien ansökte vi om online, och fick på ett dygn! Yay!
- Vi hann boka om alltihop innan SAS-strejken! Yay!
- Vi har nu mer tid att äta upp mat i kyl/frys! Yay!
- Vi har infört en strikt träningsregim och har tränat varje dag sen 3/7! Yay!
- Vi har haft tid att köpa bra resekuddar! Yay!
- Vi har haft tid att uppdatera vår reseförsäkring, så att den är ännu bättre! Yay!
Nästa inlägg blir förhoppningsvis inte i Sverige. På måndag morgon 18/7 får ni gärna tänka på oss en extra gång och hålla tummarna att Arlanda-köerna är hanterbara.
So long!Meer informatie
Tioman island
21 juli 2022, Maleisië ⋅ ⛅ 28 °C
Äntligen framme!! Efter drygt två dygn på resande fot kom vi tillslut fram till Kumpung Panuba på Tioman island. Resan gick över all förväntan, alla flygbyten gick fint och väskorna kom fram. Bytet i Indien var dock… intressant. Trots att vi redan var incheckade hela vägen till Singapore så behövde vi typ checka in igen, en oklar procedur som tog en timme. Detta gällde dock alla passagerare, så verkar vara någon grej de har för sig. Ja och sen så fungerade ju Joels splitternya pass inte i immigration i Singapore,så han fick stå i en ny kö medan jag (Johanna) hämtade väskorna - som hängt med hela vägen från Stockholm!!
Framme i Singapore tog vi till slut en välförtjänt (och dyr) segeröl innan bussen mot Malaysia och Tanjung Gemuk avgick. Den väldigt skumpiga, och väl över hastighetsbegränsningen snabba, resan tog bara typ tre timmar, vilket innebar att vi landade i Tanjung Gemuk mitt i natten, och dessutom passade ett makalöst häftigt monsunregn på att ösa ner över oss precis när vi skulle av bussen. Vi fick kuta in under ett plåttak på någon form av parkering och stå där tills det värsta lagt sig. Efter att ha dragit på oss regnponchos och skydd för ryggsäcken hade regnet lugnat sig något och vi hittade en nattöppen liten restaurang där vi fick sitta och hänga tills nästa morgon. Vi roade oss med mobilspel och sötat kaffe och te.
Hur som helst blev klockan i alla fall snart 11 då färjan mot Tioman island gick. Efter en ca två timmar färjetur över ett ganska vågigt hav kom vi fram. Vi bor i ett mysigt litet rum med magisk utsikt över Sydkinesiska havet med egen terrass. Vårt boende hör till ABC-färjeläget/stranden, men ligger lite off, så för att ta sig till det område där alla små restauranger ligger behöver man vandra en liten bit genom djungeln, upp ganska brant och ner igen, vilket tar typ 10 min (Igår tog vi oss tillbaka på 6 min, Joel var mkt nöjd)
I förrgår när vi kom fram skulle vi ”bara ta en tupplur på en timme” kl 16, men vaknade kl 21.30 helt överkörda. Välbehövlig sömn, även om det var lite synd att sova bort första kvällen.
Igår gick vi längs med hela ABC- och Jetekstranden. Vi blev rekommenderade att hyra cyklar men tyckte att det lät onödigt, mysigt att gå ju! Visade sig att de hade rätt… det blev 4 timmar i gassande hetta fram och tillbaka och helt dyblöta av svett, men vacker promenad i alla fall. Nästa gång tar vi dock cyklarna..
Idag tar vi nog det mest lugnt, ser över vad vi vill göra resterande dagarna här på Tioman. Den 26e ska vi ta bussen norrut, till Kuala Besut,och därifrån ta färjan över till Perhentian Islands, vårt nästa stopp!Meer informatie
Perhentian Kecil
3 augustus 2022, Maleisië ⋅ ☁️ 27 °C
Nu har vi spenderat 7 av 8 nätter på Keranji Beach resort på Perhentian Kecil, den mindre av de två bebodda Perhentian Islands (den större heter Perhentian Besar). Keranji är en liten resort på sydvästra Kecil, lite off från ”partystranden” på ön, Long Beach, men gudars så lugnt och mysigt det är här! Vi bor i en liten bungalow, med inte så mycket mer än en säng, en fläkt och ett myggnät, men det har fungerat oväntat bra, det är bara de timmar om dygnet när elen är avstängd, och fläkten alltså inte fungerar, som kan bli jobbiga, tur då att havet ligger två meter från bungalowen (alla fall för den vi bor i). Stället drivs av två bröder som är två av de vänligaste och mest tillmötesgående människor jag träffat, och hjälper till med allt möjligt man behöver hjälp med. Maten i den lilla restaurangen är otroligt god, det säger mycket med tanke på att vi inte varit så imponerade av malaysisk mat hittills… Djur har vi gott om, hönor med tuppar, två kaniner, två kattungar, fåglar (varav en korallhäger som verkar bo här), geckoödlor av alla storlekar, andra ödlor, fjärilar i mängder, varaner och annat smått och gott. Drömmen!
Promenaden till Long Beach (som är det enda stället (med undantag för en restaurang på det lite mer närliggande Coral Bay) som har barer/restauranger som serverar alkohol) tar med lite tempo ca 30 minuter, och går genom djungel, men på en stenlagd gång av varierande kvalitet. Det är i alla fall inga problem att gå (även i flipflop!) och nattetid behöver man bara en pannlampa så är det inga problem. Vi har varit väldigt glada och nöjda att vi bor där vi bor, men förstår om vissa kanske tycker det är lite väl off. För den som inte vill knata genom djungeln finns det taxibåtar som kan ta en överallt, inklusive Perhentian Besar.
Under tiden här har vi tagit det väldigt lugnt. Det har varit flera dagar av bara lugnt häng på vår lilla veranda, i skuggan läsandes Harry Potter (vi har laddat läsplattorna med alla böcker), men vi har också gått på hikes på olika platser på ön. Igår var vi på en otroligt jobbig men vacker och rolig utflykt till bland annat fyra av de kända stränderna på ön, alla mer vackra än den tidigare. Det var 7 timmar av svett. Just igår var det enormt fuktigt i luften, så efter bara någon timme var vi lika blöta som om vi hade badat. Turen gick mestadels genom djungeln, som tyvärr är… tom. Alltså, ja, det är skönt att slippa vara orolig för ormar och annat farligt, men människans påverkan på naturen blir sorgligt märkbar när man knappt ens hör ett fågelkvitter när man går igenom tät djungel. Innan vi gick tillbaka till Long Beach där vi drack en segeröl och åt en segerburgare, fyllde vi på energiförrådet på den enda resorten på norra halvan av ön, D’Lagoon. Vi råkade (vi skulle vara lite våghalsiga och beställa ngt vi inte visste vad det var) bland annat beställa in typ.. fiskpuffar, som är en lokal rätt på ön. Vi har ätit de förr, och har inte varit jätteimponerade, de smakar som… torra fiskbrödsbullar. Såsen är god i alla fall, hehe.
Idag skulle vi ha åkt på en snorklingstur runt i närområdet, men när vi vaknade var havet i uppror, höga vågor och blåst, och framåt lunch började det regna lite, så vädret var mindre idealt. Förhoppningsvis kan vi åka imorgon förmiddag istället, som en avskedstur innan vi åker båt tillbaka till fastlandet på eftermiddagen. På kvällen tar vi sedan nattbussen till Kuala Lumpur, där vi på fredag morgon tar flyget till Sandakan på Borneo!! Där väntar sedan en fyra dagars tur bl.a. längs Kinabatanganfloden! Förhoppningsvis får vi då se vilda orangutanger!! Därefter spenderar vi någon vecka till på Borneo innan vi troligtvis tar oss till Bali! We’ll keep you posted!Meer informatie
Kota Kinabalu, Borneo
15 augustus 2022, Maleisië ⋅ ⛅ 30 °C
Nästan tio dagar har vi nu spenderat på Borneo, den norra malaysiska delen. Första fyra dagarna var vi på en så kallad river cruise längs Kinabatanganfloden. Vi utgick från Sandakan, Borneos näst största stad, och det hela började med besök på Sepilok Orangutang rehabilitation center, och Sun bear conservation center. Orangutangstället var egentligen bara ett område med boardwalks och nursingområden för unga orangutanger som ännu inte klarar sig själva, men det fanns inga stängsel utan de kunde röra sig fritt ut i djungeln om de ville. De erbjöd mat till orangutangerna, men väldigt ensidigt så att de skulle tröttna och försöka hitta egen mat. Vi såg ett gäng orangutanger, framför allt i nursingområdet. Sun bear-stället räddar malajbjörnar som antingen har köpts som husdjur, från djurparker eller liknande. De kan mer sällan släppas ut, eftersom de ofta har svårt att anpassa sig och bli vilda igen. Där var det lite sorgligt, med björnar som vankade av och an, och såg inte jätteglada ut. Men bättre än att vara instängda i små burar förstås.
Sen åkte vi båt till floddeltat. Första natten utgick vi från Abai jungle lodge, och de följande två nätterna bodde vi högre uppströms, på Kinabatangan River lodge. Dagarna bestod i båtturer i olika delar av floden där vi fick njuta av Borneansk djungel och en hel del djur och fåglar. Näsapor, kort- och långsvansade makaker, red leaf monkeys (detta var tydligen ovanligt), en pälsfladdrare (vem visste att det djuret ens fanns!?), civet, fem olika hornbills, rovfåglar, olika hägrar osv osv. Jag (Johanna) som är van vid sydafrikanska guidingsättet där ALLT är av intresse, saknade dock att guiden pratade om växter, den geologiska miljön, områdets historia etc när man inte såg något större. Shoutout till alla mina guidekompisar där nere som gör ett fantastiskt jobb, vilket jag verkligen förstår nu! En av höjdpunkterna var i alla fall att se en vild orangutang, dessutom en alfahanne, precis vid ankomsten till vårt andra boende. Just denna tid på året ser man nämligen inte så mycket orangutanger där vi var, eftersom det inte var fruktsäsong.
Därefter tog vi en ca 7 timmars bussresa västerut, mot Kota Kinabalu, malaysiska Borneos huvudstad. Vi bodde enkelt på ett hotell mitt i stan där vi utgick ifrån när vi bland annat besökte ett våtmarksområde, öarna utanför KK, upptäckte staden och tog en dagstur till Mount Kinabalu, Sydostasiens högsta berg! Vid Mt Kinabalu vandrade vi olika vandringsleder runt kring berget, totalt fick vi till 15 km och 25000 steg. Djungeln var vacker, men dessvärre var nästan alla utkikspunkter igenväxta så man såg inte så mycket. Efter halva vägen upptäckte vi också de blodiglar som några av er varnade oss för, små äckliga rackare, sjukt snabba och korvade sig gärna in i ventilationsöppningar på skorna. Joel ryser fortfarande nu när jag pratar om dem ^^ .
Öarna runt KK var vackra, men vattnet inte snorklingsvänligt, väldigt dålig sikt, och man fick inte simma var man ville. Vi köpte ett två-öars-pass där man fick åka mellan två öar. I efterhand hade vi nöjt oss med en ö, det blev lite stressigt på varje ö eftersom man kände att ”snart ska vi åka igen”, framförallt eftersom att sista båten tillbaka till KK gick vid 16-tiden.
I övrigt på Borneo har jag hunnit med en urinvägsinfektion (imponerad av sjukvårdssystemet, fick träffa läkare, bli undersökt och få antibiotika och annan medicin för totalt 137kr) och Joel en magsjuka. Vi har tvättat och Joel har klippt håret. Vi har också ätit de godaste små hamburgarna jag någonsin ätit, på ett gatukök utanför hotellet (det var inte där Joel blev magsjuk, haha).
Efter ca 28 dagar i Malaysia flyger vi nu mot Indonesien och Bali, med mellanlandning i Kuala Lumpur. Det blir alltså land nummer två, och ett nytt land för både mig och Joel, spännande! Planen är några dagar i turistiska Bali, och sen vidare antingen norrut på Bali, eller direkt över till öarna i området runtomkring, Nusa Lembongan, Gili, Lombok etc.Meer informatie
Bali
19 augustus 2022, Indonesië ⋅ ⛅ 28 °C
Fyra dagar spenderade vi på Bali, närmare bestämt Canggu i södra Bali. Det var inte riktigt vår kopp te, alldeles ”för mycket” av allt, turister, klubbar, restauranger… det fanns inte en fläck i typ hela området vi rörde oss där det inte var bebyggt. Vi pratade med några lokalbor som berättade att när de var unga (ca 30 år sen) var hela området bara djungel, vilket det inte fanns ett spår av nu. De berättade hur mycket det saknade det, väldigt sorgligt.
Vi bodde i alla fall trevligt på Ary Guest house, och det var lite spännande att se hur det kan vara.
Vi spenderade dagarna på stranden i närheten där vi bodde, vi vandrade längs hela Canggu och Seminyaks stränder, och testade flera olika mysiga strandbarer och restauranger. Första dagen hängde vi nästan hela dagen på en strandbar som hette The Moon Bar. Väldigt enkelt, men så trevligt. Där kostade två strandsängar kostade 100 000rp (typ 70kr) motsvarande på den flådiga strandklubben bredvid kostade 16 miljoner rp (typ 11 000kr). Samma dag åt vi på en restaurang, Synkonah, där vi åt magiskt god mat, och drack fantastiskt goda Espresso Martini.
En dag hyrde vi en vespa och åkte runt till flera stränder längs hela södra snurpen av Bali. Vi hittade ett par favoriter, tex Thomas Beach och Belangan Beach. I Nusa Dua gick vi runt längs Nusa Dua Beach, där det fanns en otroligt flådig resort, Melia Bali, där vi drömde om att vi ska bo någon gång när vi är gamla och rika. Det såg fantastiskt mysigt och genuint ut, samtidigt som det var väldigt lyxigt. Överallt, även i detta mer lyxiga område, påminns man dock om hur mycket pandemin påverkat. Överallt ser man resorts och hotell som verkar har lagts ner nyligen, bungalows som tydligt är övergivna, men ännu inte helt överväxta, så typiskt för typ 1-2 år sen.
