Philippines
Lapu-Lapu City

Discover travel destinations of travelers writing a travel journal on FindPenguins.
Add to bucket listRemove from bucket list
Travelers at this place
    • Day10

      Ett äkta "hemma hos" på Mactan

      April 5, 2022 on the Philippines ⋅ 🌧 28 °C

      Beslöt oss för att ta ytterligare en lugn dag på hotellet Costabella. Redan hemma var vi överens om att planen var att ta det betydligt lugnare än våra tidigare rundresor. Helt enkelt anpassa oss efter att resan med en 2,5åring och en 7månader gravid fru.

      Extremt svårt att avgöra hur det varit tidigare, innan en kombination av 2år av Covid-pandemi och dessutom supertyfonen Rai som drog igenom Filipinerna och över Cebu Island i december 2021. Den första kategori 5 tyfonen som dragit igenom filipinerna sedan 2016 och förstörde allt i sin väg med vindhastigheter på 260km/h. Mycket har hunnit att återuppbyggas och restaureras på de ca 3 månader som gått. Men man hör fortfarande lokalbefolkningen prata om det överallt. "Closed since the typhoon". För oss som inte varit här tidigare är det svårt att avgöra vad som är normaltillstånd på byggnader, hus, hyddor och vad som är orsakat av tyfonen.

      Konsekvensen som vi märkt av är att på hotellet är det väldigt få västerländska turister. Det är dock gäster men inhemska Filipino-turister som vistas där och framförallt över helgerna. Så nu när det blivit måndag är det väldigt lugn och vi har i stort sätt båda polerna och den privata sandstranden för oss själva.

      Efter en lugn dag med strand och poolhäng med enda aktivitet lite kajakpaddling, 6km löpning på löpbandet för farsan och ett kort gympass för mig började jag och farsan klättra på väggarna. Tråkigt nog började både Louise och mamma Lena känna sig lite krassliga. De bestämde sig för att hålla sig hemma på hotellet för kvällen och äta på restaurangen medans jag och pappa gav oss gående ner mot byn utanför murarna.

      Det var ca 1km väg till "centrum" där det fanns McDonalds och lite restauranger. Vi kunde ju gå men eftersom vi inte provat tuk-tuk på Filipinerna ännu så frågade vi vad det kostade när de ville erbjuda oss skjuts. 10peso per person fick vi höra. 2kr!? Helt galet vi hoppade glatt på och satt i stort sett i varandras knän då dessa tri-cykels inte var byggda för två vuxna män med breda höfter. Efter en mysig tripp ner gav vi oss i färd att leta mat. Farsan ville ha något inhemskt gatustånd och jag var lite skeptisk till de rökiga skjulen. Vi enades om en gatuvagn som sålde hamburgare. Vi köpte 4 små cheeseburgare, motsvarande 40 SEK, vi missade dock skylten "buy 1 get 1 free". Så vi fick 8 hamburgare för 40 spänn. Mycket goda också.

      Efter käket var vi på jakt efter ett ställe att ta en pilsner. Mycket var som sagt "temporary closed" antingen pga. Tyfonen eller pandemin. Vi hade koll på att det spelades musik i närheten av där vägen ner till hotellet gick så vi tog en ny tuk-tuk tillbaka dit. Det var hemma hos en familj som köpt en karaokemaskin där byn samlades för att roa sig som musiken kom ifrån. Vi hoppade av vår skjuts och hann inte stirra mer än några sekunder innan de kom ut för att välkomna oss. De frågar farsan "Where you from?" - Sweden. Svarar han såklar.
      "-Ah, Spain" säger mannen. No, No, north Europé, above Germany. Denmark, Norway Finland and SWEDEN, you know?.
      "Si, buenos dias Senior." :'D …Vi gav upp med ett leeende på läpparna och svarade "gracias".
      Han vinkade in oss att sätt oss på plaststolarna där de redan satt personer och sjöng till blandat Filippinska och Engelska låtar, i ärlighetens namn inte med högsta kvalité på sången men underbar stämning. Vi frågade om de sålde öl. Mannen som visade sig äga skyffet med plåttak sprang in och hämtade en 1liters Red Horse 6.9% till oss med 2 glas. Samtidigt öppnade sig himmeln med ösregn och vi slussades in under taket av de vänliga människorna. Nu kom karaoke-bibeln med alla tusentalssånger till oss. "You pick song!" Farsan slår upp en slumpmässig sida och väljer The Lady In Red med Chris de Burgh… herregud. Jag kommer för alla skull inte dela denna video även om våra Filippinska vänner var mycket glada och nöjda. När det blev min tur hade jag inte mycket att sätta emot trots på tok för lite öl innanför västen. Inte ett dugg bättre än far min men gav mig på en singel-duett med Aquas Barbie Girl. Förvånansvärt uppskattat när jag gick upp i falsett som Barbie.

