Pengkereman

Nästa äventyr skedde på norra delen av Lombok - vi klättrade upp till Mt Rinjanis kratertopp! Man kan göra två turer, en hela vägen upp till bergets topp, "the summit", 3726 möh, eller som vi gjorde, klättrade upp till kraterkanten, 2641 möh. Rinjani är alltså en gammal vulkan som i sig inte är aktiv, den hade utbrott senast år 1257. I kratern finns nu en vackert blå sjö, som kallas Segara Anak eller Anak Laut, vilket betyder Child of the Sea, just pga det vackra havsblå vattnet. Mitt i kratern finns dock en "ny" fortfarande aktiv vulkan, som hade utbrott senast 2015.

Turen började med att vi blev upphämtade i Kuta, och körda de tre timmarna till Senaru, en by nedanför Rinjani där många topp-och kraterturer börjar. Vi bodde där en natt på hotell där innan vi satte igång morgonen efter. På eftermiddagen efter att vi kommit fram tog vår guide Sahmed med oss på en kortare tur in i djungeln för att titta på två vattenfall. Turen gick först längs med byns "kant", vi gick som längs en människogjord flod inne i berggrunden. Svårt att beskriva, men floden var liksom utgrävd inne i berget, och med jämna mellanrum kunde man se in i floden, eftersom de hade grävt ut hål längs med.
Hur som helst så kom vi snart in mer i själva djungeln där vi först såg det första vattenfallet, relativt lättillgängligt. Sen knatade vi ännu längre in, stundtals vadande i vattnet, innan vi kom fram till vattenfall nr 2. Båda platserna var så vackra, omgivande av stupande klippväggar. I området hade det bara ett par år tidigare varit enorma jordskred efter en stor jordbävning som just där vi stod kostat ett människoliv.
Efter en stund knatade vi hemåt för att lagom till solnedgången få en liten briefing om vandringen nästa dag, samt äta middag.

Dagen efter vaknade vi tidigt och åt frukost. Sen åkte vi tillsammans med vår guide Sahmed och porters (de som skulle bära all utrustning) Anjha och Saka upp 200 höjdmeter upp till nationalparkens entré. Efter en liten fotosession framför ingången satte vi igång! Först vill jag ta några rader och hylla våra porters/bärare. De bar alltså all utrustning (tält, sovsäckar, madrasser, matlagningsutrustning, mat etc) i korgar på bambupålar över axeln hela vägen till toppen. Sjukaste av allt - de gjorde det i flipflops!!
Vandringen uppåt var svettig, jobbig, konstant uppför - och makalöst vacker. Första biten, dvs de första 1200 höjdmetrarnas stigning, var genom regnskog. Tuff stigning, men ändå svalt eftersom skogen skyddade mot solen. Vi åt lunch, tillagad av våra porters och vår guide, efter ca 700 höjdmeter, en fantastiskt lyxig måltid, med mängder av frukt till efterrätt. Under vår lunchpaus roades vi av makakerna (apor) som blev fler och fler allteftersom, och som så gärna ville ha en smakbit av maten.

Efter regnskogsstigningen kom vi ut över trädgränsen, och landskapet kan där mest liknas med en blandning av savann och gräsmark, men vi fick också vibbar av typ både Skottland och Nya Zeeland. Här blev det riktigt tufft, framför allt eftersom att underlaget stora delen av den sista biten mest var sandmark genom högt gräs typ. Det gjorde att man fick dåligt fotfäste och lätt halkade, dessutom dammade det rejält. Sista sträckan med riktig stigning var skönare - stenbumlingar, där gick klättringen ganska snabbt och lätt. Efter några tuffa timmar uppför kom vi så tillslut fram. Rinjanis massiva krater, med sin knallblåa kratersjö bredde ut sig framför oss, molnen omgav oss totalt, så det var som att sväva uppe i himlen. Utsikten var magisk, och bilderna gör den inte rättvisa. Vi kom dit runt tretiden på eftermiddagen så vi hade gott om tid att gå omkring vid lägerplatsen och upptäcka alla möjliga vinklar av området. Allt eftersom fylldes det på med fler klättrare, så fler och fler tält poppade upp.
Enligt vår guide gjorde vi en väldigt snabb stigning, ungefär två timmar snabbare än vad den brukar ta, så vi kände oss lite stolta. Allteftersom kvällen kom närmre försvann molnen, så vid middagstid såg vi både Rinjanis högsta topp och havet, med Giliöarna där vi varit ett par dagar tidigare. Vi klev i säng tidigt, vi var helt färdiga och ville få nog med sömn tills morgondagens nedstigning.

Morgonen efter klev vi upp tidigt, njöt av soluppgången innan vi började nedfärden. Den var mycket mindre jobbig för konditionen, men benen blev rejält möra efter ett tag. Konstant uppför blir ju konstant nedför… särskilt sandbiten var rejält jobbig, då man lätt halkade. Vi kom på att det var lättare att ha lite högre fart, nästan springa nedåt och inte stanna i varje steg, man tappade inte fotfästet, då behovet av friktion blev lägre. Joel som har problem med vänster knä fick tyvärr ont efter en stund, men upptäckte snart en krabbgångsteknik, som visserligen var jobbig för benen, men gjorde att knät mådde bra så att han kunde ta sig ner. Det såg dock hysteriskt kul ut.

Även på nedgången fick vi lyxlunch, men vi orkade knappt äta något, vi som är vana med intermittent fasta klarade klarade inte riktigt av tre rejäla mål mat om dagen. Tillslut kom vi ned, nöjda och svettiga, efter en fysisk prövning, men med otroligt vacker belöning!

Hade vi fått önska något hade det varit att längden på vandringen var längre, men med lägre stigning per meter, då uppstigningen var väldigt mycket kämpande, så att man inte hann njuta så mycket av omgivningarna om man inte stannade till.

Direkt efter vandringen blev vi skjutsade till nästa destination på Lombok - Senggigi där vi skulle spendera tre nätter innan vi åkte vidare på nästa äventyr. Det blev dagar av vila. Träningsvärken vi hade i benen dagen efter vi klättrat var inte att leka med. Vi spenderade hela första dagen med att ligga vid poolen och läsa, oerhört välbehövligt. Nästa dag orkade vi lite mer, vi gick in till centrum, vilket tog ca 20 minuter, och gjorde en massa ärenden. Joel klippte sig, vi förberedde postande av brev och vi köpte diverse förnödenheter. Senggigi var en trevlig by där vi kände att vi gärna skulle ha spenderat längre tid. Tyvärr hårt drabbad av pandemin, man såg många nedlagda restauranger, affärer och barer. Tydligast blev det nästan när vi passerade en nedlagd nattklubb. Det var något dystopiskt över hela scenen, med gamla reklamskyltar för happy hours, gamla avspärrningar för kön in, etc. Allt övervuxet av naturen. Utanför vårt hotell och på flera andra stränder i området var stranden helt svart, en rest från vulkanutbrott från Rinjani.

Dagen efter var det så dags att lämna Lombok. Kl 9 på morgonen blev vi upphämtade med buss för att skjutsas tvärs över ön till Labuan Lombok där vår båt för en fyra dagar, tre nätters-kryssning skulle avgå!Okumaya devam et