Joel körde oss i alla fall säkert runt i den helt galna trafiken. Framför allt så otroligt mycket trafik, både vespor och bilar, som behandlar körfiler väldigt styvmoderligt. Vesporna knör sig förbi bilarna på alla möjliga och omöjliga sätt, och det är lite… snabbast går först-mentalitet.
Nu har vi i alla fall tagit oss till den mindre systerön till Bali, Nusa Lemobongan där vi trivs såå bra. Såhär i efterhand skulle vi nog har researchat lite mer, och försökt hitta de lite mer dolda pärlorna, troligtvis i norra delarna av Bali. Men nu vet vi det till nästa gång!Meer informatie
Nusa Lembongan
26 augustus 2022, Indonesië ⋅ ⛅ 29 °C
Efter några dagar i ett extremt busy Bali så tog vi alltså färjan över till Nusa Lembongan, en liten plutt-ö ca 30 minuter med speedboat från Bali. Ön är verkligen liten, man åker runt hela på bara någon timme, och sitter ihop med en ännu mindre ö, Nusa Cenenigan, med en känd liten bro, ”the Yellow bridge”. Det finns inga bilar på ön, utan man tar sig runt med vespa eller cykel.
Vi hyrde en vespa direkt när vi landat på Mushroom Bay, eftersom vi behövde ta oss till vår strand, Jungut Batu. Det var en spännande tur, vi trängde alltså in oss och våra två ryggsäckar på en vespa och tog oss ca 15 minuter över ön. Gick oväntat bra, trots vindlande vägar och branta backar.
På Lembongan tog vi det ganska lugnt, samtidigt som vi gjorde en hel del. Vi gjorde flera heldags-strandhopparturer, då vi på små grusvägar letade oss fram till en massa kända och mindre kända stränder och sevärdheter på öarna. En av favoriterna var The View Day Club på Cenenigans högsta punkt. De hade en härlig infinitypool med utsikt över Lembongan och sundet emellan de två öarna. Tyvärr var både mat och dryck där dyrt, så vi stannade bara någon timme eller så.
En annan favorit var Mahana Point, också på Cenenigan, där vi åt lunch två gånger, som låg dramatiskt vackert högt uppe på en klippa. Där njöt vi av resans hittills bästa Mie Goreng (Fried noodles) och en öl samtidigt som enorma vågor kraschade in under oss - mäktigt!
Andra häftiga platser var Devils Tear och Blue Lagoon där naturen bildat enorma klippväggar med grottor där vågorna och klipporna skapar ett häftigt skådespel. Makalösa färger på vattnet och naturliga infinitypooler som bildats på de platta klipptopparna. Vågorna pressas ihop och blir riktigt höga och dramatiska.
Vi bodde fint på stranden med flera trevliga restauranger och barer runt oss. Bredvid oss hade vi tex Lindas Bar där vi drack riktigt goda drinkar! På vårt hotells restaurang hade vi tyvärr sämre upplevelser, vi åt bland annat tonfisk som var totalt överstekt, och pizzor som måste ha varit fryspizzor.
Efter påtryckningar från Joel, som redan har dykcertifikat, så bokade vi ett provdyk för Jojo för att se om hon gillade det. Vi gjorde dyken på French Kiss Divers som låg nära vårt hotell. Joel gjorde ett refresher-dyk eftersom det var så länge sen han dök sist (2017). Jojo fick först testa i en pool tillsammans med andra nybörjare, liksom lära sig hur man gjorde, vilket gick bra. Under tiden som vi var i poolen började dock helt plötsligt hela ön att skaka - en jordbävning!! Den visade sig ha epicentrum ca 60 km utanför Denpasar på Bali, och mätte 5.5 på richterskalan. Ingen skada på hus tack och lov!
Dagen efter åkte vi ut för provdyk ute i havet, vid Crystal Bay och Manta Point. Så häftigt! På Crystal Bay såg vi flera sköldpaddor, och innan vi hoppade i vattnet - delfiner! Sen tog vi oss till Manta Point, en fantastiskt vacker tur. Manta Point ligger utanför Nusa Penida, och kustlinjen på väg dit var bara helt otrolig, Joel var helt överväldigad. På Manta Point såg vi hur många enorma mantarockor som helst, så häftigt!! Dyken gick bra, och jag (Jojo) tyckte det var både lätt och roligt. Så pass att jag bestämde mig för att fortsätta och ta Open Water dykcertifikat! Det innebar att dagen fortsatte med mer övning i French kiss Divers träningspool. Dagen efter gjorde vi två fantastiska drivdyk, där man helt enkelt åker med strömmen längs med revet. Första stället hette Toyapakeh, där vi bland annat såg sköldpaddor, skorpionfisk och en massa olika fiskar och koraller, och därefter SD Point, som också bjöd på ett fantastiskt fisk- och koralliv. Dagen fortsatte sedan med teoriprov för mig, vilket jag klarade, 47 av 50 poäng, vilket innebär att jag klarade och fick mitt dykcertifikat! Woho!
Dagen efter var sista dagen, och vi tog det lugnt på stranden innan vi åt lunch på Mahana Point innan vi tog oss till norra delen av Lembongan där vi åkte på en tur mangroveträsket som finns där. Vi åkte på klassiskt vis, i en liten träbåt som fördes fram genom träskets vindlande gångar av en äldre liten gubbe med en lång trästav. Mycket mysigt, Joel hamnade i zen-mode!
Sammantaget älskade vi Nusa Lembongan, mysigt och vackert, och fantastiskt att kunna ta sig över hela ön, inklusive Cenenigan, så enkelt och snabbt!Meer informatie
Gili Air
31 augustus 2022, Indonesië ⋅ ⛅ 28 °C
Vi ligger lite efter i postandet, men eftersom målet är en bloggpost per ställe för framtidens skull, kommer det komma lite inlägg om tidigare resemål här framöver. Troligtvis kommer vi väl ligga efter hela resan, haha. Så här kommer i alla fall några rader om Gili Air!
Från en plutt-ö till en annan, Gili Air! En av tre miniöar utanför stora Lombok, öster om Bali. Denna ö är ännu mindre, och helt platt och verkar vara i princip helt uppbyggd runt turismen. Här finns inga fordon drivna av fossila bränslen alls, här tar man sig fram med cykel, el-scooter eller häst och vagn. Vi bodde på östra, lite lugnare, delen av ön, på ett litet ställe som hette Abdi Fantastik. Här var det lugnt och för det mesta tyst, även om böneutropen från öns moské regelbundet hördes under dygnet, även klockan fyra på morgonen..! Boendet låg på ”soluppgångssidan” av ön, så här spenderade vi ofta bara förmiddagen, och tog oss sedan till andra delar av ön. Utanför oss kunde man i alla fall snorkla fint längs ett rev, även om strömmarna gjorde det lite jobbigt att hålla sig kvar. Han som oftast var den som jobbade hette Lin och var en otroligt rolig typ. Han hade en röst som Sean Banan och sa att allt var ”fantaaastic”, vi misstänkte starkt att det inte bara var tobak i cigaretterna han konstant rökte…
På Gili Air knockades vi framförallt av undervattenslivet. Vi gjorde en snorklingstur och en dyktur under vistelsen, båda helt magiska! Snorklingsturen tog oss till fyra olika snorklingsställen som alla var superfina med sköldpaddor, koraller och förstås en massa massa fiskar. På ett ställe snorklar man kring märkliga undervattensstatyer utanför grannön Gili Meno. Det är tydligen ett projekt som kallas ”Nest”, skapat av undervattensfotografen Jason DeCaires Taylor för att bilda ett artificiellt rev. Det var häftigt, men packat av snorklare, och en lång kö av folk som ville simma ner och bli fotade vid statyerna. Vi nöjde oss med att snorkla runt dem ett tag och bara titta, och fortsatte istället att titta på fisklivet runt omkring.
På dykturen vid Turtle Heaven såg vi enormt många gigantiska sköldpaddor, och fick även se Lion fish, Scorpion fish, blåsfisk, bläckfisk, box fish, hummer etc. Så vackert, vi dök runt en stor ”korallkulle”. Enda negativa var att vi såg några snorklare bete sig riktigt illa mot en sköldpadda. Den var på väg upp för att andas och när den närmade sig ytan simmade de snabbt fram till den och en av snorklarna liksom tryckte ned den under ytan. Sen när den skulle vända och simma ner igen höll de fast den och försökte hindra den från att simma iväg. Tyvärr var vi nere på 18 meter, vilket gjorde att vi inte kunde simma till dem och skälla ut dem, men satans vad arga vi var!
Hur som helst så var dyket i övrigt fantastiskt, och jag (Jojo) tyckte det kändes skönt att första dyket som certifierad, utan en regelrätt instruktör, gick bra!
I övrigt spenderade vi dagarna med att cykla och vandra runt på ön, äta på olika små strandbarer, dricka goda drinkar och sola i värmen. Vi provade att dricka rödvin en gång, första gången på länge, men det var riktigt otäckt, smakade som konstig saft.
Lokalbefolkningen på ön är helt otrolig, så vänliga och hjälpsamma! När vi två gånger hade problem med vår hyrcykel så kom det fram flera människor och ville hjälpa till. Alla gulliga småbarn vi passerade ville vinka och hälsa och ja, alla var verkligen så trevliga! En kväll när vi åt middag så skulle vi ta ut pengar på intilliggande uttagsautomaten efter middagen för att kunna betala. Men när vi gick till den för att ta ut fungerade det inte, och jag (Jojo) blev typ elektrifierad i fingrarna (vilket väl var förklaringen till att det inte fungerade…), och då var det inga problem att bara betalade det vi kunde, och sen komma tillbaka nästa dag.
Hit rekommenderar vi verkligen er alla att åka, ett litet paradis!Meer informatie
Kuta Lombok
2 september 2022, Indonesië ⋅ 🌧 22 °C
Efter Gili åkte vi över till stora ön bredvid Giliöarna, Lombok. Vi tog oss ner till södraste delarna efter tips från folk vi träffade på Gili. Kuta var innan pandemin ett av de större turistområdena på Lombok, men pandemin verkar fullständigt ha förstört detta. I själva Kuta var vi några av de enda turisterna, vilket gjorde att den enstaka timmen vi låg, helt ensamma turister, på stranden blev vi fullständigt bombarderade av försäljare som ville sälja kokosnötter, saronger och armband. Det verkade inte hjälpa att de såg att vi sa nej till alla, det kom nya hela tiden. Tillslut gav vi upp och tog istället vespan vi hade hyrt och åkte till Tanjung Aan Beach, som är en magisk plats för att se solnedgången. Vägen dit var verkligen märklig. De håller på och bygger ett enormt vägkomplex på vägen till stranden, det ser ut som om det kommer bli en enorm flerfilig motorväg. Just nu ligger bara stora betongblock nedgrävda till vägbanor, och runt om är hela naturen helt nedmejad. Det ser lite ut som att köra genom ett månlandskap.
Vi kom tillslut fram och vandrade först upp på ett ”berg” bredvid stranden där man hade fantastisk utsikt över hela Kuta. Solnedgången började redan nu och gav ett magiskt skimmer över hela bukten. Därefter tog vi oss ned till stranden och åt middag i solnedgången på Kampung Turtle (kampung=restaurang typ). Jättegod mat och som sagt otrolig solnedgång.
Dagen efter åkte vi på vespa-tur runt om i området för att titta på framför allt fina stränder. Och stränderna var verkligen fina, den enda vackrare än den andra. Ner till nästan varje strand satt det ett gäng män som tog betalt för att komma ner till stranden, i vad de sa var en väg- och parkeringsavgift. Högst inofficiella avgifter dock. Det kändes mer som om det var ett sätt de kommit på att de kan tjäna pengar på. Summan var inte stor, så det var inte hela världen, men lite trist att inte bara kunna åka runt och titta utan att behöva betala (framför allt för oss som inte stannade mer än kanske 30 minuter på många av ställena). Vi spenderade en längre stund på Tampah Beach, vår favorit. Så avskilt och lugnt, vacker natur och fint uppbyggda strandbarer och solosångar - allt i bambu!
Dagen avslutade vi på en indisk restaurang uppe i bergen med utsikt över Kuta, en av höjdpunkterna! Maten var såå god och vi drack snorgott rödvin för första gången på nästan hela resan. Vi drack det en gång första veckan på Tioman island, vilket var jättegott, men vi provade också en gång på Gili Air, men det smakade otäck saft. Denna kväll firade vi tvåårig förlovningsdag <3
Vistelsen i Kuta var tyvärr kort och präglades också diverse krämpor. Joel hade fått ett infekterat skavsår på foten efter för trånga simfenor och jag var förkyld, något som gick över fort förutom att jag fick förkylningsblåsor i halsen = helt otroligt ont när jag svalde i flera dagar efteråt! Foten lagade vi med hjälp och råd av Jojos syster Helena som är läkare, så efter en operation, rengöring och inpaketering med alsolsprit var foten åter tillbaka på banan efter några dagar.
Vi hann inte upptäcka själva Kuta särskilt mycket, det vi såg av staden var bara den första dagen på stranden, vilket var sådär. Hade vi haft tid att vandra runt mer i kvarteren runt ikring hade vi säkert haft ett bättre intryck. Marknadsområdena bakom vårt hotell såg väldigt mysiga ut, och stan sträckte sig ganska långt upp bakom oss.
Redan dagen efter vår strandhoppartur var det dags att lämna Kuta för att ta sig upp till norra delen av Lombok där vi skulle bestiga Mount Rinjanis vulkankrater!Meer informatie
Mount Rinjani och Senggigi
6 september 2022, Indonesië ⋅ ☁️ 25 °C
Nästa äventyr skedde på norra delen av Lombok - vi klättrade upp till Mt Rinjanis kratertopp! Man kan göra två turer, en hela vägen upp till bergets topp, "the summit", 3726 möh, eller som vi gjorde, klättrade upp till kraterkanten, 2641 möh. Rinjani är alltså en gammal vulkan som i sig inte är aktiv, den hade utbrott senast år 1257. I kratern finns nu en vackert blå sjö, som kallas Segara Anak eller Anak Laut, vilket betyder Child of the Sea, just pga det vackra havsblå vattnet. Mitt i kratern finns dock en "ny" fortfarande aktiv vulkan, som hade utbrott senast 2015.