      Sedan fick de en bonuslåt i form av Basket Case (Green Day) där jag gjorde så gott jag kunde. Tanken var att en av de andra Filipinos, med som så vanligt orangeblonderat hår skulle sjunga låten jag valde. De diggade till den instrumentala punken och tryckte upp micken i mitt ansikte samtidigt som han headbangade…Vilken fantastisk och surrealistisk upplevelse att bli inbjudna till deras hem. Fantastiskt gästvänliga och genuint trevliga alla Filipinos vi träffat såhär långt. När vi tycker det är dags att ge oss mot vårt hotell frågar vi vad mannen som bor där jobbar med annars och han berättar att han är dykare. Intressant säger vi och slutar med att vi köper två dagsturer med dykning med ö-hoppning till Olango Islands morgonen efter. När vi promenerar hem i den kolsvarta kvällen utan gatubelysning frågar vi oss hur vi alltid lyckas hamna i dessa märkliga och samtidigt minnesvärda scenarion när jag och farsan är ute på tur på egen hand.

      Tisdagen börjar tyvärr tråkigare då Louise fått en fullfjädrad influensa med astma och feber under natten. Vi får helt enkelt ställa in våra planer och vaska vår handpenning genom att gå till karaokebaren och förklara situationen för vår nya vän.
      Dagen blev av dubbel anledning en lugn dag då Louise och Lena inte var krya samtidigt som ösregnet som tidigare bara kommit under nätterna nu stod som en kaskad ner i backen i stort sätt hela dagen. Då vi köpt lokala SIM-kort och satt i våra telefoner fick vi under dagen varningslarm där telefonerna började tjuta med orange och röda varningar för regnovädret som dragit in över Cebu. Det blev åtminstone ett mysigt kvällsdopp tillsammans med Junie som fortfarande hade energin på topp.
      Read more

    • Day8

      Det gästvänliga landet Filippinerna

      April 3, 2022 on the Philippines ⋅ ☁️ 29 °C

      Efter en underbar date med bio och mat kom vi tillbaka till rummet där Per, Lena och en sovande Junie väntade. Det syntes tydligt vilken del av lägenheten som var vår. Per och Lena hade sina stora väskor packade och klara, sängen bäddad och handbagaget förberett. I vår del däremot var det fortfarande kläder lite här och där, leksaker på diverse ställen och skor utspridda. Tur att vi både är duktiga på att stöka och på att packa ihop på nolltid. Vi gjorde ett ryck och var sedan redo att väcka Junie för avfärd mot flygplatsen och ett mer fjärran resmål.

      Flygresan som tog över sju timmar gick bra och Junie kunde sova några timmar. Stor fördel med att resa på natten när man har småbarn. Vi vuxna kunde koppla av och få oss en liten välbehövd vila medan solen sakta gick upp. Framme på ön Cebu var den förändrade luftfuktigheten det första som vi la märke till. Från Dubais torra ökenhetta landade vi mitt i en ångbastu. Svettigt! Medan Uffe och Per letade efter hyrbilsfirman Hertz slog resten av oss ner på en bänk i skuggan. Vi fick vänta en bra stund innan Uffe fick kontakt med mannen som skulle lämna hyrbilen till oss. Tydligen hade han stått och väntat på oss i över en timme på en parkering lite längre bort. Vi installerade Junies bilstol och knappade in adressen till första boendet på ön Mactan i telefonen. En bro var länken mellan den stora ön Cebu och Mactan. Från lyx, sexfiliga motorvägar och renlighet på vägar och trottoarer såg vi en total motsatshet från bilfönstren. Små hyddor, gathundar och tuktuks kantade den knappt tvåfiliga vägen som slingrade sig fram. Mörkret hade börjat falla och det var svårt att se vilken förödelse supertyfonen som drabbat Cebu i december hade orsakat. Vi kände oss välbekanta med de nya omgivningarna då det påminde oss om många andra destinationer som vi besökt i Afrika, Centralamerika och Asien. Kryssande tog vi oss fram till hotellet Costabella Tropical Beach Hotel. Uffe körde oss tryggt fram som vanligt.

      Vi checkade in och åt en middag tillsammans i den fullsatta restaurangen. Det var lördag och ett stort sällskap hade bokat upp restaurangen för ett födelsedagsfirande. Junie och jag njöt av nypressad mango-och vattenmelonjuice i det tropiska klimaten. Underbart, nu var vi framme och morgondagen skulle bjuda på strålande solsken - perfekt för en avkopplande dag vid stranden och poolen.

