Servin

På vägen tillbaka till Miami så väljer vi att köra längs andra kustremsan på Florida, alltså östkusten då vi körde via Napels och västkusten på vägen till Houston. Med det beslutet satte vi kurs från Tallahassee mot Jacksonville och spanade in Airbnb för att se vilka typer av unika boenden som fanns att tillgå för att få lite omväxling till alla "Inns" vi bott på längs vägen. Jag spanade in lite trädhus, där man övernattar uppe bland trädtopparna. Louise hade en liten "dröm" om att få bo på en riktig ranch, och Junie ville gärna se och klappa djur. Två mot en även om jag försökte övertyga damerna om att Ian var på min sida. Vi hittade en lyxig trailer på en bondgård i San Mateo utanför Jacksonville.

När vi kom dit möttes vi av en trevlig Brasilianare, Ziggy som ägde ranchen sedan ett år tillbaka. Han berättade stolt om hur övervuxet och vanvårdat allt var då det stått öde i 10 år innan han och hans frukost köpte det och totalrenoverade hela framen. Ziggy var uppvuxen på en farm i bergen utanför Sao Paolo i Brasilien men flyttade sedan med familjen till USA och New York där de bott i 20år innan det blev Florida och farm igen. Han lyckades in övertala sin fru att flytta tillbaka till Brasilien och deras tre söner var stationerade i staterna, en jobbade som ingenjör för Space X med bas i Cape Canaveral i just Florida, så det blev en kompromiss med lite varmare klimat än New York och nära till sönerna. Själv hade Ziggy jobbat som målare av finsnickeri i New York i 20år och jobbat för mängder av kändisar bl.a. Mariah Carey.

När vi gjort oss hemmastadda i den stora husvagnen som var fullutrustad med badrum, vardagsrum, kök och sovrum kom Ziggy och frågade oss till Junies förtjusning om vi ville hjälpa till att mata djuren. Självklart ville vi det. Först hämtade vi lite frö och majs till alla hönor och ankor. Sedan var det de busiga getternas tur. De var så söta när de stångades med sina små horn. Sist gick vi till vildsvinen som också skulle få mat och vi blev lite nedstänkta av gyttja men det var det värt. Efter matningen så gick vi alla fyra på en promenad i kohagen i solnedgången och hälsade på kossorna. Härligt med lite kontrast från alla motorvägar som vi plöjt under senaste dagarna.

Åter i vår husvagn började magarna kurra. Eftersom det fanns en fin eldstad på gården röstade jag för att göra en lägereld och grilla korv på pinne. Sagt och gjort hoppad jag och Junie in i bilen och gav oss ner till byn och närmaste supermarket och inhandlade förnödenheterna. Väl hemma var det nu helt mörkt och vi fick lysa med våra mobiltelefoner när vi tog oss fram för att tända får på vår "bon fire". Junie blev helt i extas och sa, "- wow pappa, detta har vi aldrig gjort innan. Så mysigt!"
Mer krävs det inte för en förälder att totalt smälta, som jag tror alla håller med om.
Vi lyckades grilla våra korvar och vegetariska hamburgare även om ketchupflaskan exploderade över hela mig. Man kan ju inte lyckas med allt.. och även uteduschen på husvagnen kom till användning.

Natten kom dock inte att bli någon höjdare. Louise och Ian delade på en Queen Size säng, men Ian som håller på att lära sig att krypa var inte lugn många minuter under natten utan ställer sig på alla fyra och gungar fram och tillbaka frustrerat i sömnen. Junie och jag skulle försöka sova i bäddsoffan men den var inte av den bekväma modellen, utan en järnbalk precis lagom i svanken. Försöket blev att sova över kortsidan utan mycket framgång. När väl solen gick upp och kaffet var kokat var ändå humöret på topp igen. Vi visste ju att vi fick gå och mata djuren själva på morgonen efter vi ätit frukost. Nu var de svala temperaturerna vi fått uppleva längs våra mil bakom oss. Morgonsolen värmde gott när vi gick till getterna för att ge dem också lite frukost. Utanför hagen fanns ett clementinträd som vi så smaskigt kunde äta färska clementiner till efterrätt.

Nöjda över vår "ranch"-vistelse satte vi kurs mot Orlando och ett Premium Outlet i Vineland. Som ni läst blev det ju inte så mycket shopping vid tidigare försök. Denna gången kom vi dock till rätt Outlet Village med alla märkesbutiker du kan tänka dig. Går det fantisera om så finns det här. Jag påminns också att det var här jag var och shoppade 2017 när jag var på Microsoft Ignite. Så kände igen mig väl bland butikerna.
Louise lyckades shoppa lite på Banana Republic medan jag hade barnen och köpte lite träningskläder till Junie. Vår gemensamma summering blir ändå att dessa Outlet-byar är överskattade. Vi har varit på många genom åren och det känns som de gjort sitt. Det är inte särskilt billigt alls och ganska tidskrävande och omstädigt att gå in och ut i alla butiker. Då föredrar vi ett shopping mall eller rent av online butiker. Junies favorit var den gigantiska chokladglass hon fick, man hoppas den är god för 15$.. 🍦🤑

Efter shopping var det dags att hoppa in i bilen igen och ge oss ut mot kusten. Sedvanligt bokade jag ett slumphotell vid Vero Beach. Har nu insett att det inte är särskillt mycket slump utan man får det billigaste hotellt av de som de säger de "slumpar" mellan. Två av alternativen låg längs stranden och det tredje, som vi fick låg down town. Typiskt men bara att sätta in GPS:en och köra.

Vi svänger in på boendet som heter Economy Lodge. Börjar ju inte lovande direkt. Vi är båda optimister och försöker se det positiva i varje given situation och försöker peppa varandra med att det ser ut att finnas "laundry room" så vi kan tvätta vår smutstvätt. Vi checkar in i den shaskiga lobbyn hos en pakistanier. När vi väl kommer till rummet flippar Louise optimism helt över. Nu var det inte mycket som var positivt. Det lycktade mögel, lakanen var smutsiga och stora mystiska fläckar på heltäckningsmattan. Jag försökte klamra mig fast i argumentet av vi bara ska sova där och åka tidigt dagen efter. När jag ringde till receptionen och bad om lakan till bäddsoffan som Junie skulle sova i och möttes av att de inte ingick blev jag också aningen bitter. Man önskar ju att det slutade där men under natten springer det någon galning och rycker i alla dörrar på motellet samt att det är ett par som bråkar extremt högljutt utanför vår dörr. Ändå dålig tur med tanke att det finns hundratals rum att välja att skrika på varandra utanför. Självklart tillkallas polisen vid 03 och argumenten fortsätter högljutt utanför som om vi vore samma rum. Louise kan inte somna efter det utan sitter och planerar sin urusla recension av stället hon tänker avge. Aja, ingen lyckades ta sig in i vårt rum och vi lever.
Behöver kanppt säga det, men frukosten var också överlägst sämst så här långt på vår resa. Det var vita rostemackor utan pålägg och flingor som bjöds. Juicen var slut och kaffet var tunnt så du såg botten när muggen var full. Louise hade åtminstone humorn kvar när hon påpeekade att de åtminstone hade en tavla med äpplen som kanske var det de räknade som "healty corner". Vidare mot nya upptäckter och förhoppningsvis mer muntra återberättelser.Read more