Turen började med att vi blev upphämtade i Kuta, och körda de tre timmarna till Senaru, en by nedanför Rinjani där många topp-och kraterturer börjar. Vi bodde där en natt på hotell där innan vi satte igång morgonen efter. På eftermiddagen efter att vi kommit fram tog vår guide Sahmed med oss på en kortare tur in i djungeln för att titta på två vattenfall. Turen gick först längs med byns "kant", vi gick som längs en människogjord flod inne i berggrunden. Svårt att beskriva, men floden var liksom utgrävd inne i berget, och med jämna mellanrum kunde man se in i floden, eftersom de hade grävt ut hål längs med.
Hur som helst så kom vi snart in mer i själva djungeln där vi först såg det första vattenfallet, relativt lättillgängligt. Sen knatade vi ännu längre in, stundtals vadande i vattnet, innan vi kom fram till vattenfall nr 2. Båda platserna var så vackra, omgivande av stupande klippväggar. I området hade det bara ett par år tidigare varit enorma jordskred efter en stor jordbävning som just där vi stod kostat ett människoliv.
Efter en stund knatade vi hemåt för att lagom till solnedgången få en liten briefing om vandringen nästa dag, samt äta middag.
Dagen efter vaknade vi tidigt och åt frukost. Sen åkte vi tillsammans med vår guide Sahmed och porters (de som skulle bära all utrustning) Anjha och Saka upp 200 höjdmeter upp till nationalparkens entré. Efter en liten fotosession framför ingången satte vi igång! Först vill jag ta några rader och hylla våra porters/bärare. De bar alltså all utrustning (tält, sovsäckar, madrasser, matlagningsutrustning, mat etc) i korgar på bambupålar över axeln hela vägen till toppen. Sjukaste av allt - de gjorde det i flipflops!!
Vandringen uppåt var svettig, jobbig, konstant uppför - och makalöst vacker. Första biten, dvs de första 1200 höjdmetrarnas stigning, var genom regnskog. Tuff stigning, men ändå svalt eftersom skogen skyddade mot solen. Vi åt lunch, tillagad av våra porters och vår guide, efter ca 700 höjdmeter, en fantastiskt lyxig måltid, med mängder av frukt till efterrätt. Under vår lunchpaus roades vi av makakerna (apor) som blev fler och fler allteftersom, och som så gärna ville ha en smakbit av maten.
Efter regnskogsstigningen kom vi ut över trädgränsen, och landskapet kan där mest liknas med en blandning av savann och gräsmark, men vi fick också vibbar av typ både Skottland och Nya Zeeland. Här blev det riktigt tufft, framför allt eftersom att underlaget stora delen av den sista biten mest var sandmark genom högt gräs typ. Det gjorde att man fick dåligt fotfäste och lätt halkade, dessutom dammade det rejält. Sista sträckan med riktig stigning var skönare - stenbumlingar, där gick klättringen ganska snabbt och lätt. Efter några tuffa timmar uppför kom vi så tillslut fram. Rinjanis massiva krater, med sin knallblåa kratersjö bredde ut sig framför oss, molnen omgav oss totalt, så det var som att sväva uppe i himlen. Utsikten var magisk, och bilderna gör den inte rättvisa. Vi kom dit runt tretiden på eftermiddagen så vi hade gott om tid att gå omkring vid lägerplatsen och upptäcka alla möjliga vinklar av området. Allt eftersom fylldes det på med fler klättrare, så fler och fler tält poppade upp.
Enligt vår guide gjorde vi en väldigt snabb stigning, ungefär två timmar snabbare än vad den brukar ta, så vi kände oss lite stolta. Allteftersom kvällen kom närmre försvann molnen, så vid middagstid såg vi både Rinjanis högsta topp och havet, med Giliöarna där vi varit ett par dagar tidigare. Vi klev i säng tidigt, vi var helt färdiga och ville få nog med sömn tills morgondagens nedstigning.
Morgonen efter klev vi upp tidigt, njöt av soluppgången innan vi började nedfärden. Den var mycket mindre jobbig för konditionen, men benen blev rejält möra efter ett tag. Konstant uppför blir ju konstant nedför… särskilt sandbiten var rejält jobbig, då man lätt halkade. Vi kom på att det var lättare att ha lite högre fart, nästan springa nedåt och inte stanna i varje steg, man tappade inte fotfästet, då behovet av friktion blev lägre. Joel som har problem med vänster knä fick tyvärr ont efter en stund, men upptäckte snart en krabbgångsteknik, som visserligen var jobbig för benen, men gjorde att knät mådde bra så att han kunde ta sig ner. Det såg dock hysteriskt kul ut.
Även på nedgången fick vi lyxlunch, men vi orkade knappt äta något, vi som är vana med intermittent fasta klarade klarade inte riktigt av tre rejäla mål mat om dagen. Tillslut kom vi ned, nöjda och svettiga, efter en fysisk prövning, men med otroligt vacker belöning!
Hade vi fått önska något hade det varit att längden på vandringen var längre, men med lägre stigning per meter, då uppstigningen var väldigt mycket kämpande, så att man inte hann njuta så mycket av omgivningarna om man inte stannade till.
Direkt efter vandringen blev vi skjutsade till nästa destination på Lombok - Senggigi där vi skulle spendera tre nätter innan vi åkte vidare på nästa äventyr. Det blev dagar av vila. Träningsvärken vi hade i benen dagen efter vi klättrat var inte att leka med. Vi spenderade hela första dagen med att ligga vid poolen och läsa, oerhört välbehövligt. Nästa dag orkade vi lite mer, vi gick in till centrum, vilket tog ca 20 minuter, och gjorde en massa ärenden. Joel klippte sig, vi förberedde postande av brev och vi köpte diverse förnödenheter. Senggigi var en trevlig by där vi kände att vi gärna skulle ha spenderat längre tid. Tyvärr hårt drabbad av pandemin, man såg många nedlagda restauranger, affärer och barer. Tydligast blev det nästan när vi passerade en nedlagd nattklubb. Det var något dystopiskt över hela scenen, med gamla reklamskyltar för happy hours, gamla avspärrningar för kön in, etc. Allt övervuxet av naturen. Utanför vårt hotell och på flera andra stränder i området var stranden helt svart, en rest från vulkanutbrott från Rinjani.
Dagen efter var det så dags att lämna Lombok. Kl 9 på morgonen blev vi upphämtade med buss för att skjutsas tvärs över ön till Labuan Lombok där vår båt för en fyra dagar, tre nätters-kryssning skulle avgå!Meer informatie
Komodo Island boat trip
10 september 2022, Indonesië ⋅ ⛅ 30 °C
Efter att ha vilat upp oss och våra stackars muskler från Rinjani åkte vi ut på en båttur längs med ö-provinsen Nusa Tenggara Barat från Labuan Lombok på just Lombok, till Labuan Bajo på ön Flores. Det var en så kallad LiveAboardtur, där man bor på båten och åker runt och gör stopp på olika ställen. Vi betalade lite extra för att få en egen hytt, men de flesta bodde i en stor sovsal högst upp på båten. Det var SÅ värt att ha ett eget litet krypin, med eget eluttag, egen fläkt och möjlighet att ha alla sina grejer utan att behöva vara orolig.
Turen i stora drag var väldigt mysig. Vi åkte med ett härligt gäng, som alla var väldigt sociala och intresserade av varandra, så det var väldigt roligt. Det var ett stort gäng från Spanien, i övrigt var folk lite här och var ifrån. Vi blev goda vänner med ett par från Tyskland, Sascha och Dhana! När vi inte stod still på olika stopp så hängde vi antingen på soldäck och pratade med folk, läste bok eller solade, eller så låg vi och chillade i vår hytt.
Första stoppet var vid den lilla ön Pulau Kenawa där vi snorklade och klättrade sen upp på den ganska höga kulle som låg i öns bortre halva. Från den såg man hela resten av ön, som i princip bara bestod av strand, några små hus och gräsmark. Resten av kvällen hängde vi på båten och gick och la oss ganska tidigt, vi var så trötta! Vi åkte båt genom hela natten.
Nästa morgon väcktes vi tidigt av att besättningen ropade ”whaleshark, whaleshark!”. Vi var då på ett ställe där fiskare slängde i sina fiskerester, så valhajarna brukade tydligen komma dit för att käka. Vi hoppade i vattnet och snorklade med dem i gryningen, väldigt mäktigt, det var minst sju valhajar, och den största var säkert tio meter. De var så lugna och chill, och simmade graciöst mellan oss utan att stöta i oss, även om de ibland var sjukt nära. Jag (Jojo) låg och filmade en med gopro-kameran, och helt plötsligt tittar jag ner, då har jag den största valhajen precis under mig! Hade jag bara sträckt ner en fot hade jag kommit åt den, så jag försökte platt mot vattenytan simma åt sidan så jag skulle komma undan den stora stjärtfenan. Så häftig upplevelse!
Resten av dagen åkte vi mest båt, vi gjorde ett stopp för att bada. Även denna natt åkte vi båt hela natten, och denna gång var det lite läskigt för det var storm! Så båten gungade ganska rejält. Det var lite obehagligt, men kändes nog värre än vad det var. Joel var dock uppe och surrade fast vår hängande packning, en rejäl våg och saker hade troligtvis flugit ut genom hyttdörren som var öppen för att det inte skulle bli så kvavt.
Dagen därpå hade vi kommit fram till Komodo island som var huvudattraktionen på båtresan. Ön ingår i en nationalpark, Komodo national park, och är kraftigt skyddad pga att den är en av få öar där den mäktiga Komodovaranen (Komodo dragon på engelska) forfarande lever i det vilda. Dessa djur är planetens största ödlor, kan bli upp till 3 meter, väga upp till 70 kg och bli upp till 50 år gamla. Det är dessa djur som har ryktet att de jagar stora bytesdjur genom att bita dem i benen och vänta till att de dör av den bakterieinfektion som de otäcka bakterierna i varanernas munnar orsakar. Detta är en osann myt. Ett forskarteam upptäckte redan 2009 att bakterierna i varanernas munnar inte är mycket annorlunda än andra ödlors. Istället har de giftkörtlar i munnen som frigör gift när varanen hugger sitt byte. Giftet i dessa gör att blodtrycket hos djuret faller snabbt, förhindrar dess blod att koagulera, vilket orsakar massiva blödningar, och inducerar dessutom chock hos bytet. I kombination med detta så river varanernas tänder upp stora sår när de biter, vilket förstås förvärrar situationen. Och även om djuret överlever själva attacken så blir de stora såren snart infekterade av att offret rör sig i tex vattendrag som inte är rena.
Hur som helst, vi gick runt på ön en timme typ med hela den stora gruppen (27 personer), vilket inte var jättetoppen, då de flesta mest verkade intresserade av att prata än att titta på naturen. Så Joel och jag höll oss i täten där de som var naturintresserade höll sig. Vi såg flera stora varaner, de flesta nere vid stranden där de låg i skuggan och chilla de. Väldigt mäktiga varelse, man märkte verkligen att de var apexpredatorer, they didn't give a f*ck.
Därefter åkte vi till Pink Beach (Pantai Merah) och badade, stranden är rosa eftersom sanden kommer från rosa koraller. Så vackert! Och sedan for vi till en strand på Padar island där vi hängde och badade från båten i några timmar innan vi gick iland och klättrade högt upp på toppen av ett ”berg” där vi såg på den vackra solnedgången. Utsikten var otrolig, man såg hela ön och andra öar i området, bergen löpte ner i vattnet som drakar som dök ner i djupet. Magiskt!
Denna natt låg båten stilla i en vik. Skönt att slippa motorljudet som dånade rätt rejält, men å andra sidan så blev det ingen bris som kom in genom hyttfösntret från att båten rörde sig.
Sista dagen gick vi upp vid 6.30 och snorklade kring ett mangroveträsk. Häftigt! Det fanns mycket vackra koraller, och vi såg en sköldpadda. Därefter tog vi oss till en liten liten paradisö, Kelor island, som i princip bara bestod av en liten strand med små stånd där de sålde kokosnötter och kalla drycker, och ett litet berg där man kan kunde klättra upp och få magisk utsikt. Vi försökte först klättra upp barfota (pga såg branr och sandigt ut, så det verkade lättare barfota än med flipflops tänkte vi), men efter bara typ två höjdmeter kastade vi oss ned igen - sanden var galet het. Jag (Jojo) hann till och med få brännblåsor under ena foten de typ två minuter vi var där där innan vi vände. Sen klättrade vi upp, denna gång med flipflops.
Joel snorklade, och han tror han såg en havsgädda! Ett av ställena han snorklade på hade så
Efter ca tre timmars häng åkte båten till Labuan Bajo som var slutstationen. Där skiljdes hela gänget åt. Vi återsamlades dock på kvällen med en liten avslutningsfest allihop, där vi bland annat gick på en autentiskt indonesisk nattklubb, väldigt kul!
De kommande tre dagarna (och två nätter) spenderade vi sedan i Labuan Bajo. Vi hände mycket med ett väldigt trevligt tyskt par som vi lärt känna på båten. Med dem åt vi fantastiskt god pizza, åkte på vespatur norr om Labuan Bajo och njöt av att socialisera lite innan vi skiljdes åt. Förhoppningsvis ses vi igen i Sverige eller Tyskland!
