En solotripp på tåg och båt i östra och södra Europa. Read more
  • 33footprints
  • 10countries
  • 23days
  • 329photos
  • 7videos
  • 7.9kkilometers
  • 4.4kkilometers
  • 1.5kkilometers
  • 814sea miles
  • 93kilometers
  • 2kilometers
  • Day 19

    Nytt land igen

    August 4, 2022 in Switzerland ⋅ 🌙 29 °C

    Jag vet, jag uppdaterade nyss. Jag ville bra ha ett nytt land till samlingen 🤣 Hello Scwie... Hi Shweists... Ähhh.. Hello Switzerland!

  • Day 19

    Spurtar hemåt i motlut

    August 4, 2022 in Italy ⋅ ☀️ 33 °C

    Ingenting har riktigt gått som det skall idag. Först tänkte jag felmed tidszonerna och missade den anslutning norrut som jag hade tänkt att ta långt innan jag ens gick iland.
    Sen fick färjan stå och vänta utanför Baris hamn så pass länge att jag även missade mitt andrahandsalternativ.
    Tredje gången gilt kom jag på ett snabbtåg som tagit mig genom hela Italien, för att till slut bli så pass sent att jag missade sista tåget från Milano till Basil. Men denna katten har nio liv. Just nu står jag nere i tunnelbanan i Milano (där en av stationerna för övrigt heter Uruguay) och skall strax förflytta mig till deras bussterminal för långfärdsbussarna. Planen är att haka på färdplanen igen vid Basel inatt. Vi får se hur det slutar. Den som lever får se 🤣🤣🤣
    Read more

  • Day 18

    Åger ännu mera båd

    August 3, 2022, Aegean Sea ⋅ 🌙 26 °C

    Jag vaknade upp till en fantastisk soluppgång strax utanför Athen. Dagen har därefter gått ut på att tvärsa över det grekiska fastlandet till Patras. Äntligen har jag fått återse min kompis järnvägen igen efter en längre tids otrohet med enbart buss och båt.

    Strax efter nio-tiden imorse postade jag följande text från en tågperrong i Pireus:
    "Nej, fan. Nu är jag färdig. Mätt på att resa för den här gången. Allt har varit helt fantastiskt. Men nu skiter jag i det här och åker hem!"

    Och precis så är det. Jag är full av intryck och känslor. Och jag är mätt så det räcker och blir över. Både bildligt och bokstavligt. Nu åker jag hem.

    Det blir två dagar tidigare än vad jag ursprungligen planerat. Men det innebär också, om jag har tur med ett fjorton minuters byte i Innsbruck om cirka ett dygn, att jag kommer hinna hem till avslutningen av ett scoutläger som jag helt plötsligt fått en längtan efter att uppleva.

    Dagens fina resesällskap är kapten Bubpa. En grekisk man i fyrtioårsåldern, eller närmare bestämt fyrtiotre, som är på väg på semester i Italien. Kaptenen är tämligen nyutbildad sjökapten, men som så många andra har pandemin påverkat hans möjligheter till jobb. Han berättade livfullt för mig om hans tidigare karriär som biodlare. Han och hans far producerade stora mängder honung som de sålde och kunde leva hyggligt på förtjänsten. Sen kom pandemins ondskefulla virus och satte klorna i hans far, vars kropp inte hade motståndskraft att stå emot. Bubpa fortsatte först driva vidare honungsaffärerna på egen hand, men omvärldssituationen gjorde att det inte längre fanns någon köpare till honungen.
    Nu skall Bubpa på en efterlängtad tripp tripp till Italien. Där skall han dels söka jobb på några rederier, men också njuta av den Italienska maten och gästvänligheten. Jag hjälper honom slå upp olika platser i Södra Italien på Google Maps. Bubpa berättar att detta är olika platser där han tagit reda på att det skall hållas matfestivaler och/eller farmers festivals med dans och försäljning av produkter. Jag ser längtan i hans ögon. Vi delar en Toblerone och skämms lite över hur onyttiga vi är ihop.
    Read more

  • Day 16

    Symi - en stillsam oas

    August 1, 2022 in Greece ⋅ ☀️ 31 °C

    Efter att ha stigit upp i ottan och mött massvis hemmåtragglandes ungdomar från nattklubbarna i Kos stad, så klev jag på Blue Star Ferries med destinationen Simi.

