Salt River

Nu två veckor in på vår resa börjar det bli mer och mer knepigt att hitta på utflykter och aktiviteter som inte redan är avbockade och uppfyller kravet på bebisvänlighet. Kvällarna brukar gå åt att kika igenom våra anteckningar där vi klottrat ner saker vi vill se och uppleva under tiden vi är här. Samt försöker vi utöka listan genom att söka runt på webben för att hitta saker att göra som kanske inte ingår i första lagret av turistattraktioner, utan det som dyker upp innanför skalet.

Kvällensbeslut för morgondagen blev ett besök till området Woodstock och en föridentifierad lunchrestaurang vid namn The Kind Kitchen. Ni som läser detta blir förmodligen föga överraskade att det var en vegansk restaurang som Lojsan så spänt ville testa. Woodstock i sig är känt för att vara ett hippt kvarter med framförallt mängder av vacker gatukonst.

Lunchen var till stor belåtenhet, får erkänna att burgaren badass beyond meat var den bästa vegetariska ersättaren jag testat på vårar resor. Slog även Impossible burger i New York. Här lärde vi också känna ett trevligt kitesurfarpar från Göteborg som också var i Kapstaden på gemensam föräldraledighet. Verkligen intressant att höra andras upplevelser och erfarenheter. Inte minst få en inblick i hur Junie kommer vilja spatsera rundor konstant om några månader.

Vidare vandrade vi gatorna upp och ner och beundrade dessa magnifika målningar på byggnaderna. Det som ska nämnas är att detta var den överlägset hetaste dagen såhär långt på vår vistelse. Helt stilla luft i 29-gradig värme i skuggan gjorde att vi alla tre blev blöta av svett. Lite avis på Junie som fick glida runt i vagnen iklädd enbart blöja. Louise menade på att det inte passade att jag spatserade i mina underkläder.
Efter en relativt kort promenad kände vi att ju längre från huvudgatan vi kom ju fattigare blev det med barn som kom fram och tiggde pengar. Vi nöjde oss efter ytterligare en lyckad dag och vände på vår barnvagn hemåt.

Med den otroligt heta dagen i minne planerade vi för onsdagens kommande utflykt. Vi måste svalka oss på något sätt var vi överens om. Vi sökte fram en vattenpark med 26min körning från oss i närheten av Bloubergstrand. Det skulle bli en lugn och härlig utflykt där Junie kunde få testa på swimmingpool för första gången på resan.

Framme vid Milnerton Waterpark säger mannen i kassn, "A school class is here today, is that okay for you?".
Inga problem alls för oss, plus vi hade ju kört i nästan 30min för att komma till vattenparken.
Recensionerna på Google stämde ganska väl. Hade 3.5-stjärnor och många kommentarer om att det kunde fräschas upp men att barnen hade lika kul för det.

Inne i parken började vi reka de olika poolerna och upptäckte att skolklassen han pratade om var säkert 50 personer. De två vuxenbassängerna var helt ockuperade, vilket egentligen inte var ett problem för oss det heller. Vårt ändamål för dagen var att låte Junie plaska lite i en barnpool då det var några veckor sedan hon hade baby sim i Höör senast. Det som hon gillar så mycket.

Vi började med vår vetenskapliga analys hur vi skulle bära oss åt för att Junie skulle kunna bada på bästa sätt utan att riskera bränna sig i solen. Vi körde inom en baby affär på vägen för att köpa en heltäckande UV dräkt till henne. Men det hade de tyvärr inget utav det i sortimentet. Resultatet blev badblöja med en body utanpå och solhatt med komplement av solfaktor 50 för barn på de utstickande kroppsdelarna. Pappa håller nu Junie stolt i famnen och hon tjuter förväntansfullt under tiden vi smörjer henne. Efter några sekunder börja en varm känsla ringla ner längs magen. Jahopp, så lång tid tog det innan det skulle kissas på pappa. Lite ovan och osäker tänkte jag att bästa strategin var att ta henne snabbt till poolen så det inte började bildas en pöl runt mina fötter. Det nöjet ville jag inte ge de andra besökarna.

Om det inte framgått än så var vi de enda vita i vattenparken och en klar minoritet av de hundratalet besökarna. Vilken succé vår dotter lyckades göra med föga ansträngning. Så fort vi satt oss i barnpoolen och börjat plaska kommer 20-talet förskolebarn och omringar hela poolkanten. De pekar och fnissar åt oss. Både jag och Junie trivdes i centrum och lekte vidare. Annat var det för mamma Louise som också vill komma ner i poolen men inte kunde komma fram genom klungan som bildats runt oss. "Excuse me, excuse me" upprepade hon förnämnt bakom barnen. Till slut fick poolvakten stänka vatten på dem för att de skulle skingra sig så Louise kunde ansluta till oss i bassängen. Lite komiskt. Vi gissar att de aldrig sett en blåögd bebis tidigare då de stod och upprepade "hey blue eyes" när de vill påkalla vår uppmärksamhet. Men det var bara vänliga och trevliga tillrop från alla barnen som var nyfikna på oss som enda blekfisfamiljen i vattenlandet.