Sen var det så dags att ta sig vidare till nästa land, vårt visum i Indonesien höll på att gå ut. Så sen eftermiddag den 12e september flög vi från Labuan Bajo till Bali, för att sedan ta flyget mot Filippinerna!Meer informatie
Banaue
17 september 2022, Filippijnen ⋅ ⛅ 31 °C
Resan mot Banaue i norra Fillipinerna, i Ifugao-distriktet, på stora ön Luzon, var lång. Vi började kl 16 på eftermiddagen den 12e (från Labuan Bajo, Indonesien) och var framme kl 8 på morgonen den 14e i Banaue. Den mesta tiden (18 timmar) var vi tvungna att spendera i Manilla. Vi lämnade bagaget på busstationen och och tog oss ned "på stan" i en s.k. Jeepney, vilket är gamla amerikanska militärtruckar som lämnades kvar efter andra världskriget och nu har gjorts om till taxibussar typ. Det finns hur många som helst, och det är sjukt billigt, 22 pesos för oss båda att åka i ca 20 min, vilket är ca 5 sek.
Första målet var Intramuros, Manillas ursprungskvarter, som efter spanjorernas övertagande på 1500-talet omringades av en mur för att beskydda staden. Idag är området Manillas historiska gamla kvarter och inhyser ett stort museiområde där vi spenderade flera timmar med att strosa runt och insupa historiens vingslag. Det fanns mycket att titta på och lära sig om det historiska Manilla.
Efter att vi gick ut ur museiområdet hittade vi ett autentiskt, ej sönderbombat eller nedrivet, gammalt "kvarter" som var helt magiskt vackert, Villa Manilla. Det var liksom ett stort hus, med gamla stenbelagda gator, brunnar och ett stort torg som allt hängde ihop. Joel sa flera gånger att det kändes som om han var i Tortuga (alltså i någon stad i Karibien under 14- till 1600-talet). Vi fick på museet lära oss att Manilla kallades "the pearl of Asia" under kolonialtiden, och i dessa kvarter förstod vi verkligen varför. Vi strosade runt och gick upp för alla möjliga små gångar och trappor innan vi slog oss ned och drack en god (men dyr!) IPA.
Framåt eftermiddagen gick vi ut ur Intramuros och bestämde oss för att besöka Chinatown eftersom ingen av oss varit i ett sådant förut. I efterhand ångrade vi att vi inte gick strandpromenaden istället, som var andra alternativet. Chinatown, liksom de övriga delarna av Manilla som vi passerade igenom (med undantag för Intramuros då) var högljutt, stökigt, smutsigt och rörigt, och Chinatown var detta gånger 10. Vi gick därför bara rätt igenom och tyckte att det räckte, stannade sen utanför och åt en pizza, innan vi återvände till busstationen vid 20 (bussen gick 22) och sov/hängde där tills bussen gick.
Bussresan tog hela natten och vi var framme vid 8 på morgonen där vi blev hämtade på en liten tricycle (tänk moped med en sidovagn) från stationen. Lyckligtvis var färden typ bara 500 meter, för vi två (ingen av oss särskilt små), chauffören och två 15-kgs-ryggsäckar på det lilla fordonet var minst sagt trångt. Vi checkade in på vårt gulliga lilla hotell med vacker utsikt över risterrasserna. Enkelt men väldigt mysigt!
De kommande dagarna spenderade vi med att upptäcka området. Vi åkte tex på en guidad tur till Batad rice terraces, som är ett UNESCO världsarv. Vi blev körda i en tricycle till ovanför byn, och gick sedan ner till byn som ligger kring terrasserna, det går bara att gå dit, även för byborna. Vi gick ner genom byn, hela tiden med magisk utsikt, och fick en massa spännande berättat för oss av vår guide Freddie. Han berättade tex om hur arvslagarna i området är (äldsta ärver risterrasserna och den yngre huset) och hur männen är borta från hemmet under det halvår då riset är skördat, och man behöver hitta andra inkomstkällor för att gå runt. Vi passerade även ett litet hus där det satt en liten rynkig kvinna, och Freddie berättade att hon var född 1917, dvs 105 år gammal! En hisnande känsla när vi insåg att hon genomlevt båda världskrigen!
Vi passerade även en oerhört välskött liten lågstadieskola, helt underbart att se! Tydligen tar filippiner överlag utbildning väldigt seriöst, något som verkligen har stämt överallt som vi åkt. Välskötta, färgglada skolor, hela vägen upp till gymnasiet, med väggmålningar av eleverna och fantastiska trädgårdar, och ofta scener på skolgården där eleverna framträder med sång och dans.
Batad var magiskt vackert. Vi vandrade på risterrassernas kanter, vilket var nervkittlande ibland, då det ibland kunde vara ett dropp på några meter på ena sidan. Vid ytterkanten av terrasserna tog vår guide oss nerför smala små megabranta trappor för att sedan gå ner till ett stort vackert vattenfall, Tappiya Falls. Färden ner var brant, och trapporna inte i det bästa skick, men ner kom vi! Eftersom efterdyningarna av pandemin fortfarande märks i form av den låga mängden turister hade vi hela vattenfallet (och risterrasserna) för oss själva. Vi svalkade oss i det kalla vattnet, så skönt! Vandringen upp igen var svettig och brant, men gick snabbare än nedfärden. Vi tog en paus ovanför trapporna, innan vi gick den sista biten tillbaka över terrasserna till den lilla byn, och sen var det en kort promenad tillbaks till tricyceln. En väldigt vacker och häftig upplevelse!
Dagen efter hyrde vi en motorcykel och tog oss iväg på ett eget risterrass-äventyr till Hapao risterrasser i Hungduans kommun, även det en del av världsarvet. Bara färden dit var helt otrolig, vi åkte längs branta klippväggar med en makalös utsikt över berg och risfält. Rekommenderas verkligen! Vi parkerade vid en ingång till terrasserna och gick ner på dem. De var av helt annan karaktär, inte lika branta, utan utspridda över ett större område. Vi vandrade runt längs terrassernas kanter och njöt av omgivningen. Så vackert! Fantastiskt också att få gå runt i de små byarna som var utspridda på terrasserna och se hur befolkningen bor. Och överlag i Filippinerna (till skillnad från stora delar av Indonesien och Malaysia) så är stora delar av boendeområdena pittoreskt uppbyggda, och man märker att de, trots knappa resurser, gör allt för att det ska bli så fint och hemtrevligt som möjligt. Framför allt så är det blommor överallt! Krukor och planteringar med allsköns växter, många som vi känner igen hemifrån; tusen varianter av palettblad, svärmorstunga, zebrablad, gull-och silverrankor osv osv. Likaså var det i Hapao, och även där dök det helt plötsligt, mitt ute på risfälten, upp en stor, otroligt välskött och färgglad skola. När vi passerade kunde vi höra eleverna repetera det läraren sa inne i klassrummet. På vägen hem stros-körde vi runt i byarna längs med bergen innan vi vände och puttrade den vackra vägen hem igen. Ett sorgligt avslut var dock att vi tyvärr körde förbi en påkörd och död hundvalp på vägen hem :'( Vi såg den när den levde och skuttade runt när vi var på väg till Hapao, men den hade alltså blivit påkörd någon gång under dagen. Den stackars hundmamman satt bredvid sin döda valp och såg ut att försöka skydda den. Så ledsamt.
Dagen därefter gick vi ut på en lite hike på en vandringsled som började bakom hotellet. Den skulle ta ca 2 timmar. För att hitta rätt använde vi appen MAPS.ME, som vi verkligen rekommenderar för vandringar både i Sverige och utomlands. Det är en crowd sourced app, vilket innebär att användarna själva kan föreslå vägar och stigar, och korrigera om något är fel. Den fungerar nästan alltid perfekt där Google maps inte klarar av, och så även här. Det var tur att vi hade den, för det fanns flera sidostigar som skulle ha lett oss fel.
Hur som helst var vandringen vacker - men stundtals läskig!! Vägen var bitvis förstörd av jordskred eller kraftiga regn. På ett ställe var hela muren under betongblocket/stigen man gick på bortspolad, så det var liksom inget under där man gick. Vi tryckte oss nära jordväggen på andra sidan och höll andan. På ett annat ställe fick vi gå över en vattenkanal som rann ut från berget med ett dropp på 5 meter på andra sidan, eftersom vägen inte riktigt fanns kvar. Det i sig var inga problem, men när jag tog ett steg ner från kanalen på andra sidan sjönk foten ner säkert två decimeter i lera... Sådär höll det i alla fall på tills det tog tvärstopp. Strax innan leden gick nerför och in i en by hade ett enormt jordskred, minst 50 m brett och 300 m långt, totalt förstört stigen. Det gick inte att ta sig över alls. Så vi fick backa och sedan klättra ner över risfälten och in i byn den vägen istället.
När vi tillslut tagit oss upp på huvudvägen tillbaka mot Banaue igen var vi nöjda och lite lättade över att vi tagit oss hela och (nästan) rena tillbaka. Vackert var det i alla fall!
Resterande dagar spenderade vi med att mest ta det lugnt innan vi tog nattbussen tillbaka till Manilla för att sedan flyga över till Cebu i centrala Filippinerna.
Dagarna i bergen var sammanfattningsvis otroligt vackra och härliga. Fantastiska människor, magisk natur, supergod filippinsk mat och spännande upplevelser.Meer informatie
Malapascua
27 september 2022, Filippijnen ⋅ 🌧 29 °C
Till ön Malapascua tog vi oss via Manilla till Cebu City, sen buss mot Maya Port i absolut norraste Cebu. Bussresan var helt galen, vi satt i en liten lokalbuss med säten gjorde för folk kanske hälften vår storlek, ingen AC så fönstren vidöppna, och likaså bussdörren, eller ja, den for upp och igen lite hur som helst när bussen körde över de enormt skumpig vägarna. När nya passagerar skulle gå på saktade bussen bara in, och folk hoppade på och av i farten. En upplevelse i sig helt klart! Väl framme tog vi en båt över till Malapascua, som alltså är en jätteliten ö 30 minuters båttur norr om Cebu.
Vi började med att boka fyra nätter, men vi kände ganska snart att vi ville stanna längre, så det slutade med totalt nio nätter, på tre olika boenden.
Vi spenderade de flesta av dagarna med att ligga på stranden eller upptäcka ön. De södraste delarna av ön är mer turistiska, dvs det finns en hel del resorts, dive shops och restauranger/beach clubs, men generellt var vi få turister. Vi hittade några favoritställen dit vi återkom, där drinkarna och maten var god och priserna bra. Vi betalade tex 12 sek styck för en sjukt god GT under happy hour på ett ställe som hette Evolution (som ägdes av några science-nördar, alla deras båtar var tex döpta efter vetenskapsmän- och kvinnor). Där hade de också magiskt god tonfisk, både som tonfiskburgare och som tonfislstek. På ett annat ställe åt vi en makalöst god sisig (filippinsk maträtt), och där sjöng jag (Johanna) Dancing Queen till ett fullsmockat dansgolv under en av deras musik- och karaokekvällar.
Norra delen av ön har inga hotell (åtminstone inte just nu) utan består framför allt av byar där lokalbefolkningen bor. Det finns dock flera vackra stränder där, och vi tog en dag då vi via moppe upptäckte dessa. En del av stränderna var översållade med båtar, som en båtkyrkogård. Båtarna där var dels sånna som inte användes pga brist på turister, men också båtar som behövde renoveras efter att ha blivit förstörda i tyfonen tidigare under året.
Vi hade två höjdpunkter utöver det fantastiska "vardagshänget". Det ena var dagen då vi dök med Dan's dive. Vi gjorde tre dyk, varav ett var för att försöka hitta rävhajar (vi hittade dock inga, bara en white tip reef shark) och de andra två var runt en ö som hette Gato island. Trots att sikten inte var den bästa var det häftigt, vi dök bland annat genom en tunnelgrotta! Läbbigt men coolt som sjutton! Vi hade ficklampor för att se var vi var, och vi såg en bebis-havsorm som simmade tajt med oss där inne (världens giftigaste orm btw), vilket var nervigt, men coolt! Korallerna runt Gato var otroliga, och vi såg pygmesjöhästar, Manta shrimps, en blåsfisk som blåste upp sig, lion fish, krabba osv förutom allt det "vanliga".
Den andra höjdpunkten var vår sista heldag, då vi åkte till Kalanggaman island, en ö ca 1.5 timmes båtfärd söder om Malapascua. Ön är i princip bara en sandhög med palmer, och ut från båda ändarna är det sandbanker som sträcker sig långt ut från ön. Kommer man vid lågvatten kan man promenera på dessa sandbanker, men tyvärr var vi där i högvatten, då vatten täcker dem och den ena sidan har dessutom farliga ripströmmar som man inte ska bada i. Det var dock magiskt vackert ändå, och häftigt att se sanden under vattenytan och se de dramatiska skiftena i färgen på vattnet.
Större delen av ön var badbar, så vi snorklade och badade längs med öns långsidor, härligt! Tyvärr var turen redan från början ganska kort med tanke på avståndet man åkte, och vi var dessutom tvugna att åka tidigare, eftersom en barnfamilj som var med på vår båt hade glömt en astmainhalator till sin lilla dotter... (hur sjutton lyckas man med det?!). Vi hade gärna stannat flera timmar till och njutit, för det var så vackert!! Hemvägen från Kalanggaman var spännande, när vi närmade oss Malapascua blev det ööööösregn! Vi alla på båten kurade ihop oss under det lilla tak som fanns, men det hjälpte inte så mycket, vi blev genomdränkta ändå. Tur att vi hade vattentäta väskan med oss till känsliga grejer.
Efter våra härliga dagar på Malapascua tog vi båten tillbaka till Cebu, en extremt skumpig minibusstur med de sämsta stötdämparna någonsin tillbaka till Cebu City, för att sedan åka ett par dagar söderut till Moalboal.
Malapascua rekommenderar vi verkligen! En så chill liten ö med massor att göra runt ikring. Vi gjorde bara en bråkdel eftersom vi ville vila upp oss efter ett par veckor med bergsklättring och båtturer.
Postar ett till inlägg med bilder, gick inte att välja ut bara 10 st (vilket är max antal per bloggpost!)Meer informatie
Malapascua, del 2
27 september 2022, Filippijnen ⋅ 🌧 29 °C
Mer bilder från Malapascua!