    Hamnstaden var oerhört vacker, men jag kände mig ändå väldigt mätt på städer där allt är tillrättalagt för turisterna. Som tur var hade jag bokat boende en bit från hamnstaden, i den närliggande viken Pedi. Det var full jackpot. Här finns inga shoppinggator eller strandpromenader fyllda med restauranger. Här finns det berg, fiskebåtar, en kyrka (det var visst begravning idag), en taxibåtbrygga, ett hotell, en supermarket och totalt två olika restauranger. Och massa greker.

    Ingen Mamma-Mia-ö kanske. Bergs- och stenlandskapet runt omkring påminner mer om Kanarieöarna faktiskt. Men det är äkta. Sprang in i översteprästen själv på väg ner till havet. Han hälsade och gav ett varmt leende från precis ena örat till det andra.

    Jag satte mig på tavernan och bara satt. Tittade. Lyssnade. Njöt. Tiden både stod still och rusade. Plötsligt hade jag suttit där i fyra timmar. Utan min medicin, skall väl tilläggas. Jag mår bra här.

    I min lägenhet finns ett litet bibliotek under trappan. Med en god bok och en flaska vin skall jag njuta av kvällen. Lyssna på cikadorna. Och kanske lite Elton John.

    Trevlig kväll
    Read more

  • Day 15

    Bodrum - Turkiets svar på Nice?

    July 31, 2022 in Turkey ⋅ ☀️ 29 °C

    I Bodrum spenderade jag några timmar i väntan på båten som skulle ta mig vidare till Grekland. Mysig stad. Lite posh, men... Pastan var god 🤣

    Bodrum blev också sista stoppet i Turkiet för denna gång. Framåt eftermiddagen klev jag ombord på katamaranen som skulle ta mig till Kos. Jag kände omedelbart igen mig när jag kom ombord. Det visade sig att båten gått som flygbåt i Skandinavien innan den hamnade här. Ussch, nu kände jag mig plötsligt gammal.Read more

  • Day 15

    Datca

    July 31, 2022 in Turkey ⋅ ☀️ 29 °C

    Tidigt på morgonen lämnade jag Marmaris för att ta en sk Dolmus (en typ av minibusstaxibuss-ish) först till busstationen och därefter över ett fantastiskt landskap till ett litet färjeläge utanför Datça, längst ute på Marmaris-udden.

    Härifrån tog jag sedan båten över viken till Bodrum, vilket tog ungefär två timmar.
    Read more

  • Day 14

    Jag lever...

    July 30, 2022 in Turkey ⋅ 🌙 27 °C

    ...men det finns inte så mycket spännande att rapportera. Jag lever skapligt gott. Äter, dricker, solar, sover...

    Och försvarar mig mot människor där hemma som försöker trycka ner mig. Tänk att efter två år så tror folk fortfarande att bara för att man är högljudd och hörs eller syns mycket så är det helt plötsligt andra spelregler som gäller och att man kan bete sig precis hur som helst. Det är som om det vore helt otänkbart att en människa som jag hade känslor, tårar eller kan bli ledsen.

    Mycket av det som har hänt lämpar sig inte att utveckla djupare i den här offentligheten. Men jag kan berätta om några jobbiga minnen som den väcker liv i.

    Det är nittiotal i Staffanstorp. Eller skall jag vara helt korrekt faktiskt Hjärup. Min högstadieskola i Staffanstorp var under renovering och alla elever bussades därför till tillfälliga lokaler i grannbyn. Vi var kanske 18 killar och typ 7 tjejer i klassen. Hade på grund av några högljudda och stöddiga grabbar lyckats kamma hem titeln som en av skolans mest jobbiga klasser enligt lärarna.