Lite kul att kunna vistas i en mer omväxlande miljö för att få bredare perspektiv på vad Kapstaden har att erbjuda utanför de områdena med majoritetsbefolkning av europé-ursprung.

Vi har ju lovat att väva in lite intryck kring bemötandet från lokalbefolkningen här i våra inlägg. Det finns så otroligt mycket att säga och olika situationer man skulle kunna rabbla upp men för en personlig upplevelse så säger jag följande. Överlag så blir vi väldigt väl bemötta av alla människor vi kommer i kontakt med här. Det man ska veta och ha stor respekt för är den otroliga segregation som existerar här mellan vita och svarta än idag. Det är ju galet i sig att Apartheid lagarna avskaffades så sent som 1994. Eftersom det inte finns något socialt skyddsnät eller regering som fördelat om rikedomar mellan vita och svarta sedan dess är kontrasten enorm jämfört med hemifrån. Det är som flera helt (svarta, färgade och vita) olika folkslag fortfarande som delar samma stad. De svarta har sina områden, jobb, butiker, evenemang osv. Och vice versa för de vita.

Alla serviceyrken som städning av vägar och servering på restauranger innehas till största majoritet endast svarta. Det vill säga dem som har en inkomst och fast bostad. Resultatet av den stora mängden människor är otroligt mycket tiggeri och hemlöshet. Det är enbart svarta man ser som står i gatukorsningarna och tigger mynt. Samma gäller när du ska parkera bilen, oavsett var det om det är längs en gata eller vid en butik sitter eller står där alltid personer som pekar in till parkeringen och vill ha en slant för de t.ex vaktar bilen och hjälper till när du ska backa ut. Trots detta faktum så är bemötandet som sagt alltid eller som oftast väldigt vänligt. Möjligtvis att restaurangpersonal kan agera besviket om de får mindre än 10% dricks. Ännu en sak som vi upplever förändrats. Mer Amerikanskt än tidigare där 10-15% dricks förväntas på alla restauranger där man serveras. Det är bara att anpassa sig efter seden och räkna in det som en del av de löpande kostnaderna.

Nu hoppar vi vidare till torsdagens bravader. Som ni märker brukar det bli bundlingar av ungefär tre dagar i varje inlägg. Som vi hoppas är en lagom lektyr för de intresserade, samt att vi kommer kunna återuppleva samtliga dagar på vår rundresa längre fram när vårat minne sviker oss.

Eftersom även denna dag peakade på 31 celsius så var det svalkning som låg på schemat. Muizenberg, en ort som för många är ett måste vid en vistelse kring Kapstaden. Det är ett mecka för surfare då vågorna håller hög kaliber och vattnet i bukten är förvånansvärt behagligt för att vara här i Sydafrika. Den fläktande vinden som naturligt uppskattas av vågberoende surfarna var denna dag också uppskattad av oss. Värmen blev inte alls så tryckande som när vi befann oss i kitteln Woodstock tidigare i veckan. Vi placerade Junie strategiskt i skuggande och vi turades om att bada och leka i vågorna.

Tidvatten hör man ju om ofta men jag tycker det är sällan man skådar det i realtid. Ligger snällt och solar, sluter ögonen och plötsligt får jag ett iskallt uppvaknande av att vattnet letat sig 20 meter upp på den tidigare breda stranden och sköljde över mig och alla våra ägodelar. Inte nog med det, jag sätter mig upp och kvider att något biter mig. Jag ser ett stort gäng slämmiga blåa ting ligga på min mage och mina ben. Jag skuttar upp och skakar av dem. Vad fan var det? Blue bubble jellyfish aka brännmaneter. Det var inte super behagligt för er som inte testat. Louise hjälpte såklart till att tycka synd om mig men skrämde mer upp mig med att vissa maneter kan vara livsfarliga. Jag svarade att allt jag visste var att man rekommenderas urinera på kroppsdelen som blivit bränd. Men färskt minne av Junies prestation igår, så övervägde jag väcka henne för att döva smärtan över hela min kropp. Så blev inte utfallet. Men jag överlevde ändå som ni märker då jag lyckats skriva detta inlägg. Hoppas ni har det (nästan) lika great där hemma!Read more