Moalboal
29 september 2022, Filippijnen ⋅ 🌧 29 °C
Bussturen till Moalboal i södra delarna av ön Cebu tog ca 5-6 timmar, väldigt mycket längre än kartan visade, eftersom vi, framför allt de sista milen av resan stannade i princip var hundrade meter och släppte av och på folk. Målet med denna korta 1,5-dagarstur var att besöka Kawasan Falls som ska vara ett av de vackraste vattenfallen i Filippinerna. Dessvärre upptäckte vi när vi kom dit att enda sättet att besöka vattenfallet just nu var om man gjorde en så kallad canyoneering. Det är att man klär i sig hjälm och flytväst och kanar/badar/hoppar sig ner för fallen ner till botten. Det var inte riktigt vad vi ville göra, eller hade möjlighet till, så vi fick besviket nöja oss med att titta på nedersta delen av forsen, fortfarande vackert, men förstås inte vad vi kommit för. Det var lite surt, för de skyllde på att vägen/något hus (?) var förstört efter tyfonen, men vägen upp till nedersta fallet var oskatt, folk som hade gjort canyoneering tog den vägen ner från nedersta fallet. Vi frågade om vi inte bara kunde få gå upp och kika, men det tog tvärstopp.
Lite bittra försökte vi istället ta oss ner till stranden. Lång historia kort var det inte heller så enkelt. Vi åkte de 4 km från stan mot stranden. Blev stannade vid ett partytält med 5 män, en km innan vi var framme, och där visade det sig att vi behövde ett "pass slip" för att få åka vidare. Detta kunde man bara få på turistbyrån tillbaka inne i stan. Vi åkte tillbaka och tog oss dit. Processen för att få en pass slip var bisarr. Först skrev vi våra namn på ett papper hos 5 nya män på utsidan av turistbyrån. Sen tog vi med den papperslappen in, där en kvinna skrev av namnen på en ny lapp. Därefter tog vi med oss den nya lappen en meter till höger där en annan kvinna skrev ett kvitto och tog betalt. Sen skulle vi ta med papperslappen med våra namn, samt kvittot, tillbaka till de första 5 männen, vi gav honom lappen och han stämplade en stämpel, och sen fick vi åka vidare.
Väl framme vid stranden försökte ytterligare en person ta betalt igen, nu bara för att få gå ner på stranden. Men då ledsnade vi och letade oss istället fram till någon Resort som låg längs stranden, köpte varsin snordyr (i filippinska mått mätt) öl, och fick sen gratis gå ner till stranden. Trots att det kostade oss mer kändes det lite som om att vi vann, haha!
Som jag skrev på instagram, vi har inget emot att betala avgifter om de faktiskt används till att fixa vägarna och ta hand om stränderna, men vägen var kass och stranden full av skräp. Vi köpte istället lite grejs och dryck från de lokala försäljarna för att gynna dem så istället.
Vi åt middag den eftermiddagen/kvällen på en svenskägd bar, Three Crowns, som bland annat serverade pytt i panna, köttbullar med mos och lite andra svenska rätter. Vi träffade dock inte ägaren eftersom vi var lite tidiga, bartendern sa att stället brukade vara riktigt livat runt 20 på kvällen, men vid den tiden var vi nästan o säng redan, eftersom vi skulle ta bussen tillbaka till Cebu kl 4 på morgonen dagen efter. Denna resa tillbaka till Cebu City gick i alla fall hur som helst smidigt eftersom det var mitt i natten, dvs nästan inga stopp innan Cebu City, och vi ankom i god tid innan vår flight till Puerto Princesa på ön Palawan senare samma förmiddag.
Justja! Vi hann få ett favorithak i Moalboal dit vi gick båda kvällarna där. Det var en beer garden där större delen av serveringen var på en plattform byggd av bambu, och hette Tambayan sa Baybayon. Vi åt bland annat helt magiska små grillspett där. Mums!
Turen till Moalboal var kanske den mest "misslyckade" delen av vår resa hittills, vilket visar hur ofattbart smidigt allt gått hittills, och hur bra vi har haft det. Peppar peppar ta i trä så var detta den enda gången det inte blev som vi tänkt oss...Meer informatie
El Nido, del 2
6 oktober 2022, Filippijnen ⋅ ☁️ 29 °C
Fler bilder från El Nido!
El Nido
6 oktober 2022, Filippijnen ⋅ ☁️ 29 °C
Nästa stopp var alltså El Nido på ön Palawan i Filippinerna. Och vilket jäkla ställe! Vi blev båda helt förälskade! Naturen där var helt magisk, skärgården består av både större och mindre öar, med höga klippväggar med en djupt mörkgrå färg som skapade en dramatisk kontrast mot det kristallklara vattnet. Detta tillsammans med den fantastiska filippinska maten, de vänliga människorna och det faktum att det är enkelt att kommunicera (pga alla filippiner pratar jättebra engelska) blev El Nido kronan på det filippinska verket! Vi älskade det, och det enda vi ångrar är att vi inte stannade längre.
Detta inlägg består av alldeles för många positiva förstärkningsord (någon kan ju roa sig med att räkna antalet "magiskt", "fantastiskt" och "otroligt") men det gick bara inte att låta bli!
Även denna plats får också två inlägg, ett med bara bilder, pga kan ej låta bli. (man kan alltså ha max 10 bilder per blogginlägg..)
Vi tog oss till El Nido i en minibuss som vi fixade på flygplatsen. Den blev riktigt billig (i förhållande till vad det skulle kosta att förboka) så vi var nöjda. Resan tog ca 5 timmar men gick bra, vi kom fram lagom till solnedgången, som vi fick avnjuta på en restaurang nära hotellet, som låg på en strand som heter Corong Corong. Själva den stranden var inte så kul, extremt långgrunt och massor av båtar, men solnedgångarna där var helt otroliga! Solen gick ner bakom en horisont av berg, och färgskådespelet var bara inte klokt.
Liksom på de flesta öar vi är på, hyrde vi en motorcykel för att se så mycket som möjligt och kunna åka in på alla småvägar vi ville. Första dagen besökte vi först Marimegmeg beach, som blev ett av våra favoritställen, framför allt för att vi långt bort runt hörnet på stranden hittade ett magiskt litet ställe med otroliga trädhus. När vi beundrade dem kom ägaren ut från ett av husen och erbjöd oss att kika in. Det var ännu mer magiskt på insidan. Vi hade föreställt oss enkla stugor, men de var riktigt lyxiga med separat badrum, sovrum, vardagsrum och ett litet kök. Badrummet hade panoramafönster ut mot havet, och sovrummet AC. Balkongen, också den ut mot havet, var otrolig. Vi frågade om de hade en restaurang, vilket de inte hade, men ägaren erbjöd sig att laga mat till oss om vi ville en annan dag, vilket vi gärna tackade ja till!
Sedan tog vi oss vidare till kända Nacpan beach, vilket var en ca 40 min färd, där sista kilometern var över totalleriga vägar. Gick dock bra! Nacpan var fint och hade lite trevliga ställen där man kunde beställa mat, och drycker, både typ smoothies och öl/drinkar. Vi åt middag på ett Hostel där som hette Mad Monkey, mysigt!
Dagen efter åkte vi på en båttur runt El Nidos kust! Väldigt vackert, även om det var mycket turister på vissa platser. Vissa ställen hade helt fantastisk snorkling med massvis av koraller och fiskar. Vi besökte också en "hemlig" lagun (man var tvungen att klättra in genom en liten öppning i berget) och en stor lagun som man tog sig in i genom att paddla kajak. Den var såå häftig, och vi önskade att man hade fått snorkla där inne, för vi kunde se vackra koraller från ytan och djupt ner längs kanterna. Det som framför allt slog oss under hela dagen var just det kristallklara vattnet och mängden koraller, har inte varit lika fräckt på någon annan plats egentligen.
Nästkommande dag hyrde vi moppe igen, och tog oss till Duli beach där vi hängde nästan hela dagen. På vägen dit stannade vi först i ett litet samhälle/by och klippte Joels hår, blev riktigt bra! Duli var magiskt vacker, lång och bred, och vi var i princip helt ensamma! Vi såg ett annat par när vi kom dit, sen kom det ett par till under dagen. Vi hängde på en jättefin liten resort som ägdes av ett holländskt par som flyttat till Filippinerna för 10 år sen, efter att ha backpackat och förälskat sig i landet. Väldigt härlig och lugn dag.
Vi fortsätte även nästa dag med moppetur, vi åkte på fågelskådning och försökte hitta alla biätar-fåglar vi hade sett dagen innan (det gjorde vi, och fick se en kungsfiskare också!). Efter en förmiddag med snigelfart längs vägarna styrde vi moppen mot vattenfallet Bulalacao. Det var en ca 40 min vandring genom skogen/djungeln, och man var tvungen att korsa forsen fem gånger genom att vada genom ibland lårhögt vatten. Bitvis regnade det, men som tur var hade vi med våra regnponchos att skydda oss med. Vattenfallet var fint men inget speciellt, det var turen dit och tillbaka som var det häftiga. Som det varit nästan överallt var vi typ helt ensamma, vi råkade dock påbörja vandringen nästan exakt samtidigt som en stor familj.
Vår sista dag var nästan den bästa. Vi hyrde en kajak och paddlade från vår strand runt längs kusten bland annat till en av de stränder vi varit på under båtturen. Det var en otrolig dag där vi tog oss precis dit vi ville, snorklade en massor i det kristallklara vattnet och bara hade det härligt. På ett snorklingsställe såg vi en stor havsorm, läbbigt! Jag (Jojo) råkade simma precis ovanför den när jag såg den, och när jag simmade åt ena hållet iväg från den ändrade den riktning åt samma håll, hjälp! Det är alltså världens giftigaste orm....! (dock också helt fredliga och bits bara när den verkligen känner sig trängd och hotad). Joel hittar också en muräna, fräckt, men lite otäck! Denna var dock en baby, så ganska liten.
Den kvällen var också den då vi bokat in att äta på det vackra trädhusstället vi hittat tidigare. Så på eftermiddagen svidade vi om och tog en tricycle/tuktuk bort till Marimegmeg och gick sen den lilla promenaden bort till Sunset Cliffs, som vi fick lära oss att det hette. Fen, ägaren, hade lagat supergod adobo, och vi fick också en skål med det som familjen skulle äta den dagen, samt en smakbit från morgondagens rätt. Så lyxigt! Solnedgången var rent magisk och vi hade en såå mysig och vacker sista kväll i El Nido och Filippinerna.
När vi åkte nästa dag var det vemodigt, men vi lovade också varandra att hit ska vi åka tillbaka, snart!Meer informatie
Cát Bà
12 oktober 2022, Vietnam ⋅ ☀️ 26 °C
Sjunde oktober tog vi oss in i land nummer fyra, Vietnam! Eftersom vi var i södra Vietnam precis innan pandemin höll vi oss denna gång i norra delarna.
Det enda vi egentligen visste att vi ville göra, var att åka till Halongbukten och åka på en båttur bland alla tusentals öar. Men efter lite research och tips från vänner beslöt vi oss för att åka ut till den stora ön Cát Bà, utanför Halongbukten. Därifrån kunde man åka på båttur i Halong, men också i den mindre turistiska Han La-bukten. Anledningen till att den är mindre turistisk är inte att den är mindre vacker, utan helt enkelt för att den inte ingår i det Unesco världsarv som Halong är en del av.
Vi hade dock lite otur i starten. Norra Vietnam hade precis haft sin regnperiod, och därför är vädret lite instabilt just i början av oktober. Våra två första dagar regnade det nästan konstant hela dagen. Inget ösregn, men tillräckligt mycket för att inte vilja gå ut. Vi var glada över att vi hade bokat ett fint hotellrum som man gärna kunde stanna kvar i över dagen. Bra badrum och säng, och framför allt ett stort panoramafönster ut över bukten. Vi smög oss ut för lunch och middag, men det var ungefär det. Helt ärligt var det ganska skönt att ta det väldigt lugnt efter flera veckor av fullt ös!
Cát Bà är en fin men väldigt turkisk stad, åtminstone nere vid hamnen. Det går inte att bada vid själva stan, utan man måste ta sig runt till andra delar. Det finns massor med mysiga små restauranger, och innan pandemin fanns det troligtvis massor av hotell och restauranger som hade servering uppe på toppen av de höga husen. Nu hittade vi dessvärre inga sånna, men det hade varit så vackert att sitta i solnedgången och från den höjden och titta ut över vattnet och klipporna.
Namnet Cát Bà betyder "Bara kvinnor" typ. Vår guide under båtturen sa att det namnet kom till under tidigare krig, eftersom kvinnor och barn evakuerades dit då, bara de fick vara där. Men när jag läste på så ser jag en annan historia om att tre kvinnor hittades uppspolade på varsin strand runt ön för flera hundra år sedan, de fick varsitt tempel upprest i sin ära, och därifrån kom namnet.
Man har i alla fall hittade reser från bosättningar så gamla som 6000 år, så det har i alla fall bott människor där relativt länge.
Från tredje dagen skulle det vara fint, så då bokade vi vår efterlängtade båttur i Han La. Det blev en 2 dagar 1 natt-tur, och vi som var vana vid de mycket enkla förhållanden som var på båtturen i Indonesien mot Komodo Island var helt överväldigande av standarden på denna båt. Det var en ganska liten båt, totalt 10 hytter, men alla var små lyxrum! Vi bodde på övervåningen och hade enorma panoramafönster ut mot vattnet. En stor säng, fin inredning och ett privat kaklat badrum. Resten av båten var också jättefin med en fin matsal, och så framför allt superhärliga soldäck där man kunde både sola på solstolar och sitta ner vid bord. Båten hade en bar där man kunde beställa otroligt goda drinkar, bland de godaste vi druckit under hela resan till och med!
Vi var bara 5 par på båten så det var lugnt och behagligt och gott om plats för alla.
