St. Elizabeth

Oj vad kass jag varit på att uppdatera.. Bättring Andreas!! Men men ska försöka dra ut guldkornen från den gångna veckan!

Sååå senast jag skrev hade jag precis kommit ner från blue Mountains till Kingston. Känns som en evighet sen! Iaf så så blev det inte mycket vila den dagen trots den långa vandringen och sporadiska sömnen. Vi gick till Art festival med bland annat en fantastisk reggaesjungande 11-åring uppträdde! (frågorna ni mig hemma sen så har jag film😉). Sen så fick jag faktiskt sova lite, men inte för länge utan en local vänn till Nina och Carolina som skulle ta med oss till Dub club i Kingston hämtade upp oss. Men först förbi en födelsedagsfest för en av hans kompisar där vi alltså råkar snubbla in på fest med Jamaicas överklass. Minst sagt oväntat! Gratis mat, dricka, tårta och nostalgisk 90-talsmusik blev det innan vi åkte vidare till Dub club! Där fanns en skön blandning av locals och turister med utsikt över hela Kingston från terrassen på stället. Reggaemusiken dunkande högt ur högtalarna och vi dansade runt där ganska länge innan vi åkte tillbaka till vårt hostel och jag "äntligen" fick sova!

Efter Kingston bar det mot Ocho Rios och Reggae Hostel. Reggae hostel var en pärla i en annars allt för turistig stad.. Lyxkryssarna som kommer in till Ocho Rios gör verkligen staden till en riktig turistfälla och Känslan av det "riktiga" Jamaica är svår att hitta här. Men som sagt Reggae Hostel gillade jag! Här hittade man många backpackers som gärna satt och samtalade om erfarenheter och upplevelser över en öl på takterrassen. Bland annat britten Sebastian som hängde med oss de 2 dagar vi spenderade i Ocho Rios. Det mest intressanta vi gjorde där var antagligen besöka blue hole som vi hade hittat en sida som beskrev den som en lugn oas med vattenfall och poler som inte många turister hittade. Sidan måste dock varit extremt utdaterad eftersom när vi kom dit kändes det som Visby en varm sommardag.. Besvikelsen total och vi kom fram till att vi inte betalar 10 US dollar för att komma in här. (egentligen inte jättemycket men det kändes lite som en principsak!) Jag menar de kunde knappast behöva pengarna eftersom det var fullt med betalande lyxturister som säkert gav mycket dricks och de städade inte ens stället utan det låg sopor här och där! Men vi hade ju ändå tagit en taxi hit så vi lyckades slingra oss till att vi skulle bara gå en "promenad" upp längs en annan väg. En bit upp hittade vi en brant nedgång genom skogen och gick ner till stigen längs vattendraget där. Det gick fint förutom att en guide råkade upptäcka vår lilla promenad. Ops! Han var inte jättenöjd men sa tillslut att vi fick betala han lite så skulle han inte säga nått. (pengar är då allt här...) Dock så var han tvungen att springa ifatt sin grupp igen så vi skulle hitta och betala han sen tyckte han. Vi tyckte annorlunda och traskade runt fallet lite, badade och hittade sen en annan väg ut och fick traska ganska långt på en typ otrafikerad väg i djungeln innan vi hitta en taxi men slapp betala gjorde vi iaf..VIKTIGT!!

