Jorden runt med Hytt'n'Magz

Det var dags för Peru-resans höjdpunkt: Machu Picchu. För att ta sig dit valde vi att göra en 5-dagars äventyrstripp i djungeln. Allt började med att vi på kvällen den 28/9 skulle dubbelkolla kvittot för att få reda på kontaktinfo, då vi skulle byta hostel och så vidare, så vi kunde kontakta byrån och berätta vilket hostel de kunde hämta upp oss på. Då såg vi att vi tagit fel på datum. Alltså ska vi åka redan morgonen efter och inte två dagar senare (!). Paniken slog till rejält innan vi insåg att vi kunde gå till resebyrån och prova att skjuta upp en dag. Som tur var så gick det. Phew!

Dag 1.
Kl 07.15 den 30/9 väntade vi spänt i hostlets reception på att bli upphämtade av guiden. Eftersom att vi måste uppge alla namn på passen uppstår det problem då hostel och resebyråer blandar ihop mellan- och tilltalsnamn. Det resulterade i missförstånd och vi höll nästan på att inte få komma med. Receptionisten påstod för chaffören att vi hade checkat ut och lämnat redan dagen innan trots att vi stod där framför dem.
Till slut hamnade vi på rätt buss iallafall tillsammans med tio andra personer. Vi startade med en tre timmars bussresa upp till 4300 meters höjd (till molnen bokstavligen!) till ett bergspass som heter Abra Malaga. Där bland molnen stannade vi för att sätta på oss utrustning för downhill mountainbiking och sedan rulla nedför kringelkrokigt i fyra timmar. Under denna tiden fick vi åka genom regnskurar, se vattenfall, se cyklister välta och nästan bli påkörda och se vacker natur. Alla tog sig helskinnade ned till djungeln! Väl framme på hostlet i den lilla byn Santa Maria fyllde åtta deltagare sina skor med ris och två med tidningspapper för att de skulle hinna torka till morgondagens vandring. Den lilla byn som nästan har fler matbutiker än invånare slog säljrekord av ris. Under natten bröt helvetet ut och vi trodde att taket skulle rasa in pga thunderstorm. Alla hade även sällskap av diverse trevliga kryp (Magdalena sov med en ficklampa och Fredrik med en insektsspay tryckt mot bröstet hela natten). Dessutom fick vi uppleva cirkadornas ljuvliga sång som ekade bland bergen. Bergen fungerade som en förstärkare och därför blev det som om att man plötsligt fått tinitus. Förvirrande innan vi fick svar på vad det var som lät.

Dag 2.
Med nästan torra skor vandrade vi in i djungeln. Vår guide Gido berättade entusiastiskt om olika växter och vi stannade i små hus längs vägen för att fylla på med energi. Vid första stoppet vid en liten stuga halvhögt i en bergssluttning, hos en söt tant som sålde godsaker behövde Fredrik gå för att göra numero dos, nöden krävde att det behövdes göras vid detta stopp. Där fick F sin värsta erfarenhet av toalettbesök i livet och första erfarenhet av ett hål i golvet på ett litet dass. Inget rinnande vatten fanns, så det fick medtagas i en hink. Länge stod F och kliade sig i huvudet och undrade hur han skulle klara av denna svårgenomtänkta uppgift, medan nöden tryckte på. Bäst var nog att ta av ett byxben och hålla i det för att bäst huka sig och slippa få... avföring... på kläderna, så att säga. Hastigt och lustigt balanserades på ett ben fick F av sig byxbenet, samtidigt som en fin Samsung s6 ramlade ur fickan och med en studs föll ner i det kära hålet i golvet! (😧), instinktivt gjorde F det han fick lov att göra för att rädda telefonen - fiska upp den snabbt med handen och köra ned den i hinken med bergsvatten (observera att nöden fortfarande tryckte på.. ordentligt). Efter att inledningen av toa-(hålet)-besök börjat olyckligt efterföljde en mycket mödosam kamp på huk. Precision med att sikta, statisk styrka i låren och ett orimligt varmt skithus ledde till enorma svettpärlor med myggsprej och solkräm som blandades i både ögon och mun vilket gjorde att samtliga sinnen fick obehagliga intryck. Mer beskrivning behövs nog inte, men allt slutade framgångsrikt tillslut, och ja - telefonen fungerar än. Efter bataljen fortsatte vandringen längs den klassiska inka-leden. Otroligt vacker natur och delvis läskigt pga att stigen oftast bara var nån meter i bredd, med en bergvägg på ena sidan och stup på andra. Klättring längs vattenfall, vinglig hängbro, linbana i en liten korg och bäcksvart tunnel gjorde att det kändes som att vi var med i en Indiana Jones-film. Vandringen avslutades välbehövligt med bad i en varm källa. På kvällen kom vi fram till Santa Teresa där vi skulle spendera natten. Lite smått chockade över att för första gången på tre veckor få ett eget rum med badrum passade vi på att tvätta i handfatet. Ett riktigt djungelmisstag eftersom att inget torkar pga den höga luftfuktigheten. Vid middagen på en restaurang lyckades restaurangägare vända en stillsam middag till en fullskalig fest. Ägaren, som inte snålade med att hälla i folk billig rom (gratis!) jobbade frenetiskt som bartender under den konstanta "happy hourn", en glödlampa byttes ut mot en diskokula och musikvolymen höjdes till max. Höfter och rumpor skakades till sydamerikansk musik! En väldigt rolig och lyckad dag.