Båtturen var härlig och solig och otroligt vacker. Vi paddlade kajak in i tunnlar och laguner på ett ställe, fick hoppa av och bada (det var kallt!! I alla fall när man inte var under vattenytan!) och nästa dag så besökte vi en gammal fiskeby och fick lära oss mer om hur man levde på ön förr i tiden. Vi fick testa lokalt producerat "vin" (det var mer som sprit, inte så gott). De smaksätter den med allt möjligt, olika djur är inte ovanligt, så i en burk var smaksättningen från en massa olika ormar... Jag valde dock hibiskussmaken och Joel honungssmaken..
Solnedgången från båten kvällen innan var såå vacker, vi låg ankrade i en vik med massor av små vackra och gulliga öar runt oss. Magiskt!
Såhär i efterhand önskar vi att vi bokat ytterligare en natt, men vi visste inte att man kunde göra det förrän efter att båtturen var slut.
På väg tillbaka till hamnen i Cát Bà bokade vi en till hotellnatt på ön, lämnade våra grejer där när vi hoppat av båten, och upptäckte stränderna runt där vi bott i flera dagar, men inte kunnat utforska pga regn. Det var framför allt två stränder som var fina att besöka på den delen av ön (man kan ju hyra moppe/köpa en tur runt andra delar av ön också). Tyvärr har det byggts enorma hotellkomplex vid båda stränderna, stora skyskrapor som skuggar stränderna framåt eftermiddagen. Men stränderna var fina och utsikten ut mot havet vacker.
Något som vi märkt under våra dagar i Vietnam är att vattnet inte är sådär kristallklart som i Filippinerna. Faktum är att det är totalt grumligt. Anledningen är för att öarna i Halong och Lan Ha-bukterna består av kalksten, vilket gör att vattnet är fullt av partiklar som solen kan reflekteras i. Lite trist att inte kunna dyka eller snorkla.
Morgonen efter spontanbestämde vi oss för att fara vidare, så vi köpte biljetter för att ta oss vidare till nästa område, en ö ett par timmar bort som hette Quan Lan.Meer informatie
Quan Lan
15 oktober 2022, Vietnam ⋅ ⛅ 28 °C
Quan Lan var en relativt okänd liten ö för oss, Joel hade hittat något på nätet om att det var fint, så vi tänkte att vi chansar och ser. Det är ju när man reser på detta vis som man kan våga testa sådant man inte är säker på!
Vi åkte från Cát Bà mot fastlandet på förmiddagen, och efter lite båt- och bussbyten var vi tillslut framme på Quan Lan, vilket är en putteliten ö rätt österut från Halongbukten. Den 2 timmar långa båtresan genom Ha Long Bay var en riktig höjdare, små vackra pluppiga öar överallt. En gång i tiden har nog Quan Lan varit ett populärt resemål (innan pandemin?) för vi såg nerstängda hotell typ överallt längs huvudgatan i huvudorten i södra/mitten av ön. Befolkningen verkade dock väldigt ovana vid att se västerlänningar, för så fort vi gick in i de centrala delarna så stirrade alla och hälsade på ett sätt som folk inte gjort tidigare, och vi hade snart en skara nyfikna barn efter oss som följde efter minsta steg vi tog. Lite småjobbigt faktiskt när vi mest ville lösa praktiska saker, typ som var vi kunde hitta vatten.
Vi försökte även hitta en restaurang i byn med utsikt över havet, men det var stört omöjligt, alla ställen pekade bara in mot gatan. Vi gick istället tillbaka till vårt hotell och ägarens syster lagade mat åt oss och vi avnjöt den väldigt goda maten (om man bortser från de sockrade (?!?) pommes fritesen vi tog som för-snacks) i den vackra solnedgången med utsikt över havet och solen stor och röd som en blodapelsin.
Trötta efter en lång resdag såg vi fram emot att gå och lägga oss. Joel la sig ner i den ena sängen och... BRAK! Hela botten föll ur!! Trälisten som höll upp hela trossbotten lossnade från sängstommen, så han föll med en smäll rätt ner i backen! Som tur var, var inga händer eller tår på fel ställen, för i så fall hade vi garanterat fått brutna ben i fötter eller händer.. Vi kallade på personalen som snickrade i en halvtimme, och sen var sängen "som ny". Vi la oss dock ner, och vände oss om i sängen, med stor försiktighet efter det!
Vi kan också lägga till att sängarna på detta hotell var de absolut sämsta vi legat i någonsin! De var så hårda att det är bekvämare att ligga på liggunderlag på sand! När man låg på rygg fick man ont i ryggslutet eftersom det inte var någon svikt alls i madrassen. Så man låg som en planka över stenar typ. Det är inte ofta vi skriver negativa saker i recensionerna på ställen vi gillar i övrigt, men här gjorde vi det, för att alltså det var galet. Vi funderade mycket på hur inköpsprocessen av dessa madrasser gick till egentligen.
Quan Lan är som sagt jättelitet. Vi hyrde moppe andra dagen och åkte runt till varenda "Point of interest" på kartan, inklusive alla stränder. Det var helt ärligt inte jättemycket att se. Vi försökte tex besöka ett tempel som skulle finnas där, men det var först svårt att ens hitta dit, och när vi kom fram så fanns det liksom ingen entré och det så lite ut som en byggarbetsplats. En del saker hittade vi helt enkelt inte, vägarna dit fanns liksom inte i verkligheten. De stränder som fanns utmärkta gick antingen inte att ta sig till (vägarna övervuxna) eller så var de helt förstörda av plastföroreningar och stranden i sig liksom gick inte att vara på. De stränder som en gång haft lite restauranger och liknande var för det mesta övergivna och såg sorgligt skräpiga ut.
Det fanns dock stränder som var heeelt otroliga. En fick vi vada över ett litet vattendrag för att komma till, men väl där var det verkligen värt det. Den var helt obebyggd, och enormt stor, bred och lång. Djungel hängde ut över stranden och det enda man hörde var vågornas skvalp.
Tillslut hittade vi också en strand med en liten restaurang där vi åt lunch och hängde ett tag i deras solstolar.
Vår resterande dag på Quan Lan spenderade vi på den första stranden vi åkte till dagen innan. Där fanns en liten bar/shop som verkade ägas av samma kille som ägde vårt hotell. Man märkte att de höll på att rusta upp efter pandeminedstängningar, alla små ställen runt om var stängda och slitna, men just detta ställe höll på att komma tillbaka. Det fanns ett par solstolar, de hade sopat bort allt skräp framför stället, och de hade dryck och lite snacks till försäljning. Vi var de enda där under dagen, så återigen hade vi en strand för oss själva. På eftermiddagen verkade det dyka upp lokalbefolkning dock, så förhoppningsvis fanns det fler som kunde köpa lite saker och hålla det igång. Mysig och lugn dag!
Vi beslöt oss dock för att åka tidigt morgonen efter och påbörja resan mot Sa Pa i norra Vietnam!Meer informatie
Sa Pa, del 2
20 oktober 2022, Vietnam ⋅ ⛅ 15 °C
Fler bilder från Sa Pa!
Sa Pa
20 oktober 2022, Vietnam ⋅ ⛅ 15 °C
Nästa plats på tur var Sa Pa i norra Vietnam, en plats framför allt känd för sina magnifika risterrasser, liknande de som i Banaue, Filippinerna. Vi insåg dock att vi missat den vackraste perioden i Sa Pa med typ 1-2 veckor, det vill säga tiden precis innan skördetid, så vi såg inte regionen i sitt allra vackraste, men det var ändå en fantastiskt vacker plats!
Vi tog 7-båten från Quan Lan mot Cái Rồng, med avsikten att hinna med en buss mot Sa Pa som gick kl 9.45. Båten skulle nämligen ta 2 timmar, så det hade varit perfekt. Tyvärr tog båtresan 3 timmar, så vi missade bussen precis.. Och tyvärr gick det ingen buss mer från just Cái Rồng förrän mycket senare, så vi beslöt oss för att åka till Halong city istället, och ta bussen därifrån eftersom det fanns fler avgångar där, och vi kunde få se Halong också. Så sagt och gjort, vi tog en långsam och skumpig lokalbuss mot Halong! Trist att missa bussen precis, men den helt magiskt vackra och långsamma båtturen gjorde att det var värt det.
Det slutade med att vi tog oss till Sa Pa med en nattbuss som avgick vid 21 på kvällen, så innan dess strosade vi runt i Halong. Vi besökte bland annat ett café där man satt i nedsänkta bås i ett typ akvarium, runt omkring oss var vatten och där simmade hur många koi-fiskar som helst! Galet! Där drack vi varsin helt otrolig mango-smoothie med någon slags hårt vispad äggviteskum på toppen, har inte druckit något liknande förr, sååå gott!
Vi kom till Sa Pa tidigt på morgonen, vid 5-tiden. Vi sov en timme på busstationen innan vi promenerade ca 2 km till vårt hotell. Vi fick inte checka in förrän kl 14, men vi fick ställa väskorna där, så det gjorde vi, och gick sen ner till en by ca 2 km bort, Cát Cát, som skulle vara en traditionell by som visade hur det gick till förr.
Det visade sig dock vara en enormt turistisk plats. Visst, det fanns gamla hus kvar, gamla vattenkvarnar etc, men det verkade som om de byggt upp en hel by kring turismen. Först och främst var det stånd överallt där de sålde exakt samma prylar överallt, tex sjalar, som inne i Sa Pa kostade en femtedel av priset de tog i Cát Cát. Det fanns även en del matstånd och restauranger, vi provade bland annat torkat buffelkött, väldigt gott! Det påminde mig om biltong man kan köpa i Sydafrika.
Men det mest utstickande var alla typ "instagrambås" som de hade byggt upp. Alltså olika strukturer där meningen var att folk skulle posera för foton. Typ stora hjärtan, hängmattor, nät över metallboxar med kuddar och täcken, plattformar av olika slag, skulpturer, och på ett ställe fanns det hästar där man kunde låna olika hattar att ha på sig. Justja, vid entrén kunde man också hyra traditionella kostymer att ha på sig, vilket många asiatiska turister gjorde.
Folk var helt hysteriska, så forcerade att få komma fram till och posera vid de olika grejerna, att de inte såg något framför sig, man blev påsprungen och liksom knuffad åt sidorna, har aldrig varit med om något liknande!
Vi letade oss dock bort från de värsta områdena och fick ändå se en del fina traditionella byggnader och strukturer som var väldigt vackra att se på.
När vi kände oss mätta på galenskapen vandrade vi tillbaka upp på hotellet för att checka in.
De kommande dagarna vi spenderade i Sa Pa var en blandning av vila, sjukdom och moppeturer. Dels tog vi det väldigt lugnt, men dels blev också jag (Jojo) sjuk, någon typ av virus. Så det blev tyvärr en hel del hotellhäng. Två fina moppetur-dagar fick vi dock, där vi fick se makalöst vackra landskap. Vi tog oss bland annat igenom en hel dal med flera byar, där vi VERKLIGEN fick se hur man lever i området (även om förstås även de påverkas av de stora mängder turister som besöker området). Bergväggarna på sidorna kantades av risterrasser, en flod rann genom hela dalen, bufflar och hönor gick fritt och naturen var bara så mäktig! Under en annan moppetur besökte vi ett vackert vattenfall, Silver waterfalls, som tack vare att det småregnade var tomt på turister. Vackert ändå!
Turen upp till vattenfallet blev tack vare det "dåliga" vädret väldigt trollsk. En vacker dimma låg över dalen och bäddade in bergen och risfälten i en sammetsliknande slöja. Tyvärr missade vi att ta foton på det för vi tänkte ta det på vägen ner, men då hade det blivit för dimmigt, så man såg inte ett jota. Typiskt.
Lite andra random bra, mindre bra eller intressanta upplevelser i Sa Pa:
- Under dagtid pågick någon slags byggarbeten i dalen framför Sa Pa village, som gjorde att det fram till kl 18 vaaarje dag lät ungefär såhär i hela byn: "dunk dunk dunk dunk dunk dunk" , ett malande hammrande ljud. Det finns en video i våra instagram stories om man vill uppleva det..
- Vi drack makalösa smoothies och apelsinmorotsjuice på ett gömt café på toppen av ett hus, så gott!
- Här var ett av de ställen där vi hade allra mest problem med att ta ut pengar. När vi bytte hotell mitt i vistelsen tog det 8 automater innan Joel hittade en som lät oss ta ut pengar.
- Vi åt på en liten restaurang som hette Good morning Vietnam som hade jättegod mat!
- Joel lärde mig spela schack på en söt liten bar som hette Colour bar, det måste vi göra mera!
- Vi åkte en väldigt lyxig morgonbuss från Sa Pa tillbaka till Hanoi, hytterna var breda som typ 110-sängar, med tv, en massa ladduttag och med kudde, täcke och gratis vatten!
Hade vi inte haft sjukdomsotur hade vi kunnat se mer av Sa Pa, så detta är ett område vi gärna skulle besöka igen, antingen i maj när risterrasserna är som grönast, eller i början av oktober när de är gyllene av det mogna riset.Meer informatie
Hanoi
21 oktober 2022, Vietnam ⋅ ☁️ 19 °C
Efter en bekväm 5 timmars bussresa i en fantastisk sovbuss var vi framme i Hanoi, vid 12-tiden.
Nästa stopp var nästa land, Laos, och vi hade först inte tänkt att söka visum dit på förhand, eftersom man ska kunna få ett "visa on arrival" vid ankomst till gränsen.
Men nu när vi hade tid, och vi läst att det skulle gå snabbt att ordna beslöt vi oss för att försöka ändå! Så vi tog oss till Laos ambassad, och var först tvugna att vänta på att de öppnade igen efter lunch. Medan Joel sprang iväg för att hitta en bankomat påbörjade jag ansökan för oss båda. Jag upptäckte då att vi inte hade passfoton med oss (det stod på en Google review att man inte behövde det, men tydligen behövde man det ändå). Så för att vi skulle hinna innan de stängde kl 16 påbörjade de processen åt oss, medan jag rusade iväg för att hitta något ställe man kunde fota passfoton. Innan jag sprang iväg fick jag även OK att skriva under Joels ansökan åt honom, eftersom han inte var där än ^^ Jag tror även att de hade överseende med att blanketten inte var helt rätt ifylld, jag var så stressad när jag höll på att jag i efterhand insåg att jag glömt fylla i vissa ruto osv. Men personalen på ambassaden var helt otroligt trevlig, snabb och tillmötesgående och de verkar ha sett mellan fingrarna.
