Sagbayan (Borja)

Uffe och Per hade sannerligen haft en spännande och händelserik gårdag med både valhajar och leriga vägar. Jag längtade också efter att komma bort från hotellområdet och se mer av ön trots en envis och tröttsam hosta. Per och Lena erbjöd sig att vara hemma med Junie som hade feber så Uffe och jag kunde ta en dag på tu man hand och besöka Kawasan Falls. Vi hade veckor innan sett bilder på vattenfallet och den turkosblåa poolen av vatten som lockade till bad - hit skulle vi!

Vi insåg att det var längesedan som bara vi två satt i bilen bredvid varandra. Det är en härlig känsla att sitta hand i hand och bara prata om stort och smått medan vi närmade oss vårt mål. Det var lite oklart exakt var vi skulle stanna och ta oss till fots till vattenfallet. Vi stannade vid vägrenen och frågade en vänlig man som sålde canyoningturer om vägen. Dessvärre visade sig att vattenfallen var stängda på grund av den förödelse som tyfonen i december hade orsakat. Undantaget var canyoningturer som gick till vattenfallen högre upp, tillgängliga med motorcykel. En tur och upplevelse som inte var optimal för en gravid kvinna. Han förklarade att vi kunde parkera vid kyrkan och försöka ta oss förbi vakterna.

Vi parkerade vid kyrkan och gick längs floden för att mötas av en vaktpost som förklarade att vägarna och broarna var förstörda och det gick inte att komma vidare. Så typiskt och tråkigt då vattenfallen är en av de stora turistattraktionerna på ön. Vilken påfrestning på ekonomin som dels pandemin och dels tyfonen har på lokalbefolkningens liv varav många livnär sig på turistnäringen. Vi fick hoppa in i bilen igen och körde mot en strand som vi fått rekommenderad. Vädret var molnigt och det låg regn i luften. Vi kom till en strand med mycket hundar och lokalbefolkning som grillade på stranden. Vi stannade till vid ett litet skjul med några stolar för att ta oss något att dricka. Direkt fångades Uffe in av en kanadensisk man som ville berätta om sitt liv på ön och ha någon att dricka med. Uffe tackade nej och pratade vänligt men kort med mannen. Tydligt att han var en sån som ville berätta om sig själv fullt oinkännande om personen i fråga var intresserad. Vi drack upp och slet oss ur mannens grepp för att ta ett dopp i havet. Lagom tills vi satte oss i bilen började regnet smattra mot bilfönstret.

Kvällen spenderades på en mysig grekisk restaurang tillsammans med resten av familjen. Något som det finns mycket av i Filippinerna är tropisk frukt. Även på denna restaurang kunde jag och Junie njuta av färskpressad mangojuice. En härlig kväll som gav oss energi till morgondagens resa till en ny ö, nämligen Bohol.

Vi stuvade in våra resväskor i bilen tidigt på morgonen med frukosten inpackad i servetter. Regnet öste ner när vi körde mot Cebu City och färjeterminalen. En resa på minst tre timmar och sedan två timmar på färjan. Vi stannade till på överenskommen plats framme i Cebu City för att träffa Ronald och få våra biljetter. Junie och jag behövde gå på toaletten och gick i riktning mot 7Eleven. Där fanns ingen toalett men den trevliga vakten pekade oss över vägen till några små hus och butiker. En familj lånade ut sin toalett mot några pesos. Junie och jag gick in i det lilla huset, förbi hönor, hundar som låg och vilade på jordgolvet. Bakom ett draperi fanns toaletten. Junie berättade glatt att hon sett en söt mus när vi gick förbi de andra djuren. Efter det intressanta toalettbesöket gick vi tillbaka till familjen för att fördriva lite tid på snabbmatskedjan Jollibee.

Framme vid hamnområdet fick vi köpa inträde till samtliga passagerare utöver de biljetter vi tidigare köpt. Det var väldigt otydligt exakt var färjan skulle gå. Efter lite körande kom vi rätt. Vi gick övertala hamnpersonalen att alla skulle få sitta kvar i bilen när vi skulle köra på färjan. De ville skicka alla utom föraren till terminalen där en buss skulle ta oss till färjan. Helt onödigt moment som vi lyckades prata oss förbi. Färjeturen gick bra utan några särskilda händelser. Framme på ön Bohol var vi hungriga och ställde siktet på en restaurang i närheten. Inget förutom små stånd med gillad kyckling hade öppet. Vi körde vidare, övertygade om att snart borde vi hitta en restaurang. Så fel vi hade. Vi stannade vid ett litet bageri och köpte vita vetebullar att tugga på. Förhoppningsvis skulle hotellet ha en öppen restaurang.

Över en timme senare rullade vi fram på den lilla mörka vägen till hotellet. En liten anläggning som låg precis vid havet och som bestod av ett antal mindre hus. Området var mysigt upplyst av lampor i träden som gav oss intrycket att här skulle vi ha det bra. Vi fick vårt hus som hade högt i tak och synliga takbjälkar. Mysigt! Att restaurangen var öppen var ett stort plus och vi såg fram emot en lugn morgondag vid poolen/havet.Read more