Dag 3.
Under morgondagen överröstes F av komplimanger över sina dancemoves från kvällen innan. Ingen trodde väl att en frusen nordbo kunde ha så rörliga höfter. Efter frukosten bussades vi till resans äventyrligaste punkt: zipline. I en liten sele hakades vi fast i en vajer och åkte sedan rakt ut mellan bergen. Vilken adrenalinkick (eller nära-döden-upplevelse enligt Fredrik)! Sedan väntades en tre timmars vandring längs ett tågspår till Aguas Calientes, staden närmast Machu Picchu.

Dag 4.
Alarmet ringde klockan 03.30 för att snöra på sig vandringsskorna och bege sig mot Machu Picchu. I mörker och regn startade vi våra 1868 trappsteg som vi räknade (eller 3770 totala fotsteg) upp till ingången. När vi kom upp täcktes Machu Picchu av moln men sakta men säkert trädde staden fram. Staden består bara av cirka 200 hus och man tror att max 500 personer bodde där samtidigt. Pga den svåra framkomligheten tror man att staden inte beboddes året om utan mer fungerade som ett residence för inka-hövdingar. När spanjorerna invaderade Peru flydde folket in i djungeln och Machu Picchu glömdes bort, och hittades inte förän i början av 1900-talet. Lite giriga över att få en klassisk vy över staden trodde vi att vi var tvungen att gå upp för det så kallade Machu Picchu-berget. En liten stig upp tänkte vi, men ack så fel vi hade. Redan utslagna efter att virrat runt i byn för att hitta till stigens start insåg vi att att den klassiska vyn hade vi redan sett, och anade ugglor i mossen. Berget tycktes inte se överdrivet högt ut och när vakten som släppte in för "bergsklättring" påstod att det skulle ta 2 timmar upp, trodde vi att hon menade för äldre/långsamma människor. Från ca 2400 till 3000+ meter kämpade vi oss upp (ibland på alla fyra), kommentarer osade i luften så som "vafan håller vi på med!", "jävla berg, vart i helvete är toppen någonstans!" och så vidare samtidigt som svetten flödade och alla muskler i kroppen värkte. Detta utfördes på nästan tom mage då ingen ordentlig frukost hunnits med, till råge på allt mötte vi turist(jävlar) som redan varit på toppen som var påväg ned, som hånflinade och log på ett överglättigt sätt, medan vi andra höll på att avlida pga andnöd! Väl uppe möttes vi av moln, moln, regn och åter moln. Ibland syntes Machu picchu (byn) som en knappnål mellan molnen. Fredrik struntade i utsikten och grisade i sig sin matsäck i ett nafs för att inte dö av svält för att sedan linda in sig i sin regnponcho för att sova bort kroppssmärtan. Efter en tupplur och några foton med tappra leenden bar det av nedåt igen. Om det värkte i lungorna på väg upp så höll knäna istället på att gå av på hela vägen ned. Trots all värk och osande kommentarer kunde inte Machu Picchu- upplevelsen gjorts bättre på något annat sätt. Otroligt häftigt var det! Hela upplevelsen och erfarenheten av att ha varit där känns fortfarande overklig.

Dag 5.
Med ömma ben vandrade vi tillbaka längs tågspåret för att ta en buss tillbaka till Cusco. Pga dålig info höll vi på att missa den här också (tredje gången gilt...hehe). Till slut hittade vi rätt! Bussresan var i sig återigen en nära-döden-upplevelse enligt Fredrik som bad till Gud, Jesus och alla andra Inka-gudar för en snabb och behaglig död ifall bussen skulla fara ut för berget på den lilla grusväg som busschauffören lekte rally på. Magda som var lugn som en filbunke och har lite Colin McRae i blodet tyckte det var spännade att åka som vi gjorde bland stenblock och kors längs vägen efter tidigare dödsolyckor.

Nu spenderar vi några lugna dagar i Cusco innan vi beger oss till usa på söndag :)Leia mais