Till saken hörde att vi bara har internet på min telefon, och Joel hade min för att kunna söka efter uttagsautomater. Så när jag var ute och sprang kunde jag varken kontakta honom, eller söka något vidare bra på Google maps. När jag inte hittat något ställe där vi kunde fotas på flera försök, så frågade jag på ett café om jag kunde få låna deras wifi och skriva till Joel. Det gick jättebra. Den gulliga servitören gav mig också ett glas vatten och bjöd mig att sitta ner trots att jag inte kunde köpa något, för Joel hade plånboken. Han tyckte väl att jag såg varm och stressad ut, och sen hjälpte han mig att tyda Google maps så att jag tillslut kunde hitta ett foto-ställe ca 600 m bort.
Joel anslöt till caféet, och vi joggade till fotostället, fotades och rusade tillbaka till ambassaden och lämnade in fotona. På vägen dit plockade vi även upp Joels stora ryggsäck samt våra två "handbagage" som vi fått lämna på caféet där vi väntat på att ambassaden skulle öppna tidigare under eftermiddagen. Sen satt vi på ambassaden och väntade i ca 20 min till, småpratade med lite andra européer som också sökt visa, och sen fick vi våra pass med visumen i!! Personalen på ambassaden var verkligen magiskt trevliga och snälla!
Justja, det måste ha varit nåt strul med svenska banker den dagen, för Joel sprang runt till 20 (!!) automater innan det funkade! Varav i de tio sista testade han med två olika kort!
Sen åkte vi i alla fall vidare till busstationen där vi också lyckades köpa bussbiljetter till idag till Laos för 100kr mindre per person än vi räknat med.
Laos hade hittills bara gett ett fantastiskt intryck! (och det skulle visa sig att vi inte blev besvikna, men mer om det i kommande inlägg :) ).Meer informatie
Luang Prabang, del 2
28 oktober 2022, Laos ⋅ ☀️ 28 °C
Fler bilder från Luang Prabang!
Luang Prabang
28 oktober 2022, Laos ⋅ ⛅ 25 °C
Alltså var ska jag börja. Vi ÄLSKAR Laos sammanfattar vår känsla hittills. Människorna, maten, naturen, byarna.. Alltså wow!
Redan så fort vi lämnade gränspoliserna i Vietnam, och stötte på gränspoliserna i Laos kände vi skillnaden. De vietnamesiska var långsamma, otrevliga och kunde inte ett ord engelska. De laoitiska var trevliga, skojade med oss, var effektiva och jättebra på engelska. Om inte den laoitiska ambassaden redan hade gett oss ett otroligt gott första intryck, så gjorde gränspoliserna nu verkligen det.
En positiv sista erfarenhet i Vietnam var dock att vi, till Joels stora lättnad, blev av med våra sista vietnamesiska dong vid gränsen då en gullig vietnamesisk tjej stod vid gränsen och växlade dong mot laoitiska kip till en jättebra växlingskurs! Nöjda!
Vi hade fortsatt långt kvar på det som visade sig bli en 28 timmars bussresa (istället för 24 timmar), men resan var otroligt vacker. Naturen oförstörd och vild på ett sätt vi inte sett förut, husen, även i vad som verkade vara väldigt fattiga byar, var omhändertagna med stor omsorg, och dessutom till stor del byggda i trä vilket gör dem både vackrare och hållbarare.
Vid lunch stannade vi i en liten by där vi fick köpa ett laoitiskt simkort med fri data för lite och ingenting. Vi var också galet kaffesugna, och gav oss ut på kaffejakt, vilket visade sig vara svårt. Efter ett tag hittade vi dock en gullig fransktalande laoitisk farbror som bjöd in oss på kaffe. Han ville absolut inte ha något betalt, och gav oss istället en jätterabatt när vi sen köpte ett paket snabbkaffepåsar från hans affär (tror vi betalade typ 10 sek för 20 st koppar).
De sista 80 kilometerna var det som försenade oss mest, det tog 5 timmar!! Vägen sista biten ner till Luang Prabang var stundtals kass, där fick bussen krypa fram. Det kunde vara jättefin och slät väg i flera kilometer, och så i nästa kurva var groparna i vägen så djupa att bussen lutade läskigt åt ena hållet när vi körde igen dem. En gång fastnade vi, så då fick busspersonalen hoppa ur och lägga ett stort stenblock (som de hade i bagageutrymmet, antagligen just för det här syftet) under ena hjulet för att få upp oss.
Vi kom fram sent, vid 22, vi checkade snabbt in och gick för att äta (vi hade kört en 48 timmars fasta för enkelhetens skull, så vi var hungriga!) så vi tog första bästa ställe längre ner på gatan, vilket visade sig var en högljudd bar där ett band med en falsksjungande sångerska höll låda. Utomhus på uteserveringen var i alla fall volymen hanterbar.. :) Maten var väl sådär..
Det slutade med att vi stannade i 6 nätter i Luang Prabang, för vi tyckte så mycket om det. Staden är mer som en liten by där husen är byggda i en blandning av kolonial och traditionell laoitisk stil, fantastiskt gulligt! Husen var pittoreskt dekorerade, med handgjorda skyltar, enorma rosenbuskar på sina ställen, fönsterluckor målade i glada färger och generellt fantastiskt väl omhändertagna. Runt om i byn fanns totalt 33 buddhistiska tempel utspridda, vilket gör Luang Prabang till en av de tempeltätaste byarna/städerna i landet. Det märktes tydligt framför allt på eftermiddagarna, då alla tempel samtidigt började låta - unga munkar (barn, kanske 10-13-åringar) slog rytmiskt på enorma trummor. Mäktigt!!
Längs floden fanns många fina restauranger, endel väldigt klassiskt laoitiska (eller sydostasiatiska generellt egentligen), med lysrörsbelysning, och låga plastbord och stolar, och endel mer turist-åtvända, med dämpad belysning och stämningsfull inredning. Alla hade dock gemensamt att utsikten över Mekongfloden, framför allt i solnedgången, var magisk, och att personalen trevlig och tillmötesgående. Maten i Laos har också varit dödsgod, framför allt första middagen på ett något dyrare ställe var otrolig. Det bästa är att det ofta är mängder av färska grönsaker till maten man beställer, sallad, koriander, gurka, tomat etc, något vi varit lite svältfödda på hittills!
Vi både tog det lugnt och utforskade under dagarna vi var där. Vi hyrde moppe och besökte bland annat två kända vattenfall, Kuang Si och Tat Sae. Båda fantastiskt vackra, med vatten som böljde fram rätt ur grönskan, precis som i Plitvice i Kroatien för er som varit där. Plitvice är dock mycket mycket större, och är mer grönt, vill Joel flika in.
En höjdpunkt var båtresan på Mekongfloden som vi gjorde andra dagen. Vi betalade säkert lite mer än man bkrde, men fick en privat båt med en kapten/guide som verkligen ville se till att vi hade det trevligt. Vi besökte en by känd för sin riswhiskey och sin produktion av handgjorda vackra tyger, ett tempel i ett berg, och det bästa av allt - vi fick av en slump se elefanter!! Det finns ett fåtal sanctuaries i området. Vi beslöt oss för att inte åka dit, eftersom de flesta verkar erbjuda att rida på elefanterna, och interagera med dem på olika sätt, vilket är ett tecken på att det inte är ett bra ställe. Men precis just när vi åkte förbi hade två elefanter gått ner till floden för att bada! Det var vår guide som såg dem, vi var då på andra sidan den där ganska breda floden. Vi bad honom att åka närmre, vilket han gjorde, så vi fick en riktigt nära titt! Häftigt!
Något som verkligen förhöjde vår vistelse i Luang Prabang var vårt boende. Pongkham Residence hette det och låg en liten bit utanför centrum. Förutom att rummen var fina, rena och stora, med en gullig liten balkong, och att de lånade ut gratis cyklar som gjorde att avståndet till centrum reducerades till 7-10 min på cykel, så var ägarna fantastiska. Så trevliga och gjorde allt för att hjälpa oss. Mannen, Ban, har varit turistguide i Laos i många år, men fick sluta eftersom hans syn försämrats väldigt. Han gav oss en hel resrutt för att utforska de norra delarna av landet. När jag skriver detta sitter vi tex i en liten flodbåt på den magiskt vackra Nam Ou, en sidoflod till Mekongfloden, påväg mellan Nong Khiaw och Muang Ngoy, något han rekommenderade.
Luang Prabang passar alla typer av resenärer, både de som vill backpacka och gå på äventyr, och de som gärna spenderar mesta tiden i själva byn. Man behöver heller inte åka långa bussresor för att ta sig dit, det går både att flyga och åka tåg dit, det finns en tåglinje med moderna tåg från huvudstaden Vientiane, och en liten flygplats.Meer informatie
En tur i norra Laos
1 november 2022, Laos ⋅ ⛅ 29 °C
Efter sex härliga dagar i Luang Prabang åkte vi på en 11 dygns loop runt i norra Laos efter inrådan från vår senaste värd, Ban, i Luang Prabang. Han var guide i Laos i tjugo år innan han var tvungen att sluta på grund av dålig syn.
Turen började med en buss till Nong Khiew från Luang Prabang. Nong Khiaw är en väldigt vacker liten by, där vi tyvärr bara stannade en natt. Floden Nam Ou delar upp staden i två delar, men det är lätt att ta sig över via en bil- och gångbro. Staden är inklämd mellan enorma kalkstensberg som bildar dramatiska vyer, speciellt om man klättrar upp på någon av de många utsiktsplatser som finns i området. Vi kom fram tidig eftermiddag och gjorde precis detta efter att ha checkat in på ett billigt litet guesthouse med vacker utsikt över floden.
Dagen efter tog vi "lokaltrafiksbåten" till Muang Ngoy för en spottstyver per person. Byn Muang Ngoy är en oerhört "äkta" laoitisk by, i brist på bättre ord. Man kunde bara ta sig dit via floden (förutom en oerhört dålig och liten bilväg som tar många timmar, så floden är snabbare) och den består i princip av en huvudgata av stampad jord, och så lite sidogator upp på sidorna. Trots sin enkelhet är byn ett populärt ställe för backpackers, så det finns 17 (!!) guesthouses och ett mindre antal restauranger. Oklart om alla guesthouses har kommit igång efter pandemin dock.
Byn har en gammal historia minst tillbaka till 1100-talet, då man har hittat spår efter så gamla bosättningar. Vid denna tid låg byn dock ca 2 km söder om nuvarande plats. Byn flyttades till sin nuvarande plats på grund av årliga sjukdomsutbrott av någon form av virus. Omständigheterna verkar lite oklara, på en informstionsskylt i stan står det att "the elders in the village recount that many years ago Muang Ngoy was located [...] around two kilometers from its current location".
I Muang Ngoy bodde vi en en liten bungalow med utsikt över floden, i ett guesthouse som visade sig ägdes av en svensk kille, Gabriel, och hans laoitiska fru. Lite lustigt, första svensken vi träffat på hela resan, dvs fyra månader!
Under våra dagar i byn hann vi med en heldag på halvkassa mountainbikes då vi cyklade bland risfält till ännu mer avlägsna och "rural" byar. Underbar dag då vi fick trängas på vägarna med kossor, fick se magiska vyer över risfält och träffa underbara bybor som bjöd in oss på kaffe, och söta småbarn som nyfiket ropade "Sabaidee!!", dvs Hej, när vi passerade.
Sista dagen var planen att vi skulle paddla kajak uppströms, men vi hann ungefär 15 minuter från stranden när vi insåg att kajaken tog in vatten och höll på att sjunka. Balansen blev sämre och sämre, och precis innan vi hann in till strandkanten höll hela kanoten på att välta. Joel anklagade först mig för att vara vifflig, så jag var väldigt nöjd när vi hittade felet 😅 Tur att det skedde när det skedde, för bara ett par meter fram så blev floden ganska "vild". Det hade inte varit några problem med en fungerande kanot, men med denna hade vi vält på två röda.
Vi stod i alla fall i 30 minuter och tömde kanoten på vatten, det var en enorm reva längst bak där vattnet forsade in. Vi (läs Jojo) tappade sugen på att paddla så resten av dagen spenderade vi med att läsa bok i hammocken på vår balkong. Helt OK dag trots allt!
Muang Ngoy var en underbar liten by väl värd att besöka och dit vi gärna åker igen. Där drack vi bland annat resans bästa mojitos, på en liten bar kallad Riverside. Detta är under omständigheterna sanslöst egentligen, vi har varit i fantastiska turistparadis men den bästa drinken hittar vi för lite och ingenting i en pruttliten by ute i djungeln i norra Laos! Fundera på det en stund!
Nästa del av resan var från Muang Ngoy till Muang Khua. Förut gick det lokalbåtar dit, men efter att kineserna dämt upp hela floden för att skapa ett vattenkraftverk kan man inte längre lätt ta sig mellan byarna. Detta är förödande för lokalbefolkningen som använder floderna som sin huvudskaliga transportväg för både folk och gods. Men har man pengar, dvs är man västerlänning, sorgligt nog, kan man "chartra" en privat båt som tar en hela vägen. Det innebär att man åker båt till en by nära dammen, hoppar av och tar en minilastbil med flak förbi dammen, och sen hoppar in i en ny båt. Vi hade lyckats styra ihop ett stort gäng backpackers som skulle dela på båten. Tyvärr var det tre personer som hoppade av samma morgon, vilket skulle innebära en ganska stor ökning i pris för oss resterande. Vi var rätt sura på dessa svikare. Tack och lov hittade vi två jättetrevliga Italienare som tog två av platserna, och den tredje platsen hade den tredje "avhopparen" samvete nog att att betala ungefär halva summan för. Så det löste sig fint ändå.