      Natten var inte helt så lugn som vi hoppats på. Junie levde fortfarande efter Dubaitid och hade svårt att somna och vaknade efter några timmar redo att hålla morgon mitt i natten. Vi var inte helt nöjda över antal timmars sömn när vi mötte Lena och Per till frukosten. Lite kaffe fick dock oss på lite bättre humör och vi åt en typisk Filippinsk frukost med ris blandat med rostad vitlök, olika kött-och fiskrätter samt ett urval av tropiska frukter och rostat bröd. Kul att starta dagen med annat än västerländsk frukost.

      Under tiden jag författade ihop våra första dagar i Dubai njöt resten av gänget av solen. Nere vid stranden var det ljust och hett. Per mätte upp 11 på UV-skalan i hans smartklocka. Gäller att vara försiktig i solen, annars (som vissa kan vittna om) är man lagom kräftröd till middagen. Denna dagen fortsatte i lugnt tempo med ett lunchstopp på "The Big Taco". Ett inhemskt hak med servering en trappa upp med utsikt över elledningarna som vår elektriker där hemma hade slagit sig i pannan vid åsynen av. Trots att jag beställde en big vegetarian burrito hittade jag kött blandat med bönor. De såg väldigt förvånade ut när jag påtalade problemet. Tur att vi har semester och ingen stress. Med en sovande Junie gick vi till supermarket och inhandlade diverse ätbara förnödenheter. Det var svårt att hitta livsmedel utan tillsatt socker. Filippinarna gillar när det smakar sött :).

      Tack för oss, hörs snart igen!
      Read more

    • Day296

      Berufswunsch: Influencer

      November 8, 2018 on the Philippines ⋅ ⛅ 31 °C

      Nach einem herzlichen Abschied von Vanessa und Thorsten boarden wir kurz nach Mitternacht eine Maschine nach Cebu. Ich lasse mich wie befürchtet in einen Mittelsitz fallen und platze fast. Teils vor Wut, teils aus Platzmangel. Ein Mittelsitz wie man ihn sich an einem ganz düsteren Tag mit schlechter Grundstimmung vorstellt. Also so, wie ich mir jeden Mittelsitz vorstelle. Neben mir am Fenster ein etwa zweihundert Kilogramm breiter Asiate, der wirklich streng riecht. Ein beissender Geruch. Der Herr ist bestimmt ein toller Mensch, den ich keinesfalls für irgendwelche Äusserlichkeiten verurteilen möchte. Das war ich vor einigen Jahren mit deutlich mehr Masse ja auch. Oder auch nicht, aber das hatte wohl mehr mit meinem egozentrischen Karrieredenken und der „I bi dee, I bi dee“-Attitüde zu tun, als mit unangenehmem Geruch. Nicht, dass ich dieses Gebaren seither abgelegt hätte, ich biete einfach weniger Angriffsfläche. Physisch. Aber egal. Mr Sumo scheint dann doch kein so toller Mensch zu sein, denn neben der Geruchsattacke erwidert der Stinker auch mein ach so freundliches Hallihallo nicht. Die ignorante Sau.

      In dem Moment denke ich mir schon diverse Strafen für die am Elend schuldige Sue aus, während ich ihren zögerlichen Annäherungsversuchen gekonnt ausweiche. Ich ignorante Sau. Aber eigentlich ist es ja meine Schuld. Wieso lasse ich sie auch wieder Flüge buchen?! Ich Idiot. Als die Flugzeugtüre ins Schloss fällt, ein Hoffnungsschimmer. Die Reihe schräg gegenüber ist komplett frei. Über den Lautsprecher faselt Madame zwar was von Umsitzen verboten, aber da sitze ich schon längst am Fenster. Zum Glück für Sue. Immerhin hat sie den Wechsel in einem kurzen Gespräch mit einer Stewardess noch rechtlich abgesichert. Das rechne ich ihr zwar nicht hoch an, aber es reicht als Wiedergutmachung. Für den Moment.

      Wie schon in Singapur, landen wir auch im philippinischen Cebu um vier Uhr in der Früh. So ist das eben, wenn man aufgrund wachsender Armut ausschliesslich auf Flüge zu „günstigen Randzeiten“ setzt. Aber wie schon beim lieben Thorsten, lässt uns auch das liebe Hostel in dieser Herrgottsfrühe bereits ins riesige Zimmer mit bequemem Bett, was uns nochmals ein paar Stunden Schlaf ermöglicht und das Hostel zu einem Top-Kandidaten für die letzten zwei Nächte auf den Philippinen macht, für welche wir noch keine Unterkunft gebucht haben. Kaum ausgeschlafen, buchen wir trotzdem was anderes. Der Wasserhahn im Bad ist kacke.

