Departamento de Copán

Idag skulle bli en tuff dag i resans tecken. Klockan 05.30 ringde klockan och vi kom efter några snoozningar på fötter för att packa ihop det sista och äta frukost. Eller rättare sagt för mig att äta frukost, min kära Uffe tenderar att raffsa ut allt i väskan när vi kommer till ett nytt hotell och får lägga en kvart extra på att packa ihop. Nåväl, vi traskade tids nog iväg till bussen som skulle ta oss från Copan Ruinas till San Pedro Sula. Bussplatsen som ni kan se på bilden är inte mycket för världen likaså bussen som hade ett och annat hål i golvet.

Bussfärden skulle ta ca sex timmar och de första flöt på rätt bra. Efter fyra timmar börjar en tjej framför mig dra i min väska som låg vid mina fötter. Lite förvånad drar jag tillbaka den och tittar lite surt på henne. Hon pratade snabbt på spanska och jag förstod inte ett ord. Hon började dra i den igen och hennes reskompis säger på knackig engelska, "she is trowing up give me you bag". Jag tittar storögt på Uffe och säger "hon vill spy i min väska, igen ska spy i min väska inte". Jag glor surt tillbaka och räcker henne mitt vatten, "yes of course you can take my water". Efter ett tag förstod jag vad hon menade. Personen bakom oss hade spytt och det rann längs golvet, örk örk. Uffe och jag fick både spya på våra väskor, inte så jättefräscht.

Klockan ett kom vi fram till huvudstaden och vi blev tvungna att gå in på stationen för att få vår biljett till nästa buss. När vi la av våra väskor noterade jag ett paket med lufthål och ett större håll upptill. En höna stack förvånat upp sitt huvud för att spana in var hon hade hamnat. Jag noterade ännu en höna i paketet. Tyvärr såg det ut som att de skulle få åka i bagageutrymmet i den varma bussen. Stackars små fina hönor, tänkte på dem hela resan.

Uffe hade köpt med sig två pizzabitar och två varma mackor. Inte jättegott med det gick ner. Jag hade inte vågat dricka något under första delen av resan på grund av att det kanske inte skulle stanna för toalettpaus, det gjorde de inte heller. Eftersom denna etappen endast skulle ta två timmar tog jag några klunkar av det varma vattnet. Klockan tre kom vi fram till La Ceiba och hoppade in i en väntande taxi. Taxichauffören var så tjock att han knappt kom in i bilen och när han väl gjorde det körde han och smsade hela vägen, ingen smart kille direkt.

Vi väntade i en och en halv timme innan det blev dags för att gå ombord på båten som skulle ta oss till paradiset Roatán. Vi köpte ytterligare två varma mackor och lite chips. Båtfärden skulle bli minst sagt skumpig. I början log och skrattade passagerarna när båten reste-och sjönk sig i takt med vågorna. Kändes precis som när jag vågade mig upp i en liten bergochdalbana med familjen Pettersson för några år sedan.Lyckan var kortvarig då fler och fler kräktes i de små plastpåsarna som besättningen glatt delade ut. Fick en känsla av att de slagit vad om hur många som skulle spy just den här resan. Jag noterade hur Uffes vackra ansikte började vitna, han började också må illa av allt skumpande. Han bestämde sig för att inte spy och blev tvungen att svälja ner några gånger. Även jag började må dåligt. Först kände jag hur jag blev förkyld men sen också illamående. Vi fick berättat för oss att färjan brukar i folkmun kallas för "The Vomit Comet". haha inte svårt att förstå varför.

Vi var alla glada när båten äntligen kom fram och vi kunde gå av. Vi hämtade bagaget och blev upphämtade av en man som skulle köra oss till vårt nya boende Villagio Verde. Två glada Holländare hälsade oss välkomna till eras paradis. Även i mörkret såg det vackert ut, både Bungalown och omgivningen. Vi blev bjudna på dricka och fick information om boendet och om ön i sig. Jag kände mig sämre och sämre. När vi fick tillgång till vårt krypin kräktes jag några gånger och fick upp det lilla jag ätit. Förkyld och ont i magen tog vi en taxi till West End där alla restauranger fanns. Vi tog take away eftersom jag mådde som jag gjorde. Väl hemma började jag frossa och fick besöka toaletten ett antal gånger. Fina Uffe tog väl omhand om mig. Han gav mig medicin och väckte mig lite då och då för att ge mig små mänger ris och kyckling.Vilken fantastisk kille jag har!

Hoppas ni där hemma mår bra <3Leia mais