Stora tågluffen sommaren 2020

...men det finns inte så mycket spännande att rapportera. Jag lever skapligt gott. Äter, dricker, solar, sover...

Och försvarar mig mot människor där hemma som försöker trycka ner mig. Tänk att efter två år så tror folk fortfarande att bara för att man är högljudd och hörs eller syns mycket så är det helt plötsligt andra spelregler som gäller och att man kan bete sig precis hur som helst. Det är som om det vore helt otänkbart att en människa som jag hade känslor, tårar eller kan bli ledsen.

Mycket av det som har hänt lämpar sig inte att utveckla djupare i den här offentligheten. Men jag kan berätta om några jobbiga minnen som den väcker liv i.

Det är nittiotal i Staffanstorp. Eller skall jag vara helt korrekt faktiskt Hjärup. Min högstadieskola i Staffanstorp var under renovering och alla elever bussades därför till tillfälliga lokaler i grannbyn. Vi var kanske 18 killar och typ 7 tjejer i klassen. Hade på grund av några högljudda och stöddiga grabbar lyckats kamma hem titeln som en av skolans mest jobbiga klasser enligt lärarna.

Jag försöker komma ihåg hur det började. Men det går inte. För så långt bak som jag överhuvudtaget kan komma ihåg så hade det alltid varit två Patrik i klassen. Patrik L, ja det var jag, jag hette Lindström på den tiden. Och så Patrik B. Eller äckel-Patrik. Eller bög-Patrik. Eller Mongo-Patrik. Ja, eller vad vi andra än bestämde oss för att kalla honom den veckan.

Jag kan som sagt inte komma ihåg hur det började. Vilket kanske egentligen är det mest skrämmande. Men inför varandra hittade vi alltid någon anledning som rättfärdigade vad vi höll på med. Han luktade illa. Han pratade konstigt. Han betedde sig märkligt sist vi lät honom vara med oss. Alltid hittade vi något som ursäktade vårt beteende.

Vi pratade såklart aldrig illa om honom när han var med. Oh, nej. Då var vi som fromma lamm. Men så fort han lämnade rummet var skvallret igång. Såg ni hans byxor, det var en stor fläck i röven, hahaha. Hörde ni hans svar när läraren frågade han om läxan? Shit, så pinsam han är. Och luktade han inte extra mycket kiss idag? Shhh, han kommer...

Tänk, vi trodde vi var snälla som inte trakasserade honom direkt face to face. Men egentligen var det faktum att vi tystnade bara ytterligare ett bevis på vilka fega och ynkliga människor vi var som tonåringar....

Jag var långt ifrån värst i gruppen. Men jag var delaktig. Och jag sa aldrig stopp. Jag lät det hända mitt framför mina ögon. Och vet ni vad som är värst? Det hände framför alla lärarnas ögon också. Och ingen av oss - varken vi som vara förvirrade små tonårsmonster eller lärarna som var dem som skulle föregå med gott exempel och lära ut vad som var rätt eller fel - satte ner foten, trots allt som pågick mitt framför näsan på dem. Jag tror att just lärarnas svek blev en av de mest bidragande sakerna till min misstro mot vuxna under resten av min ungdomstid. För någonstans djupt inombords antar jag att jag faktiskt förstod att det som hände var fel. Men jag vågade varken vara den som bröt den onda cirkeln eller vara den som sade ifrån. Då. Idag tolererar jag inte den sortens skit.

De senaste åren har jag emellanåt tänkt rätt mycket på Patrik B. Jag har såklart dåligt samvete. Men jag har också i min roll som scoutledare kommit i kontakt med så många ungdomar som fått gå igenom det vi utsatte Patrik för. Det är extremt tunga berättelser som helt tar musten ur en. Men jag är så oerhört tacksam för de ungdomarna som haft förtroende för mig och därför valt att dela sina erfarenheter med mig.

Inom scouterna har vi ett koncept som vi kallar lyssnande och stödjande ledarskap. Förhoppningsvis har jag genom att göra mitt öra tillgängligt för unga människor som behöver det ändå lyckats väga upp lite av all den skit som jag hittade på som ung.

Vad som hände med Patrik? Jag vet faktisk inte. För några år sedan sprang jag på en gammal klasskamrat som berättade att han hört att Patrik var värsta hunken numera. Och att han var gift med världens snyggaste tjej. Jag vill så innerligt tro på det ryktet. För så som vi behandlade honom hade han lika gärna kunnat slängt sig framför tåget eller blivit skolskjutare. För är det något alla berättelser om mobbing som jag fått höra under åren har lärt mig, så är det att man aldrig kan veta hur de tas emot under ytan hos den som blir utsatt... Det är sällan man inser att man är mobbare när man är mitt inne i det. Det var ju "inte menat så illa, man "skojade bara lite" eller så "får han ju faktiskt skylla sig själv som bäddade för det här"...

Det är tyvärr inte alltid så enkelt.Okumaya devam et