      Nachdem uns im eher kühlen Australien die Sonne dank des freudigen Besuchs eines Freundes bekanntlich a u s dem Arsch schien, lassen wir uns diese im eher heissen Cebu zur Abwechslung a u f den Arsch scheinen. Höchste Zeit, wieder an der Tan-Line zu arbeiten. Wir wollen ja zu Weihnachten schön braun sein, damit dann Freunde und Familie all unsere Hochglanzfotos und -videos vom zuckersüssen Leben auf Reisen auch schön liken. Gelb vor Neid - oder einfach blass - und mit dem Wunsch, irgendwann auch so etwas tolles zu erleben. Die Realität, dass wir uns in der wunderbar festlichen (Vor-)Weihnachtszeit eigentlich nichts sehnlicher wünschen, als einfach mit Freunden und Familie zusammen zu sein und wir uns lediglich bräunen, um nicht das eigene Gelb sichtbar zu tragen, zeigen die ganzen Socialmedia- und Pinguin-Posts natürlich nicht. Wäre ja total uncool. Tja, so ist das eben mit dem modernen „Influencer“-Leben. Nie war es einfacher, eine übertrieben schöne Fassade aufzubauen, um anderen und vor allem sich selber etwas vorzumachen. Ganz professionell. Traurig. Aber wahr. Irgendwie.
      Read more

      Traveler

      Von wegen wunderbar festlichen Vor-Weihnachtszeit - Mitte November bei stahlblauem Himmel und fast 20 Grad... ähm, schon traurig....

      11/12/18Reply
      Sue and Pasci

      Tja, davor hat uns Al Gore schon vor langer Zeit gewarnt, aber Donald und seine Freunde wollen das ja bis heute nicht glauben. Ausserdem hatte ich nicht die Zeit zwischen Halloween und der eigentlichen Weihnachts-/Adventszeit gemeint, das überlasse ich den Jahr für Jahr verfrüht dekorierten Kaufhäusern. Wir zielen mit unserer Deko (= Bräune) und kältebedingten Neidbekundungen eher so auf Mitte Dezember-ff ... 😘😘

      11/12/18Reply
       
    • Day166

      Einblicke Krankenhaus Alltag

      March 22, 2020 on the Philippines ⋅ ☀️ 31 °C

      ..ich bin einfach nur froh, wenn ich mich hinsetzen kann, ich fühle mich so schwach..am liebsten würde ich die ganze Zeit nur schlafen...und ich hab soooo durst! 😣

      Ich schleppe mich nochmals zur Klinik um mein Bluttest auswerten zu lassen. Ein Weg von nur drei Minuten wird zur Qual.

      Ergebnis: Blutzucker alarmierend hoch! Diabetes!? Ich kann es kaum glauben...was soll ich haben?...Aber jetzt ergibt alles Sinn..und alle Symptome deuten darauf hin und nun erklären sich diese auch. Anscheinend wollte ich die Symptome nicht richtig wahr haben und hab sie in keinem Zusammenhang gesehen. Jetzt wird mir nach und nach klar, dass es sich schon die letzten Wochen schleppend entwickelte...ich werde ins Krankenhaus überwiesen!

      ..am Tropf..ich schlafe viel..Blutdruck- und Fieber messen alle 4 Stunden.. Zuckerwert im Blut messen.. Tabletten nehmen, Langzeitinsulin spritzen...👩‍⚕️

      ..meine Highlights der Tage, das Essen. Ich fühle mich manchmal wie ein Tier, das bereits sehnsüchtig auf die Fütterung wartet. Ich habe Hunger. Meistens knurrt der Magen schon Stunden vorher.. das Essen ist wirklich super! 😉👍

      ..es geht mir besser...ich beobachte jeden Tag die fliegenden Drachen, die Kinder aus einem ärmlichen Virtel direkt vor den Fenstern des Krankenhauses steigen lassen.. die haben sie sicher ganz kreativ selbst gebastelt.