Efter Ocho Rios åkte vi till Mobay (Montego bay). Där hade vi bestämt med en coachsurfer värd att vi skulle bo hos honom. Coachsurfing är för den som inte vet en sida där man både kan träffa andra backpackers men framförallt få sova gratis hos locals i det land man är i som lånar ut en soffa, ett rum, ett golv eller vad man nu har för personer som mig att sova på. Winston Barnes som var vår värd behöver berättas mer om än vad jag gjorde i mobay. Han är definitivt mer intressant!
Så Winston 49 år har inte mycket utan bor en bit upp i bergen ovanför mobay. Han jobbar som lastbilschaufför och hade innan varit och pluggat i Amerika, gått med i en rasistisk amerikansk armé, gått ur armén och börjat langa droger (ni kan vara lugna, det var länge sen och han höll inte på med sånt längre) sen kommit hem till Jamaica och fått ordning på livet igen. Nu bodde han i ett hus som mer liknade ett skjul men som han ändå lyckats kännas hemtrevlig! Vi sov på golvet i ett av hans 3 rum. Det verkade även vara något sorts lager där diverse saker stog lagrade längs väggarna i brist på hyllor och skåp. Winston hade redan gjort mycket med huset berättade han men hade också stora planer för mer! Bland annat ett kök höll på att byggas och en uteplats på baksidan av huset. Bygget fick han hjälp av sina vänner med. Han berättade även för mig att han lagt cirka 10 000 sek på läroböcker för barn och 1500 sek för en kompis på sjukhus (väldigt mycket pengar för en Jamaican). Pengar som annars skulle gått till huset. Jag kan säga så här: hade någon annan sagt det här till mig på Jamaica så hade jag inte trott på det. Men Winston har liksom inget att tjäna på att säga det. Jag menar vi bor redan där gratis och han sa det inte för att han ville att jag skulle skänka pengar till han och han verkade inte säga det för att skryta. Iaf så sov vi här 2 nätter. På golvet alltså. Tjejerna hade liggunderlag, jag fick låna Ninas sovsäck att ligga på. Måttligt hårt men Winstons kusin och hennes barn sov också på golvet och verkade nog göra det varje natt och vi bodde där gratis så att klaga finns inte direkt på kartan! Andra kvällen vi bodde där så kom vi tillbaka efter det blivit mörkt och mötte en orolig Winston som blivit rädd att vi inte skulle hitta hem. Kvällen innan hade han väntat 2 timmar på busstationen innan han skjutsade hem oss gratis till sitt hus. Om du googlar gästfrihet och omtanke borde det komma upp en bild av Winston Barnes. End of story.

Efter Mobay blev det ett kort stopp i Negril och Rasta rootz festival innan jag och Carolina sa hejdå till Nina som åkte hem till Tyskland och vi drog vidare mot Treasure Beach.

Carolina hade dock blivit sjuk och låg i feber dagen vi kom hit. Under natten hade det tydligen blivit sämre och hennes mamma hade blivit så orolig att hon bokat ett flyg åt henne redan dagen efter klockan 2 (hon skulle annars åka hem den 14onde det blev alltså ist den 11) så Carolina fick hasta iväg till mobay för att hinna med flyget och jag blev plötsligt kvar ensam. (Carolina kom hem och mår bra). Faktum är att jag tycker det för tillfället så här tredje dagen ensam i Treasure beach att det är fantastiskt! Treasure beach är verkligen en skatt och människorna här är hur sköna som helst. Treasure beach är en liten by i avkrokarna som är rätt krånglig att ta sig till med cirka 1000 invånare. Jag glider mest omkring på stranden och gör små utflykter. Pratar med locals, läser bok och bor gratis! (jag bor hos en coachsurfing värd). Har min egna lilla stuga (lägger upp en bild på de) och lever alltså rätt billigt vilket är tur eftersom det inte finns några automater här och jag har inte hur mycket kontanter som helst! Dock ljög jag lite när jag skrev att jag är ensam. Min värds hund tyckte tydligen att jag behövde adopteras och sen första stund jag blev ensam här har han följt mig vart än jag har gått! Grejen är att jag knappt gjort något för hunden! Inte gett den någon mat klappat den väldigt sporadiskt och människorna här är oftast inte heller dumma mot hundarna som de är i storstäder eller liknande så det är inte bara för att jag inte slår den som den förföljer mig. Han ligger oftast utanför min stuga och väntar på att jag ska gå nånstans sen följer han mig vart jag än går. Lite irriterande när jag ska gå in nånstans där han inte får följa efter men annars är det rätt mysigt!

Jag får se hur länge jag stannar i treasure beach då det känns lite svårt att lämna den här platsen men det finns planer som inte ligger alltför långt borta just nu! Undrar ni var det är? Stay tuned!!

Over and out från ett gött häng i Treasure beach!Read more