Tamboerskloof

Packning 10 minuter innan byte av boende är ett minne blott med bebis. Klockan 08.00 började vi packa för att hinna bli klara till bilåterlämning och check out fyra timmar senare. Visst hade vi hunnit bli klara snabbare men lika bra att packa och fixa i lugn och ro för Junies skull. När bilen var återlämnad sa vi hejdå till boendet som vi spenderat 16 nätter på och tog en Uber till Sea Point. Nu skulle vi bo mer centralt, ett stenkast från havets brus och restauranger. Efter burit upp väskor, vagn, bilbarnstol och en liten bebis till andra våningen gjorde vi oss hemmastadda i lägenheten som skulle komma kallas hem i 10 nätter. Anläggningen hade en pool, ett litet gym och grillmöjligheter som kompenserade upp för den till ytan lilla lägenheten.

Genom att byta boende får vi se staden från ett annat perspektiv. Den sömniga och trygga förorten Rondenbosch förmedlade en känsla av lugnt familjeliv med trevliga parker och ett smalt utbud av restauranger. Sea Point å andra sidan är hippt, ungt och modernt med kilometerlång strandpromenad och intressanta barer och restauranger. Lunchen intogs i en saluhall inte långt från vårt boende - Mojo Market. Där fanns mat från världens alla hörn och ett stort vegetarisk/vegansk utbud. Efter en stunds funderande bestämde jag mig för en proteinrik linssoppa och Uffe sig för en halloumirulle (saknar han möjligtvis pizzeriorna i Höör?). Med fulla magar och en glad Junie promenerade vi längs strandpromenaden och tittade på hur vågorna slog mot klipporna i vattnet. Så avkopplande!

Det har endast gått en dag och lägenheten ser ut som kaos med halvuppackade väskor, kläder, leksaker och skafferivaror vi inte hittat plats till än. Vi konstaterade ännu en gång att vi är experter på stöka till det och att skapa ordning och reda står på dagens schema efter poolhänget. Iklädd sin nya UV-dräkt plaskade Junie glatt i vattnet sittandes på första trappsteget i poolen. Vi tog med henne ut i vattnet och praktiserade de grepp vi lärt oss på babysimmet. Junie, ska vi dyka? Hon mötte Uffes blick med ett leende - tecknet som hon lärt sig göra när hon vill dyka. Efter en stund i vattnet tog vi upp henne och klädde på henne torra kläder. Klockan passerade 12.00 och hon började gnugga sig i ögonen. Mätt i magen somnade hon lugnt i vagnen. Uffe och jag fick hela två timmar för oss själva. Vi badade och solade - fasen så bra vi har det. Det var extra tillfredsställande att vi tränat på förmiddagen.

Kommande dag bjöd på strålande solsken och hög temperatur - kanske inte idealiskt väder för en vandring i brant lutning. En timme innan solen stod som högst gick vi ut och beskådade dagens mål - Signal Hill. Ni som varit i Kapstaden vet att Table Mountain och tillhörande Lions Head och Signal Hill ramar in staden. Under vår smekmånad tre år tidigare gick vi upp för Lions Head och fick skåda staden ovanifrån. Den vyn är något alldeles extra och tåls upplevas igen. Vi började gå med Junie tryggt vilande på pappas bröst i bärselen. Redan innan vi nått vandringsleden var vi svettiga efter en vandring uppför de brant lutande bostadskvarteren. Vi nådde den inofficiella slingan och Uffe fick meddelande från tatueraren David. Han hade gjort små justeringar på designen och undrade vad vi tyckte. Efter lite funderande gav Uffe honom tummen upp. När den korta pausen var slut gick vi vidare längs den lilla stigen som bestod av grus och uppstickande små stenar. Jag tyckte att vegetationen såg ut att passa långa slingrande djur och höll en vaksam blick på var vi satte fötterna och buskarna runt stigen. Det var längre och brantare än vad vi fick intrycket av nere vid bergets kant. Det var ingen liten hill att gå upp för.

Vi fick känslan av att vara ensamma på berget - förnuftigare vandrare valde nog en bättre, svalare tid på dagen. Vi stannade för att äta den medhavda lunchen och Junie fick en paus från pappas varma (och svettiga) bröst. Som en kärleksförklaring lyfte Uffe upp Junie i luften och började på en svajig och gäll stämma sjunga "I will always love youuu". Roat tittade jag på dem och upptäckte att vi inte var ensamma. En medelålders man närmade sig och tittade nyfiket på solot. Jag tog tid på mig att upplysa Uffe om att vi inte var ensamma. Mannen fick höra refrängen mer än en gång innan Uffe lite genant tystnade och hälsade. Med ny energi fortsatte vi framåt och en timme senare var vi uppe på toppen tillsammans med ett gäng skärmflygare. Efter en glass i solen valde vi en annan väg tillbaka som inte var lika brant men desto längre. 1.3 mil och 18500 steg senare var vi hemma igen. Ett svalkande och avkopplande dopp i poolen avslutade vandringen och dagen på bästa sätt.Leia mais