      ..die Sonne geht auf☀️..der Nebel hängt noch im Bambus🌫🌱..dank des großen Fensters, fühle ich mich fast, als wäre ich draußen an der 'Luft'

      ..es geht mir noch besser..ich fange an umherzulaufen..alle Schwestern kennen mich nun schon..ich bin die alleinreisende Deutsche mit Diabetes in Zimmer FS1.
      Viele wundern sich, warum ich ganz alleine reise und können es gar nicht verstehen. 🤷‍♀️

      ..ich stehe mal wieder im Flur um das WLAN zu nutzen. Einzige Kommunikationsquelle für diese Zeit. Die Sonne steht zum Sonnenuntergang so tief, dass sie mich blendet. 🌅 Der gesamte Flur leuchtet nun kräftig orange. .
      Ich bin froh, mich mit Freunden und Familie austauschen zu können. Meine Erlebnisse, meine Hoffnungen und Enttäuschungen teilen zu können.

      Oft ein großes Hoch und Tief! 😞

      Am schlimmsten: Die Ungewissheit und das Warten! Jede Minute wirkt gefühlt 100 mal länger...einfach nichts tun zu können, nur warten..aufs Essen, auf Antworten, darauf, dass der Tag vergeht, auf die Schwestern, auf die Ärztin, auf die Versicherung, auf das 'Go', endlich das Krankenhaus verlassen zu dürfen..ich bin ungeduldig und unruhig...

      Gedankenchaos. Soll ich abwarten? Soll ich doch noch probieren, selbst einen Flug zu buchen? Ständige Informationssuche im Handy. Strande ich dann vielleicht in einem anderen Land?..Wie wird das mit der neuen Krankheit? Fragen und Gedankenkarusell...schlaflose Nächte.

      Etwas positives:☝🏻 wie gesagt, gutes gesundes Essen, regelmäßiger Kontakt zur Auslandskrankenversicherung, gute kompetente Ärztin, modernes westliches Krankenhaus, sicheres Gefühl, gute medizinische Versorgung/Medikamente, Kontakt zu anderen deutschen Gestrandeten,..

      25.März 2020 - ich kann das Krankenhaus verlassen😄
      Read more

    • Day18

      Mactan - Island Hoping

      May 1, 2018 on the Philippines ⋅ ⛅ 32 °C

      Arrived in Mactan and found a festival in progress. All the hotels were fully booked, but eventually found a really good pension.

      While in Mactan, spoilt myself with an Island Hopping tour with seafood lunch on a floating restaurant, and later Lechon for dinner (pork done on a spit) a speciality in Cebu.

      Impossible to find a bike box, so bike is basically just wrapped in two layers of cardboard and tape and hoping for the best.

      Next stop Singapore !!
      Read more

      Very creative - something from nothing to earn a living

      5/3/18Reply

      Wonderful pics taken with your drone.

      5/3/18Reply

      What a wonderful way to end this epic trip. Such incredible memories made and recorded with excellent photography.

      5/3/18Reply
      3 more comments
       
    • Day3

      Kontiki auf Mactan

      April 13, 1998 on the Philippines

      Im Kontiki Tauchresort angekommen haben wir noch was leckeres gegessen und haben erst mal richtig ausgeschlafen.
      Am nächsten Tag hab ich dann gleich mal einen Probe Tauchgang gemacht, um zu sehen, wie hier die Unterwasserwelt so ist.Read more

      Traveler

      Wo ist das Leopardenmuster auf der sexy Badehose? ;-)

      3/28/19Reply
       
    • Day3

      제이파크 리조트

      January 15, 2013 on the Philippines ⋅ ☁️ 27 °C

      리조트 내는 넓어 산책하기 너무 좋았으며, 리조트 밖은 조금 위험하긴 하지만 보안이 잘 되어 있고 특히 리조트 시설이 너무 좋아 휴가를 즐기기에 너무 좋았다.

    • Day3

      Tauchen Mactan 1

      April 13, 1998 on the Philippines ⋅ ⛅ 31 °C

      Über Wasser waren wir erst mal von Mactan, der Flughafeninsel vor Cebu nicht ganz so begeistert. Da waren wir von den Malediven schon etwas anders gewohnt, aber unter Wasser waren wir dann doch überrascht, was man in so einer Industriellen Umgebung alles zu sehen bekommt.Read more

    • Day30

      Mactan, Philippinen

      February 11, 2020 on the Philippines ⋅ ⛅ 27 °C

      Unser erster Stopp auf den Philippinen.
      Leider haben wir nicht so oft Glück mit dem Wetter aber das macht uns gar nichts, bei 30 grad kann man auch mal Regen genießen...
      Die Unterwasserwelt hier ist einfach nur ein Paradies💕🐠Read more

    You might also know this place by the following names:

    Lapu-Lapu City, Dakbayan sa Lapu-Lapu, Lungsod ng Lapu-Lapu

    Join us:

    FindPenguins for iOSFindPenguins for Android