Framme i Muang Khua checkade vi och italienarna in på "första bästa" hotell, ett billigt men lyxigt hotell. Det skulle visa sig att dessa Italienare var det trevligaste paret vi träffat på fyra månader. Framför allt kvinnan var så social och rolig, mannen var dålig på engelska, så vi fick ej samma kontakt, men han var också trevlig. Vi spenderade två nätter i Muang Khua, och båda kvällarna hängde vi med italienarna och ett annat (tyskt) par från båten. Väldigt trevligt!
Därefter tog vi en väldigt skumpig lokalbuss till Oudomxay, och sedan direkt nästa (extremt skumpiga) lokalbuss mot Luang Namtha. I Luang Namtha stannade vi i tre nätter. Vi tog det väldigt lugnt. Hyrde moppe två dagar och åkte genom makalöst vackra risfält, besökte ett vattenfall och åt på lokala restauranger mitt ute på risfälten. Själva staden var inte vacker, men omgivningarna var väldigt fina!
Vi var otroligt pizzasugna en kväll, men det enda pizzastället i stan var stängt, men när vi sedan resignerade till hamburgare istället på det lokala haket, var brödet slut och vi fick nöja oss med en söt baguette till våra burgare. Jaja, man kan nog inte förvänta sig allt för mycket! Vi hann också med att äta de dyraste vårrullarna vi ätit någonsin på resan! Vi stötte även på de två belgiska "svikarna" från Muang Ngoy. Deras undanflykt hade varit att de hade fått ändrade planer, och skulle åka söderut, så när de fick syn på oss, och vi hejade, skämdes de så mycket att de försökte ignorera oss helt. Vi hoppas att det verkligen sved... #jageintbitter
Efter ett par lugna dagar i Luang Namtha tog vi bussen till Huayxay, en vacker bussfärd med extremt bra väg! Joel räknade till två områden med mycket skump. Vilket i laoitiska mått mätt är helt sjukt lite. Vi kom fram på kvällen och tog en dyr tuktuk in till stan, med en förvirrad chaufför. Den fem km långa turen tog 40 minuter. Vi sov en en natt vid Mekongfloden, och med Thailand som utsikt på andra sidan.
Nästa dag började vår två dagars långa slowboattur tillbaka till Luang Prabang. Det var en väldigt odramatisk men vacker tur längs Mekongfloden. Magiska vyer stundtals, och spännande underhållning när lokalbefolkningen hoppade av och på båten. Ibland stannade vi typ vid en stensamling, där folk hoppade av och på i farten, ibland körde en mindre smal båt ikapp oss och släppte av folk och plockade upp säckar med okänt innehåll, och ibland stannade båten vid vad som verkade bara vara en ödestrand. Första dagen var en annan underhållning de unga backpackerserna som direkt när båten avgick vid 11, ställde till med fest bak i båten. Vi räknade, och de drack i genomsnitt minst fyra stora Beer Lao var (en stor beer Lao = 640ml). Det var ett slitet gäng som klev på båten nästa dag i Pakbeng, där vi hade spenderat natten.
Efter dag två på Mekong så var vi framme i Luang Prabang igen, där vi åt på vår favoritrestaurang, och där jag (Jojo) äntligen fick äta Phan Shin Kuay igen - makalöst gott vitlöksstekt buffelkött med en masa färska grönsaker!
Detta avslutade den loop som vi blivit tipsade om av Ban. Vi var med om en väldigt häftig tur där vi verkligen fick uppleva riktiga Laos. Vissa ställen hade vi velat stanna längre på, och andra hade vi kunnat korta ner, alltid svårt att veta på förhand!
Ett extra tillägg. Vi har under denna resa tre geckohistorier som är kvar i vårt minne.
1) I Luang Namtha. På väg tillbaka till vårt hotellrum såg vi äntligen den enorma geckovariant vi hört så många gånger under vår resa, Tokaygeckon (lat. Gecko gecko). En av de största geckoödlorna i världen. Den satt precis vid dörren in till hotellrummen, stor som tre mobiler i längd. Dessa ödlor ger ett väldigt typiskt ljud till omgivningen, ett ljud som också har gett ödlan dess namn: "tou kaay, tou kaay".
2) I Huayxay upptäckte vi en bebis-Tokay som satt på golvet i hotellrummet när vi checkade in. Sen gick vi och åt mat. Tillbaka i rummet för att lägga oss låg vi först en stund på sängen och scrollade på mobilerna. Sen gjorde vi oss i ordning för att sova, och då lyfte Jojo på kudden - och där låg den unga Tokaygeckon!! Typ lite platt?! Jojo tjöt till men sansade sig snart och skulle försöka flytta på ödlan med hjälp av en bricka och ett kaffefat. Först var den motvillig, men så plötsligt KUTADE den upp mot brickan och Jojos hand, som då tjöt och kastade brickan. Ödlan hoppade då till väggen där den bosatte sig för resten av kvällen...
3) I Pakbeng satt vi på en enkel restaurang (som mamma Anette skulle älskat!) och åt god laoitiska mat. I taket upptäckte vi minst 50 (!?) vanliga geckos som hade fest på insekterna, som vi sedermera också insåg hade fest på oss. Det var häftigt att följa geckosarna när de jagade!Meer informatie
En tur i södra Laos
16 november 2022, Laos ⋅ ⛅ 33 °C
Efter ett par veckor i de svala norra delarna av Laos tog vi oss med tåg ner till huvudstaden Vientiane. Det var en upplevelse i sig. Först och främst ligger tågstationen en mil utanför Luang Prabang, så för att komma dit fick vi ta en relativt dyr tuktuk. Väl där så var biljettkontoret stängt för lunch i 1.5 timmar. Sen upptäckte vi att det fanns en till avgång tidigare på dagen vi hade kunnat tagit, om biljettkontoret nere på stan (som varken tog cash eller kort) hade informerat oss om den.
Efter att ha suttit och väntat i en timme så började två köer typ formas. Vi, tillsammans med andra turister, försökte ta reda på vilken kö vi skulle stå i, vilket inte var så lätt. Lokalbefolkningen visste inte, eller gav oss olika svar, och det fanns ingen personal att fråga. Lång historia kort hamnade vi tillslut i rätt kö, och fick två av de 16 sista biljetterna söderut, hurra!
Tågresan var bekväm och alldeles för snabb, bara dryga 1.5 timmar. Att kliva ut i Vientiane blev en värmechock, vi hade glömt hur tryckande fuktig värme kändes efter 4 veckor i svala berg!
Vi spenderade två nätter i Vientiane och gjorde inte jättemycket mer än att vandra runt i staden, titta på tempel och äta god mat. Joel åt de godaste grillspetten han ätit hitintills. Därefter tog vi en nattbuss från Vientiane till Paksé söderut. I Paksé var planen att åka på en tvådagarstur runt Bolaven Plateau, och eftersom bussen skulle komma fram 7 på morgonen tänkte vi att det blir perfekt. Dessvärre tog den 11 timmar långa resan 15 timmar istället, så att vi var framme vid 11. Dessutom var bussen inte direkt bekväm, små sovhytter som man delade på två, alldeles för smala för att ligga två bredvid varandra, så vi sov skavfötters. Tack och lov var vi ju i alla fall ett par, svenska Liisa, pensionär, reste ensam och fick dela hytt med en 21-årig ganska stor och bred kille från Tyskland.
Trots den sena starten hade vi en mysig första dag runt Bolaven, som är en upphöjd platå som sträcker sig in i flera laoitiska regioner. Namnet kommer från den befolkningsgrupp, laverna (fritt översatt från det engelska namnet "Laven ethnic group"), som historiskt har dominerat regionen. På platån är det något svalare, temperaturerna kan droppa rejält, och ösregn är inte ovanligt, men tack och lov slapp vi båda.
Höjdpunkten första dagen var när vi besökte Mr Viengs familjekaffeplantage, där hans familj odlat kaffe i 42 år. Han var en otroligt driftig person, och det var väldigt kul att få en rundvisning på plantagen, vi lärde oss massor! Vi fick med oss en massa kaffebönor och tebönor hem som han ville att vi skulle försöka plantera (vi berättade om vårt kaffeträdet hemma som han identifierade var en arabica-planta). Vi åt en god och enkel lunch, och drack flera koppar var av hans supergoda kaffe.
Kvällen spenderade vi på ett lustigt ställe ägt av en fransman, Fandee, en enkel miljövänlig resort som låg som ute på en liten ö i en liten damm typ. Bungalowsen var väldigt enkla, med bara en madrass med lakan, men med lampa i taket och fläkt, så det var bekvämt. Där åt Jojo en av de godaste hamburgarna hon ätit på resan, och vi fick helt magiska baguetter till frukost, mums!!
Nästa dag besökte vi flera vattenfall och åt lunch på en lustig gård som hette Shared Happy Farm, också familjeägt. Där odlade de allt möjligt, både för att äta själva, laga mat till gäster, och så odlade de och sålde små avocado-, chili- och paprikaplantor. De hade också tre pluttsmå kattungar i ledsamt skick. Jag tror inte de var mer sjuka än några andra katter vi sett, men de var så små att de såg så ynkliga ut. Även mamman var liten så det var väl en liten familj. Joel körde fasta, så vi beställde bara mat till en person, och kaffe utan mjölk och socker. Det gick sådär. Kaffet hade socker i sig och Jojo fick så mycket lunch att hon aldrig hade kunnat äta upp allt. Miljötänks-Joel ville inte slösa mat, så det blev lunch även för honom. På eftermiddagen hann vi även med ytterligare ett besök på en väldigt vacker kaffeplantage, större denna gång, och mycket gott kaffe i deras lilla café.
På kvällen lämnade vi tillbaka moppen och checkade in på det hotell vi skulle spendera natten på innan vi skulle åka till Laos södraste spets, Si Phan Don, eller de 4000 öarna.
Vi vill också nämna att på kvällen åt vi väldigt gott på en italiensk restaurang, ägt av en Italienare. Framför allt Jojos mat var magisk (pasta med tomat, mozzarella, parmesan osv, sjukt gott!) och vi drack rödvin för tredje gången på resan, ett jättegott och billigt rödvin på box, bara 75kr för en halvliter, billigt för att vara i Sydostasien!
Si Phan Don är en flodskärgård med mängder av små och stora öar som är känd för framför allt två saker; 1) resterna efter Laos första järnväg, invigd 1893. Syftet var att kunna transportera båtar över en opasserbar flodsträcka förbi stora vattenfall och 2) sötvattensdelfiner, Irrawaddydelfiner som bara finns där, och i väldigt litet antal.
Vi bodde på en av fyra huvudöar, Don Khone. En relativt stor ö, men som går att cykla runt på en dag utan problem. På Don Khone var det makalöst varmt, och eftersom man inte har möjlighet att bada när man vill (man kan bada i floden på vissa ställen, men inte särskilt nära där vi bodde) så var vi väldigt glada för att vi hade AC på rummet. Vi var generellt extremt nöjda med vårt boende, vi prutade ner det från 75$ till 50$ för tre nätter. En bungalow precis vid floden, så mysigt!
Vi spenderade våra typ tre dagar på ön med att framför allt cykla runt. Första dagen på vår ö Don Khone, och andra dagen på den mindre Don Det, som man nådde med en gammal fransk bro. Såhär i efterhand skulle vi betalat lite mer och hyrt en vespa istället, för det var så makalöst varmt! Värmen var galen. En av dagarna fick Jojo lite värmeslag.
På Don Khone besökte vi bland annat ett område med ett av de jättelika vattenfall som gör det omöjligt att ta sig förbi med båt. Ett av de fräckaste vattenfallen vi sett! Enormt stort, och liksom en massa vattenfall i vattenfallet. Det var inte särskilt högt, men bredden på det gjorde det väldigt mäktigt. Påminde mig om fallet i Ronja Rövardotter, fast större. Man förstår verkligen att dessa fall skär av Mekongfloden.
Fallet var en del av en stor utomhuspark, i brist på bättre ord, och man betalade en liten summa för att ta sig in. Tidigare var det nog en stor attraktion, de hade bland annat zipline, en stor restaurang, ett strandområde och ett så kallat "Tarzanområde" där man kunde svinga sig runt med rep. Nu var dock det mesta förstört eller bara övergivet. I restaurangen fanns inte mycket kvar än en övergiven bardisk, några bord och en stackars katt som såg otroligt läskig ut, och jamade med en mörk och bruten röst. Stackarn :(
Vägarna runt ön var stundtals magiska med risfält (platta dock till skillnad från där vi varit tidigare!) kossor och bufflar överallt och pittoreska byggnader och byar.
Don Det var mycket mindre, och där vi på Don Khone cyklat på en bred betongväg runt typ hela ön, var det här skruttiga grusvägar som gällde. Det var bebyggelse nästan hela vägen runt och husen var för det mesta väldigt söta. Även här var pandemin påtaglig med många nedlagda guesthouses och restauranger. Vi hoppas verkligen för lokalbefolkningens skull att turismen kommer tillbaka igen, då de flesta på öarna lever av den.
Efter att Joel, som vanligt, styrt kosan mot någon obskyr stig så fick Jojo äntligen fota ännu en vacker fjäril i Laos. Vi hittade en öppning nära en av Mekongflodens olika gångar där fjärillarna faktiskt satt still. Så najs!
På kvällarna fick vi återigen uppleva de vackra solnedgångarna vid Mekongfloden med mycket god och billig mat.
Efter några sköna lugna dagar på Don Khone var det så tyvärr dags att lämna Laos. Vi hade initialt tänkt att stanna drygt två veckor, men vi blev helt förälskade i detta fattiga men magiskt vackra lilla land, så det slutade med att vi i princip maxade visumet som var på 30 dagar. Hit kommer vi absolut definitivt åka igen någon gång!Meer informatie