    Jag försöker komma ihåg hur det började. Men det går inte. För så långt bak som jag överhuvudtaget kan komma ihåg så hade det alltid varit två Patrik i klassen. Patrik L, ja det var jag, jag hette Lindström på den tiden. Och så Patrik B. Eller äckel-Patrik. Eller bög-Patrik. Eller Mongo-Patrik. Ja, eller vad vi andra än bestämde oss för att kalla honom den veckan.

    Jag kan som sagt inte komma ihåg hur det började. Vilket kanske egentligen är det mest skrämmande. Men inför varandra hittade vi alltid någon anledning som rättfärdigade vad vi höll på med. Han luktade illa. Han pratade konstigt. Han betedde sig märkligt sist vi lät honom vara med oss. Alltid hittade vi något som ursäktade vårt beteende.

    Vi pratade såklart aldrig illa om honom när han var med. Oh, nej. Då var vi som fromma lamm. Men så fort han lämnade rummet var skvallret igång. Såg ni hans byxor, det var en stor fläck i röven, hahaha. Hörde ni hans svar när läraren frågade han om läxan? Shit, så pinsam han är. Och luktade han inte extra mycket kiss idag? Shhh, han kommer...

    Tänk, vi trodde vi var snälla som inte trakasserade honom direkt face to face. Men egentligen var det faktum att vi tystnade bara ytterligare ett bevis på vilka fega och ynkliga människor vi var som tonåringar....

    Jag var långt ifrån värst i gruppen. Men jag var delaktig. Och jag sa aldrig stopp. Jag lät det hända mitt framför mina ögon. Och vet ni vad som är värst? Det hände framför alla lärarnas ögon också. Och ingen av oss - varken vi som vara förvirrade små tonårsmonster eller lärarna som var dem som skulle föregå med gott exempel och lära ut vad som var rätt eller fel - satte ner foten, trots allt som pågick mitt framför näsan på dem. Jag tror att just lärarnas svek blev en av de mest bidragande sakerna till min misstro mot vuxna under resten av min ungdomstid. För någonstans djupt inombords antar jag att jag faktiskt förstod att det som hände var fel. Men jag vågade varken vara den som bröt den onda cirkeln eller vara den som sade ifrån. Då. Idag tolererar jag inte den sortens skit.

    De senaste åren har jag emellanåt tänkt rätt mycket på Patrik B. Jag har såklart dåligt samvete. Men jag har också i min roll som scoutledare kommit i kontakt med så många ungdomar som fått gå igenom det vi utsatte Patrik för. Det är extremt tunga berättelser som helt tar musten ur en. Men jag är så oerhört tacksam för de ungdomarna som haft förtroende för mig och därför valt att dela sina erfarenheter med mig.

    Inom scouterna har vi ett koncept som vi kallar lyssnande och stödjande ledarskap. Förhoppningsvis har jag genom att göra mitt öra tillgängligt för unga människor som behöver det ändå lyckats väga upp lite av all den skit som jag hittade på som ung.

    Vad som hände med Patrik? Jag vet faktisk inte. För några år sedan sprang jag på en gammal klasskamrat som berättade att han hört att Patrik var värsta hunken numera. Och att han var gift med världens snyggaste tjej. Jag vill så innerligt tro på det ryktet. För så som vi behandlade honom hade han lika gärna kunnat slängt sig framför tåget eller blivit skolskjutare. För är det något alla berättelser om mobbing som jag fått höra under åren har lärt mig, så är det att man aldrig kan veta hur de tas emot under ytan hos den som blir utsatt... Det är sällan man inser att man är mobbare när man är mitt inne i det. Det var ju "inte menat så illa, man "skojade bara lite" eller så "får han ju faktiskt skylla sig själv som bäddade för det här"...

    Det är tyvärr inte alltid så enkelt.
    Read more